Silberstein uttrycker sig som talesman för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och citeras bland annat på följande sätt: ”Normalt uttrycker sig inte kommittén mot antisemitism när det gäller enskilda partier. Men Sverigedemokraterna är så speciella och berör så många så där känner vi oss tvungna att säga ifrån.”
Frågan är då varför Silberstein valt just SD att ”säga ifrån” mot. SD är för det första riksdagens troligen mest Israel-vänliga parti som bland annat uttryckt önskemål att flytta Sveriges Israel-ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Den som letar efter antisemitiska utspel från SD letar vidare förgäves – sådana förekommer inte, vilket Silberstein borde veta.
Willy Silberstein uttrycker sig luddigt om att det ”uppstår ett klimat” där många med rasistiska attityder skulle känna större frihet att säga saker och ”möjligen” också agera våldsamt mot minoriteter. Hört talas om uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, hämtat från nationalskalden Esaias Tegnér, Silberstein?
Med andra ord: Silberstein ägnar sig åt ogenomtänkt fabulerande.
Willy Silbersteins tirad mot Sverigedemokraterna har framkallat kritik från bland andra PM Nilsson, politisk redaktör på tidningen Dagens Industri: ”Jag tror att de som röstar på Sverigedemokraterna och de som vill samarbeta med SD gör en annan bedömning.”
Nilsson avfärdar talet om SD som naziinfluerat eller ens särskilt radikalt och jämför partiet med de nordiska systerpartierna Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna.
Willy Silberstein är född i Norrköping och var 1987-2009 verksam vid Sveriges radio P1. 2009-10 återfanns han på den borgerliga reklambyrån Kreab. Han har bland annat, tillsammans med Lars-Olof Pettersson, skrivit den läsvärda boken Syndikalismens nya ansikte.
Silberstein var kring 1970 verksam vid den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians i Norrköping.
Tilltaget är naturligtvis att se som en hämnd för att ett par förvirrade danskar eldade upp en Koran och spelade fotboll med en annan härförleden. Det räckte alltså inte med att den islamistiska pöbeln gav sig ut på stan och hade orgier i pyromani samt ägnade sig åt en annan av sina favoritsysselsättningar, att hota med att döda judar – nu skall det eldas lagböcker också.
Den som kan sägas ha inlett hela denna cirkus kan är Rasmus Paludan, en 38-årig dansk advokat som leder partiet Stram kurs som anser att Dansk folkeparti är alldeles för mjuka mot islamister och muslimska invandrare. Det var han som förutskickade att det skulle ske koranbränning i problemområdet Rosengård i Malmö. https://skanepaug.blogspot.com/2020/08/koranbranning-i-malmo-gynnar.html
Frågan är vad islamistkravallerna i Malmö kommer att kosta skattebetalarna.
På den läsvärda Tillys blogg konstateras fullt riktigt att koranbrännande endast gynnar islamisterna. Det ger dem en ursäkt att ägna sig åt våldsamheter och rasism som de vet att polisen har begränsade resurser att hantera och i alla fall inte kommer att leda till något massivt avståndstagande från det svenska etablissemanget. Vandaliserandet av delar av Malmö och de grova utfallen mot judar bekräftar detta fullt ut.
Jag vet att somliga anser att brännande av böcker är höjden av yttrandefrihet. Förvisso är det fullt tillåtet – och skall så vara – att bränna böcker man själv har i sin ägo. Att ägna sig åt denna eldfängda verksamhet i offentlighetens ljus snarare än på sin egen bakgård är emellertid en väsentligt annan sak. Det förvånar mig att våra lagvårdande myndigheter och institutioner inte tolkar detta som brottet förargelseväckande beteende.
Förargelseväckande beteende definieras i Brottsbalken kapitel 16 på följande sätt:
Koranbrännandet i Malmö borde enligt mitt förmenande per automatik klassas som förargelseväckande beteende. Särskilt som Rasmus Paludan uttryckt sig så här i en intervju med danska Ekstrabladet i maj 2019: ”Jag gör det självklart för att provocera och skapa en konflikt som visar att muslimer är våldsamma.” Självklart bör även Krar Al-hamedes planerade eldsvåda bedömas på samma sätt. Skillnaden är väl att inte många svenskar eller danskar kommer att höja så mycket som ett ögonbryn om deras respektive lagböcker tuttas på.
Kejsar Qin Shi Huangdi lät bränna alla böcker i Kina.
Paludans puerila provokationer i Köpenhamn har hittills kostat de danska skattebetalarna 115 miljoner danska kronor i form av polisbeskydd, och notan för hans instiftan till brott i Malmö lär nog dessvärre inte stoppa där. Det blir alla laglydiga och skötsamma malmöbor som får sitta emellan.
