Nej, Skyttedal – det är inte ”lagom” att låta EU bestämma migrationspolitiken

Hur ”lagom” är egentligen KDs EU-politik?

Tillhör ni dem som är litet imponerade av Kristdemokraternas utveckling till att bli ett vad som ibland påståtts vara ett ”SD light”? I så fall tror jag det är dags att tänka om. KDs toppkandidat Sara Skyttedal, född 1986, har nämligen slagit fast att partiet vill ha en gemensam flykting- och migrationspolitik för EU och att de länder som inte rättar in sig i ledet skall bestraffas hårt.

Det var i en utfrågning i SVT inför valet till Europaparlamentet den 26 maj som Skyttedal tydligt angav den kristdemokrtiska inställningen: ”I grund och botten kommer migrationspolitiken att behöva avgöras på EU-nivå…Om man skyfflar över ansvaret ska EU ha kraftfulla sanktionsmöjlighet

Skyttedal (KD) vill straffa länder som inte tar emot migranter

Skyttedals uttalanden i SVT rimmar illa eller inte alls med partiets slogan inför EP valet: ”Make EU Lagom Again”. En svengelsk parafras på Sverigedemokraternas ”Gör Sverige lagom igen”. KD har påstått att partiet inte vill att EU skall lägga sig i frågor som medlemsstaterna klarar bättre själva, men flykting- och migrationspolitiken hör uppenbarligen inte till dessa.

Sara Skyttedal – och i någon mån partiledaren Ebba Busch Thor – har kommit att personifiera den högervridning av KD som en del bedömare tycker sig skönja. Hon lär ha firat med champagne när Decemberöverenskommelsen föll och menade, att ”KD måste komma ut som äkta höger”. Hennes krav på gemensam migrationspolitik inom EU och hårda straff mot avvikare ter sig dock varken särskilt ”höger” eller särskilt ”lagom”.

Keps med SD-slogan.

Kristdemokraterna brukar anses ha dels en socialliberal, dels en konservativ falang. Sara Skyttedal, till vardags kommunalråd i Linköping, har hittills ansetts tillhöra den senare falangen. Uttalandet om EUs flykting- och migrationspolitik står dock i motsats till detta förmodande. En sak torde stå alldeles klar: går vi med på att överantvarda det nationella självbestämmandet till Bryssel kommer vi inte att få det tillbaka.

Som Trump-anhängare är jag vidare inte överförtjust i Saras tweet från den 20 februari 2017: ”Jag stödjer INTE Trump.” Inte heller det särdeles höger.

 

Sara Skyttedal: KD måste komma ut som äkta höger

Det slinker ibland ur mig, att om inte SD fanns skulle jag rösta KD. Något som jag också gjort i ett eller annat val innan det blev SD för första gången 2002. Nu känner jag mig mera tveksam.

 

Om slaskpressens SD-avslöjanden: ett gigantiskt feltänk

Slaskpressen är återigen på gång med, åtminstone vad den själv tycks tro, massiva avslöjanden om Sverigedemokraterna (SD).

Sålunda kunde  den beryktade ”SD-avslöjaren” par preference, David Baas, i gårdagens Expressen (16 maj) berätta om sensationella ”maktmöten” där mer eller mindre framträdande SD-representanter bjudits på ”lyxkrogar” av lobbyister och andra företrädare för intresse- och näringslivsorganisationer.

Baas är författare till boken Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna (2014), där denna bloggare har äran figurera på några sidor.

Bland annat hade det pimplats 50-årig skotsk whisky för 1800 kronor centilitern.

Bland de organisationer som bjudit ut sverigedemokratiska riksdagsledamöter märks klimatskeptiska Stockholmsinitiativet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Svensk handel, Jägareförbundet, Japan Tobacco Inc. samt Lantbrukarnas riksförbund.

Ja, och?

Alla vet naturligtvis att olika typer av samhällsföretag är måna om att lägga fram sina respektive budskap för ledande svenska politiker oavsett partitillhörigheter. SD är ett av åtta riksdagspartier som i valet 2014 blev landets tredje största parti med 12,9 procent av rösterna, vilket gav drygt 50 riksdagsmandat.

