Marie bebådelse tolkad av den flamländske konstnären Robert Campin (cirka 1375-1444).
I dag den 25 mars anger almanackan att det är (jungfru) Marie bebådelsedag (Annuntiatio Mariae på latin). Dagen har även kallats Herrens bebådelse och Vårfrudagen efter Maria, som var känd som ”vår fru” i den katolska världen som Sverige en gång tillhörde. Vårfrudagen blev i folkmun till ”våffeldagen”, varför traditionsmedvetna personer gärna spisar våfflor denna dag. https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen
Marie bebådelsedag firas den 25 mars av de flesta kyrkor och samfund över hela den kristna världen. Dagen var fram till 1953 helgdag i Sverige – därefter flyttades det kyrkliga firandet till den söndag som infaller veckan 22-28 mars. Syftet är att högtidlighålla den dag då Jesu moder (med det hebreiska namnet Miriam, latiniserat till Maria) av ärkeängeln Gabriel fick uppenbarelsen att hon skulle bli havande och föda Guds son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Beb%C3%A5delsen
Händelsen omtalas i Lukasevangeliet 1:26:-38:
I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och ängeln kom in till henne och sade: ”Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.” Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära. Då sade ängeln till henne: ”Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall blivande havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Davids hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” Då sade Maria till ängeln: Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.” Ängeln svarade och sade till henne: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.” Då sade Maria: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. (1917 års bibelöversättning)
Det skall tilläggas att Marie bebådelsedag även inbjuder till reflektioner över det teologiska (och biologiska) mysterium som kallas jungfrufödsel (parthenogenes). Föreställningen om Jesus som född av en jungfru enbart med tillhjälp av den helige ande har varit allmänt omfattad av kristna av olika schatteringar sedan i höjd med 200-talet.
Det mesta tyder dock på att läran om Jesu jungfrufödsel – som ej skall förväxlas med föreställningen om Marias ”obefläckade avlelse” – är ett missförstånd: evangelisterna har, medvetet eller av misstag, översatt ordet alma, som betyder ”ung kvinna”, till grekiska parthenos, ”jungfru” i betydelsen oskuld. Det hebreiska ordet för jungfru, betula, förekommer inte i Gamla testamentet (det vill säga den judiska Bibeln).
Enligt en del forskare kan evangelieförfattarna ha velat sälja in budskapet om Messias jungfrufödsel till romarna: bilden av en framstående person som föddes av en jungfru var vanlig i den antika romerska och grekiska världen. https://illvet.se/kultur/myter/julmyt-var-maria-jungfru-nar-hon-fodde-jesus
Jesu födelse i den italienske konstnären Carlo Marattis (1625-1713) version.
Förutom i evangelium enligt Lukas omnämns Jesu övernaturliga tillblivelse även av Matteus 1:18-25:
Med Jesu Kristi födelse gick det så till. Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: ”Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.” Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: ”Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel” (det betyder Gud med oss). När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han såsom Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus. (1917 års bibelöversättning)
Frågan om vem som var Jesu verklige fader är naturligtvis nog så intressant men skall inte ventileras här. Kanske något att tänka på när våffelälskarna bland oss inmundigar det angenäma bakverket denna speciella dag…
Av de ursprungliga , katolska mariedagarna har det protestantiska Sverige behållit två: förutom bebådelsedagen även Kyndelsmässodagen, vilken firas till minne av Marie frambärande av Jesus, då han var 40 dagar gammal, i det heliga templet i Jerusalem den söndag som infaller närmast den 2 februari. https://www.svenskakyrkan.se/kyndelsmassodagen
Marie bebådelse omnämns för övrigt också i Koranen: i tredje suran verserna 45-51 samt i 19e suran verserna 16-26. För islams trosbekännare är emellertid Jesus en betydande profet, ej Guds son.
Terrormördade i Jerusalem: de israeliska polismännen Hail Sitawe och Kamil Shnan.