För övrigt anser jag att varje form av bokbrännande är urbota korkat. Alla historiska exempel härpå – såsom den kinesiske kejsarens Qin Shi Huangdis massiva bokbål på 200-talet f. Kr., brännandet av Alexandrias världsberömda bibliotek några hundra år senare, de spanska conquistadorernas uppeldande av ovärderliga Inka-skrifter på 1500-talet samt de tyska nazisternas bokbål på 1930-talet – har enbart lett till elände. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/09/darfor-ar-bokbrannande-alltid-urbota-korkat/
Margrethe II har varit regerande drottning i Danmark i 48 år och är till synes populärare än någonsin.
När drottning Margrethe i mitten på mars höll ett TV-sänt tal till den danska nationen i anledning av utbrottet av Kina-smittan sågs talet av 3,3 miljoner tittare. Som en jämförelse kan nämnas, att när den danska statsministern Mette Frederiksen (S) gjorde samma sak var motsvarande siffra 2,8 miljoner. Det visar på två saker: dels att dronning Margrethe är mycket uppskattad i det danska folkdjupet, dels att monarkin av många ses som en trygghetsfaktor i kristider.
Drottning Margrethe II av Danmark fyllde 80 år den 16 april och blev då föremål för enstämmiga hyllningar i hemlandet. I Sverige uppmärksammades jubiléet bland annat genom att SVT visade en dokumentärfilm innehållande filmsekvenser samt intervjuavsnitt från drottningens liv; dessutom bereddes några samtida mer eller mindre kända landsmän och -kvinnor- bland dem den förre utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen – tillfälle att betyga jubilaren sin vördnad.
Margrethe föddes som äldsta barnet till det dåvarande kronprinsparet Frederik och Ingrid den 16 april 1940; Ingrid var dotter till det svenska kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Margareta. Det var en vecka efter det att Tyskland invaderat och ockuperat Danmark. Frederik blev med numret IX konung sedan hans far, kung Christian X, avlidit 1947. Den senare kom med sina dagliga ritter genom Köpenhamn under ockupationen att bli en viktig symbolgestalt för det danska motståndet under den fem år långa ockupationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margrethe_II_av_Danmark
Margrethe fick två systrar: prinsessorna Bendikte, född 1944, nu bosatt i Tyskland samt Anne-Marie, född 1946, gift med exkung Konstantin II av Grekland och bosatt i London (hon var tidigare således drottning av Grekland).
Margrethe föddes inte som tronföljare. Danmark hade vid denna tid manlig tronföljd, och den som stod i tur att bestiga tronen efter den blivande kungen Frederiks frånfälle var dennes lillebror, arvprinsen Knud. Såväl Knud som hans son Ingolf ansågs dock vara olämpliga som monarker, varför det vid kong Christians död 1947 – han dog i sviterna efter en ridolycka – startades en process med målsättningen att ändra grundlagen och införa kvinnlig tronföljd, då Frederik och Ingrid endast hade döttrar. 1953 var den processen avslutad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Knud_av_Danmark
Unionsdrottningen Margareta (Valdemarsdotter) I levde mellan 1353 och 1412.
Kong Frederik avled vid 72 års ålder 1972 och efterträddes sålunda av sin äldsta dotter Margrethe. Hans gemål, den mycket populära drottning Ingrid, kom att överleva honom med 28 år. Margrethe var den andra danska drottningen med detta namn. Den första var som bekant unionsdrottningen med det försvenskade namnet Margareta, som inom ramen för Kalmarunionen regerade Sverige (inklusive Finland), Norge och Danmark åren 1388-1412. Hon kallades på grund av sitt kön ibland ”kung Byxlös”. Hon var dotter till kung Valdemar Atterdag och avled i pesten.
Som sitt valspråk antog Margrethe II Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka. Onekligen en smula pampigare än Carl XVI Gustafs För Sverige- I Tiden. 1967 hade den blivande drottningen ingått äktenskap med den sex år äldre franske diplomaten Henri-Marie-Jean de Laborde de Monpezak, vilken i Danmark kallades prins Henrik. De fick sönerna kronprins Frederik (född 1968) och prins Joachim (född 1969) och så småningom åtta barnbarn. Henrik led under sina sista år av demens och avled 2018. https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_av_Danmark
Drottning Margrethe har städse, till skillnad från sin svenske regentkollega och kusin Carl XVI Gustaf, haft lätt för att uttrycka sig. I likhet med den svenske regenten får hon som konstitutionell monark inte lägga sig i politiken, vilket inte har hindrat att hon stundom kommit med uttalanden som uppfattats som kontroversiella.
