Dags att sluta idealisera det sekteristiska vänsterjippot Pride!

En tecknares syn på sjuklöverns mobbning av SD. På banderollen står ”Shame”.

Är det inbillning från min sida men är inte de kritiska rösterna mot Pride-jippot i Stockholm flera i år än vad som varit brukligt tidigare?

Jag lämnar frågan öppen men citerar gärna en av årets kritiska röster, riksdagsmannen Jan Ericson (M) från Härryda som i en intervju med Nyheter idag (tyvärr bakom betalvägg) bland annat menar: ”Man skulle kanske ha någon liten gräns för hur man får spöka ut sig i dom här tågen.” https://nyheteridag.se/plus/jan-ericsson-m-man-kanske-skulle-ha-nagon-liten-grans-for-hur-man-far-spoka-ut-sig-i-dom-har-tagen/

Jag instämmer livligt i Jan Ericsons hovsamma propå. I Pride-paraderna förekommer regelmässigt beteenden som tveklöst skulle kunna rubriceras såsom ”förargelseväckande beteende” enligt Brottsbalkens skrivning. Polis och åklagare avstår emellertid lika regelmässigt från att ingripa mot Pride – tågen brukar dessutom innehålla gaypoliser i uniform som tjoar och har sig.

Inom polismakten ses poliser som larvar sig i det politiska vänsterjippot Pride uppenbarligen inte som något problem. Däremot accepteras det inte att poliser som kandiderar för ett politiskt parti framträder på valaffischer i yrkesuniformen.https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/polis-i-uniform-pa-valaffisch-far-bassning

Pride har sitt ursprung i den radikala amerikanska gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (förkortat PRIDE) vilken bildades i Los Angeles 1966. Redan 1971 hölls en demonstration för homosexuellas rättigheter i Örebro med omkring 15 deltagare. Genomslag fick Pride-rörelsen först när den nådde Stockholm, och 1998 upphöjdes den till Europride.

ÖB Micael Bydén fjollar till det i Stockholm Pride 2018.

Stockholm Pride är den största manifestationen i sitt slag i Norden och säger sig tillvarata HBTQ-gruppens intressen. Evenemanget ses av det politiskt korrekta etablissemanget som ett celebrerande av kärlek och tolerans. Samtidigt utestänger man partier och personer som inte anses passa in i Prides så kallade värdegrund.

Således bannlystes det borgerliga partiet Medborgerlig samling från årets Stockholm Pride trots att partiet är det enda i Sverige som i Ilan Sadé har en homosexuell partiledare. Inte heller Sverigedemokraterna, som inför årets val har flera homosexuella kandidater på kandidatlistan till riksdagen, är välkomna.

När det Pride närstående Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) skulle hålla partiledardebatt i Kulturhuset i anslutning rill Stockholm Pride deltog således sjuklöverpartierna och det diminutiva Feministiskt initiativ men alltså inte det utmobbade SD. Arrangörerna lät i stället ersätta SDs Jimmie Åkesson med en liten plastelefant. https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/

Kritik mot Pride-spektaklet har förekommit länge. Dick Erixon, som själv är homosexuell, framhöll på sin blogg den 28 juli 2009:”Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet.” Vidare: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Erixon, i dag chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, fäster här uppmärksamheten dels på Prides politiskt radikala agenda, dels på den översexualisering som präglar Pride. http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Bilder av svenskt ledarskap: sjuklövern plus F! på RFSLs partiledardebatt; medlemmar ur en svensk handelsdelegation från ”världens första feministiska regering” på besök i Iran; samt fackföreningsfolk ifört ”fittmössor”.

Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/

Senast återgavs min onekligen litet tillspetsade karaktäristik i Expressen i samband med en artikel den 4 augusti 2018, där den maniskt SD-hatande journalisten David Baas är ute efter att misskreditera mitt parti genom att citera vad partihöjdare som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och David Lång torgfört i ämnet Pride. https://www.expressen.se/nyheter/sd-riksdagsmannen-gor-pride-kriminellt/

Annie Lööf (C) fotograferad med halvnaken man på Pride.

