Är S på väg att närma sig SD? Åkesson har högre förtroende än någonsin

Jimmie Åkesson har all anledning att se glad ut. Han ökar stort i förtroendeligan och kan notera att alltfler sossar går över till SD.

Socialdemokraterna har sedan riksdagsvalet för drygt ett år sedan tappat omkring 140 000 väljare till Sverigedemokraterna. Det visar en färsk undersökning från opinionsinstitutet Demoskop. Sosseriet sliter nu sitt hår för att om möjligt vända denna bekymmersamma trend. https://www.expressen.se/nyheter/s-splittring-om-migrationen-allt-handlar-om-sverigedemokraterna/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Det finns nu tecken på att S-partiet kan komma att ompröva sin generösa migrationspolitik, vilken inneburit hårda påfrestningar på det svenska välfärdssystemet. Fler och fler frågar sig, när vården, skolan och omsorgen går på knäna, med förre Scania-direktören Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” Statsminister Stefan Löfven påpekade redan 2017 att Sverige sedan krisåret 2015 tagit emot dubbelt så många flyktingar som borde ha skett och har på sistone återigen talat om behovet av att strama åt migrationspolitiken. https://samtiden.nu/2019/10/lofven-talar-plotsligt-om-farre-flyktingar/

Löfvens uttalanden om att begränsa invandringen har skapat svåra slitningar inom regeringskoalitionen. Förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP), numera EU-parlamentariker, har citerats: ”I den tid vi lever i är det inte läge att vara egoistisk och bara tänka på sig själva.” Frågan är dock om det inte är just det det är.

Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar överströmningen från S till SD på följande sätt: ”Vi ser att det är stora blödningar i Socialdemokraternas kärngrupper: äldre väljare, låginkomsttagare och också LO-kollektivet.” Det behöver knappast särskilt understrykas att detta ger upphov till stora bekymmer för sossarna. Det är då föga märkligt om somliga rentav upplever ett närmande till SD som en lösning på problemet.

Göran Greider (S) vill kraftigt strama åt arbetskraftsinvandringen.

Högersossen Widar Andersson, chefredaktör på tidningen Folkbladet, har bilden klar för sig: ”Allt handlar om SD skulle jag vilja säga. Först tog alla avstånd från SD och slog nazism, rasism och brunfärg i huvudet på varandra när något parti uttryckte kritiska synpunkter om invandring.” Detta har ändrats, och i dag förefaller det som om S syftar till att återta förlorad terräng genom att torgföra SD-liknande retorik – dock utan att göra särskilt mycket rent praktiskt.

Att den ofta frispråkige just Widar Andersson luftar tankar av ovan citerat slag är kanske inte så sensationellt. När dock vänstersossen Göran Greider förefaller vara inne på samma linje är det ett tecken på att något håller på att hända inom Sveriges maktparti nummer ett.

I en ledarartikel i Arbetarbladet skriver Greider bland annat följande: ”Permanenta för överskådlig tid ungefär den strama flyktingpolitik vi har sedan 2015. Jag tror det är helt nödvändigt…Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företag och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle.” https://www.arbetarbladet.se/artikel/goran-greider-sa-har-bor-s-tala-om-flyktingpolitiken-1

Något som ytterligare spär på de socialdemokratiska bekymren – eller i varje fall borde göra det – är att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en förtroendemätning från Demoskop, företagen den 2-7 oktober, visar sig åtnjuta rekordstort förtroende. 36 procent av de 1003 intervjuade personerna hyser således ganska stort eller mycket stort förtroende för Åkesson, vilket är 5 procentenheter mer än i septembermätningen. https://samtiden.nu/2019/10/svenska-folket-har-allt-hogre-fortroende-for-akesson/

Demoskops förtroendeliga i oktober 2019.

Störst förtroende har alltjämt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som ökar med 3 procentenheter till 39 procent. Tvåa på förtroendelistan är S-ledaren Stefan Löfven med 37 procent, en ökning med 2 procentenheter. Närmast efter Åkesson på tredje plats återfinns Ulf Kristersson, M, som ökar med 3 procentenheter upp till 34 procent. Kristersson har dock tappat inte mindre än 9 procentenheter sedan valet, då han låg på 43 procent.

Härnäst på listan hittar vi Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på 32 procent – oförändrat sedan september. På sjätte plats finns Centerpartiets Annie Lööf, som visserligen bara går back med en procentenhet sedan förra mätningen men som har tappat hela 15 procentenheter sedan valet. Det krävs ingen övermänsklig analytisk förmåga för att begripa varför: Lööf framstår som en veritabel svikare efter sitt tidigare löfte om att aldrig bli ett stödhjul åt S.

De båda MP-språkrören Per Bolund (16) och Isabella Lövin (15) ökar båda marginellt sedan i september. Ohotat sist på Demoskops lista är Liberalernas Nyamko Sabuni med ett förtroendekapital om 13 procent, ett tapp på 3 procentenheter.

Den socialdemokratiska tillbakagången ligger väl i linje med hur det är i det övriga Europa, där socialdemokratiska partier i en del fall ligger i spillror. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men om S fortsätter att tappa så skulle jag bli förvånad om partiet når över 20 procent i riksdagsvalet om tre år.

 

Demoskop: Dött lopp mellan S och SD – Löfven nu sämre än Juholt

Demoskop oktober 2019: i stort sett dött lopp mellan S och SD.

