Silberstein uttrycker sig som talesman för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och citeras bland annat på följande sätt: ”Normalt uttrycker sig inte kommittén mot antisemitism när det gäller enskilda partier. Men Sverigedemokraterna är så speciella och berör så många så där känner vi oss tvungna att säga ifrån.”
Frågan är då varför Silberstein valt just SD att ”säga ifrån” mot. SD är för det första riksdagens troligen mest Israel-vänliga parti som bland annat uttryckt önskemål att flytta Sveriges Israel-ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Den som letar efter antisemitiska utspel från SD letar vidare förgäves – sådana förekommer inte, vilket Silberstein borde veta.
Willy Silberstein uttrycker sig luddigt om att det ”uppstår ett klimat” där många med rasistiska attityder skulle känna större frihet att säga saker och ”möjligen” också agera våldsamt mot minoriteter. Hört talas om uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, hämtat från nationalskalden Esaias Tegnér, Silberstein?
Med andra ord: Silberstein ägnar sig åt ogenomtänkt fabulerande.
Willy Silbersteins tirad mot Sverigedemokraterna har framkallat kritik från bland andra PM Nilsson, politisk redaktör på tidningen Dagens Industri: ”Jag tror att de som röstar på Sverigedemokraterna och de som vill samarbeta med SD gör en annan bedömning.”
Nilsson avfärdar talet om SD som naziinfluerat eller ens särskilt radikalt och jämför partiet med de nordiska systerpartierna Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna.
Willy Silberstein är född i Norrköping och var 1987-2009 verksam vid Sveriges radio P1. 2009-10 återfanns han på den borgerliga reklambyrån Kreab. Han har bland annat, tillsammans med Lars-Olof Pettersson, skrivit den läsvärda boken Syndikalismens nya ansikte.
Silberstein var kring 1970 verksam vid den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians i Norrköping.
Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.
Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.
Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE
Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.
Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.
Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.
Tidig SD-propaganda.
Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).
Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”
Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.
Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.
Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.
Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.
Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.
Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.
I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.
Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.
Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.
Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.
Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.
Anders Klarström framhåller (sidan15):
Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?
Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.
För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.
Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.
Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.
Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.
Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.
1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.
Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.
Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.
Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister” kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.
Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.”https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/
Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.
P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism
DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.
Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.
Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.
Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen
Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar
Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.
Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen
Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.
Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:
Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/
Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.
En nötväcka i aktion.
Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.
Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.
Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.
Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.
Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.
Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften
Fyrtornet och Släpvagnen?
Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.
Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab
Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m
Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.
Carl Bildt och Mikael Odenberg?
Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.
Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop. http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/
Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen
Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.
Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.
Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.
Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.
Mikael Odenberg föredrar S framför SD.
Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/
Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/
Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.
En tecknares bild av skillnaden mellan Sverige och Danmark avseende synen på återvändande ISIS-terrorister.
Dagens Nyheter har uppmärksammat att Sverige utomlands inte längre framställs i odelat positiv belysning. I en TT-artikel refererande till DNs rapportering om den mörkare Sverige-bilden heter det:
Glöm det välordnade välfärdslandet och de vackra landskapen. Sverigebilden i utländska medier mörknar. Våldtäkter, no go-zoner och okontrollerad invandring är allt vanligare inslag i dagens rapportering, enligt Dagens Nyheter.http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23749409.ab
Att det är medieetablissemangets flaggskepp som lägger avsevärd energi på att utkolportera bilden av att den mörknande föreställningen om Sverige – som av naiva utlänningar tidigare setts som något av ett paradis på jorden – som ett resultat av ”myter” och ”desinformation” är minst av allt en tillfällighet. DN är en av de publikationer som gått i bräschen för att ärerädda den traditionella bilden av vårt land som ett efterföljansvärt exempel för resten av jordklotet.
I stället är det DNs och TTs tafatta försök att hänga kvar vid den ljusblå idealbilden av Sverige som utgör den verkliga desinformationen och mytbildningen. Vem som helst som lever i verkligheten och inte befolkar maktelitens elfenbenstorn och skyddade bostadsområden kan se att Sverige är ett land i raskt förfall.
Etablerade media och UD söker ärerädda vrångbilden av Sverige som efterföljansvärt exempel. Foto: Tommy Hansson
Alternativa mediers och opinionsbildares rapportering är med andra ord alldeles sann, och om man i utlandet nu lyssnar mera på röster som Avpixlat, Jan Sjunnesson, Ingrid Carlqvist, Kent Ekeroth – och förhoppningsvis i någon ringa mån på denna bloggare – så är detta enligt min mening enbart ett sundhetstecken.