Vid sjutiden på morgonen fredagen den 14 juli sköts de båda israeliska polismännen Hail Sitawe, 30 och Kamil Shnan, 22 ihjäl av tre arabiska terrorister nära Lejonporten i Jerusalems gamla stad. Terrortrion flydde efter dådet in i området kring Tempelberget, vilket inkluderar de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omarmoskén samt Västra tempelmuren, judenhetens heligaste plats. https://www.theguardian.com/world/2017/jul/14/shooting-attack-jerusalem-temple-mount-friday-prayers
De tre gärningsmännen, vilka samtliga sköts ihjäl av utkommenderad israelisk polis, har av den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet identifierats som Mohammed Jabareen, 29, Mohammed Hamed Abd Al-Latif, 19 samt Mohammed Ahmed Mafdal Jabareen, 19. De var beväpnade med två automatvapen, en pistol samt en kniv. Samtliga kom från den israelisk-arabiska orten Umm al-Fahm. Ingen av mördarna hade någon tidigare notering i straffregistret.
Det är notabelt att den Qatar-ägda nyhetskanalen Al-Jazeera i sin första rapportering om terrordådet valde att rubcricera detta: ”At least three Palestinians killed in shooting in Jerusalem´s old town.” Senare uppmärksammade dock kanalen att även det oprovocerade mordet på de två israeliska polismännen. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4989220,00.html
De palestinaarabiska mördarna Mohammed Jabareen, Mohammed Abd Al-Latif Jabareen och Mohammed Ahmed Mafdal Jabareen oskadliggjordes samtliga av israelisk polis.
Terrordådet anses vara en av de allvarligaste händelserna i Jerusalem under senare år, och för första gången på 17 år ansåg sig myndigheterna vara tvungna att inhibera den sedvanliga muslimska fredagsbönen i al-Aqsa-moskén.
FNs kulturella organisation, UNESCO, kan sägas rättfärdiga palestinaarabiska terrordåd i Jerusalem genom en serie av resolutioner som på ett häpnadsväckande sätt förnekar den judiska statens anspråk på Jerusalem, som införlivades med judenheten av konung David för ungefär 3000 år sedan. Västra tempelmuren är den enda bevarade resten av det judiska tempel som uppfördes på Tempelberget 514 före Kristi födelse. Således ungefär 1000 år innan någon hade hört talas om islam. http://www.timesofisrael.com/on-independence-day-unesco-okays-resolution-ignoring-jewish-links-to-jerusalem/
Som framgår ovan har den palestinaarabiske ledaren Mahmoud Abbas fördömt terrormorden i Jerusalem. Något motsvarande avståndstagande är knappast att vänta från vare sig statsminister Stefan Löfven eller utrikesminister Margot Wallström. Som KDs europaparlamentariker Lars Aduktusson framhåller är Wallström den enda av EUs 28 utrikesministrar som är förklarad persona non grata i Israel. http://adaktusson.eu/av-eus-28-utrikesministrar-bara-wallstrom-persona-non-grata/
Den rödgröna regeringens första åtgärd efter tillträdandet hösten 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat trots avsaknaden av fasta gränser samt att tillerkänna den Palestinska myndigheten svenskt statsbistånd i miljardklassen.
Wallström blev herostratiskt ryktbar förra året, då hon i riksdagen orerade om Israels ”utomrättsliga avrättningar” – det vill säga israeliska dödsskjutningar av terrorister. Uttalandet kvalificerade Wallström för en åttonde plats på Simon Wiesenthal Centres lista över det årets mest prominenta antisemiter. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/
Margot Wallström har inte oväntat starkt stöd bland palestinaaktivister i Sverige.
Vy över Jerusalem från Oljeberget. Foto: Tommy Hansson
Först hjälper Sverige in Saudiarabien, en wahhabistisk kvinnoförtryckarstat, i FNs kvinnokommission (UN Commission on the Status of Women). Därefter röstar vår representant i UNESCO för en resolution som förnekar Israels historiska rötter till Jerusalem. Det är i alla fall viss metod i galenskapen.
Den 19 april 2017 skedde i New York i FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) val till FNs kvinnokommission. Valet gällde en grupp om fem länder – Saudiarabien, Irak, Sydkorea, Japan och Turkmenistan – som hade utsetts av den asiatiska regionen att ingå i kommissionen under perioden 2018-2022. Valet utföll så att 47 länder röstade ja till det aktuella förslaget, sju avstod från att rösta medan inget land valde att rösta nej.
