Posted tagged ‘Demoskop’

”Ovetenskapliga” institut bäst på att mäta SD

30 mars, 2017

Resultaten från riksdagsvalet 2014. Diagram: Aftonbladet

Det förekommer som bekant en hel del spekulationer kring risken för olika typer av manipulationer inför valet i Sverige 2018, något vi så klart bör hålla ögon och öron öppna för. Även de olika mätinstitutens roll brukar kannstöpas om i sammanhanget.

Instituten Demoskop, Ipsos, Novus, SIFO och SCB kallas ej sällan ”de tillförlitliga instituten” emedan deras mätningsmodell – man ringer som regel upp slumpvis utvalda personer per telefon – ofta förklaras vara ”statistiskt beprövad”.

Inizio, Sentio och Yougov får däremot tummen ner, eftersom de bygger sin metodik på webbpaneler. ”Jag konstaterar att SD har jämförelsevis mycket höga siffror i just dessa mätningar”, skriver exempelvis signaturen Arnold i ett inlägg den 25 mars i Länstidningen i Södertälje. http://www.lt.se/opinion/insandare/risken-att-valrorelsen-manipuleras-ska-tas-pa-allvar

Låt oss därför se på hur de olika mätinstituten lyckades pricka in Sverigedemokraternas senaste valresultat på 12,86 procent – vilket för två och ett halvt år sedan ansågs vara närmast sensationellt bra – i sista mätningen före valet 2014.

Norska Sentio lyckades bäst med att pricka in SDs valresultat 2014.

Det visar sig då att det i Norge väletablerade Sentio, som alltså tillhör de institut vilka Arnold menar kan ifrågasättas, lyckades överlägset bäst med 12,7 procent i mätningen i september 2014. Dock lyckades Sentio sämre med S och M. http://www.dagensopinion.se/s%C3%A5-tr%C3%A4ffs%C3%A4kert-sentio

Klart sämst avseende SD var de ”vetenskapliga” instituten SCB och Novus, vilka båda förutsåg att SD skulle få 8,1 procent. Således en diskrepans på 4,8 procentenheter jämfört med det faktiska valresultatet. SCBs mätning gjordes dock i maj 2014 och bör därför i ärlighetens namn jämföras med resultatet i valet till Europaparlamentet, som gav SD 9,7 procent. De övriga av de institut som brukar anses tillförlitliga lyckades endast marginellt bättre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014

En svaghet när det gäller de ”respekterade” och ”vetenskapliga” institut vilka bygger sina uppskattningar på telefonintervjuer är, att det kan förekomma betydande bortfall av de tilltänkta intervjuoffren vilket minskar den påstådda tillförlitligheten avsevärt. Därtill kan man nog förutsätta att det känns tryggare att ange verkliga partipreferenser på webben jämfört med det mera direkta tilltalet per telefon; ”skämmighetsfaktorn” torde alltjämt vara påtaglig när det gäller SD.

Tittar vi på hur det gick att förutspå de senaste valresultaten överlag visar statistiken, att United Minds – som slutade med sin väljarbarometer i mars 2015 på grund av dålig lönsamhet – var bäst på med en genomsnittlig  avvikelse om 0,59 procent, vilket var bättre än SVTs vallokalsundersökningar på andra plats som hade en avvikelse på 0,70 procent. http://dagensopinion.se/united-minds-skrotar-v%C3%A4ljarbarometer


SD-kampanj på Gågatan i Södertälje i maj 2014 inför valet till Europaparlamentet (EP). Från vänster bloggaren, Kristina Winberg, Peter Lundgren, Tommy Blomqvist och Berndt Petersson Sollenstedt. Kristina och Peter invaldes i sedan i EP. Foto: SD Södertälje

United Minds använde sig händelsevis av samma metod som de institut vilka Arnold anser vara minst tillförlitliga, det vill säga en självvald webbpanel.