Kritiska Sverige-bilder är nu ingenting nytt, långt därifrån. 1971 utkom den Sydafrika-födde brittiske journalisten Roland Huntford (född 1927) med boken The New Totalitarians (i svensk översättning kallad Det blinda Sverige), vilken beskrev Sverige som ett slags godartad totalitär stat där den socialdemokratiska maktapparaten anförd av Olof Palme höll medborgarna i ett fast grepp och dikterade vad som skulle skrivas och tyckas.https://en.wikipedia.org/wiki/The_New_Totalitarians
Journalisten Christopher Jolin (1926-1999) blev mycket uppmärksammad i media när han 1972 på Bernces förlag gav ut boken Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige, som beskrev ett Sverige där vänstern i massmedia och annat samhällsliv utövade ett avgörande inflytande såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Jolin blev till stora delar demoniserad av etablissemanget och avfärdad som en onyanserad ”högerextremist”. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/
Jag kände Jolin rätt väl under min tid i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians och kan vittna om att detta var högst orättmätiga beskyllningar vid tidpunkten för publiceringen av Vänstervridningen såväl som uppföljaren Sverige nästa? (1974), där författaren varnade för det sovjetiska hotet mot vårt land. Beklagligtvis kom Jolin flera år senare att bli extremnationalist.
Marianne Alopaeus Drabbad av Sverige är en skarp vidräkning med Sverige och svenskarna.
1983 publicerade den finlandssvenska författarinnan Marianne Alopaeus (född 1918) Drabbad av Sverige, en skarp vidräkning med ett olidligt sjävrättfärdigt rike där makthavarna såg på sitt land som världsledande i de flesta avseenden:
Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det.
Den avgörande skillnaden mellan ovanstående Sverige-kritiska skildringar (det fanns flera, men jag nöjer mig av utrymmesskäl med dessa tre här) och dagens situation är, att på 1970- och 1980-talen fanns i stort sett inga alternativmedia. Det som fanns var mindre publikationer som exempelvis Svensk Tidskrift, Svensk Linje och Contra (jag har medarbetat i samtliga) vilka hade svårt att nå ut till allmänheten med sitt budskap.
Nätrevolutionen har vidare inneburit ett genomslag för icke politiskt korrekta sajter, debattörer och bloggar vilka offentliggör sina respektive budskap sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Självfallet får detta genomslag förr eller senare, vilket ju DNs och UDs brandkårsutryckning är ett eklatant exempel på. I ovannämnda TT-text heter det således: ”Utrikesdepartementet försöker nu skapa en mer nyanserad /läs: osann/ bild av Sverige och motverka desinformation /läs: mestadels korrekt information/. -Utrikesministern har påpekat vikten av att motarbeta det, säger Karin Nylund på UD till DN.”
Utrikesminister Margot Wallström sägs vilja motarbeta den ”mörka” bilden av Sverige i utlandet.
Vad DN och UD menar vara ”myter” och ”desinformation” är bland annat följande:
En tidigare statsminister som sagt att Sverige tillhör invandrare och inte infödda svenskar och citerats som att allt positivt i Sverige kommit utifrån och ”ursvenskt är bara barbariet”.
En tidigare partiledare som menat att svensk kultur är värdelös eftersom vi bara har ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.
En nuvarande statsminister som avfärdar Sveriges tredje största parti som ”nazistiskt”.
En polismakt med helt otillräckliga resurser utan möjlighet att upprätthålla lag och ordning i utsatta områden (no go-zoner), där sharialagen ibland härskar; en polismakt som också underlåter att offentliggöra signalement på misstänkta brottslingar av rädsla för att bli betraktad som ”rasister”.
Ett rättsväsende som sätter personer misstänkta får våldtäkt av handikappad kvinna på fri fot.
Polismakten har, trots ibland stora och fina lokaler som här i Södertälje, otillräckliga resurser. Foto: Tommy Hansson
Ett utbrett bedrägeri avseende åldrarna på så kallade ensamkommande flyktingbarn.
Upprepade fall av massofredanden och fullbordade våldtäkter av kvinnor utförda av invandrare från Mellanöstern och Nordafrika i samband med musikfestivaler; DN har härvidlag påkommits med mörkande av sanningen.
Diskriminering av den inhemska befolkningen på en rad områden till förmån för hitkommande.
En malplacerad tolerans av organiserat tiggeri och utbredd brottslighet i samband med detta.
En public service som ber om ursäkt i de undantagsfall man låter politiskt inkorrekta aktörer komma till tals.
En föreställning inom etablissemanget om att återvändande ISIS-terrorister skall begåvas med en rad förmåner.
En försvarsmakt som saknar reella möjligheter att bemöta ett fientligt angrepp.
