Posted tagged ‘David Ben Gurion’

Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

16 maj, 2013

KB200810134385028V2_520571aStaten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

theodor-herzlThedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

250px-Avraham_SternAvraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

300px-Husseini_1948Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

abba-w-ben-gurion1Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

BKT4JoICUAA93YcDen utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

8 april, 2013

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

imagesCA9BVD1ZDavid Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

480775_603901222973176_1696802099_n

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

antisemitism01Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne-FrankAnne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

Därför hatar svenskarna Israel

2 oktober, 2012

Enligt den obundna organisationen Freedom House får den judiska staten Israel högst poäng avseende politisk frihet på organisationens skala från 1 – 7. När det gäller medborgerliga rättigheter får Israel näst högst poäng. Israel kan mot den bakgrunden sägas vara en ö av frihet och demokrati i en omgivning bestående av mer eller mindre primitiva diktaturstater.

Detta tycks dock inte ha gjort något som helst intryck på svenskarna. I den internationella opinionsmätningen International Trends säger sig 68 procent av de tillfrågade svenskarna ha en negativ inställning till Israel. 24 procent av dessa menar sig vara ”starkt negativa”. Bara 19 procent anser sig vara positiva under det att endast 2 procent förklarar sig vara ”starkt positiva”.

De angivna resultaten innebär att Sverige har den mest negativa inställningen till den judiska staten av alla de tolv EU-stater som deltog i undersökningen. Svensken i gemen bryr sig uppenbarligen inte om att Israel är Mellanösterns enda demokrati och omges av fientliga grannar. Därtill har israelerna sedan 1990-talet fått till stånd en positiv ekonomisk utveckling samt omtalas ofta som ett högteknologiskt under.

 Ilmar Reepalu – antisemit eller bara dum?

Den svenska inställningen understryks av den katastrofala och skrämmande utvecklingen i det muslimtäta Malmö, där det väckt uppmärksamhet över hela världen att många judar flyr staden till följd av att de känner sig hotade och förföljda. Attentat mot judisk egendom och judiska befattningshavare tillhör ordningen för dagen.

Malmö har dessutom i Ilmar Reepalu ett socialdemokratiskt kommunalråd som genom en rad idiotiska och oinformerade uttalanden med önskvärd tydlighet visat att han inte begriper någonting över huvud taget av den judiska verkligheten. Bland annat har Reepalu givit judarna själva en del av skulden till att de förföljts samt anklagat Sverigedemokraterna för att ha infiltrerat Malmö judiska församling.

Om Reepalu är medvetet antisemitisk eller bara dum är en öppen fråga. Att han alltjämt hålls om ryggen av den socialdemokratiska ledningen är varken mer eller mindre än en skandal.

Frågan är naturligtvis varför det finns en så pass utvecklad avsky för Israel i  just Sverige. Svenska Dagbladets Claes Arvidsson ger i en ledarblogg den 28/9 följande förklaring:

Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel.

Detta är är säkert nog så sant men räcker inte som förklaring. Den negativa inställningen till Israel tar i Sverige, och en stor del av den övriga världen, avstamp med den vänstervåg som bryter igenom från mitten av 1960-talet. Det blir på modet att betrakta Israel som ett imperialistiskt – ”sionistiskt” – land förvisso nära lierat med USA.

Den snedvridna propagandan om sionismen, som egentligen bara innebär en strävan att bevara och stärka den judiska staten, är ett reellt återupplivande av den nattståndna antisemitismen men med ett mer godtagbart språkbruk. Förhärdade terroristledare såsom PLOs Yassir Arafat (1929-2004) och PFLPs George Habash (1926-2008) förvandlas till frihetskämpar.

 Palme och Arafat trivdes tillsammans.

I Sverige genomför Olof Palme, sannolikt med baktanken att detta skall gynna hans internationella aspirationer, en helomvändning visavi socialdemokratins traditionellt positiva inställning till Israel vars förste premiärminister var den socialdemokratiske arbetarledaren David Ben Gurion. Palme och hans devote vapendragare Sten Andersson satsar i stället på Arafat och PLO. Trots en viss tillnyktring på senare tid intar antiisraelismen alltjämt en grundmurad ställning i svensk utrikespolitik.

Lägg därtill det faktum att Sverige förmodligen har Europas sämsta historieundervisning där den nazityska judeförintelsen alltmer faller i glömska eller åtminstone hamnar i bakvattnet. Den forna och självklara entusiasmen för den judiska staten som en tillflyktsort och säker hamn för judar över hela världen är i stort bortblåst med undantag för de fåtaliga Israel-vänner, ofta med hemvist inom kristenheten, som ännu finns kvar.

Det ibland hätska ställningstagandet mot Israel kan inte helt förstås om man inte tar med den tilltagande muslimska invandringen i ekvationen. Det skall understrykas att det inte är etniska svenskar som ligger bakom judetrakasserierna i Malmö – det är uteslutande personer med islamsk/islamistisk bakgrund. Inte för inte kallas Malmö stundom för ”Sveriges Gaza”.

 Synagogan i Malmö – omtyckt mål för våldsbenägna islamister.