Det är praktiskt taget dött lopp mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i Demoskops oktobermätning. S får 23,1 procent medan SD stannar på 22,9 procent. Detta innebär i praktiken att det i nuläget inte finns någon säkerställd skillnad mellan de båda partierna. https://samtiden.nu/2019/10/sd-ikapp-s-jamnstora-i-demoskop/

Demoskops opinionschef Peter Santesson citeras: ”Nu är avståndet så obetydligt att det inte går att avgöra med säkerhet vilket parti som är störst i Sverige.”

Sossarna noterar en tillbakagång omfattande 0,9 procentenheter jämfört med den senaste Demoskop-undersökningen. Det är oktobermätningens största tapp. I övrigt råder små skillnader. SD antecknas för den överlägset största ökningen med halvannan procentenhet.

Landets tredje största parti enligt Demoskop blir Moderaterna med 19,5 procent, en ökning med 0,1 procentenhet. Därnäst följer Vänsterpartiet på 8,6 (-0,2), Centerpartiet 8,3 (-0,1), Kristdemokraterna 6,6 (+0,1), Miljöpartiet 5,0 (+0,1) samt Liberalerna 3,9 (-0,7). L är därmed det enda partiet som hamnar under riksdagsspärren.

Noterbart är att samtliga tre oppositionspartier ökar sina väljarandelar. Skulle Demoskop-mätningens siffror ha varit valresultat skulle den ”konservativa” trion SD, M och KD få runt 182 riksdagsmandat mot 167 för S, MP, C och L vilket hade bäddat för regeringsskifte.

Tummen upp för SD och Jimmie Åkesson – dystra miner hos Stefan Löfven och S.

Socialdemokraterna får hos Demoskop med 23,1 procent drygt 5 procentenheters sämre resultat än i riksdagsvalet 2018, då S hade 28,26 procent, medan Sverigedemokraterna ökar i motsvarande grad – från 17,53 procent 2018 till 22,9 nu. Det är det högsta någonsin hos det aktuella mätinstitutet. S-resultatet innebär att partiet nu har ännu sämre siffror än då den vandrande katastrofen Håkan Juholt avgick som partiledare i januari 2012,  då S låg på 23,9 procent. https://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/83/11854.swf

Det krävs ingen övermänsklig analytisk förmåga för att inse vad S-raset beror på. Huvudorsaken ligger tvivelsutan i partiets totala oförmåga att komma till rätta med den skenande kriminaliteten. Få eller inga väljare sätter någon tilltro till S-företrädarnas käcka löften om att jaga de grova brottslingarna ”till världens ände” eller att ”knäcka” gängkriminaliteten. Att utestänga landets största eller näst största parti från gängsamtalen har inte heller framstått som särskilt förtroendeskapande.

Enligt Demoskops analys så beror SDs ökning så gott som uteslutande på överströmning från Socialdemokraterna och inte på att man plockat väljare från övriga icke-socialistiska partier.

Fotnot: Mätningen omfattade intervjuer med 1617 personer varav 1003  per telefon och 614 via webbpanel. Den genomfördes 24 september till 1 oktober.

 

 

Skyttedal, Lööf och regeringsuppgörelsen: en svensk quislings anatomi

Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5VajPO/kd-topp-om-centern-quislingar

Verklighetsfrämmande utopisten Annie Lööf i Almedalen 2018. ”Kristersson Lööf ´18” står det på tröjan.

Orden tillhör Sara Skyttedal, kommunalråd för Kristdemokraterna i Linköping och toppkandidat inför det kommande valet till Europaparlamentet, efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet avser släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Skyttedal

Ett antal godhetsapostlar, inklusive snart avgående (?) L-ledaren Jan Björklund, har riktat kritik mot att Skyttedal kallat centerpartisterna för ”quislingar”. Även KD-ledaren Ebba Busch Thor har menat att ordvalet i fråga är olämpligt. Såvitt jag kan se är dock Skyttedals omdöme fullt motiverat. Den internationella definitionen av ”quisling” är nämligen ”collaborator” och ”traitor” samt även ”rat”.

Således behöver ordet ”quisling”, vilket som bekant kommer av den norske nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945), inte med nödvändighet åsyfta en landsförrädare som samverkat med en främmande ockupationsmakt utan kan också användas för att beteckna en samarbetsperson och förrädare i en mer allmän mening. Och i fallet Lööf och övriga centerpartister som tillskyndat nu föreliggande regeringsuppgörelse kan det inte gärna ifrågasättas, att de uppträtt förrädiskt/svekfullt gentemot den borgerliga alliansen genom att samarbeta med den politiska fienden Socialdemokraterna.

Genom hela valrörelsen framträdde Annie Lööf jämte Ulf Kristersson (M) som en ledande förespråkare för en borgerlig alliansregering som det enda alternativet till den rödgröna regeringen Löfven. När hon deltog i politikerveckan i Almedalen i somras var hon iklädd en tröja med budskapet ”Kristersson Lööf ´18”. Lööf har gått så långt att hon tidigare lovat äta upp sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna.

När Lööf på den presskonferens under vilken hon tillkännagav Centerns beslut att släppa fram en S-ledd regering fick frågan från en journalist från Nyheter idag om det nu var dags att göra slag i saken och kalasa på skon, lämnade hon mötet utan att svara på frågan. Senare har hon emellertid låtit meddela, att Centern inte blivit ett stödhjul åt S och att måltiden ifråga därför inte är aktuell. Det är en tolkning Annie Lööf torde vara tämligen ensam om.