En journalistkår som domineras av anhängare till ytterlighetspartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Som jag framhöll ovan har jag själv troligen i någon mån bidragit till att sprida den negativa Sverige-bilden utomlands: min blogg har hundratals, ibland tusentals, besökare varje dag och läses i förbluffande många länder i samtliga världsdelar. Jag skriver inte som jag gör därför att jag ogillar Sverige, bort det som Paulus brukade skriva.
Alldeles tvärtom. Jag menar att om man inte erkänner för sig själv och andra att vi i det här landet har betydande, kanske till och med ohjälpliga, problem så kommer vi heller aldrig att ha en chans att göra något åt eländet.
För att sammanfatta. Den ”mörknande” alternativt ”svartnande” Sverige-bilden bygger ingalunda på några myter eller någon desinformation. Den bygger på den bistra verkligheten sådan den upplevs av miljontals människor i detta olyckliga land.
Nej, jag tycker inte man kan säga att bilden på Tess Asplund som gör knuten Breivik-hälsning (själv vill hon ha det till Mandela-hälsning) mot demonstranter från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i Borlänge 1 maj är vare sig arrangerad eller fejkad.
Asplund gick ju bevisligen ut och ställde sig framför demonstrationståget med omkring 300 svenska nationalsocialister och gjorde den här hälsningen, samtidigt som en fotograf knäppte en bild på vad som försiggick. Det var en alldeles verklig händelse.
Däremot måste man vara alldeles otillåtligt naiv om man på fullt allvar tror att det rör sig om en ”spontan” bild. Yrkesaktivisten Tess Asplund och fotografen David Lagerlöf, vilken råkar sitta i stiftelsen Expos styrelse och tillhöra Vänsterpartiet, har otaliga gånger varit synliga vid demonstrationer och motdemonstrationer och måste förutsättas vara väl bekanta med varandra. Asplund är själv aktiv i syndikalistiska och anti-afrofobiska kretsar och du och bror med vänsterpartistiska fullblodsgalningen Dror Feiler.
Någon fara för liv och lem tror jag heller inte hon utsatte sig för. NMR-demonstranterna var klädda typ som mormonmissionärer och såg ungefär lika fridsamma ut. Kanske skulle Tess nästa gång försöka sig på att ställa sig i vägen för några hundra demonstrerande islamister, så får vi se hur det går…
Tess Asplund saluterar Dror Feilers mötesstörande med knuten näve.
Jag ser det som självklart att Lagerlöf och Asplund kommit överens om att skapa förutsättningar för den här bilden och söka ge den ikonstatus liknande ”tanten med handväskan” från Växjö, då 38-åriga polska invandrarkvinnan Danuta Danielsson fotograferas när hon står i begrepp att drämma till en demonstrerande skinnskalle från Nordiska rikspartiet med sin handväska i april 1985. Det hör till saken att Danuta hade psykiska problem och begick självmord tre år efter att bilden (som hon ogillade) togs. Hennes avsky för nazismen var under alla omständigheter äkta. http://www.expressen.se/kvallsposten/danuta-fran-polen-var-tanten-med-vaskan/
Det är således varken fejk eller arrangemang, men däremot är det teatraliskt och tillgjort så det blir närmast pinsamt. Jag förstår inte riktigt hur man kan undgå att se det. Det är dock inte i första hand därför jag vänder mig mot 42-åriga Köping-bon Maria Teresa Asplunds tilltag. Det beror i stället på det öppna förakt hon visar demonstrationsfriheten, en av hörnstenarna i vår svenska yttrandefrihet. Denna gäller såväl vänsterextremism av den typ Asplund själv företräder som högerextremister och extremnationalister; NMR tillhör uppenbart sistnämnda kategori.
Det gick som man kunde ha förväntat sig: bilden blev till en vänsterikon som därtill vunnit internationell spridning. Nyligen uttryckte J. K. Rowling, författare av romanerna om Harry Potter, sin stora beundran för Aspund: ”Tess Asplund, you are magnificent.” http://www.expressen.se/nyheter/jk-rowling-hyllar-protesten-i-borlange/
”Tanten med handväskan”i aktion i Växjö 1985. Hon var bara 38 år och hette Danuta Danielsson.
Visst har det förekommit en del kritik mot Tess Asplunds och David Lagerlöfs kollegiala samarbete, men den tycks huvudsakligen ha bestått i kritik mot att ikonbilden skulle ha fejkats alternativt arrangerats. Som jag fastslår ovan har så noga taget icke varit fallet. Jag vill ändå länka till Kjell Böhlins blogg, som innehåller ett och annat av intresse, här: http://kjell-bohlin.blogspot.se/2016/05/kvinnan-som-sjalv-star-for-kampen-mot.html
Frågan uppstår varför Tess Asplund, och andra representanter för vänstern, har så förtvivlat svårt för att människor och grupper som tycker annorlunda än dem själva och även visar det i handling framför sina åsikter.
