Myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande

 Världens nordligast belägna moské finns i Norilsk i Ryssland.

Det finns en efterhängsen myt, icke minst florerande på Facebook, som vill göra gällande att Putins Ryssland skulle utgöra en pålitlig spärr mot muslimskt och/eller islamistiskt inflytande.

När det potentiella ryska hotet mot Sverige kommer på tal finns det alltid några snillen som skriver ungefär som så, att ”Hellre Putin än ISIS”. Instämmandena och gillandena brukar dugga tätt. Resonemanget går ut på att om man måste välja så är Ryssland alla gånger att föredra. Underförstått är också att ryssarna skulle göra processen kort med muslimerna/islamisterna.

Det här sättet att haspla ur sig illa övertänkta åsikter är typiskt för notoriskt oinformerade Facebook-användare. ”Valet” som redogörs för ovan – Putin eller islam – är nämligen inget val alls och kommer garanterat aldrig att göras. Skälet härför är enkelt: islam och islamism är nämligen dagliga realiteter och hot också i Ryssland, som president Putin trots aktningsvärda försök i framförallt Tjetjenien inte har lyckats neutralisera.

Så om olyckan skulle vara framme och vi invaderades av ryska trupper skulle detta med andra ord innebära, att vi tvingades leva under rysk ockupation OCH fortsatt om inte ännu större islamskt inflytande. En stor del av de ryska militärförbanden består ju faktiskt av muslimska trosbekännare, vilka nog inte kan förväntas vara särskilt benägna att ta i med hårdhandskarna mot trosfränderna i Sverige.

 Muslimer i bön i Moskva i augusti 2012 vid högtiden Eid al-Fitr, som avslutar ramadan.

Rysslands befolkning består i dag av till omkring 15 procent muslimer, vilket innebär att av en befolkning på cirka 144 miljoner är 21-23 miljoner muslimer. Bara i Moskva finns vid pass två miljoner muslimer men endast fyra moskéer, att jämföra med de omkring 7000 moskéer som finns i hela Ryssland. Det är en betydande muslimsk närvaro såväl procentuellt som reellt.

Som ett kuriosum kan nämnas att världens nordligast belägna moské återfinns i staden Norilsk, skapad 1953, som har ett invånarantal på 200 000 varav en fjärdedel är muslimer. Norilsk ligger på Tajmyrhalvön 300 kilometer norr om polcirkeln. Moskén, som heter Nurd Kamel-moskén, återfinns därmed i Guinness rekordbok: http://se.sputniknews.com/swedish.ruvr.ru/2012_06_07/77420025/

Det postkommunistiska Ryssland har hela tiden haft att kämpa mot islamsk fundamentalism, något som krigen i Tjetjenien 1994-96 samt 1999 och framåt visat. Tjetjenien är en autonom delrepublik i Kaukasus i sydvästra delen av Ryssland som grundades 1993 och har en befolkning på cirka 1,3 miljoner. Ledare för denna entitet ät Ramzan Kadyrov, som av motståndarna kallas ”rysk marionett”.

Islamistiska separatister har dock upprättat ett embryo till statsbildning som kallas Tjetjenska republiken Itjkerien, men denna skapelse erkänns endast av Georgien. Det var den 1-3 september 2004 som tjetjenska separatister utförde sitt blodigaste dåd. Det skedde i en skola i Beslan i Nordossetien, vilken intogs av separatister och fundamentalistiska muslimska terrorister.

              

Ovan förödelsens styggelse efter gisslandramat i Beslan 2004. Nedan visas terrorledaren Basajevs döda kropp upp 2006.

Terroristerna tog skolbarn, lärare och annan personal som gisslan, och i samband med att ryska säkerhetsstyrkor stormade skolan dödades minst 338 personer inklusive 155 barn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslandramat_i_Beslan Separatistledaren Sjamil Basajev tog senare på sig ansvaret för terrordådet. Basajev kallades ”Rysslands mest eftersökte man” när han uppspårades och dödades i en operation genomförd av säkerhetstjänsten FSB den 10 juli 2006.