Att i detta perspektiv underlåta att ta kontakt med SD, liksom med alla andra partier, måste betraktas som gränsande till tjänstefel.

David Baas texter i gårdagens Expressen kan i bästa fall vara av intresse som en arbetsbeskrivning av hur lobbyister rent allmänt agerar, men något sensationellt avslöjande som motiverar krigsrubriker och fyra helsidor plus förstasidan är det ju inte. Orsaken till publiceringen är i stället en annan, varom mer nedan.

I Aftonbladet såväl som Expressen dagens datum (17 maj) skildras hur Dagens Nyheters tidigare chefredaktör, docent Hans Bergström – numera bosatt i USA – tar kontakt med SDs Linus Bylund i syfte att få till stånd ett fällande av S-MP-regeringen inför budgetomröstningen i riksdagen hösten 2014. Inte heller detta särdeles sensationellt.

Vill man som borgerlig aktör se till att en socialistiskt färgad regering försvinner måste det anses naturligt att ta kontakt med just det parti som har praktisk möjlighet att ordna detta, vilket Bergström också påpekar för Aftonbladets medarbetare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22831185.ab SD stödde visserligen i omröstningen Alliansens alternativ till budget, men regeringen kunde sitta kvar tack vare den famösa Decemberöverenskommelsen.

Möjligen kan jag tycka att sistnämnda tidnings beskrivning av hur SDs mediasatsningar havererat, den ena efter den andra, är rätt intressant. Att de gjort det är ju ingen hemlighet: SD har en gedigen historik av usel förmåga när det gäller lyckade mediesatsningar. Att låta den uteslutne, före detta ekonomisk-politiske talesmannen Erik Almquist sköta ruljansen från Budapest (!) måste enligt min mening betraktas som nära nog sinnessvagt.

Budapest – centrum för SDs mediesatsning.

Högre än till det animerade skvallrets nivå når dock knappast ABs ”avslöjanden”. http://medieimperiet.story.aftonbladet.se/

Både Expressen och Aftonbladet bygger sina förment sensationella avslöjanden på orättmätigt kopierande av SDs mejlserver, en operation som orkestrerades av tre missnöjda sverigedemokrater vid namn Martin Karlsson, Matthew Bonnor och någon som kallas ”Jimmy”. Uppenbarligen överlämnades det åtkomna materialet till slaskpressen.

Webbidningen Nyheter idag har konstaterat att målsättningen med kopierandet och läckandet var att få de ledande SDarna Richard Jomshof och Mattias Karlsson på fall inför partiets landsdagar i Lund i november 2015. Hur missnöjesgänget trodde att detta skulle kunna förverkligas är för mig en gåta. http://nyheteridag.se/sa-kopierades-alla-mejl-pa-sd-servern-planerar-lacka-infor-landsdagarna/

Martin Karlsson lät kopiera hemligt SD-material som sedan fann vägen till slaskpressen.

Det som slaskpressen torgför enligt ovan är alltså knappast sensationellt, inte ens något det finns anledning höja på ögonbrynen för. Ansvariga på dessa tidningar är sannolikt mycket väl medvetna om detta. Syftet är i stället att visa hur det går för personer, organisationer och företag som har kontakt med Sverigedemokraterna: de blir obarmhärtigt uthängda.

Av allt att döma är detta emellertid ett gigantiskt feltänk. Sverigedemokraterna är i dag ett normaliserat och i vissa mätningar till och med landets största parti. http://www.metro.se/nyheter/yougov-mp-far-lagsta-stodet-nagonsin-sd-fortsatt-storsta-parti/EVHpat!tziHetGvKLhiM/ SDs nolltolerans mot extremism har gjort att stollarna rensats ut. Därav följer att SD-kontakter inte längre på långa vägar stigmatiserar såsom var fallet för några år sedan.

Slutligen visar Expressens och Aftonbladets skriverier – och det tror jag faktiskt inte genierna bakom de SD-fientliga reportagen tänkt på – att Sverigedemokraterna numera är ett parti som topparna inom näringsliv och media helt ogenerat vid behov frotterar sig med. Ur den synvinkeln kan man faktiskt se reportagen som hänvisas till ovan som rena propagandan för SD.