Jag har själv blivit överöst med stenar, ruttna tomater och ägg när jag deltagit i möten med Sverigedemokraterna. Jag har varit med på SD-möten där endast polisens kravallstaket och förstärkt polisbemanning förhindrat oförblommerade pöbeluppträden och våldsamheter.
Jag blev fotograferad otaliga gånger för extremvänsterns åsiktsregister och dödslistor när jag var aktiv i Demokratisk Allians och Frihetsförbundet på 1970-talet; på den tiden hörde det till att varje vänstersekt med självaktning hade sitt eget register/dödslista över särskilt förhatliga meningsmotståndare. När revolutionen kom skulle jag garanterat bli ett huvud kortare, det förklarade en KFMLrare (Lundmark hette han) för mig under min militärtjänsttid i Boden, samtidigt som han lugnt och sävligt stoppade sin pipa (och då var jag ännu inte ansluten till någon politisk grupp).
När jag känner efter märker jag dock att huvudet sitter på plats, ännu så länge i alla fall.
Mandela saluterar med knuten näve.
Jag vet inte om extremvänstern fortfarande har dödslistor och/eller åsiktsregister, men jag vet en sak: toleransen har inte blivit bättre med åren. Till och med i det som relativt måttfullt ansedda Vänsterpartiet kan en individ som Martin Andersson i Göteborg vid partikongressen motionera om att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i allmänna val.
Andersson vill enligt sin motion – som partistyrelsen föreslog avslag på ”…starta en utredning att SD förhindras delta i valen och därmed förhindra att dess propaganda sprids i våra parlament runt landet.” Orsaken till det föreslagna förbudet för SD att delta i nästkommande val förklarar Andersson med att SDs program är ”rasistiskt och nazistiskt”. http://www.friatider.se/forslag-vansterpartiets-kongress-forbjud-sd
Nej, Martin Anderssons motion gick inte igenom på V-kongressen. Att den över huvud taget kunde väckas och inte kastades i papperskorgen av partiledningen är emellertid ganska anmärkningsvärt. Så hade utan tvivel skett om någon vilsekommen sverigedemokrat motionerat om att förbjuda MP eller V, riksdagens utan konkurrens värsta extremistpartier.
Själv har jag under mina hittills 44 år som politiskt aktiv alltid motsatt mig alla former av totalitär diktatur: kommunism, fascism, nazism. Ett av de märken Demokratisk Allians saluförde under sina regelbundna gatuaktioner var Nej-märket – NEJ kommunism, fascism, nazism. Som jag fortfarande bär när andan faller på.
Breivik saluterar med knuten näve.
Slutligen måste jag understryka hur magstarkt det är dels att en vänsterextrem yrkesdemonstrant med anknytning till anarkismen, dels en vänsterpartistisk gräsrot från Göteborg tycker det är självklart att företrädare för av dem ogillade politiska rörelser inte skall omfattas av demonstrations- och yttrandefriheten eller av vår svenska demokrati över huvud. De representerar ju själva åsiktsriktningar som inte står nationalsocialismen efter vad gäller massmord i en ideologis namn utan tvärtom har ännu fler liv på sitt samvete.
Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson
En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.
Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund och Norrköping, kanske på andra platser också.
Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.
Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.
De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.
I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.
Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.
Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.
Intervju i Expressen 5 juni 1974.
Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.
Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.
Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.
Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.
Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.
Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.
Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.
Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.
Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson
I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.
Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.
DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.
Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.
Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.
Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.
En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.
Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.
Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.
Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.
Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.
Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.
En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson
Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).
Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.
Nej, Ulf Lundell, född i Stockholm den 20 november 1949, har aldrig tillhört mina artistfavoriter.
Har alltid tyckt att hans tondöva brölande och pinsamma försök att låta som Bob Dylan varit svåruthärdligt att lyssna på. Hans böcker har jag inte ens försökt ge mig på. Fast det finns säkert de som gillar både Lundells sång- och skrivkonst, inte mig emot (fast jag inte förstår det). Produktiv har han i alla fall varit. 24 studioalbum har det blivit sedan Vargmåne 1975 och 13 romaner från och med Jack året därpå.
Orsaken till att jag nu väjer att ödsla ett antal ord på Ulf Lundell är hans löfte från december 2014 om att förbjuda spelandet av hans ”Öppna landskap” från albumet Kär och galen 1982. För ett halvår sedan lovade ju som bekant Stefan Löfven att utlysa ett extraval den 22 mars 2015, och det var i samband därmed Lundell enligt Expressen utlät sig på följande sätt: ”Om SD får 20 procent den 22 mars tänker jag förbjuda allt spelande av Öppna landskap i radio, tv, från scener och estrader i det här landet”. Han tillade: ”Då finns det inga öppna landskap längre.” (Länken överst).
