Svensk diskushistoria: från Ruth Svedberg till Daniel Ståhl

Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.

Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo

Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.

Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch

Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.

Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.

Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).

Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.

Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)

Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.

Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.

Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh

Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72. 

Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.

Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund

Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade

Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.

Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg

Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930

Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.

Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.

Snart dags för Finlandskampen?

Friidrottslandskampen Sverige-Finland kallas med svenskt språkbruk – ännu så länge – Finnkampen.

Finnkampen är min favorit bland friidrottstävlingar. OS, VM, EM, Diamond League och SM i alla ära – det är något visst med Finnkampen! https://sv.wikipedia.org/wiki/Finnkampen

Således satt jag som klistrad framför TV-apparaten då 2017 års upplaga av den traditionella landskampen Sverige-Finland för herrar, damer och ungdomar avgjordes i ärevördiga Stockholms stadion helgen 2-3 september. Tillställningen i fråga lär dessutom vara den sista riktiga landskampen i friidrott. Frågan är dock hur länge den kommer att få heta just Finnkampen i Sverige (det finska motsvarigheten är Sverigekampen).

Kajsa Bergqvist bad inte om ursäkt under sina aktiva dagar som höjdhoppare.

Frågan är berättigad. I början av SVT-sändningen på söndagen bad den uppenbarligen olyckliga expertkommentatorn Kajsa Bergqvist – tidigare världsmästarinna i höjdhopp – om ursäkt för att hon under lördagen råkat använda uttrycket ”finne” om en av Finlands representanter. Kajsa uttryckte ängslig oro för att hon kunde ha förolämpat någon. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/32x9d/kajsa-bergqvists-ursakt-under-finnkampen

SVTs ärrade reporter Jacob Hård (af Segerstad) ryckte in och förklarade att ”finländare” är det i sammanhanget korrekta ordet för alla medborgare i nationen Finland, eftersom dessa består dels av finsktalande (finnar), dels finlandssvenskar/finländare med svenska som modersmål; den senare gruppen utgör en klar minoritet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=411&artikel=4587506

Hård torde formellt ha rätt i sak och använde under båda tävlingsdagarna med krampaktig konsekvens termerna ”finländare” och ”finländsk”, precis som om ”finne” och ”finsk” skulle vara nedsättande beteckningar. Så är naturligtvis alls inte fallet. Må så vara att de svenskspråkiga medlemmarna i Finlands lag rent teoretiskt skulle kunna känna sig förorättade över att bli kallade ”finnar”, men jag har mycket svårt att se detta som en fråga av överväldigande betydelse.

”Finsk” är för övrigt en helt etablerad term som exempelvis förekommer i det geografiska namnet Finska viken och som beteckning för bakverket finska pinnar. Jag förmodar att varken Jacob Hård eller Kajsa Bergqvist vill döpa om dessa till Finländska viken eller finländska pinnar – eller?

Bosse Althoff, även kallad ”Mellerudsexpressen”, visar närmast prov på finsk sisu i en finnkamp på 1960-talet.

Den andra expertkommentatorn, förre OS-guldvinnaren i 3000 meter hinder Anders Gärderud, påpekade att ordet ”finländare” inte förekommer på norska, där är det finne/finnar som gäller. I engelska finns det också bara ett ord för medborgare i Finland, finn/finns. http://sv.bab.la/lexikon/svensk-engelsk/finl%C3%A4ndare

Sanningen bakom Kajsa Bergqvists ursäkt är naturligtvis en ängslig politisk korrekthet som sprider sig som en pest i samhället, där folk som för sitt liv inte vill framstå som fördomsfulla eller rasistiska mer eller mindre slår knut på sig själva för att vara alla tänkbara etniska och andra grupperingar till lags. När det gäller invånarna i den forna östra svenska rikshalvan blir ju detta rent löjeväckande.

När jag hör ordet ”finnar” går tankarna till ett uthålligt och modigt folk som i modern tid, med unik ”sisu”, utkämpat flera krig för att bevara sin självständighet. Jag har därför mycket svårt att tänka mig att finsktalande finländare skulle behöva känna sig kränkta över att benämnas som finnar, och inte heller finlandssvenskar borde väl protestera alltför mycket om en TV-kommentator i den traditionella Finnkampen med anor sedan 1925 i hastigheten kallar  finska landslagsdeltagare överlag för ”finnar”: tvärtom borde de rimligen ta det som en komplimang!

Åter till den ovan formulerade frågeställningen huruvida Finnkampen kan tillåtas kallas just detta fortsättningsvis. Blir det i den politiska korrekthetens namn hädanefter  måhända Finlandskampen, eller möjligen Finländska kampen?

Att just Kajsa Bergqvist skulle be Finland om ursäkt för olämpligt språkbruk är kanske inte så överraskande. Kajsa – för övrigt en alldeles utmärkt och sakkunnig expertkommentator – är som bisexuell och talesperson för HBTQ-kommuniteten van vid att kräva silkesvantar för ”sin” grupp. Hennes senaste utspel är att kräva stopp för alla bögskämt inom idrotten (lycka till med det!). https://www.sydsvenskan.se/2017-09-03/kajsa-bergqvist-det-ar-mycket-bogskamt-inom-friidrotten

Bäst i Finnkampen 2017: Daniel Ståhl med 67,37 i diskus.

Hur det gick i Finn…förlåt, Finlandskampen 2017? Sverige vann stort: 218-188 för herrarna och 232,5-177,5 för damerna. Tveklöst bästa resultatet stod VM-silvermedaljören Daniel Ståhl med 67,37 i diskus för. Över tid är det helt jämnt mellan de båda länderna – 69 mot 69.

Säreget för den årliga friidrottsdusten de båda länderna emellan är slutligen att förhållandevis blygsamma prestationer, med tanke på att det är poängen och inte resultaten som är viktigast, kan vara väl så väsentliga som världsresultat. Ett exempel på detta gavs i år då svenska stavhopparen Hanna Jansson, till den svenska publikens jubel, krånglade sig över den inte speciellt upphetsande höjden 3,60 i tredje och sista försöket. Hon undgick därmed att bli resultatlös med 0 poäng och slutade sedan på fjärde plats med 3,97.