Smarte – och korkade – Reinfeldt

Smart eller korkad? Kanske både-och?

I går roade jag mig med att titta på TV4-duellen – om man i sammanhanget får använda ett så pretentiöst ord – mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Den som bespetsat sig på en jämn tillställning med potential för Sahlin att påbörja en vändning av den rödgröna kartellens katastrofsiffror blev emellertid grymt besviken.

Nej, någon ”duell” var det aldrig tal om. Det var som om folkliga Mona hade kastat kulvapnet och i stället lagt sig till med en korkpistol, alltmedan Fredrik pangade in träff på träff mot en alltmer sargad oppositionsledare. Alla hennes försök att framställa situationen i Sverige under den borgerliga alliansens ledning som en katastrof föll platt till marken när Fredrik spände sina mörkbruna klot till ögon i Mona. En improviserad opinionsmätning efteråt gav mycket riktigt Reinfeldt segern med 69 procent mot 25 (tror jag det var).

Jag måste erkänna att jag är rätt förbluffad över vindkantringen  till de borgerligas förmån. För något år sedan talade ju opinionsmätningarna för en överväldigande röd-grön seger, alltmedan alliansen knogade på i en till synes ändlös uppförsbacke. Allt den senare gjorde tycktes förvandlas till grus och aska – det var arbetslösheten, det var sjukförsäkringarna, det var fan och hans moster: allt fick Reinfeldt och alliansen skulden för.

Nu har vinden emellertid vänt, och jag är  övertygad om att detta inte har några politiska orsaker. Saken är helt enkelt den att Socialdemokraterna har ”begåvats” med så urusla ledare att det saknar samtidshistoriskt motstycke. Mona Sahlin, som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi och ständigt tycks invecklas i en mängd ”affärer” till följd av bristande omdöme, skulle inte duga som kommunstyrelsens ordförande i en ordinär svensk kommun och naturligtvis än mindre som statsminister. Tomas Östros, som ständigt går upp i limningen över minsta felplacerade kommatecken i finansminister Anders Borgs budget, skulle ha svårt att hävda sig som mattelärare i ett vanligt svenskt klassrum.

Östros hade följaktligen inte större lycka än Mona Sahlin när det gällde att  i den efterföljande diskussionen med Borg måla upp den nattsvartast tänkbara bild av svensk ekonomi utan var snarast som en lekboll i händerna på finansministern, som ju faktiskt är något av en internationell auktoritet när det gäller nationalekonomi (det har jag i alla fall fått för mig, rätta mig om jag har fel!).

Nu tror läsaren kanske att jag har gått och blivit en okritisk beundrare av alliansregeringen, men så är mycket långt ifrån fallet. Den innehåller således fler namn än Reinfeldt och Borg, namn som långt ifrån är några genier men ändå tycks fungera bra i sällskapet. Reinfeldt är för mig  för alltid den moderatledare som skamlöst utplånat varje uns av konservativt idéarv i det parti jag en gång (på 70-talet) var medlem i. Reinfeldts, Borgs och Schlingmanns så kallade nya moderater är ett extremt pragmatiskt parti vars ideologiska säck fylls med det innehåll som dagspolitikens växlingar och/eller partiledningens magkänsla bjuder.

Sanningen att säga avskyr jag ”nya moderaterna”. Men jag tvingas samtidigt konstatera att konceptet i fråga varit osannolikt framgångsrikt när det gäller att attrahera väljarkategorier som tidigare var helt ogripbara för det parti, som traditionellt stått längst till höger i svensk politik. Sahlin envisades med att i TV-debatten påstå att bakom nymodigheterna under Reinfeldt återfinns i själva verket ”samma gamla högerparti” som förr. Det är en beklämmande felaktig tolkning av M-framgångarna, och ju förr Sahlin och hennes medsossar behagar inse det, desto snabbare har de förutsättningar att påbörja sin egen rehabilitering.

Reinfeldts farfars farfar, ”zulukaffrern”, ”kannibalen” med mera, John Hood.

Ty nya moderaterna ÄR nya. De har bland annat valt att gå ut som ”Sveriges enda arbetarparti”, något som tveklöst retar gallfeber på den samlade vänstern. Men sanningen är att (M) varit så framgångsrikt när det gäller att sälja in sitt nya partikoncept att folk i allmänhet – och icke minst just ”arbetare”, hur detta begrepp nu skall definieras –  inte har några som helst svårigheter att acceptera det. Moderaterna och alliansen inger helt enkelt ett överlägset större förtroende än klåparna inom socialdemokratin!

Jag har ovan troligen framställt Fredrik Reinfeldt som något av ett politiskt geni, och något ligger det väl däri trots att konkurrensen är skral. I ett annat avseende vill jag dock beteckna honom som osedvanligt korkad, och det gäller synen på uppstickaren nummer ett i svensk politik, Sverigedemokraterna.  Här har Reinfeldt föga vettigare saker att säga än de grundskoleelever jag träffade i Hovsjöskolan tidigare i veckan.

Så här citerades exempelvis vår statsminister i Aftonbladet 10/9 på frågan om han föredrar Lars Ohly eller Jimmie Åkesson:

Lars Ohly. Jag själv är en produkt, några generationer tillbaka, av en amerikansk färgad cirkusperson som hade en affär med en lettisk barnflicka. Med alla definitioner av hur Jimmie Åkesson ser på samhället skulle jag inte få vara i Sverige.

Menar karln på fullt allvar att Sverigedemokraternas politik består i att avhysa alla personer med utländskt påbrå ur riket? Det vore ju dekorativt om Reinfeldt åtminstone gjorde ett någorlunda seriöst försök att sätta sig in i SDs politik. Då skulle han naturligtvis finna, att de enda utlänningar SD vill skicka ut ur Sverige är sådana som uppehåller sig här illegalt samt grova kriminella utan svenskt medborgarskap. Att statsministerns farfars farfar var en afroamerikansk cirkusartist vid namn John Hood saknar givetvis all relevans i sammanhanget.

Med samma typ av argumentation, tillämpad på Lars Ohly, kunde Reinfeldt lika gärna säga att med dennes kommunistiska föregångare vid makten skulle den borgerliga icke-socialisten Reinfeldt förpassas till Sibirien för att sluta sina dagar i ett sovjetiskt slavarbetsläger. Eller kanske få ett nackskott i källaren till något stinkande KGB-fängelse. Men det gör han alltså inte. Vän av ordning frågar sig varför.

Trots att jag här tagit heder och ära av sossarna så är jag ändå inte hundraprocentigt övertygad om att valet den 19 september blir en promenadseger för de borgerliga. Vänsterkartellen har nämligen ett trumfkort, och det stavas Maria Wetterstrand. Hon går hem i stugorna minst lika väl som en av hennes språkrörsföreträdare (MP) Åsa Domeij – som på sin tid betraktades som kvintessensen av begreppet ”svärmorsdröm” – och har den oskattbara förmågan att charma brallorna av i vanliga fall bitska och griniga intervjuare. Miljöpartiets opinionssiffror är dock inte vad de varit.

Så osvuret är trots allt bäst. Låt oss inte sälja björnen förrän skinnet är upphängt, eller hur det nu var gamle centerräven Gunnar Hedlund uttryckte saken.