I en intervju i den danska tidningen Politiken nyligen citerades hon på följande sätt om klimatfrågan: ”Ja, att människor har en roll i klimatförändringen, det råder det ingen tvekan om. Men om de är skapta – direkt – det är jag inte helt övertygad om.” Drottningen menade vidare att samhället inte bör drabbas av ”panik” på grund av det påstådda klimathotet. https://www.ekuriren.se/nyheter/varlden/hojda-ogonbryn-efter-margrethes-klimatutspel-sm5381669.aspx
Ett sansat och oförargligt yttrande, kan tyckas. Så icke för merparten av det politiska etablissemanget i Danmark. En talesperson för Socialistisk Folkeparti gick i taket och kallade drottningens yttrande för ”oerhört”. Det enda parti som applåderade uttalandet var det klimathotsskeptiska Dansk Folkeparti.
Också i invandringsfrågan har dronning Margrethe vid flera tillfällen sagt sin mening. Exempelvis så här: ”Det är viktigt att de som kommer till vårt land vet att de nu är i Danmark, och att det finns ett visst sätt att leva på – som de inte kan undgå.”https://stoppapressarna.se/kungligt/drottning-margrethes-bomb-i-invandrardebatten
Regentparet Margrethe och Henrik.
Det bör understrykas att frågor om immigration och etnicitet inte är lika kontroversiella i Danmark som i Sverige. I det förstnämnda landet är det exempelvis förbjudet att bära burka och niqab på allmän plats, och den av Socialdemokraterna ledda regeringen har nyligen beslutat inrätta en statlig hjemrejsestyrelse för att invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd – för närvarande omkring 1100 – skall kunna utvisas på smidigast möjliga sätt. https://uim.dk/nyheder/regeringen-opretter-ny-hjemrejsestyrelse
Att den dejliga drottningen röker som en borstbindare bidrar slutligen till hennes lätt kontroversiella image. Hon röker importerade, filterlösa cigarretter från Grekland av märket Karelia. De innehåller så mycket tjära att de är förbjudna i Danmark och Sverige. Hon har kommenterat sitt rökande så: ”Det är min ensak. Om jag abdikerar ska jag sluta röka.”https://alltomkungligt.se/darfor-vill-drottning-margrethe-inte-sluta-roka/
Med andra ord: aldrig. Kungahuset i Danmark tillämpar i likhet med den svenska motsvarigheten traditionen att regenterna stupar på sina poster.
Så valde den tidigare danske statsministern och NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen att beskriva tillståndet i Sverige då han, i samband med en konferens i Norge, intervjuades av nättidningen Ökonomi. Hela citatet om Sverige lyder:
Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet. Det är ren galenskap. De har valt en farlig strategi i att isolera Sverigedemokraterna. Vi gjorde det motsatta i Danmark med Dansk Folkeparti. Min tanke är att inkludera alla demokratiska krafter in i förhandlingar och inkludera dem. Därmed blir de mer ansvarsfulla och parlamentariska partier. Det har vi sett hända i Danmark. Det svenskarna gör är helt fel.
Anders Fogh Rasmussen, född 1953, var 2001-09 statsminister i Danmark representerande det liberalkonservativa partiet Venstre. 2009-14 var han generalsekreterare i den västliga försvarsalliansen NATO. Fogh Rasmussen har till skillnad från så gott som alla ledande svenska politiker en akademisk examen (från universitetet i Aarhus). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fogh_Rasmussen
Det är först är på senare tid som Kristdemokraterna släppt litet på sin tidigare aversion mot Sverigedemokraterna. I några sydsvenska kommuner delar även SD och Moderaterna på kommunstyret. I det stora hela förblir dock motståndet mot det Sverige-vänliga partiet, främst av känslomässiga skäl, tämligen kompakt. Att vara emot SD anses på många håll vara viktigare än att ta itu med de överhängande samhällsproblemen.
Det är långt ifrån endast Anders Fogh Rasmussen som anser att Sverige helt förlorat kontrollen över den skenande politiska korrektheten. Den förre NATO-chefens synsätt är vanligt förekommande i de övriga tre nordiska länderna. Aftonbladets utrikesmedarbetare Wolfgang Hansson har den 17 augusti 2018 sammanfattat detta på följande sätt: ”I Sverige betraktar vi oss gärna som ett politiskt framsynt, modernt och öppet land i mittfåran. Men i övriga Nordens ögon är Sverige extremt och ett avskräckande exempel.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngj7Bx/har-ar-sverige-ett-avskrackande-exempel
SDs Jimmie Åkesson och Dansk Folkepartis tidigare ledare Pia Kjaersgaard.
”Det enda Sveriges riksdagspartier är helt överens om är att Sverigedemokraterna till varje pris måste stängas ute från inflytande”, fortsätter Hansson och uttrycker exakt samma mening som Fogh Rasmussen. Hansson frågar sig också hur länge denna inställning kan hålla. Svaret på den frågan hittar ni här ovan – KD och i någon mån M har faktiskt lättat litet på isoleringspolitiken gentemot SD.