Eftersom USA hade begärt sluten omröstning har det inte framkommit vilka länder som lade ner sin röster. ”Men det är oviktigt”, visste utrikesminister Margot Wallström (S) att berätta. ”Det viktiga är hur vi ser till att få en bra jämställdhetspolitik.”https://www.svd.se/wallstrom-ingen-har-begatt-fel-i-valet-av-saudiarabien
Därav kan vi nog utan större tankemöda sluta oss till, att Sverige tillhörde de 47 länder som stödde den asiatiska regionens förslag. Wallström och UD vägrar alltfort att avslöja Sveriges ställningstagande i omröstningen. Eventuellt, har hon sagt, kommer besked att lämnas i riksdagens utrikesnämnd, där medlemmarna har tystnadsplikt. Hur jämställdhetspolitiken skall kunna förbättras med sådana kvinnliga paradis på jorden som Saudiarabien, Irak och Turkmenistan förtäljer inte historien.
En saudiarabisk kvinna som trotsar landets bilkörningsförbud för kvinnor.
Ett land som inte gömt sig bakom det faktum att den aktuella omröstningen formellt var sluten är Belgien. Belgiens utrikesminister Charles Michel har således beklagat, att hans land valde att stödja bland annat Saudiarabiens kandidatur till FNs kvinnokommission. http://omni.se/belgien-angrar-ja-rost-som-gav-saudi-plats-i-kvinnorad/a/x6eyQ
Belgiske utrikesministern Charles Michel har beklagat att hans land röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission.
Än mer upprörande i mina ögon var att Sverige i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO), valde att rösta för en resolution som tillbakavisar Israels överhöghet över sin egen huvudstad, Jerusalem. Omröstningen skedde till råga på allt på Israels självständighetsdag den 2 maj, då den judiska staten firade sin 69-åriga tillvaro.
Enligt UNESCOs resolutionstext, sponsrad av Algeriet, Egypten, Libanon, Marocko, Oman, Qatar och Sudan, betecknas Israel som ”ockupationsmakt” samtidigt som stadens heliga platser namnges på arabiskt vis. Resolutionen hävdar också att arkeologiska undersökningar i israelisk regi strider mot internationell lag.
Detta alltså sagt om en stad som har en judisk historia som går tillbaka till konung Davids tid för omkring 3000 år sedan, halvtannat årtusende före islams uppkomst. Här en länk till en text jag skrev 2016 om UNESCO och Israel där de judiska respektive arabisk/muslimska anspråken på Jerusalem analyseras och Muhammeds hallucinatoriska ”himmelsfärd” till Jerusalem berörs: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/
Sveriges ambassadör till UNESCO och OECD, Annika Markovic.
Sveriges röst i UNESCO, där ambassadör Annika Markovic basar för den svenska närvaron, stöder på ett uppseendeväckande sätt arabvärldens antiisraeliska agenda. Samtidigt godkänner Sverige på detta sätt en osannolik historieförfalskning som helt bortser från det faktum, att de muslimsk/arabiska helgedomarna på Tempelberget i Jerusalem – al-Aqsa-moskén och Omar-moskén – är byggda ovanpå det heliga judiska templet, vars enda kvarvarande del är den västra tempelmuren vilken i dag utgör judendomens heligaste plats.
Israels utrikesministerium har kallat den svenske Israel-ambassadören Carl Magnus Nesser till sig för att protestera mot Sveriges agerande i UNESCO, där Sverige var det enda landet i Europeiska unionen (EU) som biföll resolutionstexten. Italien, Grekland, Nederländerna, Litauen, Tyskland och Storbritannien yrkade liksom USA på avslag, medan 26 länder avstod från att rösta eller var frånvarande. Resolutionstexten antogs med röstsiffrorna 22-10, vilket var den knappaste röstmarginal med vilken en antiisraelisk UNESCO-resolution antagits.
Jerusalem på Israels självständighetsdag den 2 maj 2016.
Sveriges officiella förklaring till att landet som enda EU-stat stödde resolutionen var, att texten hade modererats jämfört med tidigare ohöljt propagandistiska varianter och att det därför var rätt att stödja den. Israeliska representanter är som sagt inte imponerade över detta valhänta försök till rättfärdigande av Sveriges systematiskt antiisraeliska hållning.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström är inte välkommen att besöka Israel.