Således bara något för oss SDare att tacka och ta emot för!

Den lallande idiotin: något om världsreportern Heimerson

 Nej, det där var inte så lyckat, Staffan Heimerson.

Ikväll när jag åkte hem med bussen från Östertälje station hade föraren radion på. Vad som vällde ut ur den var så pass anmärkningsvärt att jag bara måste få göra en skissartad recension här och nu. Jag kommer inte i håg vad programmet hette men väl vem huvudaktören var.

Det var ingen mindre men heller ingen större än den bedagade så kallade världsreportern Staffan Heimerson, som fyller 80 år i november. Jag har ett personligt minne av denne säregne man, som undantagslöst låter och beter sig som om han satt inne med hela sanningen och behandlar alla som ännu ej insett detta självklara faktum som fullkomliga imbeciller.

Det var när jag någon gång runt 1972-73 stod och sålde tidningar och rockslagsmärken, bland andra ”Stoppa vänsterextremismen” och ”Sverige-Amerika-märket”, på Drottninggatan i Stockholms innerstad. Heimerson, iklädd ljus trenchcoat enligt bästa världsreporterkod, stod en stund och tittade storögt på oss yngre aktivister i den tvärpolitiskt antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA).

Till slut sa han: ”Vad är det här för djävla fascister?” och dröp sedan av. Heimerson hade uppenbarligen inte sett våra märken med texten ”Kommunism, fascism, nazism – nej”. Han hade väl inte sinaläsglasögon på sig.

Heimerson lät inte mindre pompös och överlägsen när han i radion nådigt lät sig intervjuas av en yngre kvinna, som hänvisade till en krönika  i Aftonbladet nyligen där Heimerson pladdrar på om den nya ”svenska fascismen” som vi skapar själva genom vår – ja, Heimerson drog hela svenska folket över en kam – skepsis gentemot den pågående massinvandringen.

Den som till äventyrs vill och orkar läsa Heimersons aktstycke kan göra det via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab

 Svenskarna: fascister utan Mussolini?

Enligt världsreportern var det enormt främlingsfientliga svenska folket på väg att med full fart göra sig själva till fascister. Därmed skulle vi vara ett strå vassare än italienarna, som behövde en Mussolini för att åstadkomma samma sak. Jag baxnade – Heimerson tycks helt ha missat att Sverige förmodligen är det minst rasistiska och främlingsfientliga landet på denna jord:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Den kvinnliga reportern försökte försynt, ja hon hade ju äran att prata med en världsreporter och föreföll litet tagen av stundens allvar, lirka ur Heimerson om det ändå inte fanns något negativt med den omfattande invandring som för närvarande pågår. Om det inte fanns fog för den oro många känner inför det faktum att de ekonomiska resurserna inte räcker till för både ett utbyggt välfärdssystem och massinvandring. Att det saknas bostäder och jobb.

Nejdå, det fanns blott och bart fördelar med invandringen vidhöll Heimerson med den drucknes envishet (och det är väl känt att den mannen tagit sig en och annan stänkare únder årens lopp), inte den minsta lilla nackdel. Vi stackars bonniga, fascistiska svenskar skall knipa käft och vara tacksamma för de ”flinka fingrar och snabba hjärnor” – världsreportern upprepade för säkerhets skull denna fras några gånger – vi begåvas med genom den gudasända invandringen.

Jag kom osökt att tänka på de ”flinka fingrar” från Eritrea som knivhögg två svenskar från samma familj på IKEA i Västerås till döds härförleden. Eller de ”snabba hjärnor” från Rumänien och Bulgarien vars ägare  sitter på ändan hela dagarna och profiterar på svenskarnas godtrogenhet och nu tydligen också behöver instrueras i hygien och sexualliv (se länk nedan). Eller kanske de ”flinka fingrar” från Somalia som höll fast en flicka på en Finlands-båt så att ett helt gäng kunde gruppvåldta henne.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/807976-tiggande-kvinnor-ska-erbjudas-sexkurs-och-kondomer

 Inga problem enligt Heimerson – ju fler desto bättre.