”Öppna landskap” är utan tvivel Ulf Lundells mest kända låt och brukar ibland utnämnas till inofficiell svensk nationalsång. Till och med kungen har bjudit in honom att framföra den på någon av sina tillställningar. Eftersom Uffe säkerligen skulle bli upprörd om jag som sverigedemokrat länkade till hans låt här på min blogg, väljer jag i stället det legendariska så kallade vikingarockbandet Ultima Thules version som jag finner betydligt njutbarare än den lundellska varianten här:
Om Ultima Thule kan sägas att detta kontroversiella band bildades i Nyköping i Södermanland 1984 och under sina storhetsdagar i mitten på 1990-talet sålde platina med över 100 000 sålda skivor med Fäderneslandet. Man skulle nog kunna säga att Thule var en av de absoluta föregångarna för dagens sverigevänliga rörelse.
Nåväl, det blev inget nyval utan ett par veckor efter Lundells ”hot” fick vi den vedervärdiga Decemberöverenskommelsen (DÖ), där regering och ”opposition” kom överens om att sätta demokratin på undantag med det enda syftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten. Det hindrar inte att SD med råge passerat 20-procentsstrecket i två opinionsmätningar: 20,1 procent hos YouGov och 22,1 procent hos Sentio, det norska institut som varit bäst på att pricka in SDs valresultat både 2010 och 2014.
Därför vore det inte mer än rätt om Ulf Lundell gjorde slag i saken: förbjud framföranden och spelningar av ”Öppna landskap” NU. Så vi slipper höra den spelas i radion var och en varannan dag nu närmast denna sommar.
Jag har ett par minnen av Ulf Lundell. En gång dök han upp i Sergelspassagen i Stockholm inte långt från Konserthuset, där jag stod och sålde/delade ut antikommunistiskt material från Demokratisk Allians eller möjligen dess efterföljare, Frihetsförbundet. Lundell hade just slagit igenom och såg ut att vara hög som ett hus. Han gjorde stora ögon när han såg vårt antikommunistiska, proamerikanska material men jag minns inte om han sa något.
Han gillade i varje fall inte vad han såg, så mycket framgick. Några år senare var jag på en likaledes antikommunistisk/antisocialistisk konferens på Hotel Ramada i Huskvarna. Lundell satt i en soffa eller fåtölj i lobbyn och läste, snackade med kompisar eller vad han nu gjorde. Till synes helt opolitiskt. Han såg inte ens full ut.
Vi får väl se vad mångkulturalisten Ulf Lundell, som skärmat av sig från den berikande mångkulturen i ett helsvenskt område i Kivik på skånska Österlen, tar sig för i anledning av SDs senaste framgångar. Frågan är om han har juridiskt mandat att lägga in sitt veto mot framförandet av ”Öppna landskap” och, om så är fallet, hur det skall kunna genomföras i praktiken. Saken kompliceras av att Lundells låt är ett plagiat av Lars August Lundhs (1838-1916) gamla fina vårsång ”Hör hur västanvinden susar”.
Saken utreds på ett underhållande sätt av podradion Granskning Sverige här:
Ulf Lundell har alltså ett horn i sidan till Sverigedemokraterna och har tidigare kritiserat riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) för dennes försök att utreda samers och judars svenskhet. Han har även upprörts över att partisekreteraren Richard Jomshof har sagt att han tycker Ulf Lundell är en ”extremt dålig artist” samt att han ”struntar fullständigt i” vad Lundell tycker. Mer om detta här:
Richard Jomshof (SD): Lundell en ”extremt dålig artist”.
Såg slutligen i något blad nyligen att Ulf Lundell varit i bråk med sin dotter Sanna, ett av hans fyra barn. Tidigare har han bråkat med sina fruar (han är nu inne på sitt tredje äktenskap), kvinnliga recensenter samt grannar och skulptörer på Österlen. Men det är väl inte så lätt att vara ett levande nationalmonument eller att lida av ett groteskt uppförstorat ego, antar jag.
Desperata människor försöker få en plats i en helikopter på taket till en av amerikanerna disponerad byggnad i Saigon och bort från de anstormande kommunisterna i april 1975.
I samband med årsdagarna efter kommunismens maktövertagande i Sydvietnams huvudstad Saigon brukar media göra reportage om alltmer grånade FNL-veteraner som gick i demonstrationstågen och skanderade ”USA ut ur Vietnam” och eventuellt också stod i gathörnen och skramlade med insamlingsbössor till förmån för ”Vietnams folk”. Detta år, då det i slutet av april var jämnt 40 år sedan Sydvietnam och därmed hela Vietnam blev kommunistiskt, var inget undantag.
Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark skriver på sin blogg den 28 april ett inlägg som tar avstamp i ett inslag i radioprogrammet P1 Morgon, där det förts samtal om den svenska Vietnam-opinionen 40 år efter det att Nordvietnams stridsvagnar intog Saigons gator: http://hokmark.eu/de-glommer-de-fortryckta-de-fangslade-och-de-mordade/
Hökmark avslutar sitt tänkvärda inlägg på följande sätt:
Det är anmärkningsvärt att den svenska FNL-rörelsen så snabbt glömt vietnameserna som i dag för fyrtio år sedan sattes under brutalt kommunistiskt förtryck. Det är lika anmärkningsvärt som att Sveriges Radio inte förmår behandla detta som mer än ett trevligt samtal om radikalt engagemang. Det är ett hån mot dem som dödats och fängslats och mot alla dem som förtryckts. Och det är ett hån mot demokratins grundläggande värderingar. Sveriges Radio bör fundera på en internutbildning kring demokratins värden och vad dess försvar kräver. Till exempel att man inte förtränger människor som förtrycks till förmån för radikalt myssamtal.
Den kommunistiska samhällsomvandlingen blev i södra Vietnam något mindre dramatisk än vad som blev fallet i angränsande Kambodja, där Pol Pots gerillarörelse Röda khmererna upprättade ett skräckvälde med få om ens några motsvarigheter i världshistorien. Från och med gerillans erövring av huvudstaden Phnom Penh den 17 april 1975 och fram till dess fall från makten 1978 genom den vietnamesiska invasionen av det så kallade Kampuchea, föll cirka 1,7 miljoner människor offer för dess exempellösa brutalitet.
En medlem i Röda khmererna i färd med att jaga ut Phnom Penh-borna på landsbygden.
Direkt efter Phnom Penhs erövring drev unga gerillakrigare ut hela huvudstadens befolkning på landsbygden för att de skulle bli jordbruksarbetare och bygga upp ett nytt, verkligt kommunistiskt samhälle. De som inte hängde med sköts ihjäl på stället. Oönskade folkelement såsom intellektuella och sådana med förmodade västsympatier – ibland räckte det med att någon hade glasögon för att stämplas som västlakej – avrättades rutinmässigt. För att spara dyr ammunition slogs många ihjäl med jordbrukshackor eller kvävdes med plastpåsar: http://www.svd.se/kultur/kambodjas-bodel-pol-pot-lat-morda-17-miljoner-manniskor_5702327.svd
De Röda khmerernas folkutrensningar vann i hög grad anklang hos den svenske författaren P. O. Enquist, som i Expressen den 15 maj 1975 gillande skrev: ”Horhuset utrymt, städning pågår.” Den socialdemokratiska riksdagspolitikern Birgitta Dahl, som i tidernas fullbordan skulle bli riksdagens talman, uttalade också sitt stöd för kommunistgerillans utrensningar.
De flesta av de tusentals människor som deltog i olika slags manifestationer till förmån för den motståndsrörelse som benämndes FNL – i den övriga världen mestadels kallad Viet Cong, en förkortning av det vietnamesiska uttrycket för ”vietnamesiska kommunister” – föreställde sig sannolikt att sedan motståndsrörelsen och dess allierade Nordvietnam segrat, skulle någon form av humansocialistiskt styre med ”mänskligt ansikte” upprättas i Sydvietnam. För detta talade, sade FNL-anhängarna, det faktum att i gerillan ingick en ”tredje kraft” bestående av bland andra buddhister och studenter som påstods förhålla sig neutrala mellan Saigon- respektive Hanoi-sidan.
De som trodde på detta scenario blev eftertryckligt lurade. En av dem som insåg det, och även hade kuraget att erkänna det, var studentledaren Doan Van Toai (född 1945), författare till boken the Vietnamese Gulag (New York 1986, ursprungligen utkommen på franska 1979). http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vietnamese_Gulag Doan fängslades flera gånger av den dåvarande Saigon-regeringen på grund av sin studentaktivism och sitt samröre med Viet Cong. Efter kommunisternas maktövertagande i slutet på april 1975 anställdes Doan som högre tjänsteman i den provisoriska regeringens finansministerium.