I övriga nordiska länder talas det ibland bekymrat om ”det svenska tillståndet” där sunt förnuft och måttfullhet hålls tillbaka av PK-hysteri och godhetsfnatt. ”Detta behov av att framstå som god verkar inte finnas på samma sätt i grannländerna”, konkluderar Wolfgang Hansson. Han påminner i sammanhanget om att Sverige 2017 enligt statistik från EU tog emot dubbelt så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans.
Även i länder såsom Ungern och USA ses Sverige som ett avskräckande exempel. Massinvandring med åtföljande problem som skenande kriminalitet, utanförskapsområden, hedersvåld, gruppvåldtäkter, okontrollerade gängkrig med dagliga mord, tilltagande islamisering och antisemitism, obefintlig respekt för kvinnor, äldre och djur, icke fungerande vård, skola och omsorg, organiserat tiggeri, poliser som hellre tjoar i Pride-parader än bekämpar brott etcetera är ingenting som våra europeiska grannländer önskar sig. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6911077
Jag finner det svårt att klandra dem för den inställningen.
Lördagen den 23 mars representerade jag Sverigedemokraterna Södertälje vid en utfrågning inför valet till Europaparlamentet. Det skedde vid den så kallade Medborgardagen, ett i princip årligt evenemang i Södertälje stadshus. Utfrågare var TV-profilerna Måns Nilsson och Anders ”Ankan” Johansson.
De åtta partirepresentanterna hade inför utfrågningen tillställts fem frågor, men då tiden var begränsad till en halvtimme fanns ingen möjlighet för varje företrädare att svara på samtliga frågor (eller ufrågaren att ställa dem).
Måns Nilsson ställer frågor till Södertäljes lokalpartier inför EP-valet. Bloggaren skymtar till vänster på bilden. Foto: Södertälje kommun
Jag vill dock inte undanhålla mina trogna läsare vilka svar jag skrivit ner på förhand för var och en av frågorna varför jag återger jag dem här. Vilket förhoppningsvis också kan tjäna som en vägledning inför det aktuella valet som hålls söndagen den 26 maj. Svaren är baserade på SDs Valplattform Europaparlamentet 2019.
Hur kommer ditt parti arbeta i Europaparlamentet för att hantera klimatförändringarna?
Sverigedemokraterna anser att internationellt samarbete är det bästa sättet att hantera viktiga miljöfrågor. Partiet vill att EUs utsläppshandelssystem globaliseras samt säger nej till en europeisk koldioxidskatt, vilken kan utvecklas till att bli ett sätt för Europeiska unionen att tillämpa direkt beskattningsrätt plus att den leder till en växande union och ökad byråkrati. Det effektivaste sättet att förbättra miljön är att utveckla och bygga ut kärnkraften – den överlägset effektivaste och miljövänligaste energikällan.
Hur kommer ditt parti att verka för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet?
Sverigedemokraterna vill stärka yttrandefrihetens ställning inom EU och stoppa alla politiska åtgärder från unionen vilka riskerar begränsa det fria ordet. Detta gäller såväl internt inom EU som externt i EUs utrikespolitik. SD säger eftertryckligt nej till att ta in den auktoritära diktaturen Turkiet i unionen. Vi är vidare för en aktiv politik i syfte att begränsa islamismens utbredning.
Krafttag måste tas mot Ryssland och dess expansionspolitik i form av regelrätta invasioner i Georgien och Ukraina. Samordnade insatser för förföljda kristna runtom i världen bör ske.
Omslaget till SDs EP-valplattform featuring Jimmie Åkesson, Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren. Foto: Tommy Hansson
Hur ser ditt parti att EU skall utvecklas i framtiden?
Sverigedemokraterna vill i Europaparlamentet verka för att stoppa fortsatt maktöverföring till Bryssel. EU behöver reformeras i grunden genom ett nytt EU-fördrag: mer nationellt självbestämmande, mer välfungerande demokrati och kraftigt begränsad makt för EU. Fokus bör ligga på fri och gemensam handel och den inre marknaden, som tanken var från början. EU-avgiften måste minska kraftigt.
Vad är det viktigaste ditt parti åstadkommit under perioden som varit nu?
Sverigedemokraterna har tillsammans med de partier som ingår i partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) – den tredje största gruppen i Europaparlamentet inkluderande 73 ledamöter från bland andra engelska Tories, tjeckiska Medborgardemokraterna, polska Lag och rättvisa, danska Dansk folkeparti, finska Sannfinländarna och brittiska Ulster Unionist Party – arbetat för att begränsa EUs överstatliga makt.
Rent konkret har SD-representanten Peter Lundgren fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet: utländska chaufförer skall utbildas i vinterkörning; det skall bli lättare att upptäcka falska körkort. Både Peter Lundgren och Kristina Vinberg har aktivt deltagit i debatterna om insatser mor terrorklassade organisationer.