Inför de vinterolympiska spelen i februari 2014 i Sotji, beläget i Krasnodar-regionen i södra Ryssland, befarades att islamistiska terrorister skulle slå till i syfte att få sin sak uppmärksammad inför världssamfundet. Många såg terrordådet i staden Volgograd – som tidigare hette först Tsaritsyn och därefter Stalingrad – i slutet av december 2013 som en generalrepetition inför Sotji-OS. 16 människor omkom och ett 50-tal skadades i en självmordsmördarattack genomförd av en man och en kvinna. http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodlig-explosion-varning-infor-sotji-os/

Säkerhetspådraget i Sotji var dock massivt, och något terrordåd materialiserades dessbättre inte trots uttalade (tjetjenska) hot inför storevenemanget: http://iranaware.com/2013/07/04/russia-chechen-muslim-terrorist-leader-calls-for-attacks-on-upcoming-winter-olympics-in-sochi/

En av de bästa och mest informativa texter jag läst om islams utveckling i Putins Ryssland återfinns i Dispatch International, en publikation jag själv har nöjet att då och då medverka i, den 22 oktober 2013 med Lars Hedegaard som författare. ”Ryssland genomgår en demografisk revolution som fundamentalt kommer att förändra landets karaktär”, framhåller Hedegaard inledningsvis. Denna utveckling kommer möjligen att få ännu större konsekvenser för landets framtid än Sovjetunionens kollaps 1991. Hedegaards artikel här: http://www.d-intl.com/2013/10/22/nasta-skrackscenario-ett-muslimskt-ryssland-bevapnat-till-tanderna/

Muslimsk spridning i världen.

Den etniskt ryska delen av befolkningen minskar med i runda tal 0,6 procentenheter varje år under det att den muslimska folkdelen ökar med ungefär lika mycket. Om några år kan det beräknas att de ryska militärstyrkorna till hälften kommer att utgöras av muslimska trosbekännare. Befolkningsutvecklingen beror på de muslimska kvinnornas högre nativitet. Ryska kvinnor föder i genomsnitt 1,4 barn medan förhållandet i Moskva är endast 1,1 barn per rysk kvinna. För att upprätthålla befolkningen behövs 2,1 barn per kvinna. En av anledningarna till den bristande nativiteten anges vara de ryska männens ymniga alkoholism – kvinnorna drar sig för att skaffa barn med alkoholiserade män som riskerar bli opålitliga fäder.

Muslimska kvinnor föder i genomsnitt 2,4 barn, och i Moskva kan tartarkvinnor föda 6 barn och tjetjenska och ingusjiska kvinnor ända upp till 10 barn. Det beräknas vidare att tre-fyra miljoner muslimer flyttat till Ryssland från de tidigare sovjetrepublikerna Azerbajdsjan och Kazakstan. Den muslimska tillväxten utgör helt enkelt en befolkningsmässig tickande bomb som kan komma att få grava konsekvenser för den internationella utvecklingen.

Lars Hedegaard avrundar med följande ord:

Det västerländska antagande som så länge rått – att det kalla kriget är över – kan visa sig vara en myt. Västvärlden kan snart stå inför ett muslimskt dominerat Ryssland beväpnat till tänderna.

Det inte bara KAN visa sig vara en myt. Det nya kalla kriget, som inleddes när Vladimir Putin blev rysk president år 2000, ÄR i full gång och ju förr vi inser detta och inrättar oss därefter, desto bättre: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

En annan kännare av islam och islamism, den amerikanske forskaren och skribenten Daniel Pipes (som Hedegaard refererar till), menar att det är ett misstag att stirra sig blind på islamiseringen i länder såsom Storbritannien och Sverige. I stället är det Ryssland med dess mångmiljonhövdade muslimska befolkning som är värt vårt noggrannaste studium, icke minst med tanke på den ryska kärnvapenkapaciteten: http://sv.danielpipes.org/13550/muslimskt-ryssland

 Putin tillsammans med Irans högste ledare, ayatollah Khamenei. Ryssland och Iran samarbetar bland annat om kärnvapenteknologi.