Antisemitism i dokumentär

3 februari, 2011

Den liberale israeliske filmaren Yoav Shamir har gjort en dokumentär kallad Defamation som visades i SVT1 den 1 februari. I pressens presentation av filmen heter det att Shamir i egenskap av israelisk medborgare aldrig själv upplevt antisemitism och därför var nyfiken på fenomenet. Tyvärr visas i presspresentationen en bild av Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abraham Foxman som anges föreställa Yoav Shamir. Den riktige Shamir ser ut så här:

Yoar Shamir, född 1970.

När jag slog mig ner för att se filmen hade jag inga höga förväntningar. SVT har ju gjort sig känt för att snart sagt alla veckans dagar, och med all rätt, visa filmer som speglar den tyska nationalsocialismens judehat och allmänna ondska. När det gäller att skildra den judiska stat som efter kriget byggdes upp som ett resultat av samma ondska är SVTs utbud emellertid utomordentligt ensidigt i anti-israelisk riktning.

Mina farhågor förstärktes av det faktum att den tidigare rikligt belönade Yoar Shamir innan han gjorde Defamation var mannen bakom filmen Checkpoint, som också visats i SVT och som siktar in sig på de israeliska gränsstationerna mot palestinskt territorium. Shamir har mot denna bakgrund själv kritiserats för att vara antisemit och ett slags israelisk Mel Gibson, vilken som bekant gjort en del förgripliga för att inte säga idiotiska uttalanden om judar. Shamir har kritiserats även för Defamation och har bemött kritiken bland annat på följande sätt:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/jan/25/israel-race

Ingen kan nog förneka att Shamirs senaste film har en liberal och i grunden Israel-kritisk tendens eller att denne filmare är kritisk gentemot den amerikanska organisationen Anti Defamation League, som grundades 1913 med syftet att bekämpa antisemitism och diskriminering mot judar. Ändå är jag som Israel- och judevän till viss del positivt överraskad av Shamirs film, som också speglar den reflexmässiga antisemitism som förekommer runt om i världen.

Yoav Shamir må hävda att han, som en sorts cineastisk varudeklaration, aldrig personligen stött på antisemitism förrän han gjorde Defamation. Jag tillåter mig tvivla. Bara en sådan sak som att Shamirs 94-åriga farmor, som presenterar sig själv som sionistisk pionjär, i början av filmen hasplar ur sig några av de mest förekommande, antisemitiska schablonerna om att judarna i diasporan är penningsugna skojare som inte arbetar utan bara håvar in pengar. Yoar Shamir måste rimligen ha hört dessa tirader förut.

Låt oss dock hålla Shamirs försäkringar om att han själv aldrig stött på någon antisemitism förut i sitt 40-åriga liv för sanna. I så fall möter han denna mänsklighetens cancer ett flertal gånger genom de människor han intervjuar. Ett tidigt exempel i filmen är en taxichaufför som hävdar att judarna styr världen. Därefter hamnar Shamir i problemområdet Crown Heights i Brooklyn, New York där några yngre svarta personer breder ut sig om hur förfärliga judarna är och som bevis härför tar upp det ökända falsifikatet Sions vises protokoll vilket författades av den tsarryska hemliga polisen med fransk förlaga. Protokollen är, jämte Hitlers Mein Kampf, en given bestseller över hela arabvärlden inklusive de palestinska territorierna.

En betydande del av Yoav Shamirs tid går åt att följa ADL-ledaren Abraham ”Abe” Foxman, en amerikansk medborgare som föddes i vad som numera är Vitryssland 1940 och som ägnar sin tid åt att bekämpa antisemitism och judehat och anses ha stort internationellt inflytande. Vi får i filmen följa Foxman på ett par diplomatiska uppdrag, och en av de scener som rönt mest uppmärksamhet är då han i en taxi säger något i stil med att ”Många av de internationella ledare vi träffar tror att vi judar har ett enormt inflytande världen över, och vi låter dem gärna förbli i den tron.”

Det har påståtts att detta skulle vara ett uttryck för ohöljd cynism, men det är inte min uppfattning. Foxmans öppenhjärtiga utsaga är snarare att se som en realistisk analys av hur de fördomar och vanföreställningar som förekommer över hela världen kan användas för den egna saken. Här följer mer information om Foxman:

http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Foxman

 Abe Foxman.

Abe Foxman tillhör de judiska makthavare som regelmässigt skälls för att, fastän jude, använda sig av nazimetoder och brukar i antisemitisk vulgärpropaganda avbildas i SS-uniform och så vidare. Shamir himlar bildligt med ögonen när Hoffman med sällskap i några filmsekvenser umgås med en hög representant för den israeliska militären.

Shamirs största bedrift i Defamation är i mitt tycke när han avslöjar den amerikansk-judiske akademikern Norman Finkelstein som den galning han är. Intervjun inleds med att en ämabel Finkelstein – vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig – i verserade ordalag förklarar sig vara förföljd och alldeles oförtjänt skälls för att vara en sinnessjuk psykopat: ”Titta på mig, ser jag ut som en galning?” säger Finkelstein. Vilket han kanske inte gör i just den filmscenen, kanske bortsett från den vilt stirrande blicken.