Det är inte en dag för tidigt att vi slutar upp med att idealisera och idyllisera Pride som en godhetens manifestation för ”kärlek och tolerans” och i stället tar den för vad den är: ett vänsterradikalt, sekteristiskt jippo med översexualisering som affärsidé som frontalkrockar med hävdvunna värden som traditionell familjebildning och sexualmoral. Hur man som företrädare för partier med konservativa inslag som M och KD kan delta i sådana sammanhang övergår mitt förstånd.

Det är min uppfattning att Pride gjort betydligt mer skada för homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter än alla så kallade homofober tillsammans.

Fotnot: Brottet ”förargelseväckande beteende” finns beskrivet i Brottsbalkens § 16. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Om en meteor, ett mordminne och en melodifestival

 En meteor på väg mot jorden.

I fredags utanför Södertälje stadshus stötte jag ihop med en bekant som frågade hur jag mådde. ”Bra”, svarade jag, varpå bekanten kommenterade: ”Du ser pigg ut, Tommy”.

Det var en sådan där helt alldaglig händelse som jag har för vana att hämta inspiration ur. Det behövs inte så mycket för att jag skall bli på gott humör. Och, jo, jag känner mig faktiskt ganska pigg och i god form för tillfället. Jag tänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag just nu gör ett uppehåll med alkoholhaltiga drycker.

Det vore mig fjärran att bli nykterist, men ibland kan det nog vara bra att låta vitala kroppsorgan vila sig litet. Faktum är att jag gör det i solidaritet med en närstående person som av medicinska skäl inte bör inmundiga alkohol. Har heller inga som helst abstinenssymptom, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Den gångna veckan började annars på ett lika ovanligt som intressant sätt. När jag på måndagkvällen gick ut på balkongen för att ta mig ett bloss strax efter sjutiden på kvällen kunde jag iaktta ett anmärkningsvärt himlafenomen: jag såg ett eldklot som flammade upp på natthimlen, likt en stjärna som plötsligt ökar drastiskt i storlek. Det var en ganska omtumlande upplevelse.

Jag berättade om den celesta tilldragelsen på Facebook och fick några möjliga förklaringar från några FB-vänner. Det handlade om att det kunde vara fråga om inbillning (jag ville ju ”så gärna tro” att jag sett något ovanligt), något som hade att göra med en satellit eller annat människotillverkat föremål på irrfärd i rymden, ett järtecken (kanske för att Putin var i antågande eller att Löfven är på fallrepet), att jag hade rökt något olämpligt (jag röker bara Prince), en supernova eller kanske en meteor.

 Supernova.

Av dessa mer eller mindre fantasirika förklaringar har jag fastnat för det sistnämnda (tack, Helena Sterner!): en meteor. Det är ett faktum att en meteor dök upp i atmosfären ungefär samtidigt som jag siktade eldklotet och sedan störtade i Atlanten: http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/en-meteor-har-tr%C3%A4ffat-jorden-%E2%80%93-och-du-har-inte-m%C3%A4rkt-n%C3%A5gonting/ar-BBq06I5?li=AAb2bl2&ocid=mailsignoutmd#image=BBpZQpF

En meteor brukar förvisso ha en ”svans” efter sig, men ovan nämnda Helena föreslog att dess avsaknad kan ha berott på att meteoren var på väg i riktning mot mig varför svansen förblev osynlig för mitt öga, och det dessutom föreföll som om meteoren stod stilla.