Ett muslimskt Ryssland rustat med kärnvapen. Det är således vad den historiska utvecklingen i värsta fall kan ha i beredskap för oss. Det är dock enligt mitt förmenande tillräckligt illa att Vladimir Putin redan nu spelar under täcket med islamistiska galningar på olika håll i världen och förser dessa med vapen såväl som kunnande.

Det är ett ämne som berörs av bloggaren Daniel Greenfield, forskare vid Freedom Center i New York, i ett inlägg från den 21 april 2010. ”Det är ingen hemlighet”, framhåller Greenfield, ”att Ryssland är världens största icke-muslimska understödjare av islamsk terrorism. Ryska vapen och rubler flödar in i Iran och Syrien, och därifrån till terroristgrupper över hela Mellanöstern.”

Slutligen måste det sägas vara alarmerande att ryssarna även delar med sig av sina kunskaper vad gäller kärnvapenteknologi till mullornas Iran, som nyss slutit ett avtal med USA och andra makter – inklusive Ryssland – om den iranska atomindistrin men som fortsätter med sin sinistra retorik om att utplåna såväl USA som Israel. Alltmedan Obama och Kerry försäkrar att de inte menar vad de säger: http://www.frontpagemag.com/point/259641/kerry-irans-death-america-doesnt-mean-they-want-daniel-greenfield

Greenfields fem år gamla men mycket tänkvärda bloggtest här. http://sultanknish.blogspot.se/2010/04/russia-georgia-and-islamic-terrorism.html

 

Visst var Oslo-terroristen en ensam galning

Oslodåden skapade rubriker världen över.

Jag deltog i ett kultur-historiskt evenemang i Medevi Brunn i hjärtat av Östergötland när nyheten kom att en 32-årig norrman den 22 juli ägnat sig åt helt andra aktiviteter i Oslo. När den värsta chocken lagt sig var jag och en kollega, liksom jag medlem i Sverigedemokraterna, ense om att det inte skulle dröja länge innan partiets fiender skulle börja söka ett samband mellan Oslo-terroristen och SD.

Vi fick rätt – i själva verket hade vi inte ens hunnit lämna den gamla kurorten innan sådana spekulationer hade fått fart.

Det föreligger härvidlag en tydlig likhet mellan de fruktansvärda terrordåden i Oslo 2011 och mordet på Olof Palme 1986. Expo angav inte oväntat tonen genom att redan dagen efter dådet tvärsäkert slå fast att Anders Behring Breivik inte varit ”en ensam galning”: ”…han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.” På motsvarande sätt hade exempelvis Lars Wenander och  Håkan Hermansson  1987 i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna med karakteristisk luddighet fastslagit, att det kring Olof Palme hade florerat  en ”atmosfär” och ett ”klimat” som gjorde mordet möjligt.

Varken de mer eller mindre fantasifulla teorierna om Palme-mordet eller de hittillsvarande kannstöperierna kring Oslo-massakrerna har emellertid lyckats bevisa annat än att de respektive dåden utfördes av just ensamma galningar. Vad de däremot lyckats med är att misstänkliggöra ett antal personer och organisationer vilka inte haft ett dyft med respektive illgärning att göra.

Publikationen Nationell idag, organ för det numera till synes öppet nazistiska partiet Nationaldemokraterna, står för sin del i en viss särklass när man tillskriver den israeliska säkerhetstjänsten Mossad massmorden i Oslo.