Den 22 juni 1975 arresterades emellertid Doan då han besökte en konsert i Ho Chi Minh-staden – som Saigon hade döpts om till – av vietnamesisk militär. Han hade av allt att döma gripits av misstag, då han hade ett liknande namn som en person som hade stött den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och alliansen med USA. Doans förhoppningar om att misstaget snart skulle rättas till kom emellertid på skam, och han tvingades tillbringa 28 månader i det system av omänskliga fängelser och läger för oliktänkande som han kallat Vietnams gulag.
Den närmaste tiden efter Nordvietnams maktövertagande – det så kallade FNL eller Viet Cong, som bildats på det nordvietnamesiska kommunistpartiets kongress 1960, upplöstes 1976 – http://en.wikipedia.org/wiki/Viet_Cong var det vanligt med summariska avrättningar efter ”domar” utfärdade av så kallade folkdomstolar i Ho Chi Minh-stadens gathörn. En till Thailand utsmugglad pressbild som dök upp i världspressen inklusive Svenska Dagbladet i Sverige visade exempelvis hur en ung, tanig man vid namn Nguyen Tu Sang den 29 maj 1975 döms till döden av en folkdomstol. Han avrättades på platsen. Kommunisterna avrättade vid denna tid i avskräckande syfte på stället människor som kallades ”terrorister” eller ”tjuvar”.
Bortsett från sådana öppna grymheter var dock de nordvietnamesiska kommunisternas metoder i syfte att tvinga folket till underkastelse betydligt mer sofistikerade än de Röda khmerernas blodiga och uppenbara slakt i grannlandet Kambodja, även om den svenske Kampuchea-resenären Jan Myrdal uppgav sig inte ha sett något massmord. Doan Van Toai beskriver i Vietnamese Gulag och ytterligare några böcker ett fängelsesystem vilket i sin cyniska omänsklighet effektivt mal ner hundratusentals människor, vilka ofta inte hade någon aning om varför de fängslats.
Sedan USA slopade sitt handelsembargo gentemot Vietnam 1994 har det moderna Vietnam sökt locka till sig västerländskt kapital genom en liberalare handelspolicy som kan sägas påminna om Kinas. Turismen är en viktig och växande inkomstkälla. I likhet med Kina har dock Vietnam förblivit en kommunistisk diktatur med en sådans alla kännetecken.
Vietnams Mekongdelta myllrar av liv.
Enligt den oberoende organisationen Freedom House, som rankar världens länder efter måtten av politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, är Vietnam alltjämt fast förankrat i kategorin ”ofria” länder. https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2013/vietnam#.VUYjWmccRMs Den av kommunistpartiet styrda staten kontrollerar alla viktiga samhällsfunktioner såsom politik, media, rättsväsende, den akademiska världen och den religiösa sfären. Det påstås ibland i debatten att ekonomisk liberalisering ofelbart leder till politisk demokratisering, men i fallet Vietnam har snarast motsatsen varit fallet.
Sedan Vietnam antogs som medlem i World Trade Organization (WTO) 2007 har, framhåller Freedom House i sin Vietnam-rapport 2013, den vietnamesiska regimen ”…embarked on an extended crackdown on peaceful dissent…dozens of dissidents were arrested, and many were sentenced to lengthy prison terms. The process continued over the next several years, with a growing emphasis on government critics who expressed themselves online”.
Vietnam har under senare år vidare utsatts för allvarliga ekonomiska problem inklusive inflation och massiva skulder som drabbat statsägda företag. En av följderna har blivit en stigande oro inom det styrande kommunistpartiet, vilket lett till hårdare kontroll av partirelaterade aktiviteter och uttrycksformer. Utrikespolitiskt har det gamla spänningsförhållandet mellan Vietnam och Kina under senare år blossat upp i form av sammandrabbningar kring Spratly- och Paracel-öarna i Sydkinesiska havet.
Den som, i likhet med exempelvis Gunnar Hökmark på sin blogg (se ovan), diskuterar ”Vietnam-opinionen” i Sverige avser praktiskt taget undantagslöst den vänsterinriktade propagandaflod till förmån för Viet Cong och Nordvietnam som vällde över Sverige från slutet av 1960- till mitten av 1970-talen. En bidragande orsak till USAs nederlag i Indokina var utan tvivel just den oerhört ensidiga åsiktsbildningen i västvärlden, där Sverige framstod som ett extremfall.
Vietnamrörelsen bidrog till att demonisera och isolera Sydvietnam, som trots talrika fel och brister ändå var ett i grunden demokratiskt och västorienterat land, och undergräva USAs hjälp till landet att stå emot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam och den inhemska femtekolonnen i form av Viet Cong. Vietnamkriget blev också det första riktiga ”mediakriget”.