Två lokala SDare samt Peter Lundgren och Kristina Vinberg under kampanjen inför EP-valet 2014. Foto: SD Södertälje
Vad är det viktigaste du/ditt parti ser att EU behöver göra under den kommande mandatperioden?
Sverigedemokraterna menar att respekten för medlemsstaternas olikheter måste öka inom unionen. Vetorätt mot EU-initiativ bör införas. Vidare måste insynen i EUs lagstiftningsprocess öka och offentlighetsprincipen införas enligt svensk modell. EU skall också fråntas rätten att bestämma över nationella angelägenheter såsom exempelvis socialpolitik, militärt försvar, beskattning, straffrätt och arbetsmarknad.
Byråkratin bör vidare skäras ner drastiskt. Så bör EU-kommissionen få mindre inflytande och skyddet för yttrande- och informationsfrihet stärkas.
Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.
Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.
En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.
Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.
Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.
Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.
Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.
Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:
Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.
Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.
1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.
Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.
Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.
Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:
Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.
Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.
Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.
I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.
Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.
Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.
En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:
Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.
Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.
Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.
Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.
Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.
Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.
Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:
Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.
Ni bara måste se dansk televisions reportage om den svenske gatukonstnären Dan Park! Klicka på länken ovan. Reportaget, som är gjort av den danske reportern Michael Jeppesen, är en halvtimme långt och skildrar Park i olika miljöer i Malmö och Köpenhamn.
Dan Fredrik Park (född Appelblad) är född i västerbottniska Tavelsjö 1968. Han är sedan 2004 verksam i Malmö efter att tidigare bland annat varit anställd på ett slakteri. Park har på bara några år blivit Sveriges mest omtalade konstnär efter att ha klistrat upp ett antal affischer med kontroversiellt innehåll på elskåp och liknande. Det ”svänger” numera betydligt mer om Park än om Muhammed-karikeraren Lars Vilks.
Park har flera gånger blivit dömd för brottet hets mot folkgrupp och dömdes senast i augusti 2014 till sex månaders fängelse. Dessförinnan hade polis på åklagarorder i värsta DDR-stil stövlat in i Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtagit en stor del av de utställda tavlorna, varav en del skulle, som det heter på byråkratsvenska, destrueras. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och dryga böter.
För ett par veckor sedan blev dock Dan Park överraskande försatt på fri fot. Den danska dokumentären börjar med att reportern Jeppesen möter honom i Malmö. Tillsammans med Rönnquist beger de sig till dennes galleri. Inför åsynen av en avbildad, naken kvinna i gallerifönstret tillstår Park att han aldrig slickat…ja, ni förstår nog.
Dan Parks gatukonst har bokstavligt talat varit fängslande – i vårt sorgliga DDR-Sverige.
Ty så där är han uppenbarligen, Dan Park. Gör och säger vad som faller honom in, något som framgår fuller väl av interiörerna på galleriet. Icke minst härmar han den engelske komikern John Cleese ur avsnittet om det tyska hotellbesöket i serien Fawlty Towers (Pang i bygget). Vilket går desto lättare eftersom Park inmundigat några öl dessförinnan. Röker gör han som en borstbindare. På frågan om han är sverigedemokrat nekar han och uppger att han i stället röstat på Djurens parti samt håller en passionerad utläggning om hur vi människor förtrycker djuren.
Det här mycket underhållande danska reportaget hade aldrig kunnat göras eller visas i Sverige. För det första är Dan Park en icke-person i Sverige som svarar för en konst, som kultur- och mediaetablissemanget inte vill ta i med tång. Bland annat har han framställt Momodou Jallow, beryktad talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, vänsterpartist och en av Sveriges mest lättkränkta individer, som negerslav i kedjor. Detta i akt och mening att ironisera över begreppet ”rasism” och driva med de så kallade antirasisternas lättkränkthet och den sakrosankta politiska korrektheten.
Dessutom tror jag inte det finns många, om ens några, svenska TV-reportrar med den distans och avspända attityd till intervjuobjektet som Michael Jeppesen uppvisar i reportaget.
Papper till papperslösa… Budskap som berör.
Dan Park använder i sin konst frekvent dubbelbottnade budskap, ironi och svart humor, något som fyrkantiga svenskar nästan omöjligtvis kan förstå. I stället för att försöka förstå är det ju så mycket lättare att gapa och skrika om föregiven rasism och anmäla, anmäla och åter anmäla. Således har nämnde Jallow på detta sätt lyckats få Park fälld för hets mot folkgrupp flera gånger, samtidigt som detta naturligtvis gjort konstnären mer omtalad för varje gång. Paradoxalt nog har därför Jallow gjort Dan Park en stor tjänst.
I det danska reportaget får vi se hur det förbereds för en utställning av några av Parks alster i Köpenhamn. Precis före vernissaget nås man dock av beskedet om, att utställningen avlysts på grund av dödshot mot medlemmar i galleristens familj. Det är ju så våra behjärtansvärda ”antirasister” agerar – hot, skadegörelse, gap och skrik och våld. Mot slutet av programmet får dock Jeppesen ett mobilsamtal som informerar om att Dansk Folkeparti ordnat så att nio av Parks tavlor kommer att visas för 120 inbjudna besökare i en lokal i anslutning till slottet Christiansborg i Köpenhamn, där folketinget huserar.