Alldeles oavsett UNESCOs och Sveriges Israel-fientlighet är och förblir Jerusalem en helig plats för det judiska folket i och utanför Israel. ”Nästa år i Jerusalem” är som bekant en traditionell nyårshälsning för judar i diásporan. Den judiske författaren Martin Blecher framhåller i en debattartikel i Aftonbladet under rubriken ”Wallström kan inte få oss släppa Jerusalem:
Sverige röstade för FN-resolutionen som nekar judarna tillträde till sin absolut heligaste plats – Västra tempelmuren i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson
Sverige har gjort det igen. Det vill säga visat upp sitt fula antijudiska tryne för hela världen. Det skedde i en omröstning i FN-organet UNESCO nyligen, då FN-organet – som handhar planetens så kallade världsarv – röstade om en resolution som initierats av ett antal arabstater. Resolutionen antogs med bred marginal sedan bland andra länder Sverige röstat för.
Resolutionen innebär att den judiska staten Israel inte anses ha rätt till judendomens heliga platser i Jerusalem. Detta trots att det i Jerusalem finns ett stort antal platser som är centrala för såväl judendomen som kristendomen.
Endast islams rätt till platser såsom al-Aqsa-moskén och Omar-moskén på Tempelberget omnämns i resolutionen, och detta trots att Jerusalem (på arabiska al-Quds) omnämns exakt noll (0) gånger i islams heliga skrift Koranen. I sura 17:1, som utgör grunden för islams anspråk på Jerusalem, talas om profeten Muhammeds andliga färd till Tempelberget, men stadens namn skrivs inte ut.
Jämför gärna med antalet gånger Jerusalem nämns i Gamla och Nya testamentet!
Muhammeds himmelsfärd enligt en konstnärlig tolkning.
I syfte att, som de muslimska/arabiska staterna gör, kunna påstå att judarna inte har någon rätt till sina historiskt heliga platser i sin egen huvudstad, måste man ägna sig åt kvalificerad historierevisionism av det mer halsbrytande slaget. Al-Aqsa-moskén, som är islams tredje viktigaste helgedom efter moskéerna i Mekka respektive Medina, uppfördes av kalifen Omar år 638 då Jerusalem intogs av den muslimska armén. Detta skedde mer än 1500 år efter det att konung Salomo byggt det första judiska templet i Jerusalem cirka 957 före Kristi födelse!
Salomos fader, konung David, hade omkring 30 år tidigare erövrat Jerusalem från folkslaget jebuséerna men fick enligt den judiska Bibeln inte tillåtelse av Gud att bygga något tempel då han hade ”utgjutit mycket blod” (1 Krönikeboken 22:8). Salomos tempel förstördes av babylonierna i samband med den invasion år 587 före Kristi födelse som sände merparten av det judiska folket i exil i Babylonien. Det andra templet, det så kallade Serubbabels tempel, byggdes efter judarnas hemkomst från Babylon kring år 515. Det byggdes ut på order av konung Herodes den store 500 år senare, och det är detta tempel vi kan läsa om i den kristna Bibeln (Nya testamentet).
Under det romerska fälttåget mot det judiska folket år 66-70 efter Kristi födelse lades det andra judiska templet tillika med Jerusalem i stort i grus och aska sånär som på Västra tempelmuren, som i dag utgör judarnas allra heligaste plats. Den kallas ibland Klagomuren eftersom det är här judar samlas på fastedagen Tisha ´b´Av och minns sina tragedier. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/
I trapporna som leder till platsen framför Västra tempelmuren. Foto: Tommy Hansson
Att de muslimska araberna, desperat men väldigt genomskinligt, söker förneka och revidera historien är möjligen förståeligt utifrån deras religiösa traditioner inklusive ett till synes outplånligt judehat. Att ett antal andra nationer, bland dem Sverige under den skakiga och inkompetenta S-MP-regeringen, gör dem sällskap under det notoriskt Israel-fientliga FNs flagg är desto mer anmärkningsvärt.
Det är fullt tänkbart att det sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar ”Palestina”-vänliga och anti-israeliska Sverige hade stött den arabisk-muslimska resolutionen oavsett omständigheterna, men det är svårt att frigöra sig från misstanken att så skedde till följd av Sveriges propagandadrive med syftet att smöra sig till en plats i FNs säkerhetsråd.