Hovmästaren Stefan Löfven sätter fram lämplig måltid till Annie Lööf.

Upphetsade centerpartier talar nu om det största liberala genombrottet i mannaminne i svensk politik. Det är till att ägna sig åt ett helt verklighetsfrämmande önsketänkande. Det som kommer att hända om uppgörelsen vinner burskap – när detta skrivs kan den stjälpas över ända om Vänsterpartiet säger nej – är med största sannolikhet att det tillsätts ett antal utredningar om de liberala punkter som C fått igenom i uppgörelsen.

Noga taget förutsätter 33 av de 73 punkterna i överenskommelsen utredningar, vilka givetvis kan dra ut på tiden i princip hur länge som helst och inte alls garanterar slutsatser som faller C och L på läppen. Sossemaskineriet vet hur en slipsten skall dras och kommer inte att ha några problem alls med att finta blåögda centerpartister och liberaler ändå upp på riksdagsläktaren.

Vad som är verkligt oroande är att uppgörelsen, av ”humanitära skäl” enligt Centerns Johanna Jönsson, öppnar upp för fler asylsökande. Det gör att vi av allt att döma står inför en ny migrantinvasion liknande den som vi utsattes för hösten 2015. https://www.expressen.se/nyheter/lofven-tvingades-backa-oppnar-for-fler-asylsokande/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Vad som framförallt drivit fram förhandenvarande regeringsuppgörelse, som även Liberalerna anslutit sig till, är framförallt Centerns och Liberalernas irrationella skräck för Sverigedemokraterna. I en diskussion mellan Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé – en av Sveriges mest framträdande homosexuella politiker – och en centerföreträdare motiverade den senare uppgörelsen med, att det var viktigt att hålla ”extremnationalistiska” partier borta från inflytande.

Att Sverigedemokraterna skulle vara ”extremnationalitiskt” är dock en ren lögn. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Extremnationalister är sådana som tycker att SD är alldeles för mesiga och finns både till höger (nationalkonservativa Alternativ för Sverige och mindre alternativhöger-grupper) och till vänster (främst nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen).

Även Jan Björklund hos Liberalerna har motiverat stödet för Löfven och sosseriet med, att det absolut viktigaste i svensk politik är att hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande alldeles oavsett hur många väljare partiet har stöd av. Detta har nämligen den förre majoren lovat sina båda kinesiskfödda adoptivsöner.

Vågar Jonas Sjöstedt ta på sig ansvaret att ge upphov till ett extraval?

Dock synes vare sig Centern eller Liberalerna ha några svårigheter att acceptera, att en eventuell S-MP-C-L-regering kommer att bli beroende av välvilligt stöd från ett parti med kommunistiska rötter med proletariatets diktatur på programmet. Förklara detta den som kan! https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/08/bjorklund-kan-bli-den-svenska-borgerlighetens-quisling/

Det kan vara en smaksak om det är Annie Lööf eller Jan Björklund som är den svenska borgerlighetens mest framträdande quisling. Lööf är emellertid en av de ledande politiker som givit uttryck för de mest extrema åsikterna. När Lööf i en intervju den 19 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring omfattande 30 miljoner, svarade hon exempelvis: ”Ser inga problem med det.” Hon är vidare en varm beundrare av den nyliberale globalistikonen och miljardären George Soros, som genom en frikostig mecenatverksamhet arbetar med målsättningen att skapa en värld helt utan nationella gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/

I början av  Annie Lööfs tid som centerpartistisk partiledare lades inom partiet fram ett förslag till ett nytt visionärt program kallat Framtidsbygget. Här föreslogs bland annat fri invandring, möjligheter till månggifte, slopad skolplikt samt att Sverige skulle bli federalt. Historiskt sett var partiet under namnet Bondeförbundet sannolikt det riksdagsparti som mest betonade betydelsen av svensk och skandinavisk rasrenhet. Senare förde C under Thorbjörn Fälldins ledarskap en fanatisk kampanj för ett kärnkraftsfritt Sverige i ”bästa” utopistiska anda. Lööf har, tillsammans med de förvuxna skogsmullarna i MP, övertagit sysslan som utopismens främsta banerförare i svensk politik.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

För att den blocköverskridande regeringssamarbetet skall kunna förverkligas krävs, som påtalats ovan, att Vänsterpartiet röstar för uppgörelsen i riksdagen onsdagen den 16 januari Sker inte det kan det bli extraval och Ulf Kristersson bli statsminister samtidigt som L och MP åker ur riksdagen. Allt hänger på om majoriteten i V och Jonas Sjöstedt kan ge avkall på sin egen vänsterpolitik, svälja alla de borgerligt betonade reformer som uppgörelsen innehåller och stå ut med att bli utan formellt inflytande. Går Sjöstedt med på detta inbjuder han till en svekdebatt som i värsta fall kan beröva honom partiledarskapet. Frågan är öppen.  https://samtiden.nu/2019/01/sveriges-maktigaste-just-nu-jonas-sjostedt-v/?fbclid=IwAR1Pd2aoTxlHjsADL-t0BRLRBIAgC_1DKF0PY37rDVNXO-7mM6kTBGTIs6Y