Ett tag funderade jag på om det jag obestridligen sett kunde ha varit en så kallad supernova, det vill säga en stjärna som hastigt flammar upp för att därefter explodera och sedan bildar en neutronstjärna eller ett ”svart hål”. Efter att ha läst på om supernovor inser jag att det sannolikt inte kan ha varit vad jag såg. Dock skall en supernova vara på gång under första delen på innevarande år: http://www.iflscience.com/space/astronomers-know-star-will-go-supernova-2016

Vad det än var jag såg, så var det en minnesvärd upplevelse vår Himmelske förälder ville bjuda mig på denna afton. Personligen ser jag bevis för Guds existens i den majestätiska stjärnhimlen men också i myrstacken eller spindelväven; ja, i all den strikta lagbundenhet som råder överallt i skapelsen där ingenting sker slumpvis. Om att se Gud i universum och naturen har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/08/bevisat-gud-finns/

 Olof Palme hyllades efter mordet för 30 år sedan med ett sovjetiskt frimärke.

Eljest kretsar mycket i ögonblicket kring mordet på Olof Palme – detta skrivs på dagen för 30-årsminnet av illdådet – samt Melodifestivalen (”Mellon”), vars senaste upplaga i en till synes ändlös rad av alltmer degenererade spektakel hölls i går. Jag måste tillstå att jag i stort förlorat intresset för båda. Det vettigaste som skrivits om Palmemordfallet på sistone är detta DN-inlägg av förre statssekreteraren Ulf Dahlsten (S):http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/

Den ”obekväma sanning” Dahlsten ger uttryck för är det enligt min mening uppenbara, att det var Christer Pettersson som mördade Palme. Det är en uppfattning som delas av Palmes familj med hustrun Lisbet, som såg mördaren på en meters håll, i spetsen liksom av alla polisutredare med någon insyn i fallet. Pettersson fälldes sedan i tingsrätten och erkände efteråt mordet vid flera tillfällen. Sedan friades han otroligt nog i hovrätten, men det innebär naturligtvis inte att han med nödvändighet är oskyldig.

Senaste gången jag hade något som helst utbyte av Melodifestivalen var 2012, då det trots allt fanns färgstarka deltagare som Björn Ranelid, Thorsten Flinck och Doreen som ju också vann Eurovisionsschlagern till slut.

I övrigt flyter väl det mesta på som vanligt med kommunala möten av olika slag, artikel- och bloggskrivande, en och annan intervju, musiklyssnande och litet funderande över när jag skall hålla min årliga Irlands-middag (om jag nu skall ha den i år, men det lutar nog åt det). Det är om någon månad hundraårsjubileum för det episka Påskuppproret , och någon månad därefter reser jag till Dublin och Belfast för att i någon mån uppleva historiens ordspråksmässiga vingslag.

 Asylkrisen.

På tal om intervjuer. SD Södertälje har uppmärksammats en hel del internationellt, och nu senast publicerades på en amerikansk sajt en analys av asylläget i Sverige och allmänhet och Södertälje i synnerhet där denna bloggare samt riksdagsmännen David Lång och Kent Ekeroth kommer till tals:https://philosproject.org/asylum-crisis-sparks-soul-searching-in-stockholm/

I morgon skall vår gruppledare Beata Kuniewicz och jag sammanträffa med en reporter från den SD närstående nätsajten Samtiden här i Kringelstan för ett förhoppningsvis givande samtal i samtiden (!). Därefter är det dags för kommunfullmäktige att sammanträda, bland annat för att ta ställning till min motion om att uppmärksamma Internationella mansdagen i kommunen.

Bland de av mina blogginlägg vilka, som det brukar heta, ”trendat” den gångna veckan märks slutligen denna dikt som jag kallat ”Vårvinter” som fått många fler besök än mina anspråkslösa dikter vanligen får: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/23/varvinter/

 

Om en revy, ett årsmöte och litet konst

 Affisch för 2016 års Täljerevy. Foto: Tommy Hansson

Tänkte jag skulle orientera mina läsare litet om vad jag haft för mig på senaste tiden. Mer än att ha författat en och annan bloggtext, vill säga.