Det är oomtvistligt att invandringen generellt betytt mycket för Sveriges utveckling genom historien. Tyska köpmän, skotska militärer, vallonska bergshanterare samt sydeuropeiska och nordiska industriarbetare har spelat stora och positiva roller i vår historia. Vi har heller inte tvekat att ge människor från olika oroshärdar på jorden en fristad undan förföljelse och andra umbäranden. Det kan vi vara stolta över.

Vem som helst som inte snöat in på en förutfattad mening om att precis ALL invandring är välsignelsebringande kan dock se att vi har problem. Genom automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla syrier har Sverige blivit en magnet för hela Mellanöstern och Nordafrika, ty vem kan kontrollera att alla som uppger sig komma från krigets Syrien med dess gasbombningar, halshuggningar och massvåldtäkter kommer just därifrån?

Noga taget ingen – identifikationshandlingar är det ju bara var tionde asylsökande om ens det som har. Vi har heller inga som helst garantier för att det inte bland flyktingströmmarna finns en och annan halshuggare, gasbombare och massvåldtäktsman från den så kallade Islamiska staten (IS) som vill upprätta kalifatet på svensk mark med sedvanliga metoder hämtade direkt ur den heliga Koranen när tiden anses mogen.

Så nog har vi svenskar anledning känna oro, dels inför massinvandringen i sig, dels inför den regering och den borgerliga så kallade opposition som inom ramen för Decemberöverenskommelsen låter den fortsätta i ohejdad skala och ohejdat tempo. Dock inte enligt Staffan Heimerson. Han anser att vi skall hålla käften och tänka på att 12-14 miljoner etniska tyskar vällde in i det som återstod av Tyskland efter senaste kriget från tidigare polska områden som intagits av Sovjetunionen. Preecis som om det skulle kunna gå att ens tänka på att jämföra de olika historiska situationerna.

Vi bör också, menade han i radioprogrammet, beundra den goda och fina tolerans han visade redan som ung, då han tyckte det var SÅ spännande och trevligt att betrakta en sikh i turban i hemstaden Ängelholm (Heimerson är eljest född i Karlstad). Vad som irriterar fanatiskt onyanserade immigrationsförespråkare som Heimerson är inte enbart att Sverigedemokraterna växt sig så starka, även om detta nog också spelar in, utan att även personer från andra partier, borgerliga ledarskribenter med flera så smått tycks börja inse att retoriken med att ”invandring berikar” och ”tack för att ni valde Sverige” nog inte täcker in hela invandringproblematiken.

 Fredrik Reinfeldt hade sin prioritering klar.

Om det vore så skulle ju kommunerna stå i kö för att få inhysa så många immigranter inom sina landamären som bara vore möjligt. Jag tror inte ens Staffan Heimerson kan se dessa köer någonstans vart han än beger sig i Sverige. Vare sig i Ystad eller i Haparanda eller däremellan. Fakta eller logik är dock inte något som bekymrar Heimerson det minsta. Ju fler som kommer hit desto bättre, lallar han i telefon till nämnda radioprogram med dess högaktningsfulla studioreporter. Som ändå kunde upplysa värdsberömdheten om att lyssnare som var kritiska till massinvandringen samt kritiserade Sveriges Radio för bristande opartiskhet hörde av sig hela tiden.

Just det: ju fler desto bättre. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir. De har ju så mycket att tillföra, dessa analfabeter från Somalia, Afghanistan och Eritrea som hört att de kan få livstids försörjning i Sverige utan att behöva göra ett handtag till i sitt liv. Visst, det slinker med en och annan högutbildad läkare och ingenjör också – men hade de egentligen inte behövts bättre i hemlandet?

Jag utesluter inte att Staffan Heimerson kan ha skrivit något bra och värdefullt vid något tillfälle. Tipsa gärna denna bloggare om det i så fall. Det jag hörde i bussen på väg hem från stationen var emellertid något annat. Det var den uppblåsta idiotin som bara pladdrar på utan rim och reson.

Multirekord i opinionen (SD): det här artar sig riktigt bra!

 Sentio juni 2015.

http://samtiden.nu/17317/trippelrekord-for-sd-221-hos-sentio/

Det här ser ju ut att arta sig riktigt bra.