Den politiske krönikören Daniel Pipes menar i en text på National Review Online den 27 juli att Anders Behring Breivik genom sprängningen i Oslo och skjutningarna på Utöya syftade till att skapa uppmärksamhet kring sitt beryktade politiska manifest:

På så sätt liknar Behring Breivik Unabombaren Ted Kaczynski som använde sig av våld för att marknadsföra sitt manifest från 1995 Industrial Society and its Fate.

Pipes framhåller att den påstått allmänkonservative och antimuslimske Breivik jämte miljöfanatikern Kaczynski, den judiske terroristen Baruch Goldstein (Hebron 1994) samt Oklahomabombaren Timothy McVeigh varit ”de fyra framstående undantagen till islamismens dominerande ställning som massmördare.” Pipes jämför dessa fyra terrordåd med de omkring 25 000 islamistiska terrordåd som enligt tillgänglig statistik utförts sedan 1994.

Den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski grips av amerikansk polis.

Den ensamme galningen i Oslo hänvisar i sitt manifest bland annat till konservativa idéer och tänkare men bortser från att konservatismen till sitt själva väsen ställer sig helt avvisande till revolutionära våldsdåd av den typ som nämnde galning utfört; han kallar sig kristen men låtsas inte om att några av den judeo-kristna etikens fundamenta är förbud mot att döda och krav på att älska sin nästa så som sig själv, ja rentav att älska sin fiende; han uttalar sig som oförsonlig fiende till islam men är enligt egen utsago själv beredd att under vissa omständigheter samverka med islamistiska extremister. Provkartan över gärningsmannens motsägelser skulle kunna göras avsevärt längre än så.

Sanningen är naturligtvis att Anders Behring Breivik är en narcissistisk virrhjärna som i sitt så kallade manifest svarat för ett hopkok av olika idéer och koncept som spretar åt alla håll. Han har i själva verket inte begripit någonting av vare sig konservatismen, kristendomen eller islam. De sammanhang han skisserar existerar bara i hans egna överhettade hjärna, och hittills har det inte kunnat påvisas att han har några som helst anhängare. Mot den bakgrunden är det i grunden fel och ansvarslöst att försöka peka ut några politiska krafter såsom helt eller delvis ansvariga för massmorden i Oslo.

Personligen orkar jag inte bli särskilt arg på gänget kring Daniel Poohl i Expo eller andra som nu pekar finger åt Sverigedemokraterna. Mest känner jag sorg och bedrövelse över denna exploatering av en chockartat tragisk händelse och att sådana spekulationer kunnat komma igång redan dagen efter Breiviks mordorgie. Man måste emellertid hålla i minnet att Expos medarbetare inte längre har några jobb och löner om de inte lyckas prestera plausibla teorier om det fruktansvärda högerextremistiska hotet mot vår del av världen. I det sammanhanget är uppfinningsrikedom och en förmåga att tänja på sanningen en nödvändig dygd.

Tyvärr finns det några exempel på sverigedemokrater – hög såväl som låg – som hjälpt Expo och andra media en smula på traven genom oförsiktiga och felaktiga teorier. Till viss del kan sådant förklaras genom den chock som Oslo-dådet framkallade, varför vi nog inte bör vara alltför snara att döma. En viss förmåga till stringent tänkande och en realistisk uppskattning av situationen tycker jag dock kan begäras.

Det bästa vi sverigedemokrater kan göra i nuläget är att fortsätta det politiska arbetet precis som förut i övertygelsen, att till och med de mardrömslika händelserna i Oslo som skördade kring 70 människoliv tids nog kommer att lägga sig och flyttas från löpsedlar och förstasidor. Vi bör fortsätta engagera oss mot massinvandring, mångkultur och islamisering – de hoten mot vårt demokratiska, västerländska samhälle har på intet sätt försvunnit.

Islam är inte fienden.