Låt mig börja med det senaste. I går lördagen den 6 februari var jag och sonen och såg 2016 års upplaga av Täljerevyn, i år kallad ”Vargatider – en rivig revy”. Titeln syftar på en varg som härjat i kommunens utkanter och rivit ihjäl ett försvarligt antal får i enlighet med sin natur, det vill säga för sitt höga nöjes skull. Vilket som vanligt lett till diskussioner mellan vargkramare och mer realistiska personer.

Precis som i fjol var också SD Södertälje med på ett hörn, givetvis på mindre smickrande sätt. Noga taget var det Tommy Blomqvist, Beata Kuniewicz samt denna bloggare som hängdes ut, samtliga gruppledare i fullmäktige vid olika tidpunkter (jag 2010-15). Avgjort mindre smickrande, som sagt, men å andra sidan är det en fjäder i hatten att över huvud taget bli föremål för lokalrevyns intresse.

Mest avhånades dock, som sig bör, kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som en svärande satkärring. Inte alltför långt från sanningen, alltså…

 Så här tar sig Beata och jag ut i Täljerevyns tappning – kanske inte så smickrande, men kul ändå! Foto: Tommy Hansson

Framträdande kommunpolitiker såsom Staffan Norberg (V) och Mats Siljebrand (L) framställdes som teletubfigur respektive marionettdocka med auberginefärgat hår, vi SDare sågs alla i helfigur gestaltade av revyaktörer. Låt vara att jag fått alldeles för långt skägg och för stor mage i revyn, men det får man väl leva med – vore ju skräp om man inte kunde skratta åt sig själv eller kanske rättare sagt hur andra ser på en!

Det var i alla fall ett par trevliga timmar som tillbringades på stadsscenen Estrad i Stadshuset. Efteråt gick vi ut och åt på en utmärkt asiatkrog i närheten.

För en vecka sedan inträffade vidare SD Södertälje/Nykvarns årsmöte, också det avhållet i vårt vackra stadshus. Under det att förra årsmötet blev en långkörare, avverkades 2016 års upplaga på dryga två timmar. Två styrelselistor förelåg, dels valberedningens, dels en alternativ lista. Eftersom jag förekom på båda kunde jag sitta ganska lugnt i båten. Valberedningens variant gick igenom ograverad.

 Ledamöter och suppleanter i den nyvalda styrelsen för SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster Robert Olsson, Kristian Kawecki, Patrick Claesson, Beata Kuniewicz, Joachim Hagström, Robert Stenkvist, Tommy Hansson, Tony Skillinghaug och Mauri Voittonen. Saknas på bilden gör Håkan Borg. Foto: David Lång

Personligen hade jag ställt mig bakom alternativlistan, men ibland blir det inte helt som man hoppats eller tänkt sig. Eftersom valet försiggick i oantastlig demokratisk ordning är det emellertid bara att acceptera utfallet och arbeta vidare för partiets suveräna politik och föreningens  bästa!

Helt nöjd är jag med att ha beprövade Robert Stenkvist som ordförande och Håkan Borg som vice. Robban och jag har tidigare suttit i samma styrelse både i SD Västra Södertörn och i Stockholms län.

 Närmast kameran årsmötesordföranden Joakim Larsson och avgående ordföranden David Lång. Längst bort mötessekreteraren Michael Rubbestad. Foto: Tommy Hansson

Vad har jag mer gjort? Litet kultur har det blivit på så sätt att jag hämtat det konstverk, ”Het palett” med afrikanskt motiv, jag passade på teckna mig för i samband med att jag i egenskap av ledamot i kultur- och fritidsnämnden invigde Solweig Gunnarssons utställning i IOGT-NTO-huset i slutet av november.

Det är nog inte fel att säga att jag är något av en kulturnörd med fil.kand.-examen i konstvetenskap, etnologi och arkeologi; hade jag fötts som kvinna hade jag säkerligen blivit en typisk så kallad kulturtant.