På annat sätt kan man ur sverigedemokratiskt perspektiv inte gärna tolka de senaste fyra opinionsmätningarna. Det började med 15,2 procent i Svenska Dagbladet/SIFOs junimätning som offentliggjordes den 14 dennes. Den 18 följde sedan 18,0 procent hos TV4/Novus, 20,1 hos Metro/YouGov samt som kronan på verket 22,1 hos Samtiden/Sentio.

Rekord över hela linjen och all time high oavsett mätinstitut i den sistnämnda mätningen. Det skall nämnas att norska Sentio lyckats pricka in SDs valresultat 2010 respektive 2014 bäst av alla. Till och med denna bloggare, som brukar berömma sig av att vara den borne optimisten, är glatt överraskad för att inte säga smått euforisk över den senaste utvecklingen.

 Det finns varje anledning för Jimmie att skåla för SDs framgångar i opinionen. Foto: Photo2be

Jag har tidigare spekulerat i att SD kanske redan till valet 2018 (om nu nästa riksdagsval dröjer så länge) men senast 2022 kan komma att passera Moderaterna och bli landets andra största parti. Nu ter det sig fullt möjligt att vi redan i närmast kommande val, eller redan i nästa opinionsmätning, faktiskt kan bli allra störst – i Sentio-mätningen ligger SD endast  1,8 procentenheter efter M, som får 23,8, samt 1,9 efter S som noteras för 23,9 procent.

Partisekreterare Richard Jomshof svarar i SD närstående Samtiden (länken överst) så här på frågan om det är övriga partiers misslyckande som hjälper SD:

Vi gör bra ifrån oss och har en bra politik som folk uppmärksammar mer och mer. Vi får beröm i många frågor. Men vi tjänar på att de andra partierna är dåliga.

Förvisso är det så. Sverigedemokraterna är i mina ögon det enda partiet som inte nödgas mörka delar av sin politik för att hänga med i opinionen. Så är ju fallet med övriga partier, som är väl medvetna om att en katastrof skulle stå för dörren om de fullt ut lade fram sin översvallande positiva syn på mångkulturalismen och den gränslösa invandringens politik. Annorlunda uttryckt: SD är det enda partiet som inte ägnar sig åt eller behöver ägna sig åt bullshit.

 Några faktorer som bidragit till den så kallade regeringens kräftgång. Foto: Photo2be

Väljarkadern lär heller inte imponeras över hövan av Stefan Löfvens desinformation om SD som ett parti med rötter i nazismen eller Åsa Romsons barnsliga vägran att ta Jimmie Åkesson i hand efter avslutad debatt i riksdagen. Sådant visar bara på desperation och krampaktighet inom etablissemanget. Olof Hedengren visar här i en krönika i Samtiden att hetsen mot SD inte ger några som helst resultat:

http://samtiden.nu/17058/hetsen-mot-sd-ger-inget-resultat/

Såvitt jag kunnat utröna är det endast Dagens Samhälle av mer etablerade medier som refererar till SD-rekordet hos Sentio. Chefredaktör Mats Edman konstaterar: ”Inget tycks hejda Sverigedemokraternas starka trend. Decemberöverenskommelsen, migration, tiggeri och islamistisk terrorism underblåser utvecklingen.”

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/sverigedemokraterna-rusar-infoer-almedalen-16634

I tidningens så kallade Poll of Polls, som bygger på de åtta senaste stora mätningarna sedan den 28 maj och omfattar 19 400 intervjuade personer, når SD 16,5 procent.

 DÖ, som i praktiken sätter demokratin ur spel i Sverige, gynnar entydigt SD.

För övrigt försöker jag dra mitt strå till stacken här i kommunen. Det internationella intresset för Södertälje består. I samband med valen 2014 blev jag intervjuad av 10-15 utländska medier, och i går var det dags att ta emot journalisten Stéphane Loignon (med svensk fotograf) från franska tidskriften Le Parisien i partilokalen.

Liksom vid alla tidigare intervjutillfällen gällde frågorna immigrationen till vår kommun och precis som förut var det jag och kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som var föremål för intresset. Hoppas och tror det gick bra!