Att väljarna inte ser alldeles positivt på Annie Lööfs krumbuktande visas av att hon i en ny förtroendemätning från Demoskop endast får 23 procents förtroende; därmed passeras hon av SDs Jimmie Åkesson. Samtidigt seglar KDs Ebba Busch Thor upp som ledande i förtroendeligan tillsammans med Stefan Löfven. https://www.expressen.se/nyheter/storre-fortroende-for-jimmie-akesson-an-for-annie-loof/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Anna Kinberg Batra hade sannolikt blivit en kraftfullare borgerlig ledare än Ulf Kristersson.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om inte Anna Kinberg Batra hade blivit bortmanövrerad från positionen som moderatledare. Hon öppnade vid ett tillfälle för att lägga fram en gemensam borgerlig budget som kunde få stöd av SD i riksdagen och därmed fälla den rödgröna regeringen. Kinberg Batra skulle sannolikt allmänt sett också ha kunnat erbjuda såväl sitt eget parti som borgerligheten ett kraftfullare ledarskap än den svage Kristersson. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/19/kinberg-batra-skadar-ljuset-men-loof-hoppar-i-sang-med-lofven/

Fotnot: Sara Skyttedal deltog 2006 i tävlingen Fröken Sverige och nådde slutomgången. Hon kampanjade vidare för Republikanernas kandidat Mitt Romney i USAs presidentval 2012, vilket dock vanns av demokraten Barack Obama.

S störst före SD – KD går om C i ny mätning

KD och Ebba Busch Thor kan glädja sig åt att partiet nu är större än Centern.

Vinnare i Demoskops januarimätning är Kristdemokraterna. KD får 7,7 procent och ökar därmed med nästan 2 procenenheter jämfört med föregående mätning och 1,4 procentenheter sedan valet. ”Det är en dramatisk utveckling om man drar sig till minnes hur uträknade KD var”, kommenterar Demoskops VD Anders Lindholm. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/loofs-kalldusch-nar-busch-thor-rusar-forbi/

Minst lika dramatisk är Centerpartiets nedgång. 6 ,9 procent innebär en kräftgång på halvannan procentenhet sedan förra mätningen och 1,7 procentenheter jämfört med det framgångsrika valresultatet den 9 september. Centern och dess ledare Annie Lööf befinner sig utan tvivel i en djup kris.

Största parti med mycket bred marginal i Demoskop-undersökningen är Socialdemokraterna på 30,2 procent. Det är 1,8 procentenheter bättre än förra mätningen och 1,9 procentenheter bättre än i valet, då maktpartiet framför andra i svensk politik gjorde sitt sämsta val i mannaminne. https://valresultat.svt.se/2018/10000.html

Näst största parti blir nu med visst eftertryck Sverigedemokraterna, som visserligen minskar med drygt en procentenhet jämfört med föregående mätning men som med 19,5 procents väljarsympatier är hela 2 procentenheter bättre än i valet. Moderaterna distanseras med jämnt 2 procentenheter, något som i mina ögon kastar tvivel över Ulf Kristerssons ledaregenskaper. Nedgången sedan valet uppmäts nu till bastanta 2,7 procentenheter.

M har framförallt tappat till SD och KD, vilket tyder på att det finns ett brett missnöje hos de konservativa väljarna vilka uppenbarligen föredrar SDs och KDs mer hårdföra politik.

Förlorare hos Demoskop är framförallt Miljöpartiet, som nu med blott 3,8 procent halkar under riksdagsspärren på 4 procent. Detta kan tolkas som att väljarkåren inte är särskilt imponerad av MPs klimatalarmistiska budskap. Inte heller Liberalerna rosar marknaden nämnvärt i Demoskop-mätningen utan är med 4,5 procent back med 1 procentenhet jämfört med valresultatet.

Det kan knappast råda någon större tvekan om vilket Stefan Löfven och Ulf Kristersson anser vara sitt största problem inför slutspurten i regeringsförhandlingarna…

Trots MP-debaclet ökar de rödgröna partierna sitt försprång gentemot allianspartierna och får sammanlagt 42,1 procent av väljarsympatierna. Även om man räknar bort MP är det S-dominerade blocket ändå större än allanspartierna, vilka antecknas för 36,2 procent, med 38,3 procent. Stabilast är Vänsterpartiet som med 8,0 procent ligger kvar på valresultatet.

Demoskop har även pejlat missnöjet med riksdagspartierna och inte heller det resultatet är någon munter läsning för Centerpartiet. Således förklarar sig icke färre än 85 procent av de tillfrågade vara missnöjda med hur C och Annie Lööf hanterat de segslitna regeringsförhandlingarna. ”Kritiken mot i synnerhet Centerpartiet är påfallande utbredd”, kommenterar Demoskops opinionschef Peter Santesson. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valjarnas-fortroende-for-politikerna-rasar/

Näst mest kritik får Liberalerna med 74 procents missnöje. Därefter kommer i ”nissnöjesligan” Moderaterna (54 procent), Socialdemokraterna (51 procent) och Miljöpartiet (50 procent). Minst missnöjda är de tillfrågade väljarna med Sverigedemokraterna som noteras för 26 procent.