Det är i så fall dubbelt skamligt gjort av svenska UD och dess chef Margot Wallström. Dels går Sverige, för vilken gång i ordningen obekant, återigen emot Mellanösterns enda demokrati och solidariserar sig med ett antal barbariska och odugliga arabregimer. Dels gör man så genom att ansluta sig till en häpnadsväckande historieförfalskning.
Dessbättre köper inte alla svenska politiker och andra bedömare den islamistiskt färgade svenska utrikespolitiken, som när det gäller frågor som rör Israel och Jerusalem på flera sätt bär den nu avgångne bostadsministern Mehmet Kaplans (MP) signum.
Sofia Damm (KD) interpellerar utrikesminister Wallström om Sveriges skandalösa UNESCO–röstning.
Ett av Kaplans mer uppseendeväckande klavertramp skedde, då han i en intervju i en turkisk tidning lade ut texten om Sveriges Mellanöstern-politik – S-MP-regeringen hade då nyligen erkänt ”Palestina”, alltså ett icke-existerande land utan säkra gränser och utan enhetlig regering – och bland annat talat om att ”befria Jerusalem” och göra dess östra del till ”palestinsk” huvudstad.
Även Expressen har på ledarplats uppmärksammat Sveriges skandalösa röstning i UNESCO, bland annat med följande ord: ”Men vad Sverige inte bör ägna sig åt är att kritisera Israel för att landet försvarar sin befolkning mot terrorism eller, som nu, ifrågasätter judars band till Jerusalems heligaste platser.”http://www.expressen.se/ledare/margot-wallstroms-nya-israeltabbe/
UNESCOS resolution initierades av stater såsom Egypten, Marocko, Algeriet, Libanon, Oman, Qatar och Sudan. Förutom av Sverige fick den stöd även av länder av typ Ryssland, Kina, Vietnam och Nigeria. Däremot visade Estland, Tyskland, Litauen, Storbritannien och USA kurage nog att rösta nej, säkerligen icke minst beroende på att dessa länder kan historien.
Visserligen kommer resolutionen med all sannolikhet inte att betyda något rent konkret, men det är illavarslande nog att Israel kommer att sättas under psykologisk press samt att så många länder som borde veta bättre är beredda att godta historieförfalskning för politiska syften.
En översiktlig vy över Tempelberget.
Först genom Israels seger i Sexdagarskriget 1967 fick judarna åter tillgång till sin heligaste plats alla kategorier, Västra tempelmuren. Den nu i UNESCO klubbade antijudiska och antiisraeliska resolutionen visar, enligt mitt förmenande, hur viktigt det är att Israel inte lämnar tillbaka en tum av östra Jerusalem till Jordanien eller palestinaaraberna.
Man bör slutligen observera, att två av de länder som står bakom resolutionen – Egypten och Jordanien – ändå tillhör de arabstater med vilka Israel har hyggligt goda relationer.
Abigail, eller Avigajil som hon kallas i nyare svenska bibelöversättningar, hette en av de mer bemärkta kvinnor – de är inte särskilt många – som Bibeln namnger. Hon var konung Davids andra hustru efter Mikal, som inte födde David några barn och som senare av sin fader Saul gavs till en man som hette Palti.
Länken ovan går till en hyllningssång till Abigail, signerad och framförd av Dan Fefferman.
Med Abigail fick David en son vilken i olika sammanhang kallas såväl Daniel som Chileab. Denne var Davids andre son efter Amnon, som han avlade med hustrun Ahinoa. Om jag förstått saken rätt fick David totalt 20 söner med sina hustrur, bihustrur och älskarinnor. Därtill kom ett okänt antal döttrar, varav endast Tamar namnges i Bibeln; hennes mamma hette Maaka och bror Absalom.
Davids hustrur hette Mikal, Abigail, Ahinoa, Maaka, Haggit, Avital, Egla samt Bat-Seba alternativt Bat-Shuva. Den mest berömde av den senares fyra söner är Salomo, som efterträdde David som konung och av Gud fick tillåtelse att bygga judarnas första tempel i Jerusalem.