Avslutningsvis känner jag mig personligen ganska övertygad om att Jimmie Åkessons återkomst i hetluften betytt åtskilligt för de senaste SD-framgångarna.

Senaste mätningarna: Huka er, gubbar och kärringar i S och M – nu kommer SD!

 Sentio maj 2015: SD 19,4 procent.

Tänkte det kunde vara dags att ha litet synpunkter på opinionsmätningarna igen. Särskilt som det börjar röra på sig på allvar för mitt eget parti Sverigedemokraterna (SD). Det som gör siffrorna extra intressanta just nu, mer än tre år före nästa ordinarie riksdagsval, är ju att det kan bli ett nyval betydligt tidigare än så.

Den 30 maj publicerade Östersunds-Posten det norska opinionsinstitutet Sentios majmätning. SD nådde här 19,4 procent, bästa resultatet någonsin hos Sentio och bara o,3 procentenheter från SDs all time high som inföll i Metros Yougov-mätning den 21 maj: http://www.op.se/opinion/ledare/sentio-maj-2015-det-varas-for-annie-loof

Sentio bjöd på flera skrällar förutom SD-succén: Socialdemokraterna halkar ner till ren Juholt-nivå med 24,3 procent, samma resultat som Moderaterna. Centerpartiet går fram till 8,5 procent och får partiledaren Annie Lööf att framtå som Sveriges politiska drottning. Inte för att konkurrensen är mördande – Kristdemokraterna under Ebba Busch Thors två månader gamla ”ledarskap” kraschar på 2,2 procent.

Tror inte jag var så helt fel ute när jag skrev följande om Busch Thor när hon tillträdde som KD-ledare: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/18/lycka-till-ebba-men-var-finns-hogervridningen-kd/

Alliansen är med viss marginal det största blocket hos Sentio och får 39,3 procent mot 36,3 för vänsterpartierna S, MP och V. Vilket innebär att allianspartierna är störst även med KD utanför riksdagen.

Sju mätningar maj 2015: SD 16,7 procent.

I sammanvägningen avseende sju mätningar under maj månad noteras SD för 16,7 procent i en tabell som toppas av S med 26,3 procent följt av M på 24,6 procent. SDs position som landets tredje största parti är helt ohotad och har så varit en längre tid. Det skall noteras att Sentio varit bäst på att förutspå SDs valresultat såväl 2010 som 2014.

Östersunds-Posten noterar i en kommenterande text i anslutning till Sentio-mätningen:

Om Sverigedemokraternas aggressiva uppgång fortsätter är man snart jämnstor med Socialdemokraterna och Moderaterna…Deras väljarsundersökning är därför en allvarlig signal till det röda och blå blocket. Hittills har man inte lyckats bemöta Sverigedemokraternas tillväxt.

Nej, man har ju inte det. Det finns flera skäl till det. Det absolut mest grundläggande är att stadigt fler väljare ända sedan SDs grundande 1988 kommit att uppskatta partiets politik. Tendensen är att partiet fördubblat sina resultat för varje val till riksdagen. Detta har skett parallellt med att partiet förtalats, förföljts och bespottats i media och andra instanser fram till detta ögonblick. Samhällsutvecklingen har spelat Sverigedemokraterna i händerna.

Det senaste halvåret är det flera faktorer som gynnat SD. Den mest uppenbara är väl Decemberöverenskommelsen (DÖ), där allianspartierna av de rödgröna övertygades om att inte rösta på sina egna förslag för att den sköra regeringskoalitionen skulle kunna hålla samman och ett nyval undvikas. Allt gick egentligen ut på att hålla SD så långt borta från all makt som möjligt, och det har väljarna givetvis genomskådat.

 Finn Bengtsson (M) mobbas för sitt DÖ-motstånd.

Sedan går det upp för allt fler att endast SDs politik har förutsättningar att lösa överhängande samhällsproblem som den orimligt överdimensionerade invandringen med åtföljande islamisering, det växande problemet med organiserat tiggeri och den alltmer uppenbara svenska oförmågan att militärt försvara det egna landet. Under det att SD talar helt öppet om dessa och andra problem som berör vanligt folk hukar alla övriga partier i bänkarna likt gudstjänstbesökarna i Tage Erlanders roliga historia i Hylands hörna.