Jag föredrar mot den här bakgrunden att ta signaturen Arnolds med fleras kannstöperier om de olika mätinstitutens tillförlitlighet med en rejäl nypa salt. Mitt eget parti, SD, fick vid Sentios senaste mätning för övrigt 26,0 procent och blev största parti. Detta ger sannolikt en antydan om hur det kommer att gå för vårt parti i september 2018. http://avpixlat.info/2017/03/17/sentio-mars-3/

 Fotnot: Texten är en något utökad och delvis reviderad samt med bilder och länkar försedd version av ett inlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 28 mars 2017.

Annonser

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

9 juli, 2015

645Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

3544586_2048_1152 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

_2BE3296_MP Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

_2BE5172 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

17 oktober, 2014

BwsdjHMIYAE26-y Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

untitled Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

imagesCNJFDCUV Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

untitledSentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.

 

 

 

Kamikazepiloten Reinfeldts SD-fobi sänker alliansen

4 juli, 2013

3833917110En bild påstås säga mer än tusen ord…desperationen lyser i Reinfeldts ögon när han talar om SD.

Varför flipprar statsminister Fredrik Reinfeldt ur varje gång han pratar om Sverigedemokraterna (SD)?

Jag har ställt den frågan förut och tvingas göra det igen efter statsministerns pinsamma föreställning i Almedalen den 3 juli. Reinfeldt gjorde SD till ett huvudnummer i sitt tal och hävdade att partiet fört in ”hatet” i riksdagen. Naturligtvis återkom många andra punkter i den floskelretorik Reinfeldt och andra brukar använda mot SD såsom ”främlingsfientlighet”, ”vi och dom” och så vidare.

Hej och hå så länge skutan kan gå.

Ett antal borgerliga twittrare, bland dessa Göran Hägglunds (KD) pressekreterare Fredrik Hardt och folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, dunkar varann i ryggen och hävdar att det var ett ”mycket starkt” tal av Reinfeldt. Och det är fullt troligt att allianselitisterna verkligen tror på detta själva.

Det borde emellertid vara alldeles uppenbart för den som har ögon och öron i behåll att Fredrik Reinfeldt bäddar för en allianskatastrof i valet 2014. Inte mig emot. Men har inte Reinfeldt och hans entusiastiska uppbackare någon form av självbevarelsedrift i behåll?

Om jag vore en presumtiv alliansväljare som stod i valet och kvalet skulle jag utan att tveka glida över i SD-fållan som en direkt följd av Reinfeldts fullständigt irrationella SD-fobi. Jag skulle helt enkelt bli förbannad över att karln står där på Visby-scenen och skriver svenska folket på näsan  hur vi skall betrakta ett parti som har ett väljarstöd om ungefär 600 000 personer i ryggen. Dessa är alltså enligt statsministern hopplösa främlingsfiender med hat i sina hjärtan som helst inte borde få utnyttja sin rösträtt.

demoskop-jul-13Demoskop juli 2013. SD får bästa noteringen någonsin med 11,6procent. M minskar medan både C och KD halkar ur riksdagen.

Reinfeldts brandtal mot SD kommer samma dag som det senare partiet noteras för bästa resultatet någonsin i en Demoskop-mätning: 11,6 procent, en ökning med 2,0 procent jämfört med föregående mätning. Samtidigt går Moderaterna tillbaka med 1,3 procent medan C och KD återfinns vid 3 procent och således hamnar utanför riksdagen.

Detta tycks nu inte bekymra Reinfeldt, som än en gång gör klart att han gärna  offrar regeringsmakten för det heliga målet att isolera SD. Därmed torde han bädda för ett SD-resultat på låt oss säga runt 15 procent, det vill säga ungefär vad M fick i valet 2002 då Bo Lundgren var partiledare.

Jag håller inte för osannolikt att det är där M kommer att hamna igen. Kanske inte redan 2014 men absolut 2018. Faktum är att Reinfeldts fixa idé om SDs bottenlösa ondska förefaller vara den enda politiska övertygelse han är i besittning av. I alla andra frågor har han gjort sig känd som en syltryggad pragmatiker. Möjligen skulle han behöva tala med en psykoterapeut om saken. Han bör definitivt redan nu kolla upp arbetsmarknaden inom tänkbara EU- och/eller FN-organ; det finns väl anledning tvivla på att han nöjer sig med en landshövdingspost.

