Dags att dumpa sossarna!

Socialdemokraterna har gjort sitt.

Socialdemokraterna är blott en skugga av sitt forna jag. Det är kontentan av en debattartikel skriven av socialdemokraterna Sofie Eriksson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen i Aftonbladet den 7 september 2020. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/g7V241/vill-socialdemokratin-nagonting-alls-numera
  
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
  
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
  
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
  
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.

Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
  
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
  
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
  
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
  
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
  
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga  3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
  
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.

Krister Peterssons sagostund: inget mordvapen, inget DNA, inga nya vittnesmål, ingenting

 

 

 

Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr.  Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…

Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.” https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0

Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.

Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)

När Krister Petersson i februari kungjorde att  lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.

De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”

Den ursprunglige Skandiamannen.

Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme

Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.

Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/

Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)

Att Stig Engström skulle ha mördat Olof Palme eller varit med i en konspiration som gjort det är emellertid inte en teori som imponerar på de många privatspanare, vilka lagt ner många år på att ingående granska Palmemord-fallet. Dit hör exempelvis Gunnar Wall, Jan Stocklassa och Lars Borgnäs vilka samtliga uttrycker besvikelse över Krister Peterssons slutsatser. https://www.gp.se/nyheter/sverige/privatspanarnas-besvikelse-som-en-d%C3%A5lig-sammanfattning-av-en-d%C3%A5lig-bok-1.29293912

Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.

Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:

Hur kunde Engström veta det  om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.

”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.

För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W.  i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet

Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j

Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.

Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.

Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.

Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq

Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.

Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/

Fotnot: Västgötaklimax innebär att någonting som förväntats bli helt sensationellt mynnar ut i något ganska obetydligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taklimax

Så blev P. O. Enquist ett redskap för KGB och Röda khmererna

Per Olov Enquist (1934-2020).

Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.

Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist  vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?

Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist

Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna

Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen

Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.

Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.

Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):

Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/

Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”

Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”

P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”

Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:

I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist

I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/

Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.

Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.

 

Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.

Vänstersossens värsta mardröm: en SD-M-KD-regering

Daniel Suhonen (S): ”Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.”

I en debatt 2015 utlät sig vänstersossen Daniel Suhonen på följande sätt: ”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.” https://ligator.wordpress.com/2015/11/11/vad-hade-hant-om-daniel-suhonen-velat-anvanda-zyklon-b/

Inlägget gjordes i en debatt med revolutionären Ylva Vinberg, redaktör för den marxistiska publikationen Revolution, inom ramen för Socialistiskt forum i Halmstad den 26 september 2015 och rönte viss uppmärksamhet på sina håll. Suhonen skulle i debatten nämligen  vara en representant för den reformistiska varianten av socialism. Han försvarade sig med att han hade behagat ”skämta”. Fan tro´t, sa Relling…

Daniel Suhonen, född 1979, tillhör Socialdemokraternas vänsterflygel. Han är sedan 2013 chef för tankesmedjan Katalys och har tidigare bland annat varit chefredaktör för den ideologiska socialdemokratiska tidskriften Tiden samt talskrivare åt den kortvarige S-ledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör på Island.

Suhonen skrev den 29 november ett debattinlägg i Aftonbladet med rubriken ”Så blir det 2024 om SD vinner valet”. Inlägget kan uppfattas som  en dystopi i raljerande ton över hur det kan  komma att se ut i Sverige två år efter det att en SD-ledd, konservativt betonad regering bildats med Jimmie Åkesson som statsminister. Faktum är dock att debattören, av rubriken att döma, inte lämnar utrymme för några frågetecken: han slår fast att precis så här kommer det att se ut. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/vQdVyp/sa-blir-2024-om-sd-vinner-valet

Debattinlägget inleds på följande sätt: ”Tänk er fem år in i framtiden. December 2024. Jimmie Åkesson leder sedan två år en majoritetsregering med Sd, M och Kd. Den stora internationella Nationalistkonferensen har just avslutats i Folkets hus i Stockholm med ett stort fackeltåg den 6 november. Statschefer från USA, Brasilien, Österrike, Polen, Ungern, Turkiet och Norge har mött upp och hållit tal om den nya Världsordningen.”