Politikerna i de så kallade Sjuklöverpartierna är helt enkelt fega. För fega för att våga gå emot den förlamande PK-kulturen i de egna partierna och för fega för att våga riskera det egna levebrödet. Det duger inte att komma med halvmesyrer om språktester eller tiggarförbud som man kan vara rätt säker på tas tillbaka relativt snart. Bara en frifräsare av typ moderaten Finn Bengtsson från Linköping, som nu under sin tredje mandatperiod i riksdagen gått emot det egna partiets fasthållande vid DÖ, vågar.

Men så har han också sitt ”på det torra”, eftersom han är professor och överläkare och tvingats gå ner rejält i lön för att sitta i riksdagen. Han har råd att inte finnas på valbar plats inför nästa val. Som straff för sin inopportuna hållning uppger Bengtsson dock att han utsätts för mobbning av sitt parti.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20863016.ab

En annan sak som kan ha spelat in när det gäller SD-framgångarna är att partiet alltmer framstår som ett ”normalt” parti, där uteslutningarna av ungdomsextremisterna Gustav Kasselstrand, William Hahne med flera visade att partiet är berett att ta i med hårdhandskarna gentemot toknationalistiska strömningar. Lägg därtill Jimmie Åkessons återkomst i aktiv politik och det faktum att Mattias Karlsson med den äran vikarierade som partiledare under Jimmies bortovaro.

Bilder som nog får sägas tala för sig själva. Foto: Photo2be

När Jimmie Åkesson gick med i SD vid 16 års ålder för 20 år sedan skulle det dröja ytterligare sex år innan partiet nådde över 1 (en) procent i ett riksdagsval. När denna bloggare gick med för sju år sedan hjulade vi av glädje när vi kom över 3 procent och därmed så smått närmade oss riksdagen.

Nu snackar vi, och det fullt realistiskt som det verkar, om att vi kan bli Sveriges största parti redan till nästa val – 2018 eller tidigare!

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Demokratimarodörer lägger fram svensk ”fullmaktslag”

 

Rikskansler Adolf Hitler talar i samband med Fullmaktslagens antagande i den tyska riksdagen den 23 mars 1933.

http://hokmark.eu/minoritetsregeringar-maste-vinna-stod-inte-garanteras-det/#.VJ7gctWSpoM.twitter

Något av det vettigaste som sagts om dagens så kallade Decemberöverenskommelse (DÖ), då den så kallade borgerliga alliansen lade sig platt inför de tre vänsterpartierna S, MP och V och i praktiken lovade att inte föra någon oppositionspolitik åtminstone de närmaste fyra åren, svarar en moderat av den gamla stammen för: EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg dagens datum.

Hela bloggtexten kan läsas via länken överst.

Hökmark konstaterar inledningsvis, att Sverige haft många minoritetsregeringar. Dessa har lyckats med konststycket att överleva genom att anpassa sig till de parlamentariska realiteterna. Men, konstaterar Hökmark:

Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget väljarstöd men väl regeringsmakten. Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligen också till 2022.

Samtidigt, konstaterar Gunnar Hökmark, ”har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för budgeten oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox!”

 EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) har inte mycket till övers för det nya sexpartisamarbetet.

Aningen märkligt är det kanske att Hökmark inte med ett enda ord nämner det nu enda oppositionspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna. Det gör däremot den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör, Daniel Wiklander, i ett debattinlägg på SVT Nyheter/Opinon:

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna. Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Hela inlägget här:

http://www.svt.se/opinion/article2571130.svt

Wiklander påpekar, att det ända sedan det val som förde SD in i riksdagen 2010 funnits röster på vänsterkanten vilka pläderat för en ”folkfront” som bästa sättet att motarbeta Sverigedemokraterna.

Wiklander själv avvisar förnuftigt nog denna tanke, men det gör inte den beryktade skribenten Henrik Arnstad som twittrar följande: ”Ok det blir alltså folkfront mot fascismen. Olyckligt att Sverige tvingas till det, men bra att det gick att ordna.” Arnstads tirad utgör en iskall vindpust från den vänsterextremistiska rännstensagitationens smutsiga och illaluktande bakgator, en iskyla som förstärks i vetskap om att den påhittade historikern och mytomanen Arnstad är något slags rådgivare till Stefan Löfven.