Jag tycker absolut Hardt, Malm med flera allianselitister skall fortsätta ryggdunkningarna och fortsätta isolera sig från sina egna väljare. Det bådar gott för oss sverigedemokrater. För mig verkar det dock vara ett helt osannolikt agerande. Det är förstås fullt möjligt att man helt och fullt delar Reinfeldts kamikazelinje och tror på hans floskelretorik.

SDs partiledare Jimmie Åkesson, som till skillnad från statsministern aldrig förlorar sitt lugn, kommenterade Reinfeldts Almedalsretorik så:

Ikväll fick vi klart besked från Fredrik Reinfeldt. Det kändes desperat. Alliansen väljer att ge upp alla sina övriga politiska ambitioner och skänka bort regeringsmakten framför att minska invandringen till våra grannländers nivå. Moderaterna har därmed blivit ett enfrågeparti för fortsatt massinvandring.

Åkesson förklarade även att han gärna, i egenskap av ledare för Sveriges nu officiellt enda oppositionsparti, tar fighten mot ”den blårödgröna kartellen/röran” i valet 2014.

I dag presenterades slutligen en statsvetenskaplig undersökning som visar att 67 procent av svenska folket vill se större skillnader mellan de politiska partierna. Den som drar slutsatsen att denna inställning gagnar Sverigedemokraterna är sannolikt inte helt fel ute.

tumblr_lk7pgsLBPz1qcs3z0En kamikazepilot fotograferad strax före sitt självmordsuppdrag.

Fotnot: Kamikazepiloter kallades de japanska stridsflygare som i Andra världskrigets slutskede utförde självmordsattacker mot allierade fartyg i Stilla havet genom att krascha sina plan mot dessa fartyg. På så sätt lyckades man oskadliggöra några fartyg men förlorade som bekant kriget. Kamikaze betyder ”gudomlig vind” på japanska.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

12 mars, 2013

imagesCABEN2LHSD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra._2BE8630Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

valja_72SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

SD tredje störst – då skickar M fram Bildt

10 november, 2012

Demoskop/Expressen ger SD 9,0 procent och rangen som tredje största parti.

Enligt Demoskop/Expressen har Sverigedemokraterna nu stöd av 9,0 procent av väljarkåren. Undersökningen gjordes 30/10 – 7/11 och omfattade 1003 intervjupersoner. Det uppges att  att ökningen för SD – 1,9 procentenheter jämfört med förra undersökningen – är statistiskt säkerställd. SD är nu tredje största parti närmast före MP som noteras för 8,0 procent.

Totalt har den rödgröna oppositionen en knapp ledning: 45,7 mot 44,3 procent för alliansregeringen. I realiteten är ledningen större än så eftersom KD återigen misslyckas med att nå upp till det magiska fyraprocentsstrecket och alltså skulle hamna utanför riksdagen om det vore val i dag.

I mitt närmast föregående blogginlägg noterade jag att statsminister Fredrik Reinfeldt har ett särskilt emotionellt förhållande till Sverigedemokraterna och detta av såväl politiska som personliga skäl. Han förmår helt enkelt inte hålla huvudet kallt när SD kommer på tal och börjar mer eller mindre tala i tungor när så sker.

Naturligtvis måste detta problem vara välkänt inom moderatpartiet, så det överraskar ingalunda att man den här gången skickar fram utrikesministern och förre partiledaren Carl Bildt att angripa SD. Bildt har sannolikt inte samma känslomässiga låsning visavi SD som Reinfeldt, men inte heller den förre gör särskilt väl ifrån sig. Så här citeras han i Expressen (som ägnar tre sidor åt SD-uppgången):

Jag tror att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden. De står för en renodlad isoleringspolitik som skulle skada Sverige rätt kraftfullt.