Vad vi slutligen bör göra är att dra upp en tydlig skiljelinje mellan islam och islamism. Islam är inte ond, vilket Breivik hävdar i sitt manifest. Islam kan och måste reformeras. Moderat islam är lösningen på de flesta av de problem som omgärdar det muslimska religions- och kulturkomplexet. Islam är inte fienden – religiös och politisk extremism är fienden.

Muslimska brödraskapet uppmanar till jihad

Medan världen gläds åt Egyptens diktator Hosni Mubaraks avgång och hoppas på en demokratisk utveckling i Egypten smider landets mest välorganiserade politiska gruppering – Muslimska brödraskapet – oroande planer. Dessvärre finns det en överhängande risk för att den egyptiska omvälvningen kan kasta landet ur askan in i elden. Dessutom kan, om brödraskapet får en maktposition i ett framtida Egypten, maktbalansen i hela regionen komma att rubbas.

Imam Hassan al-Banna iförd fez.

Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna (1906-49) som en muslimsk reformrörelse. Dess övergripande målsättning är att skapa en muslimsk stat, grundad på sharia, för all världens muslimer. Brödraskapet är i dag världens mest välorganiserade och inflytelserika islamistiska rörelse och finns i flera muslimska länder med Egypten som maktbas.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som rörelsen är formellt förbjuden i Egypten – Mubarak och dennes företrädare Anwar Sadat betraktade brödraskapet som sina dödsfiender. Parlamentsvalet 2008 resulterade i att 30 procent av platserna besattes av medlemmar i brödraskapet – dessa tvingades ställa upp som oberoende kandidater på grund av förbudet.

Muslimska brödraskapet har gjort sig populärt inom folkets breda lager genom att etablera skolor och sjukhus och bedriva ett uppskattat socialt arbete. Rörelsen har ofta anklagats för att stödja terrorism eller själv begå terrorhandlingar men alltid nekat till detta. En analys av uttalanden av rörelsens nuvarande ledare, Muhammad Badi’, samt det förslag till politisk plattform som läcktes ut till media 2007, gör det dock svårt för Muslimska brödraskapet att framhärda i dessa förnekanden. Nedanstående uppgifter och citat bygger på en sammanställning från The Middle East Media Research Institute (MEMRI) den 3/2 2011; citaten översatta av mig från engelskan.

Muslimska brödraskapets nuvarande ledare Muhammad Badi’.

I en predikan hållen i september 2010 hävdade Badi’ att USA var på väg att kollapsa och snart skulle falla, precis som Sovjetunionen gjorde 1991:

Ty en nation som inte upprätthåller moraliska och humanitära värden kan inte leda mänskligheten, och dess rikedom förslår inte när väl Allah har sagt Sitt, vilket hänt mäktiga länder i det förflutna.

I samma predikan sade Badi’ att den muslimska världen snart skall framgå som segerrik över sina fiender, precis som Allah utlovat i Koranen:

Allahs fiender kommer alla att krossas och kommer att vända om och fly (Koranen 54:45).

Badi’ uppmanar i sitt budskap alla muslimer att förena sig mot sina fiender vars ”förtryck och tyranni” de inte behöver frukta.

I dag märker vi hur mycket (den muslimska) nationen behöver enighet…O muslimska nation, förena er! O Palestinas söner, förena er, allihop, framför ansiktet på fienden som kommer att hålla rådslag mot er, och vet att Allah är den främste av rådslagare, att ni genom Honom skall förinta dem.

Mohammad Badi’ försäkrade sina åhörare att Allah förutbestämt muslimernas seger i konfrontationen med deras fiender. Han trodde sig också veta, vilket han gav uttryck för i en tidigare predikan i mars 2010, att Allah lovat förgöra nationer skyldiga till ”förtryck, aggression och tyranni.” Över huvud taget orerar Muslimska brödraskapets ledargestalt en hel del över temat död, förstörelse och allehanda olyckor som skall komma att drabba den påstådda fienden. Intet tal om att älska sin fiende där, inte…

Brödraskapets förnekanden av terrorstöd rimmar illa med det faktum, att Muhammad Badi’ uppfordrar muslimska ledare världen över att uppmuntra till jihad som en helig plikt för alla islamska trosbekännare; detta uppges vara det säkraste sättet att återupprätta den muslimska ummah till dess forna glans. Den arabiska termen ummah betyder i islamskt språkbruk ”den muslimska nationen”, det vill säga alla islamska trosbekännare världen över.