Abigail, vars namn betyder ”Faderns glädje”, beskrivs i 1 Samuelsbokens 25e kapitel i den judiska bibeln som ”en klok och vacker kvinna”. Hennes förste man, Nabal (alternativ stavning Naval), var emellertid ”styvsint och elak” vilket klart framgår i den följande berättelsen. Med andra ord en riktig skitstövel. Här berättas också den fascinerande historien om hur det gick till när David fick upp ögonen för Abigail och gjorde henne till sin andra hustru.
Så här menar en modern illustratör att det kan ha sett ut när Abigail ödmjukar sig inför David.
Nedanstående citat ur 1 Samuelsboken 25 är hämtade ur den av bloggaren föredragna 1917 års svenska bibelöversättning; aktuellt kapitel kan avnjutas i sin helhet här:
Berättelsen har sin upprinnelse i att David skickar bud till Nabal, en rik och mäktig man av Kalebs ätt i Karmel som vid tillfället var sysselsatt med fårklippning; David frågar artigt om han kan skicka några av sina män för att hämta förnödenheter hos Nabal, då dennes egna män hållit till hos David. Nabal snäser av och förolämpar David, och denne gör sig då beredd att tåga mot Nabal och låta svärdet tala.
Nabals hustru Abigail blir mycket upprörd över makens beteende och skyndar i riktning mot Davids tillhåll i syfte att avvärja en hotande katastrof. Således kan vi i 1 Samuelsboken 25:18 läsa: ”Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på åsnor.” Abigail ger sig av i hemlighet med sin last, och när hon träffar på David hälsar hon denne underdånigt.
Abigails skickliga diplomati hindrar David och hans män att anställa ett stort blodbad hos Nabal. Enligt 1 Samuelsboken 25:27-31 framför hon till David följande:
Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört till min herre, givas åt de män som följa min herre. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande, eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva skyldig till något ont, så länge du lever. Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN, din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga det bort. När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel, skall alltså detta icke bliva dig till stötesten eller vara till hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak, och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör min herre gott, så tänk på din tjänarinna.
David blir imponerad och rörd över Abigails gåvor och tal och i 1 Samuelsboken 25:32-34 läser vi följande:
Då sade David till Abigail: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud som i dag har sänt dig mig till mötes. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv, som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand. Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig från att göra dig något ont om du icke strax hade kommit mig till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.”
Vad kvinnorna i den ogine skitstöveln Nabals hus hade råkat ut för kan man blott alltför lätt föreställa sig.
När Abigail återvände hem höll hennes make ett stort gästabud och var själv ordentligt på fyllan, varför hon ämnade vänta med att berätta om vad hon hade gjort till dagen därpå. När Nabal fick höra detta ”blev hans hjärta såsom dött i hans bröst, och han blev såsom en sten”. Vid pass tio dagar senare släckte HERREN hans liv.
Efter Nabals frånfälle skickade David bud till Abigail med begäran om att hon skulle bli hans hustru. Hon var inte nödbedd utan satte sig genast upp på en åsna och tog med sig fem tjänarinnor. Att hon tvingades dela Davids säng med en annan dennes hustru som hette Ahinoa från Jisreel tycks hon inte ha haft något emot.
Bat-Seba som konstnären Jan Massys såg henne.
Abigail hade uppenbarligen ett välgörande inflytande på den häftige stridsmannen David, men det faktum att han tack vare henne med nöd och näppe lyckades undgå blodskuld denna gång kan nog betraktas som en engångsföreteelse.
Senare skulle han fatta tycke för den gifta kvinnan Bat-Seba (Batsheva), inledde ett förhållande med henne och skickade ut hennes man, hettiten Uria, mitt i värsta stridsvimlet för att få honom dödad. Som straff för detta beteende gjorde Gud så att det barn som avlats av David och Bat-Seba medan Uria levde dog:
Ovan en länk som förmedlar en engelskspråkig version av psaltarpsalm 42, framförd av Dan Fefferman. Eftersom det här är en av mina absoluta favoriter i Psaltaren, med ett tema som jag har ständigt för ögonen, återger jag den här i svensk språkdräkt (givetvis 1917 års översättning). Den antas enligt traditionen ha skrivits av konung David.
Den bedrövades och förföljdes längtan till Guds hus. För sångmästaren; en sång av Koras söner.
”Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.”
Såsom hjorten trängtar
till vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När skall jag få träda fram
inför Guds ansikte?