Demoskop 2-8 januari 2018; 1614 tillfrågades på telefon eller via webb

Socialdemokraterna 30,2 (+ 1,8)
Sverigedemokraterna 19,5 (- 1,2)
Moderaterna 17,1 (- 1,8)
Vänsterpartiet 8,0 (+- 0)
Kristdemokraterna 7,7 (+ 1,9)
Centerpartiet 6,9 (- 1,5)
Liberalerna 4,5 (+ 0,1)
Miljöpartiet 3,8 (- 0,3)

Låt oss vara stolta över att kallas ”Svärjevänner” och ”svärjisar” – vi har ju rätt!

SD-anhängare kallas ibland hånfullt ”Svärjevänner” alternativt ”svärjisar”.

Ordet ”Svärjevän” eller varianter av detta, såsom ”svärjisar” och liknande, har under senare år alltmer frekvent börjat användas om anhängare av och sympatisörer till Sverigedemokraterna.

Betydelsen är uteslutande nedsättande – de som använder ordet vill sannolikt visa att det är töntigt att vara Sverige-vän och genom stavningen ”Svärje” dessutom antyda, att SD-anhängarna är obildade och inte kan stava ordentligt. https://synonymerna.se/svarjevan

En som förefaller tycka att det är väldigt viktigt att stämpla sverigedemokrater och dessas anhängare som primitiva och lågutbildade företrädare för svenskt alternativt skånskt trash är den något pompöse författaren och bloggaren Lars Wilderäng. Denne twittrade nyligen bland annat följande: ”Så kallade ‘svärjisar’ verkar förhållandevis ofta ha skriftliga språkproblem.” Wilderäng kallade också icke helt oväntat ”svärjisarna” för lågutbildade. https://cornucopia.cornubot.se/2019/01/borjar-lagutbildade-bli-forbannade-pa.html

Lars Wilderäng är född i Trollhättan 1970 och hette ursprungligen Olofsson. Han har bland annat varit krönikör i Jordbruksaktuellt. Wilderäng driver den uppmärksammade bloggen Cornucopia?, där han mellan varven gör förtjänstfulla inlägg om Sveriges bristande försvarsförmåga och det ryska hotet mot vårt land. Wilderäng har givit ut ett antal böcker, bland dem spänningsromanerna Midvintermörker och Midsommargryning, vilka kretsar kring ett ryskt angrepp på Sverige. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wilder%C3%A4ng

Den kurdisk-svenske nationalekonomen Tino Sanandaji, som föddes i Iran 1980, är en annan skribent som lyft fram vad han menar vara SD-.anhängares låga bildningsgrad. Således har han i olika sammanhang påstått att SD-sympatisörer skulle ha ”låg IQ” och vara ett gäng ”skånsk trash”. https://www.expressen.se/nyheter/tino-sanandaji-sd-var-ett-gang-skansk-trash-med-lag-iq/

Detta kan tyckas vara litet märkligt alldenstund Sanandajis kritiska hållning gentemot massinvandringen till Sverige – uttryckt bland annat i boken Massutmaning (2017) – i mångt och mycket sammanfaller med Sverigedemokraternas perspektiv. Man kan fråga sig om han själv då kan tänkas ha lika låg IQ som han menar att SDarna har?

SD-anhängare tenderar dessutom ofta att hylla Tino Sanandaji som en välbehövlig sanningssägare. Sanandaji har för övrigt drabbats av samma öde som många ”svärjisar” – blivit avstängd från Facebook av grumlig anledning. https://samnytt.se/tino-sanandaji-avstangd-fran-facebook/

Såväl Lars Wilderäng som Tino Sanandaji är uppenbarligen ute efter att cementera fördomen om den typiske sverigedemokraten som en rå och obildad sälle med låg intelligenskvot.

Lars Wilderäng, före detta Olofsson, omhuldar termen ”Svärjevän”.

En bedömare som avviker från detta mönster är Peter Santesson, statsvetare, författare och opinionschef på opinionsmätningsinstitutet Demoskop, vilken i en krönika i Dagens Samhälle den 9 oktober 2018 i en text med rubriken ”SD-väljaren – en högavlönad akademiker från Täby” skriver bland annat följande:

De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhllsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/sd-valjaren-en-hogavlonad-akademiker-fran-taby-24240

Santesson medger att det kan ligga något i bilden av den lågutbildade SD-väljaren men påpekar, att det snarare är kategorier av typ högavlönade akademiker på platser som Solna och Täby som gjort Sverigedemokraternas valframgångar möjliga. Och faktum är att det är något vanligare med sverigedemokrater än liberaler bland akademiker. Något som, framhåller Peter Santesson, inte passar in i vulgärbilden av SD-väljarna som svensk eller skånsk trash.

Hur skall man då förklara fenomenet med att verbala personer uppfyllda av sin egen förträfflighet, en Lars Wilderäng eller en Tino Sanandaji, envisas med att till varje pris omhulda bilden av SD-anhängarna som lågpannade bonnläppar som troligen talar med skånsk eller möjligen bekingsk  dialekt och som bör kallas ”Svärjevänner” eller ”svärjisar”?

Jag har ingen heltäckande förklaring, men jag gissar att de inte riktigt begriper sig på Sverigedemokraternas framgångar. De vill inte förstå att ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund på förhållandevis kort tid avancerat till att bli rikets tredje största parti och försöker därför nedvärdera partiet i fråga och samtidigt själva framstå som fina och anständiga.