 ”Het palett” av Solweig Gunnarsson, numera i min ägo. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare en minnesvärd händelse var att jag för några dagar sedan intervjuades per telefon av en medarbetare i The Washington Times, USAs tveklöst viktigaste konservativa dagstidning. Intervjuare var min gamle vän Doug Burton som ville veta mer om de senaste händelserna i Sverige med mord på asylboende, massofredanden av kvinnor och allmänt immigrationskaos.

Jag har ju tidigare intervjuats av ett stort antal utländska media inklusive BBC, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten med flera om immigrantströmmen i Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet. Så onekligen har jag vanan inne.

Slutligen till något mindre angenämt, nämligen mina tandläkarbesök som ännu inte är avslutade. Någon tandläkarskräck lider jag lyckligtvis inte av, men någon njutning är det inte att laga, rotfylla och dra ut angripna tänder. Ändå borstar jag tänderna efter konstens alla regler, tycker jag själv i alla fall, men det hjälper tydligen inte. Förmodar att det är åldern som tar ut sin rätt.

Tredje vårtalet blev bästa SD-arrangemanget: Jimmie med nerv och närvaro

 -Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be

Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.

Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.

Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.

            

Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson      

Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.

Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.

Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…

 Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson

I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.

Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.

– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.

Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.

         

Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson

– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.

Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:

– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!

Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):

– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!

 Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman

Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:

– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.

Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.

– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.

             Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson

Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.

– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!

Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:

– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.

Stående ovationer från publiken givetvis.

Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.

– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!

 Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson

Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.

Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.

Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.

 Inomhus. Foto: Tommy Hansson

För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.

Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.

Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!

 

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

 Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio

 

 

 

 

 

 

Litet om veckan efter valet

 Intervju med DNs utsända. Foto: Kenneth Nygren

Nog känns det litet omtumlande att vakna dagen efter valet och veta att man är med i ett parti som fördubblat sina mandat och det både på riks- och kommunplanet!

Inte för att jag är överraskad, förstås. Mitt tips var att SD skulle få 13,6 procent i riksdagsvalet och något mer i kommunen. Nu blev det 12,9 respektive 13,4 procent och det är gott så. Det gör 49 platser i riksdagen och preliminärt 10 i Södertälje kommunfullmäktige, sistnämnda resultat med reservation för att det kan ändra sig något när det definitiva valresultatet i kommunen meddelas troligen i nästa vecka. För övrigt fick jag nyss veta, att jag ser ut att få en ersättarplats i Stockholms läns landstingsfullmäktige.

I tisdags blev jag intervjuad på Gågatan av Dagens Nyheter i form av en kvinnlig journalist och tillika fotograf. Resultatet kan ni avnjuta via nedanstående länk, där dock huvudparten ägnas åt SD Stockholm och dess nya gruppledare Maria Danielsson vilken jag önskar all lycka i det kommande värvet i Stockholms stadshus med design av Ragnar Östberg.

Tycker kanske att man kunde tagit med något av de foton fotografen knäppte av undertecknad. Dessbättre var en förbipasserande fotograf alert nog att föreviga intervjusituationen, vilken redovisas överst. Delen som handlar om mig, SDs ”starke man” i Södertälje”, återfinns ungefär i mitten av artikeln:

http://www.dn.se/sthlm/sds-toppnamn-bussa-stockholmselever-for-att-motverka-segregationen/

På onsdagen var det dags för den första gruppledarträffen efter valet under ledning av KS-ordföranden Boel Godner, som slapp den ”katastrof” det hade inneburit om SD blivit vågmästare i kommunen. Det blev ett ganska kort möte som kom att handla om den prekära situationen för Södertäljes ishockey- respektive fotbollsarenor, det kommande bytet på kommunens finanschefspost samt det förestående bostadsbyggandet vid Igelstaviken med dess arsenikbemängda marker.