Budskap som inte behöver någon kommentar.
Sedan lyckas även det danska Trykkefrihedsselskabet få tag på en lokal i Österbro, där sådan konst som förpassat Dan Park i fängelse i censurens och åsiktsförtryckets Sverige kan visas upp. Den utställningen pågår ännu i skrivande stund.
Michael Jeppesens slutsats beträffande Dan Park är att denne använder rasism i sitt uttryckssätt men att han varken i hjärna eller hjärta är rasist eller nazist, som ”antirasisterna” aldrig tröttnar på att skälla honom för. Mest av allt är han kanske som person en litet vilsen hippie vars konst, mitt i all sin ”trashighet”, är påfallande sofistikerad och kräver en hel del tankearbete. Jag skulle vilja hävda att Parks är det största artistiska geni vi för närvarande har.
Något som det enkelspåriga, endimensionella och uppriktigt sagt korkade officiella Sverige helt enkelt inte klarar av i alla sin förstockade vänsterdominans.
I den politiska debatten används titt som tätt ett antal nyckelord. Genom att använda dem vill den som yttrar ordet/orden i fråga frammana en viss tankemodell. Man kan därför se dessa ord som ”mentala knappar”: när en politiker eller debattör trycker på dem dem förutsätts åhöraren reagera på ett visst sätt, närmast likt Pavlovs hundar (se fotnot). Nedan följer en lista på några av de ord och begrepp som används flitigast i debatten.
Alla människors lika värde: Används företrädesvis som slagträ mot Sverigedemokraterna, vilka (givetvis felaktigt) förutsätts icke ansluta sig till idén att alla människor i grunden har samma värde.
Alternativa energikällor: Ibland även kallade ”framtidens energikällor”; hopplöst inneffektiv energiproduktion såsom vind- och solkraft, vilka av miljöfanatikerna i och utanför Miljöpartiet i en framtid antas komma att svara för allt energibehov.
Framtidens energikälla?
Antifascism: Kommunistisk rörelse som uppstod i Tyskland på 1930-talet; har övertagits av allsköns vänsterslödder som tycker det är en fördel att ha en ideologisk ursäkt när man vandaliserar egendom och ger folk på käften.
Antikommunism: Kritik mot världshistoriens mest skadliga ideologi anses av den politiska klokskapen vara sak samma som irrationellt hat mot allt som är ”progressivt”.
Antirasism: Artificiell ideologisk ursäkt för vänsterligister att misshandla folk, gapa och skrika, kasta föremål och bete sig allmänt svinaktigt. Kan också ses som våldsbejakande politisk korrekthet.
Antisionism: Finare ord för judehat, antisemitism, hat mot staten Israel.
Apartheid: Ursprungligen rasåtskillnad i Sydafrika; används numera mest som beteckning för den politik som förs av Israels regering.
Breivik: Den norske massmördaren används som tillhygge mot alla som inte bekänner sig till den hallstämplade politiska korrektheten i frågor som rör islam och invandring; exempel: ”SD har samma värderingar som Breivik”.
Danmark: Vårt dejliga sydliga broderland brukas som avskräckande exempel med betydelsen: så kan det gå när invandringskritiska partier (läs: Dansk Folkeparti) får alltför stort inflytande.
Dansk situation: När invandringskritiker får otillåtet stort politiskt inflytande.
Demokrati: Allt som är bra.
Fascism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; alternativ tolkning: allt som är dåligt.
Madiba: den enda frälsare vi behöver?
Feminism: Koncept om kvinnans frigörelse vilket alla kvinnor såväl som män förutsätts omfatta; vitt begrepp som kan innefatta allt från förespråkande av kvinnors representation i bolagsstyrelser till övertygelsen, att alla män skall hackas sönder med machetes (jag brukar i fråga om exempel som det sistnämnda använda uttrycket ”feminazism”).
Främlingsfientlighet: Tolkning av grekiska uttrycket xenofobi, fruktan för allt främmande; används när någon av något skäl inte vill använda det starkare ”rasism”.
Hat: All form av kritik mot politiskt korrekt politik av typ fri invandring, feminism, HBTQ-kramande etcetera, ofta synonymt med Sverigedemokraternas politik; när vänstern hatar är detta däremot uttryck för ett räddfärdigt engagemang, särskilt när det gäller klasshat som den marxistiska ideologin bygger på.
Homofobi: All kritik av någon eller någonting som har med homosexualitet att göra.
Höger: Omänskligt; allt som är dåligt.