Har Tino Sanandaji samma låga IQ som han menar att SDarna har?

Tydligen ser de inte heller att deras resonemang är helt ologiskt. Det var ju nämligen inga halvt analfabetiska skåningar och blekingar som ställde dynggreparna utanför dörren till Folkets hus i Sjöbo innan de gick in och lade upp ritningarna för, hur den tidigare försumbara sekten Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med i svensk politik.

Det var istället bildade och verserade personer med akademisk bakgrund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder som gjorde det och det skedde så tidigt som i mitten på 1990-talet. Jag tror heller inte de har särskilt låg IQ.

Vi som hånfullt avfärdas som ”Svärjevänner” av Lars Wilderäng och hans gelikar kanske skall sluta med att bli så upprörda över att påkletas den etiketten. Kanske skall vi istället bära den med stolthet och heder och därmed avväpna de ologiska och okunniga SD-belackarna. Jag såg någonstans att vännen Jan Sjunnesson redan börjat med det och tror faktiskt att det kan vara en bra idé-

Det händer kanske att en del av oss stavar fel ibland och inte får till det riktigt grammatikaliskt. Det hindrar inte att vi haft rätt hela tiden i våra farhågor om den katastrofala utveckling som massimmigrationen har lett till. Frågan är bara när de vänsterblivna i och utanför sjuklöverpartierna skall inse detta och hjälpa oss att vända skutan Sverige…förlåt, Svärje.

Vad skall vi tro på för SD – 23,1 eller 16,9 procent?

Förtroendet för Jimmie Åkesson växer stadigt.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson noteras för rekordhögt väljarförtroende i Demoskops majmätning med 27 procent. Jag gissar att många TV-tittare lät sig imponeras av Åkessons insatser i partiledardebatten härförleden och hans kross i debatten mot förre S-ministern Anders Ygeman. Det är onekligen en indikation på att det för tillfället går rätt bra för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik.

Detta bekräftas av Metro/YouGovs majundersökning. SD blir här, lagom till Jimmie Åkessons 39-årsdag den 17 maj, största parti jämte S, båda på 23,0 procent. Tidigare hade SD antecknats för 23,1 procent hos Nyheter idag/Sentio, som jag dock inte tänker orda mer om här eftersom jag av princip inte betalar för att ta del av opinionsmätningar. https://www.metro.se/artikel/yougov-inget-lyft-f%C3%B6r-s-eller-m-efter-tuffare-migrationspolitik

Tredje största parti i YouGov-mätningen är Moderaterna med 18,3 procent. Sedan följer i tur och ordning C 10,1, V 9,0, L 4,2, MP 3,6, KD 3,0, F! 1,8 samt övriga partier 3,9 procent. Bland de senare återfinns sannolikt Medborgerlig samling (MES), Piratpartiet (PP) samt Alternativ för Sverige (AfS).

Att traska patrullo efter Åkesson och SD var tydligen ingen god idé för Kristersson och Löfven…

Vad som blir mycket tydligt i YouGovs majmätning är att Socialdemokraternas och Moderaternas flyktingkritiska retorik inte lönat sig. Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förklarar i Metro detta på följande sätt:

De två partier som tydligt har profilerat sig som mer flyktingkritiska har tappat medan SD som äger frågan i stället gått fram en aning.

Man behöver knappast vara någon Einstein för att genomskåda ihåligheten i den nya, hårdare flyktingretoriken. Ty samtidigt som S och M skärper tonen har regeringen beslutat att 9000 så kallade ensamkommande ”afghaner” – som i många fall bott i Iran större delen av sina liv – skall få stanna i Sverige och beredas plats på gymnasiet av så kallat humanitära skäl. Endast en bråkdel av dessa torde för övrigt vara kvalificerade för gymnasiestudier. https://www.expressen.se/nyheter/qs/de-9-000-afghanerna–vilka-ar-de-egentligen/

Och samtidigt som Migrationsverket prognosticerar att asylvolymen kommer att minska ner till 23 000 under innevarande år, så visar annan statistik att hittills under 2018 har 40 306 personer beviljats uppehållstillstånd varav 7803 av asylskäl. Om trenden håller i sig har omkring 120 000 människor beviljats uppehållstillstånd när året är slut, låt vara endast 23 000 av asylrelaterade orsaker.http://projektsanning.ronnquist.com/2018/05/11/40-306-uppehallstillstand-beviljade-hittills-i-ar/

F!s Gudrun Schyman ser glad ut trots ynka 1,8 procent i senaste YouGov.

Till skillnad från övriga partier har SD aldrig under sin 30-åriga tillvaro svävat på målet det bittersta: immigrationsvolymerna måste minskas drastiskt. Väljarna är naturligtvis inte dummare än att de inser detta. SD gynnas också av att allt fler svenskar anser att invandringen är en av de tre viktigaste politiska frågorna.

Både MP och KD hamnar under fyraprocentsspärren hos YouGov medan L precis klarar att hålla näsan ovanför vattenytan med 4,2 procent, precis som hos Inizio. Den aktuella mätningen visar även att väldigt få väljare tar F!s bisarra feministsvammel på allvar.