Badi’ förnekar att jihad skulle innebära terrorism . I stället menar han att det är en berättigad försvarsåtgärd gentemot den terrorism som bestås av vad han kallar ”utländska elements ockupation av land.” I realiteten är detta en krigsförklaring mot den judiska (”sionistiska”) staten Israel. I ovan nämnda predikan i september 2010 sade Muhammad Badi’ bland annat följande:

I dag behöver muslimerna desperat en hedersmentalitet och maktmedel (som sätter dem i stånd) att konfrontera den globala sionismen. (Denna rörelse) känner ingenting annat än våldets språk, så (muslimerna) måste bemöta dem med järn och (till och med ännu kraftfullare) stormvindar.

Med andra ord: angrepp mot Israel, en stat som brödraskapet inte erkänner, är ingenting annat än berättigat försvar. Det som den muslimska staten söker kan endast nås genom ”jihad och offer” samt genom att ”uppbringa en jihadgeneration som eftersträvar döden precis som fienderna eftersträvar livet.” Alla former av förhandlingar med fienden (läs: Israel, USA och deras bundsförvanter) avvisas av brödraskapet genom Badi’, som i stället förordar den våldsamma formen av jihad (det finns ju också en fredlig typ av jihad som går ut på inre mognad och förkovran, men det är definitivt inte den som Badi’ avser i sin retorik).

Camp David-avtalet bekräftas genom ett handslag mellan Sadat (till vänster) och Begin under Carters överinseende.

Särskilt vänder sig Muhammad Badi’ mot det banbrytande Camp David-avtalet, som 1978 under USAs president Jimmy Carters överinseende förhandlades fram mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin och gav världen hopp om fred i Mellanöstern.

Som ett genomgående tema i Muslimska brödraskapets och Muhammad Badi’ s budskap finns övertygelsen att Koranen – som anses via uppenbarelser ha förmedlats från Allah till profeten Muhammed genom ärkeängeln Gabriels försorg –  skall vara rättesnöret  för allting.

En konsekvens av denna övertygelse är att brödraskapet kräver att utländska turister måste anpassa sig till de ideal och värderingar som uttrycks i Koranen, något som framkallat vrede hos egyptiska statens turistorganisationer.

Jag hoppas, liksom alla andra, att resningen i Egypten skall leda till frihet och demokrati, och inte bara där: händelserna i Egypten (och dessförinnan i Tunisien) har som bekant även inspirerat till protester mot diktaturregimerna i länder såsom Jemen, Jordanien, Algeriet, Libyen, Bahrain och Iran. Samtidigt är det föga troligt att dessa folkliga reaktioner i en handvändning kommer att göra hela den muslimska världen demokratisk.

Libyens bisarre Ghadaffi: näste muslimske diktator som tvingas avgå?

Daniel Pipes, kolumnist i den ansedda brittiska tidskriften The Economist, tillhör dem som påpekat att de frihetliga strävandena i den muslimska delen av världen handikappas av bristen på demokratiska traditioner. Ta gärna del av Pipes synpunkter på omvandlingen i Egypten här:

http://www.danielpipes.org/9420/democratic-egypt

Slutligen hyser jag all förståelse för att Israel följer utvecklingen i Egypten med viss oro. Med Mubarak visste man vad man hade: en auktoritär arabregim med vilken man kommit hyggligt överens sedan Camp David. Vad som kommer efter Mubarak är det ingen som vet.