Oscar Sjöstedt – Europas smartaste man? Foto: Tommy Hansson

Scenariot hade nästan kunnat uppfattas som inte helt orimligt om det inte varit för att Suhonen, i ett desperat försök att misskreditera SD, hade infogat den islamistiska diktaturstaten Turkiet i samlingen av deltagande länder. SD har i alla år arbetat för att hålla Turkiet utanför EU och skulle garanterat aldrig, säger aldrig, bjuda in Recep Tayyip Erdogan eller hans eventuelle efterträdare till någon sorts nationalistjippo i kungliga huvudstaden.

Om vi botaniserar vidare i Suhonens text finner  att han låter den ansedda brittiska tidskriften The Economist kalla finansminister Oscar Sjöstedt för ”Europas smartaste man”; att han förutsätter att en miljon invandrare tvingats lämna landet i enligthet med den nya regeringens återvandringspolitik; att han utnämner Mattias Karlsson till kulturminister i folkdräkt med mandat att rensa ut ”stötande konst”; att han tror att Alice Teodorescu Måwe blivit julvärd i det reformerade public service-bolaget Svensk tv och radio – i stället för det traditionella inslaget om Karl-Bertil Jonssons jul idkar hon högläsning ur verk av Ayn Rand; naturligtvis låter Suhonen även den osannolikt nationalistiska regeringen ”lite i smyg” rensa ut alla vänsterelement, liberaler och muslimer från våra kulturinstitutioner.

Daniel Suhonen tror sig alltså om att äga den ofelbara spåkulan som gör det möjligt att med säkerhet fastslå, att så här ser det ut om fem år. Således inget utrymme för något som helst tvivel. Jag erkänner gärna att artikeln har ett visst underhållningsvärde. Mest intressant är den emellertid som exempel på de mardrömmar som vänsteraktivister av Suhonens snitt uppenbarligen plågas av inför en tänkbar valseger för SD, M och KD.

De har har sent omsider tvingats inse, att deras djävulsmålning av och odemokratiska åtgärder mot Sverigedemokraterna inte har burit frukt utan att en betydande andel av landets befolkning trots all greuelpropaganda envisas med att rösta på dem i ständigt växande skaror. Jag förstår mycket väl att sådant kan framkalla traumatiska reaktioner.

För övrigt skulle troligen de allra flesta medborgare föredra det scenario som Suhonen målar upp framför utsikterna att han själv och hans meningsfränder går ut och skjuter på gatorna med sina automatkarbiner.

Suhonen avrundar sin artikel så: ”Och på Sveavägen 68 stod S-ledaren Magdalena Andersson med sitt pasokifierade parti och ångrade att hon inte gjort något medan tid var.”

Som att, i likhet med Suhonen själv, plocka fram sin kalasjnikov ur vapenskåpet kan man tänka.

Michail Kalasjnikov med sitt vapen.

Det kan avslutningsvis nämnas att Magdalena Andersson är Suhonens hatobjekt nummer 1 i sossetoppen. Det var enligt debattören hennes ovilja att genomföra nödvändiga ekonomiska reformer (läs: i planekonomisk riktning) som hindrade Socialdemokraterna att få en egen majoritet i valet 2018, https://www.di.se/debatt/daniel-suhonen-magdalena-anderssons-fel-att-s-forlorade-valet/

Fotnot: Automatkarbinen kalashnikov (engelsk stavning) är det klassiska eldhandvapnet för guerilleros och andra typer av revolutionärer världen över. Den är uppkallad efter den sovjetryske generalen och vapeningenjören Michail Kalasjnikov (1919-2013).  https://en.wikipedia.org/wiki/Kalashnikov_rifle