 

 Vy från Jimmies besök i Södertälje den 4 september. Foto: Tommy Hansson

Noteras bör att den första kommunala partirepresentant som (precis som vid förra valet) gratulerade mig till valframgången var Vänsterpartiets kommunalråd Staffan Norberg. Inte för att han gillar SDs politik (vilket han inte gör, han tillhörde dem som vände ryggen åt Jimmie Åkesson vid dennes besök i Södertälje den 4 september) utan för att han är en hygglig prick som person.

I dag, fredagen den 19 september, gällde det att prioritera. Den kommunala så kallade Citygruppen, som på sina möten avhandlar den förestående utvecklingen av Södertäljes stadskärna, råkade sammanträda samtidigt som jag var bokad på en intervju med Sveriges radio/Radio Stockholm i Nykvarn jämte våra unga, nyvalda Nykvarns-representanter John Hult och Patrick Claesson. Detta i anledning av valresultatet i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn i synnerhet.

De båda radioreportrarna var hyggliga nog att hämta upp mig på min bostadsadress – vare därmed sagt att jag prioriterade intervjun – för vidare befordran till Nykvarns centrum, där vi skulle sammanstråla med John och Patrick. Sagt och gjort. Resultatet av intervjuerna finns det kanske anledning återkomma till.

På fredagens eftermiddag fikade jag och min partikollega Tommy Blomqvist med en person med rötter i ett annat parti som uttryckt intresse för att engagera sig i SD Södertälje. Det blev ett bra möte. Jag har en känsla av att det kan bli flera sådana möten framöver…

Det har framgått med all önskvärd tydlighet att övriga partier såväl som media ännu inte riktigt tagit in det faktum, att de förhatliga Sverigedemokraterna numera är Sveriges (och Södertäljes) tredje största parti. De ”analyser” angående valutkomsten som gjorts har oftast varit erbarmliga. Man undrar i all stillsamhet när det politiska och mediala etablissemanget skall växa upp och agera som vuxna och mogna människor.

 David Lång skulle bli en värdig andre vice talman i riksdagen. Foto: SD Stockholms län

Ett steg i rätt riktning är onekligen, att SD nu ser ut att begåvas med posten som riksdagens andre vice talman. Om jag fick lämna ett förslag – och ingen torde kunna hindra mig – skulle budet gå till den alltid värdige och korrekte riksdagsmannen David Lång, tillika ordförande i vår kommunförening.

Jag misstänker att chocken blir ännu större efter valet 2018, då SD med all sannolikhet passerat Moderaterna (som efter Reinfeldts fega avgång nog har slopat epitetet ”nya”) och blivit landets andra största parti. Eller kanske rentav det allra största. Fyra år med en rumphuggen och förmodligen svag och inkompetent regering under Stefan Löfven – om den nu håller så länge – kan mycket väl bli spiken i kistan  för Socialdemokraterna som rikets största parti. 

Slutligen känner jag mig nöjd med att ha hittat min gamla, lilla fina mobiltelefon av märket Samsung, som jag trodde jag tappat bort för gott – så nu har jag två!

 

Trots kyla och yrsnö – valtemperaturen stiger

 Den nyvalda styrelsen i SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster syns Joachim Hagström, Urban Hjärne, David Lång, Nina Johansson, Kristian Kawecki, Beata Kuniewicz, Tommy Blomqvist, Ingrid Hult och Tommy Hansson. (Saknas på bilden gör Hans Eriksson). Foto: Christofer Johnsson

Ute yr snön i skrivande stund i kalla februarivindar. Det hindrar inte att valtemperaturen stadigt stiger detta så kallade supervalår 2014. På Hagabergs folkhögskola här i Södertälje, ett par stenkast ifrån var jag bor, har man redan gått igång med att bjuda in lokala partiföreträdare för att presentera respektive partiers politik.