I Sverige byggde kommunistanhängarna under perioden 1965-75 på ett skickligt sätt upp en välfungerande propagandaapparat. De första FNL-aktivisterna, som gärna slogs med polisen, kastade ägg mot USAs ambassadörer och förstörde sydvietnamesisk egendom i Sverige, framstod visserligen till en början som ett slags samhällets parias. För det stora flertalet svenskar kändes det mer naturligt att solidarisera sig med USA, precis som man gjort under Andra världskriget och Koreakriget.
En bild av kommunismens terror i Sydvietnam som vi aldrig fick se i svensk television.
Konfliktens mediaexponering tog dock alltmer ut sin rätt, och för många TV-tittare tycktes de amerikanska bombplanen symbolisera själva ondskan. Däremot var de västliga TV-kamerorna aldrig på plats när Viet Cong bedrev terror mot byar som vägrade underkasta sig dess herravälde.
Det stora genomslaget fick den vänstervridna Vietnam-opinionen med en demonstration som hölls i Stockholm den 22 februari 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme gick då arm i arm med Hanois Moskva-ambassadör – Nordvietnam hade ännu ingen ambassad i Stockholm – Nguyen Tho Chan i ett fackeltåg där det skreks bland annat ”USA mördare” samt ”Tage (Erlander) och (Arne) Geijer, Lyndons (Johnson) lakejer”. Någon vecka senare erkände den socialdemokratiska regeringen Nordvietnam.
Det fanns emellertid också en annan Vietnam-opinion som föddes ur de protester som trots allt förekom mot den massiva propagandan för Nordvietnam och Viet Cong/FNL. Något av ett startskott för denna opinion kom med Ture Nermans skrift Sverige på glid (Andromeda förlag 1967).
Ture Nerman (1886-1969), en före detta kommunistisk och senare socialdemokratisk riksdagsman och skriftställare, kanske mest känd för att ha skrivit texten till visan ”Den vackraste visan om kärleken”, upprördes över ”de exempellösa utsvävningar i USA-hat, som de sista åren har skämt ut Sverige inför den västerländska opinionen” (citerat från baksidestexten) och varnade bland annat för ”hur massmedia infiltreras av den odemokratiska oppositionsriktningen”. Sverige på glid blev en inspirationskälla för ett försök till motoffensiv mot vänsterdominansen inom icke minst Vietnam-opinionen.
Sverige på glid – Ture Nermans uppgörelse med Vietnam-vänstern. Foto: Tommy Hansson
Detta resulterade i bildandet av först Kommittén för ett fritt Asien av den konservative juristen, konfliktforskaren och författaren Bertil Häggman och därefter i tillkomsten av den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) med Anders Larsson som en av tillskyndarna. Ungefär samtidigt startade civilingenjören Svante Hjertstrand den gratisutdelade, antikommunistiska debattidningen Argument för frihet och rätt som hade Vietnam som en av sina huvudfrågor. Jag gick med i DA 1972 och var ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75 och sålde otaliga Argument i Stockholms city genom åren.
Trots aktningsvärda försök att under några år med begränsade medel bemöta vänsteroffensiven fick den alternativa Vietnam-opinionen till slut erkänna sig besegrad. Vänsterns utbredning i media och samhällsinstitutioner, som är märkbar än i dag, resulterade i ett oerhört ensidigt opinionsklimat där de röster som avvek från normen – vad som långt senare kom att kallas den politiska korrektheten – marginaliserades som tillhörande extremister och fascister.
Jag måste avrunda med att konstatera, att Gunnar Hökmarks parti – från 1969 kallat Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet – ingalunda avvek från den dominerande vänsterströmningen i Vietnam-opinionen så länge konflikten i Indokina varade. Snarare var partiet påtagligt följsamt gentemot denna opinion. Kulmen för den hållningen kan sägas ha infallit i december 1972, då Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson fick moderatledaren Gösta Bohman att skriva under den famösa så kallade ”Namninsamlingen för fred i Vietnam”, i realiteten ett ensidigt ställningstagande för kommunistsidan i konflikten. Anderssons beskrivning i sin memoarbok I de lugnaste vatten (1993) hur han manipulerar Bohman att skriva på uppropet får det att vända sig i magen på denna bloggare.
Anders Björck (M). försökte hålla emot Vietnam-vänstern.
Enstaka rakryggade M-riksdagsledamöter såsom Tage Adolfsson, Hans Wachtmeister och Tore Nilsson vägrade skriva på det röda uppropet och fick ordentligt på skallen för det. En annan politiker som försökte hålla emot var Anders Björck, senare försvarsminister och förste vice talman i riksdagen liksom landshövding i Uppsala. Partiet som helhet kapitulerade dock för vänstertrycket, det kommer vi som var med på den tiden och protesterade mot fjäsket för extremvänstern inte att glömma.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 