Det har framgått av diskussionerna kring Decemberuppgörelsen (även kallad Decemberkuppen) att det inte är ”mästerförhandlaren” Löfven själv som kunnat föra sexpartiöverenskommelsen i hamn – statsministern har tvärtom med sin bonniga klunsighet varit nära att få den att kapsejsa ett par gånger. I stället pekas sossepartiets gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, KD-ledaren Göran Hägglund och Centerns Annie Lööf ut som de ihärdigaste sammanjämkarna av de olika partiernas maktintressen.

Lööf försäkrade 2013 att ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna.” Jag rekommenderar att vackra Annie skär skon i mindre bitar och lägger den i en ugnsfast form, blandar ned zucchinibitar och gratinerar hela härligheten med riven ost samt sätter ugnen på 250 grader. Salta och peppra rikligt. Två timmar bör räcka. Annies småländska skogratäng? Kanske kan bli en klassiker i stil med Fredriks korvgryta.

Skämt åsido, jag kan inte hjälpa att jag alldeles osökt kommer att tänka på den tyska så kallade Fullmaktslagen från den 23 mars 1933 då jag funderar över Decemberkuppen. Genom den så kallade Ermächtigungsgesetz (egentligen Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich), Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd, försågs rikskansler Adolf Hitler med all makt i det tyska riket.

Nazistpartiet NSDAP och Tysknationella partiet (DNVP) hade absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter att underkasta sig och ge lösa löften till Centrumpartet (Z) antogs lagen i tyska Reichstag med 441 röster för och 94 mot.

Därmed var den demokratiska Weimarrepubliken ett minne blott och tolv års hänslynslös nazidiktatur förestod.

Stefan Löfven är ingen Hitler och S-MP-regimen inget nazistparti, men syftet med Decemberkuppen är formellt detsamma som med Fullmaktslagens antagande: att tillrättalägga förhållandena i riksdagen för att säkra makten för den skakiga regeringen. Genom att kapitulera för Löfven-styret har de fyra allianspartierna för sina väljare demonstrerat, att de tänker mer på makt och inflytande än att driva en borgerlig politik.

Jag tycker gott man kan se på det som nu skett genom ett vämjeligt politiskt schackrande som en krigsförklaring mot den hävdvunna parlamentariska demokratin och mot det numera enda oppositionspartiet, Sverigedemokraterna. Det tycks verkligen som om de fyra alliansledarna inte har en aning om att den nu träffade överenskommelsen kommer att kraftigt gagna det förhatliga SD.

 Den nya sexpartikonstellationens ledare: alla mot SD.

Moderaternas hemsida har i dag dignat av tusentals upprörda kommentarer riktade mot alliansen i allmänhet och de nya  Moderaterna i synnerhet. Inte särskilt märkligt: de som röstade borgerligt den 14 september har nu fått se sina röster omvandlade till stöd för Löfvens taffligt rödgröna tokstyre. Det skulle förvåna mig mycket om inte SD passerar M i röstetal i valet 2018.

SDs tillförordnade ledare, Mattias Karlsson, tillkännager att partiet härnäst i riksdagen kommer att inge en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfven, som SD med full rätt menar inte vara värdig att vara statsminister. Ett sådant handlande kan väl mest ses som en kosmetisk åtgärd men bör likväl ändå göras som en markering.

I ett längre och förmodligen även kortare perspektiv tillhör Sverigedemokraterna de stora vinnarna på Decemberkuppen. Såvida inte den nya juntan går ett steg längre och förbjuder partiet. Jag håller tyvärr inte alls för otroligt att sådana röster kommer att höras framöver Vi har trots allt att göra med ett gäng demokratimarodörer, där inte bara vänsterdemagogen Henrik Arnstad utan säkert också den patologiske SD-hataren Fredrik Reinfeldt lurar i kulisserna.

Dock vill jag avrunda med följande omdöme av Gunnar Hökmark:

Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det politiska ansvarstagandet.