Inkluderande: Luddigt begrepp som närmast används i betydelsen att inlemma någon/några i den så kallade gemenskapen, i motsats till att dela in i ”vi och dom” (se nedan).
Islamofobi: All kritik av någon eller någonting som har med islam att göra.
Järnrör: Beteckning för Sverigedemokraternas politik och/eller värderingar.
Klimatförnekare: Alla som inte bekänner sig till den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp.
Klimatsmart: Att vara k. är att med hull och hår köpa den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp och att anpassa sitt liv och sina vanor därefter; i utvidgad betydelse är en k. person någon som är miljöpolitiskt korrekt i allmänhet.
Pol Pot och resultatet av hans kommunistiska maktutövning i Kambodja.
Kommunism: Egentligen fint begrepp (det betyder ju bara ”egendomsgemenskap”, vad är det för fel med det?) som av ”högern” eller ”fascisterna” används för att misskreditera Vänsterpartiet.
Kränkt: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från att bli misshandlad på grund av sin hudfärg till att bli kallad ”goding” av chefen. Den vida tolkningen av vad det innebär att bli k. har givit upphov till en hel kränkthetsindustri med anknytning till i första hand rättssystemet.
Kulturarbetare: Person verksam inom något som kan anses ha med kultur att göra och som delar den så kallade arbetarklassens värderingar. Klär sig gärna i blåvitrandig skjorta med rundkrage och eventuellt gummistövlar.
Människosyn: Används företrädesvis som tillhygge mot Sverigedemokraterna, vilka förutsätts (givetvis felaktigt) inte dela synen att alla människor i grunden har ett lika stort värde.
Nazism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik med ”rasistiska” konnotationer.
Nazistiskt angrepp: Nazister och kommunister gör upp om att slåss, och när denna uppgörelse förverkligas kallas den n. a. (exempel: händelserna i Kärrtorp den 15 december 2013).
Nelson Mandela (Madiba): Den enda frälsare världen behöver; M.:s förflutna som terroristledare är tabubelagt i sammanhanget.
Opolitiskt nätverk: Frontorganisation bestående av ”vanliga människor” vilka styrs och kontrolleras av en kärna som utgörs av medvetna kommunister (exempel: Linje 17 i Kärrtorp).
Patriarkatet: Feministiskt hjärnspöke om en manlig konspiration som styr världen och alla dess institutioner.
Putin: Elak gubbe i Ryssland som förföljer homosexuella och invaderar Ukraina.
Putin, elak rysk gubbe.
Rasism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; begreppet r. bygger på den av moderna forskare tillbakavisade tesen, att det skulle förekomma ”raser” inom mänskligheten.
Rysskräck: Skällsord använt för att misskreditera alla som anser att det behövs ett svenskt militärt försvar som skydd mot ett möjligt ryskt angrepp.
Sionism: Egentligen det judiska folkets strävan efter och rätt till ett nationalhem; i politiskt korrekt tappning dock beteckning för varje form av påstådd orättfärdig israelisk aggression och ockupation.
Svensk: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från den som har förfäder födda i Sverige sedan stenåldern till envar som nyttjar tunnelbanan i Stockholm.
Tolerans: Heligt ord för framförallt folkpartister som ej endast betyder – vilket är den egentliga meningen – att man bör överse med vissa typer av beteende man själv inte gillar; i den nya, politiskt korrekta betydelsen, innebär t. att man också helhjärtat måste stödja beteendet i fråga.
Vi och dom: Begrepp som i tid och otid används för att beteckna sverigedemokratisk politik, i synnerhet av statsminister Fredrik Reinfeldt; SD förutsätts dela in befolkningen i svenskar och invandrare och ställa ”grupp mot grupp” medan Reinfeldt delar in den i SD:are och icke SD:are.
Vänster: Mänskligt, medvetet, allt som är bra.
Värdegrund: Den sekulära moral alla, efter de religiösa normernas avskaffande, förutsätts bekänna sig till; används ej sällan i syfte att exkludera sverigedemokrater från fackförbund och dylikt.
Fotnot:”Pavlovs hundar”. Hundar som användes av ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) vid psykologiska experiment. I dessa reagerade hundarna med ökad salivutsöndring när en klocka som angav att det var matdags ljöd: en så kallad betingad reflex. Pavlov tilldelades 1904 nobelpriset i medicin för sina experiment.
Teckning som föreställer en av Pavlovs bekanta experimenthundar.
Nu går Europeiska unionen (EU) till förnyad attack mot lakritspiporna. Den europeiska superstaten in spe har bedrivit en kampanj mot den aktuella produkten sedan början på 2000-talet men inte lyckats få bort den från godissortimentet ännu.
Inte för att EU-attacken överraskar på något sätt. Den europeiska överstatligheten har ju upprepade gånger lagt sig i petitessfrågor om exempelvis bananers böjning och gurkors storlek, för att nu inte tala om dess hat till det svenska snuset som man menar ställer alla begrepp om det passande och icke passande i fråga om tobaksbruk på huvudet.