Mot slutet av intervjun eldar dock amerikanen, vars föräldrar för övrigt överlevde den nazityska Förintelsen, upp sig mer och mer över vad han upplever som Shamirs kritiska frågor. Slutligen ballar han ur totalt och börjar göra hitlerhälsningar som skall antyda att nämnde Foxman men även Shamir själv skulle använda nazimetoder. När Shamir försynt påpekar att detta beteende kanske inte är så jättesmart, uppmanar Finkelstein honom att klippa bort hitlerhälsningarna. Filmmakaren replikerar då att i synnerhet dessa scener kommer att finnas med i den färdiga filmen, varpå Finkelstein genmäler: ”Tror du att jag bryr mig?”

Alla som tidigare till äventyrs tvivlade på att Norman Finkelstein – som samarbetat med bland andra certifierade antisemiter som Noam Chomsky och Robert Faurisson – var en galning fick nu bekräftat att han verkligen är det!

Finkelstein tillhör kategorin ”självhatande judar” och gör därmed sällskap med svenskar såsom Henry Ascher och Göran Rosenberg – ett annat exempel är Israel-födde Dror Feiler – vilka ofta utnyttjas av nationalsocialister och andra jude- och Israel-hatare i dessas propaganda. Det tragiska är att de dessutom inte sällan tycks trivas alldeles förträffligt därmed.

Galningen Finkelstein vid Palestina-möte.

Ett av de genomgående temana i Yoar Shamirs film är en resa en israelisk skolklass gör till Polen och Auschwitz. Shamirs kritiker David Hirsh, själv ytterst kritisk gentemot Israels beteende på Västbanken och i Gaza, menar att Shamir inkasserar lättköpta poänger genom att i stort framställa de israeliska ungdomarna – varav många nu gjorde sin första utlandsresa – som aningslösa offer för den israeliska regeringspropagandan. Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken, även om Shamir givetvis själv svär sig fri från den.

I slutet av filmen gör sig Yoav Shamir till tolk för uppfattningen, att Israel och judarna borde tänka mer på nuet och framtiden i stället för att grotta ner sig i den död och förintelse som historiskt drabbat det judiska folket. Han menar också att Israel skulle dra sig tillbaka från så kallad ockuperad mark – alltså områden som erövrades av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967 då omgivande arabländer attackerade Israel – och börja uppträda på ett snällare sätt. Det låter vid första påseendet som sympatiska och, skulle jag vilja säga, typiskt liberala förslag.

Dessvärre är det dock så att det land och/eller folk som glömmer sin historia är dömt att gå under. Dagens Israel är dessutom en av världens yngsta nationer med blott litet över 60 år på nacken. Landet kunde upprättas efter beslut i FN som en direkt följd av Förintelsen – äntligen skulle judarna få ett eget, fredat hemland vilket ju förkunnats redan i samband med Balfour-deklarationen efter Första världskriget. Enligt FNs delningsplan skulle såväl judar som araber få ungefär 5o procent var av det forna brittiska mandatet Palestina. Judarna med David Ben Gurion i spetsen gick med på detta men inte araberna – omgivande fem arabländer gick till angrepp direkt efter utropandet av staten Israel men fick ordentligt med stryk.

Och på den vägen är det. De storskaliga arabiska angreppen har samtliga slutat med arabiska förödmjukelser, vilket länderna i fråga också insett. I stället använder de antijudiska krafterna numera en småskalig krigföring i form av så kallade intifador och annan form av terrorism för att komma åt Israel. Men skulle inte detta upphöra om Israel återlämnade exempelvis Västbanken i arabiska händer?

Nej, det kommer dessvärre inte att ske. Gazaremsan, som Israel överlåtit i palestinska händer och som sedan 2007 styrs av terrororganisationen Hamas, är väl ett utsökt exempel härpå. Trots att Israel alltså avlägsnat såväl bosättningar som militär från Gaza fortsätter Hamas såväl hatpropaganda som väpnad terror mot Israel och drar sig inte för att utbilda och indoktrinera små barn i Israel- och judehat.

Ett snällare Israel vore självmord för Israel. Hamas och likasinnade kommer garanterat inte att ge upp förrän den siste juden återförenats med sina förfäder från Auschwitz. Detta är ett uttryck för ett flertusenårigt hat som inte låter sig hejdas endast för den händelse Israel skulle iakttaga en självutplånande snällism. Framförallt gör Shamir och hans meningsfränder ett gigantiskt misstag då man tar för givet att det är Israel och inte världens antisemiter det är fel på.

Litet märkligt tycker jag till sist det är att en filmare som gör en dokumentär i ämnet antisemitism underlåter att åtminstone kort nämna, att det i Irans huvudstad Teheran finns en hatfylld president – Ahmadinejad – som lever och andas antisemitism och i princip bara väntar på att Iran skall få tillgång till kärnvapen så att den avskydda judestaten äntligen kan utplånas. Ahmadinejads antisemitism drabbar alla judar vare sig de är medvetna om det eller ej.

Ahmadinejad håller tal.