Mina tårar äro min spis
både dag och natt,
ty ständigt säger man till mig;
”Var är nu din Gud?”
Men jag vill utgjuta inom mig
min själ
och hava i minne
huru jag gick med hopen
upp till Guds hus,
under fröjderop och tacksägelse,
i högtidsskaran.
Varför är du så bedrövad,
min själ,
och så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka
honom
för frälsning genom
honom.
Min Gud, bedrövad är min
själ i mig;
därför tänker jag på dig
i Jordans land och på
Hermons höjder,
på Misars berg.
”…därför tänker jag på dig i Jordans land…”
Djup ropar till djup,
vid dånet av dina
vattenfall;
alla dina svallande böljor
gå fram över mig.
Om dagen må HERREN
beskära sin nåd,
och om natten vill jag sjunga
till hans ära
och bedja till mitt livs Gud.
Jag vill säga till Gud,
min klippa:
”Varför har du förgätit
mig,
varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?”
Det är såsom krossade man
benen i min kropp,
när mina ovänner smäda
mig,
när de beständigt säga till mig:
”Var är nu din Gud?”
”Var är nu din Gud?”
Varför är du så bedrövad,
min själ,
och varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson
Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.
Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.
Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.
Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson
Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.
40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.
På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson
Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.
Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.
Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson
När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.
I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.
I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson
Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.
Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.
På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson
Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).
Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.
Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson
När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).
Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.
I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).
I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson
Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.
I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.
Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson
Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.
Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.
En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson
Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.
Bloggaren i Södertälje stadshus strax före påsk. Foto: Sven Pernils
Så var då påsken 2014 lyckligt och väl avverkad. För min personliga del blev det en av de bästa påskarna på länge: umgänge i lugn och ro i familjens sköte. Samt en hel del arbete med Telgekurirens EP-valnummer: har skrivit ett antal artiklar på EU/Europa-tema, valt bilder, fotat, intervjuat etcetera. Sysslar man som jag med politik och skriverier och älskar det finns det inga klara skiljelinjer mellan arbete och fritid.
Och är det inte just detta som är meningen med de stora helgerna? Att vi skall ladda batterierna inför förestående arbetsveckor. Det kan vi göra med rofylld återhämtning och stilla kontemplation.
Den amerikanska serien ”The Bible” på SVT1 fick mig att fundera en hel del på några av de bibliska centralgestalterna, som jag och min generation stiftade bekantskap med redan från första klass i småskolan. Rätt så, emedan kristendomen och dess viktigaste dokument – Bibeln – varit av central betydelse för vårt land och vårt folk i omkring 1000 år.
Jag fastnade särskilt för tvekampen mellan Saul och David. Över huvud taget imponerades jag av skildringen av Gamla testamentet (den judiska bibeln) medan jag tyckte att Nya testamentet var mindre imponerande. Litet för mycket av schabloner och änglakörer. Har svårt för en Jesus-figur som i mitt tycke påminde litet för mycket om en Rickard Sjöberg (Postkodlotteriet) utklädd i peruk och lösskägg. Skulle nog också ha velat se exempelvis Johannes döparen, Jesu avlelse och hela hans mission mer problematiserade än vad som nu blev fallet.
Helgonkonungen Erik den helige, Stockholms skyddshelgon.
Jag tycker uppriktigt synd om det uppväxande släkte som ”tack” vare klåfingriga sossar tillika ateister gått miste om denna undervisning. Därför förstår de inte grunderna i vare sig den kristna religionen, med exempelvis Tio Guds bud och Jesu unika budskap omfattande icke minst Bergspredikan, eller Sveriges historia. I stället buntas kristendomen i bästa fall ihop med andra religioner varigenom dess unika natur med kärleken som grundläggande budskap går förlorad.
När man läser om att konung Erik den heliges (kung omkring 1156-1160) relikskrin just i dag den 23 april öppnas i Uppsala domkyrka är det i mitt tycke svårt att inte känna suset av historiens ordspråksmässiga vingslag!
Tyvärr har vår sorgliga Svenska kyrka inte gjort ett dugg för att motverka denna utveckling utan har tvärtom anammat den religiösa förvirringen: den ärkebiskopsvalda Antje Jackélen och de flesta av våra biskopar har inte ens klart för sig skillnaden mellan Jesus Kristus, som sätter oss i förbindelse med Gud på ett sätt som ingen annan religiös gestalt förmår, och profeten Muhammed. Medan Jesus spred sitt budskap med kärlek och ödmjukhet använde Muhammed svärdet och vreden.