Det vore dock ett misstag för mig och andra SDare att invagga oss i något slags bedräglig säkerhet. Mycket kan och kommer säkerligen också att hända före valet till riksdag, kommuner och landsting den 9 september. Aftonbladet/Inizios majmätning hjälper oss att hålla huvudet kallt. http://www.inizio.se/valjarbarometer-maj-2018/

Festligt och fullsatt var det framför scenen på Långholmen när Jimmie Åkesson höll sitt sjätte vårtal. Foto: Tommy Hansson

Här får Sverigedemokraterna nöja sig med 16,9 procent under det att S noteras för 26,6 och M för 22,9 procent. Noteras bör att KD här får så mycket som 4,8 procent medan MP också hos Inizio åker ur riksdagen.

Olika bud om SDs väljarstöd således. Så gott som alla SD-anhängare torde vara av åsikten, att YouGov och Sentio ligger närmare sanningen än Inizio, men vem vet? Helt klart är att vi SDare inte kommer att få något gratis i ett politiskt klimat som påverkas av att MP- och V-sympatierna är oproportionerligt stora i media, där vi får räkna med att SVT,TV4, Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet liksom övriga partier kommer att göra allt inklusive tillgripa fula tricks  för att få SD på fall.

 

 

 

 

 

”Ovetenskapliga” institut bäst på att mäta SD

Resultaten från riksdagsvalet 2014. Diagram: Aftonbladet

Det förekommer som bekant en hel del spekulationer kring risken för olika typer av manipulationer inför valet i Sverige 2018, något vi så klart bör hålla ögon och öron öppna för. Även de olika mätinstitutens roll brukar kannstöpas om i sammanhanget.

Instituten Demoskop, Ipsos, Novus, SIFO och SCB kallas ej sällan ”de tillförlitliga instituten” emedan deras mätningsmodell – man ringer som regel upp slumpvis utvalda personer per telefon – ofta förklaras vara ”statistiskt beprövad”.

Inizio, Sentio och Yougov får däremot tummen ner, eftersom de bygger sin metodik på webbpaneler. ”Jag konstaterar att SD har jämförelsevis mycket höga siffror i just dessa mätningar”, skriver exempelvis signaturen Arnold i ett inlägg den 25 mars i Länstidningen i Södertälje. http://www.lt.se/opinion/insandare/risken-att-valrorelsen-manipuleras-ska-tas-pa-allvar

Låt oss därför se på hur de olika mätinstituten lyckades pricka in Sverigedemokraternas senaste valresultat på 12,86 procent – vilket för två och ett halvt år sedan ansågs vara närmast sensationellt bra – i sista mätningen före valet 2014.

Norska Sentio lyckades bäst med att pricka in SDs valresultat 2014.

Det visar sig då att det i Norge väletablerade Sentio, som alltså tillhör de institut vilka Arnold menar kan ifrågasättas, lyckades överlägset bäst med 12,7 procent i mätningen i september 2014. Dock lyckades Sentio sämre med S och M. http://www.dagensopinion.se/s%C3%A5-tr%C3%A4ffs%C3%A4kert-sentio

Klart sämst avseende SD var de ”vetenskapliga” instituten SCB och Novus, vilka båda förutsåg att SD skulle få 8,1 procent. Således en diskrepans på 4,8 procentenheter jämfört med det faktiska valresultatet. SCBs mätning gjordes dock i maj 2014 och bör därför i ärlighetens namn jämföras med resultatet i valet till Europaparlamentet, som gav SD 9,7 procent. De övriga av de institut som brukar anses tillförlitliga lyckades endast marginellt bättre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014

En svaghet när det gäller de ”respekterade” och ”vetenskapliga” institut vilka bygger sina uppskattningar på telefonintervjuer är, att det kan förekomma betydande bortfall av de tilltänkta intervjuoffren vilket minskar den påstådda tillförlitligheten avsevärt. Därtill kan man nog förutsätta att det känns tryggare att ange verkliga partipreferenser på webben jämfört med det mera direkta tilltalet per telefon; ”skämmighetsfaktorn” torde alltjämt vara påtaglig när det gäller SD.

Tittar vi på hur det gick att förutspå de senaste valresultaten överlag visar statistiken, att United Minds – som slutade med sin väljarbarometer i mars 2015 på grund av dålig lönsamhet – var bäst på med en genomsnittlig  avvikelse om 0,59 procent, vilket var bättre än SVTs vallokalsundersökningar på andra plats som hade en avvikelse på 0,70 procent. http://dagensopinion.se/united-minds-skrotar-v%C3%A4ljarbarometer

SD-kampanj på Gågatan i Södertälje i maj 2014 inför valet till Europaparlamentet (EP). Från vänster bloggaren, Kristina Winberg, Peter Lundgren, Tommy Blomqvist och Berndt Petersson Sollenstedt. Kristina och Peter invaldes i sedan i EP. Foto: SD Södertälje

United Minds använde sig händelsevis av samma metod som de institut vilka Arnold anser vara minst tillförlitliga, det vill säga en självvald webbpanel.

Jag föredrar mot den här bakgrunden att ta signaturen Arnolds med fleras kannstöperier om de olika mätinstitutens tillförlitlighet med en rejäl nypa salt. Mitt eget parti, SD, fick vid Sentios senaste mätning för övrigt 26,0 procent och blev största parti. Detta ger sannolikt en antydan om hur det kommer att gå för vårt parti i september 2018. http://avpixlat.info/2017/03/17/sentio-mars-3/

 Fotnot: Texten är en något utökad och delvis reviderad samt med bilder och länkar försedd version av ett inlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 28 mars 2017.