Sydsvenskan skriver sarkastiskt den 29/8:
Godiset skulle ju kunna leda till att folk vänjer sig vid produkterna och fortsätter med riktiga och farliga rökverk.
Det här är givetvis något som den gröna gruppens talesman i Europaparlamentet, miljöpartisten Carl Schlyter, stöder av fullaste förbudshjärta. Han kan glädja sig åt att chokladcigarretter, som jag själv nyttjade i min barndom, redan är så gott som bannlysta.
MPs Carl Schlyter är beredd ta till krafttag mot den farliga lakritspipan. Blir skumcigarrerna nästa angreppsmål?
När det gäller riktiga tobaksvaror vill EU vidare se ännu större varningstexter på cigarrettpaketen än de blaffor som redan finns, ett förbud mot mentholcigarretter samt snusförbud. När det gäller snuset gäller det bara för EU att välja rätt strategi mot oss besvärliga svenskar.
I Danmark har Dansk Folkepartis (DF) representant i det europeiska parlamentet, Morten Messerschmidt, kritiserat EU för att lägga sig i allting och kallar försöken att genomdriva förbud mot lakritspipor för ”fullkomligt skrattretande”. Det är svårt att inte instämma. Messerschmidt påpekar vidare att han inmundigat tonvis med lakritspipor under sitt liv men aldrig dragit ett riktigt bloss.
DFs Morten Messerschmidt kallar EUs angrepp på lakritspipan ”fullkomligt skrattretande”.
Man kan väl förmoda att det endast är en tidsfråga innan EU tar sig an den ödesmättade uppgiften att göra upp med den kanske något ovanligare skumcigarren.
Slutligen har vi svenskar anledning avundas Norge, som haft vett nog att hålla sig utanför EU-mastodonten. I en opinionsmätning nyligen visade sig bara 19 procent av tillfrågade nabor vara för ett EU-inträde. Bland politikerna var siffran, inte helt sensationellt, betydligt högre.
Nytt publikrekord för fjärde året i rad för Jimmie Åkessons sommartal. Foto: Jörgen Fogelklou
SD-vänliga twittrare drabbades närmast av kollektiv glädjefnatt sedan Fria Tider/Sentio presenterat sin augustimätning: 14,6 procent och all time high för Sverigedemokraterna.
Resultatet bekräftar den uppåtgående SD-trenden med 9,9 procent i senaste SIFO och 10,6 procent i Svensk Opinion Nu (SONU) dessförinnan. Siffrorna kommer parallellt med att Jimmie Åkessons uppmärksammats för sitt sommartal i Sölvesborg med bland annat frontalangrepp mot den förfärande utvecklingen i Svenska kyrkan samt den nyutkomna boken Satis polito (som lär vara latin för Tillräckligt polerad).
Det rullar med andra ord på för SD. SD-skeptiker har givit uttryck för rädsla för att inte säga skräck över denna utveckling. Rutinerade journalisten Åke Ortmark menar dock att Miljöpartiet är ett än större hot mot landet än vad han upplever att SD är. SD-vänliga personer torde å andra sidan vara minst lika förfärade över den pågående massinvandringen med åtföljande islamisering.
Sentiomätningen visade, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik nu är ungefär lika stort som FP, C och KD tillsammans. Den visade också, att vi nu alltmer närmar oss en norsk/dansk och även finsk situation. I våra nordiska grannländer tillhör ju Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti samt Sannfinländarna – vilka alla uppvisar likheter med SD utan att likhetstecken kan sättas mellan SD och de nordiska systerpartierna – de absolut största partibildningarna.
Jimmie Åkesson är onekligen tillräcklig polerad…
Den här utvecklingen kommer långt ifrån som en överraskning för den här bloggaren. Jag påpekade redan inför valet 2010 på denna plats att vi bör höja blicken över fyraprocentsspärren och vara beredda att tänka 10-15 procent. Jag förutser ett läge där SD inom inte alltför många år har passerat det degenererade M-partiet, som ideologiskt inte ens är en skugga av sitt forna jag.
Sverigedemokraternas framgångar i opinionen och den allt stridare medlemstillströmningen – 10 000-strecket passerades i höjd med sommartalet – är i mina ögon tecken på mognad inom väljarkåren. Allt fler köper inte den greuelpropaganda som riktas mot partiet avseende ”rasism” och ”främlingsfientlighet”, när det i stället är fråga om en högst berättigad kritik av den förda immigrationspolitiken.
Dock är SD, i motsats till vad motståndarna envist hävdar, något så kallat enfrågeparti. SD är exempelvis ensamt bland riksdagspartierna om att vilja rusta upp vårt militära försvar, något som fick mig att för fem år sedan bli SD-medlem.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 