Väl mött på Långholmen på lördag!
Nu närmast väntar mig och alla partikolleger hårt arbete för att säkerställa vårt partis framgång i först valet till Europaparlamentet den 25 maj och sedan i val till riksdag, kommuner och landsting den 14 september. Själv har jag förmånen att kunna ägna mig åt detta arbete på heltid. Närmast väntar nu på lördag den 26 april Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen i Stockholm, en tradition som inleddes i fjol. Dagen därpå har vi medlemsmöte i SD Södertälje/Nykvarn.
Min hälsa är för tillfället hygglig bortsett från en lättare förkylning. Före påsk konstaterades på akuten att mitt svullna och ömma vänsterben berodde på en så kallad Bakers cysta och, således och dessbättre, inte på en blodpropp som min omtänksamme husläkare befarat. Jag är glad för att benet nu är på väg att återta sin forna skepnad.
Om kärleken kan jag slutligen säga att jag avser att fortsättningsvis uttrycka den i form av omsorg om min familj och genom att sköta mitt arbete och de vardagliga uppgifterna på ett så samvetsgrant sätt som möjligt. Jag är en pliktmedveten person och för mig är plikt på många sätt lika med kärlek.
Romantiken lämnar jag däremot, vis av gjorda erfarenheter, därhän: I´ll Never Fall In Love Again (Dionne Warwick):
Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.
Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.
De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.
Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.
Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.
Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.
När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.
Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson
I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.
Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.
Rom, dit alla vägar sägs bära,grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.
Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.
Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.
När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.
Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.
Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.
Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.
Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades. I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.
Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.
Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.
Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.
Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.
Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.
27e psaltarpsalmen har ingressen: ”Längtan efter Herrens umgängelse. Bön under en tid av nöd.” Den begynner så (1 – 3):
HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas? När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender. Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta; om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.
Länken överst går till Dan Feffermans engelskspråkiga version av en psalm som traditionellt tillskrivs konung David. Jag tycker den kan vara lämplig att meditera över så här i slutet av dagen och början på natten. Enkannerligen som vi lever i en tid med så många faro- och osäkerhetsmoment på alla plan.
Ute i världen pågår krigslarm som i värsta fall kan nå hit. Alla vet, eller borde veta, hur försvarslösa vi då kommer att stå på grund av en aningslös och svekfull regering. På det personliga planet kan vi aldrig riktigt känna oss säkra på att inte bli förrådda och/eller svikna ens av personer som står oss nära (eller som vi trodde gjorde det). Den som vi trodde var obrottsligt lojal står kanske beredd att rycka undan mattan under våra fötter eller sarga vårt hjärta tills det liknar ett stycke blodig köttfärs.
Michaelangelos skulptur ”David” kan beskådas i museet Uffizierna i Florens. David avbildas här som en ung man med den stenslunga, med vars hjälp han fällde den jättelike filistéerkrigaren Goliat.
Det är precis därför vi endast och enbart kan förlita oss på vår Gud, ty vår Himmelska Förälder hjälper oss mot fiender och falska vänner om vi har rätt förtröstan och stålsätter oss. I så fall kommer de som vill oss illa att stappla och falla, som det står i psaltarpsalmen. Eller åtminstone inse att de gör fel och upphöra därmed. Jag har själv varit med om det tillräckligt många gånger för att ha en viss insikt i detta.
Jag säger därför till dem som inte vill mig väl: gör ert värsta! Även om ni kan få mig på fall temporärt så kan ni aldrig rå på Gud, som jag vet hjälper mig. Jag må gå ner för räkning, för jag är inte någon övermänniska. Men jag reser mig alltid igen före tio. Och det som inte tar död på mig kan bara göra mig starkare.
Konung David, Israels andre kung under den första hälften av 900-talet före Kristi födelse, undkom lyckligt och väl alla faror och dog i hög ålder för att efterträdas av sin son Salomo. Tydligen var hans förtröstan på Gud av det rätta slaget, låt vara att han själv inte var Guds bästa barn alla gånger. Samma sak kan nog också sägas om mig, är jag rädd.
Tommy Hanssons Blogg 