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

 Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

 Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

 Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

 Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

Sentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.

 

 

 

Kamikazepiloten Reinfeldts SD-fobi sänker alliansen

En bild påstås säga mer än tusen ord…desperationen lyser i Reinfeldts ögon när han talar om SD.

Varför flipprar statsminister Fredrik Reinfeldt ur varje gång han pratar om Sverigedemokraterna (SD)?

Jag har ställt den frågan förut och tvingas göra det igen efter statsministerns pinsamma föreställning i Almedalen den 3 juli. Reinfeldt gjorde SD till ett huvudnummer i sitt tal och hävdade att partiet fört in ”hatet” i riksdagen. Naturligtvis återkom många andra punkter i den floskelretorik Reinfeldt och andra brukar använda mot SD såsom ”främlingsfientlighet”, ”vi och dom” och så vidare.

Hej och hå så länge skutan kan gå.

Ett antal borgerliga twittrare, bland dessa Göran Hägglunds (KD) pressekreterare Fredrik Hardt och folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, dunkar varann i ryggen och hävdar att det var ett ”mycket starkt” tal av Reinfeldt. Och det är fullt troligt att allianselitisterna verkligen tror på detta själva.

Det borde emellertid vara alldeles uppenbart för den som har ögon och öron i behåll att Fredrik Reinfeldt bäddar för en allianskatastrof i valet 2014. Inte mig emot. Men har inte Reinfeldt och hans entusiastiska uppbackare någon form av självbevarelsedrift i behåll?

Om jag vore en presumtiv alliansväljare som stod i valet och kvalet skulle jag utan att tveka glida över i SD-fållan som en direkt följd av Reinfeldts fullständigt irrationella SD-fobi. Jag skulle helt enkelt bli förbannad över att karln står där på Visby-scenen och skriver svenska folket på näsan  hur vi skall betrakta ett parti som har ett väljarstöd om ungefär 600 000 personer i ryggen. Dessa är alltså enligt statsministern hopplösa främlingsfiender med hat i sina hjärtan som helst inte borde få utnyttja sin rösträtt.

Demoskop juli 2013. SD får bästa noteringen någonsin med 11,6procent. M minskar medan både C och KD halkar ur riksdagen.

Reinfeldts brandtal mot SD kommer samma dag som det senare partiet noteras för bästa resultatet någonsin i en Demoskop-mätning: 11,6 procent, en ökning med 2,0 procent jämfört med föregående mätning. Samtidigt går Moderaterna tillbaka med 1,3 procent medan C och KD återfinns vid 3 procent och således hamnar utanför riksdagen.

Detta tycks nu inte bekymra Reinfeldt, som än en gång gör klart att han gärna  offrar regeringsmakten för det heliga målet att isolera SD. Därmed torde han bädda för ett SD-resultat på låt oss säga runt 15 procent, det vill säga ungefär vad M fick i valet 2002 då Bo Lundgren var partiledare.

Jag håller inte för osannolikt att det är där M kommer att hamna igen. Kanske inte redan 2014 men absolut 2018. Faktum är att Reinfeldts fixa idé om SDs bottenlösa ondska förefaller vara den enda politiska övertygelse han är i besittning av. I alla andra frågor har han gjort sig känd som en syltryggad pragmatiker. Möjligen skulle han behöva tala med en psykoterapeut om saken. Han bör definitivt redan nu kolla upp arbetsmarknaden inom tänkbara EU- och/eller FN-organ; det finns väl anledning tvivla på att han nöjer sig med en landshövdingspost.

Jag tycker absolut Hardt, Malm med flera allianselitister skall fortsätta ryggdunkningarna och fortsätta isolera sig från sina egna väljare. Det bådar gott för oss sverigedemokrater. För mig verkar det dock vara ett helt osannolikt agerande. Det är förstås fullt möjligt att man helt och fullt delar Reinfeldts kamikazelinje och tror på hans floskelretorik.

SDs partiledare Jimmie Åkesson, som till skillnad från statsministern aldrig förlorar sitt lugn, kommenterade Reinfeldts Almedalsretorik så:

Ikväll fick vi klart besked från Fredrik Reinfeldt. Det kändes desperat. Alliansen väljer att ge upp alla sina övriga politiska ambitioner och skänka bort regeringsmakten framför att minska invandringen till våra grannländers nivå. Moderaterna har därmed blivit ett enfrågeparti för fortsatt massinvandring.

Åkesson förklarade även att han gärna, i egenskap av ledare för Sveriges nu officiellt enda oppositionsparti, tar fighten mot ”den blårödgröna kartellen/röran” i valet 2014.

I dag presenterades slutligen en statsvetenskaplig undersökning som visar att 67 procent av svenska folket vill se större skillnader mellan de politiska partierna. Den som drar slutsatsen att denna inställning gagnar Sverigedemokraterna är sannolikt inte helt fel ute.

En kamikazepilot fotograferad strax före sitt självmordsuppdrag.

Fotnot: Kamikazepiloter kallades de japanska stridsflygare som i Andra världskrigets slutskede utförde självmordsattacker mot allierade fartyg i Stilla havet genom att krascha sina plan mot dessa fartyg. På så sätt lyckades man oskadliggöra några fartyg men förlorade som bekant kriget. Kamikaze betyder ”gudomlig vind” på japanska.