I dag var det min tur att i egenskap av gruppledare i fullmäktige för Sverigedemokraterna (SD) berätta litet om var partiet står i väsentliga frågor. Så värst ingående kan det ju inte bli på de 20-25 minuter jag hade till mitt förfogande, men det går alltid att komplettera under den efterföljande, lika långa frågestunden. Det var närmare 23 år sedan jag presenterade ett annat partis politik på samma plats, men då var förvisso många av åhörarna denna dag ännu inte födda!

Med mig hade jag den ännu skäggigare partivännen och styrelseledamoten i SD Södertälje/Nykvarn, Kristian Kawecki. Vi hade med oss foldrar och flygblad och vårt sedvanliga goda humör till studenternas båtnad. När vi träffades på parkeringsplatsen vid Erik Dahlbergsgatan strax före klockan 9, då mötet skulle börja, var vi litet fundersamma. Jag hade i slutet av förra veckan på Systembolaget approcherats av en ung man med budskapet, att de vänstervridna eleverna på skolan nog skulle göra allt för att klämma åt mig – jag anmanades därför vara rejält påläst.

Eftersom jag tror mig om att vara generellt hyfsat påläst om partiets politik i olika frågor och ”har varit med förr” kan jag inte säga att jag blev särdeles orolig. Men man vet ju aldrig…jag kom i alla fall hyggligt förberedd med ett manus i portföljen som jag räknade med skulle ta precis den utmätta tiden i anspråk att presentera. Sedan jag och Kristian hälsats välkomna av läraren Johan Andersson ställdes jag inför ett ganska talrikt auditorium som lyssnade snällt under föreläsningen.

Efteråt blev frågorna många och i en del fall rätt knepiga. Alla som hade frågor om SDs politik var dock normalt trevliga, och inte någon verkade ha kommit dit enkom för att ”sätta dit” oss. Några föreföll bli genuint överraskade över att vi inte ville slänga ut alla invandrare och att sådana till och med var välkomna i SD om de delade partiets grundläggande värderingar. Det fanns en hög grad av nyfikenhet bland de intresserade åhörarna, och någon hade till och med koll på mina ställningstaganden under min tid som Ny Demokrati-politiker på 1990-talet.

Sedan såväl föreläsning som frågestund var avverkade och jag och Kristian blivit avtackade var det några elever som kom fram till talarstolen och ville veta mer. Det blev prat om bland annat svenska försvarets framtid – försvarsfrågan var för övrigt den politiska fråga som fick mig att gå med i SD – och GMO-behandlade grödor, som vi önskade vi hade vetat mer om. Men vad kan man begära av ett par enkla kommunpolitiker? Kristian försåg dem med flygblad och foldrar.

 Hagabergs kapell.

Både Kristian och jag var nöjda när vi traskade därifrån. Hagabergs folkhögskola ägs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som sorterar under Svenska kyrkan och ägnar sig mycket åt mission. Tilläggas kan att båda mina barn är döpta i eller i anslutning till det lilla fina träkapellet på skolområdet.

Valrörelsen har som sagt sparkat igång och jag har en känsla av att inte så få inom etablissemanget ser framtiden an med viss oro eller möjligen rentav  fruktan. Kanske särskilt inom partierna som hänger på den symboliska gärdesgården – C och KD – men också inom storebror M, som nyligen i mätinstitutet Sentio rasade ner till sin lägsta nivå sedan 2008. SD fick solida 13,3 procent.

Jag tror inte jag är alldeles fel ute om jag dessutom gissar att en del av den nämnda fruktan gäller hur bra det kommer att gå för SD. Under alla omständigheter kommer kommunföreningen i Södertälje/Nykvarn att vara väl förberedd, nu närmast med att göra vårt dagsverke för att valet till Europaparlamentet den 25 maj skall bli en framgång. Liksom i riksdagsvalet gäller en spärr på fyra procent för inträde.

 Sentio februari 2014: SD får 13,3 procent, M rasar ner till 22,5.