Bättre än så lyckas alltså inte utrikesministern när han försöker sig på att förklara vad SD ”egentligen” står för: isoleringspolitik. Bildt menar förmodligen att SD är isolationistiskt därför att vårt parti är djupt EU-kritiskt och vill att Sverige skall lämna en union som alltmer utvecklats till att bli en mäkta tungrodd superstat där ekonomisk katastrofpolitik, korruption och maktfullkomlighet är utmärkande drag.

 Bildt stirrar  med förfäran på SD:s nya opinionssiffror men misslyckas, precis som Reinfeldt, med att amalysera fenomenet SD.

Att vilja lämna EU är naturligtvis inte sak samma som att vilja ”isolera Sverige från omvärlden”. Om Carl Bildt hade brytt sig om att sätta sig någorlunda in i sverigedemokratisk politik mellan alla sina resor till jordens alla hörn hade han funnit att SD i princip vill gå samma väg som Norge: stå utanför EU men i övrigt ägna sig åt livligast tänkbara samverkan internationellt på bilateral basis.

Jag tror inte, och jag tror inte Carl Bildt tror det heller, att Norge är ett särdeles isolerat eller särdeles ekonomiskt efterblivet land.

De så kallade nya Moderaterna, som både Bildt och Reinfeldt bidragit till att framskapa, borde i ren självbevarelsedrift vinnlägga sig om att få en bättre och mer realistisk förståelse för Sverigedemokraterna och dess politik. Som så många andra moderathöjdare både nu och tidigare lider de emellertid av besvärliga handikapp som stavas arrogans och självtillräcklighet.

Jag bedömer därför inte oddsen som särskilt stora för att de, eller några andra inom moderatleden, inom överskådlig tid skall komma fram till en vettig analys av fenomenet SD. Det torde innebära att strömhoppen från M till SD kommer att fortsätta. Tilläggas kan att Socialdemokraternas bedömning av SD troligen inte är ett dugg bättre än Moderaternas, och även S tappar som bekant till SD.

Men det är för M som förhållandet till det blåsippsprydda uppstickarpartiet är särskilt känsligt. Sedan ”det nya arbetarpartiet” M lämpat allt konservativt idégods överbord och exempelvis kör precis samma militära nedrustningspolitik, samma familjefientliga politik och samma massinvandringspolitik som vänsterblocket har de ju lämnat spelplanen öppen för SD.

Det är väl det herrarna Reinfeldt och Bildt sent omsider börjar inse. Men de har än så länge inte en susning om hur de skall bära sig åt för att tackla problemet.

SD fjärde största i juni-SIFO

19 juni, 2011

Det råder en tämligen bastant övervikt för det rödgröna blocket i den SIFO-mätning som presenterades av Svenska Dagbladet i dag den 19 juni. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får tillhopa 48,8 procent medan alliansunderlaget noteras för endast 43,3 procent. Men skillnaden är egentligen större än så, emedan KD (för vilken gång i ordningen?) hamnar under riksdagsspärren med bara 3,6 procent.

Sossarnas 35,2 procent kan kanske med en välvillig tolkning av den nye S-ledarens prestationer betecknas som ett slags ”Juholt-effekt”. Realistiskt sett är det väl närmast så, att folk som är benägna att rösta på sossarna gläds åt att det nu finns en tydlig ledare som i varje fall inte gjort bort sig helt. Samtidigt har statsminister Fredrik Reinfeldt under den gångna månaden gjort en  slät figur och därtill tappat i personligt förtroende.

Statsministern har viss anledning att se bekymrad ut…Foto: Photo2be

Oppositionen ser rätt stabil ut med sossarna på uppgång, miljöpartisterna med fortsatt höga siffror och vänstern ännu så länge knappt men klart över fyraprocentsstrecket. Alliansen kan nog sluta drömma om att V någonsin skulle hamna under riksdagsspärren, med tanke på att den omskrivna ”kamrat fyra procent” i ett skarpt läge skulle träda i kraft och rädda de forna kommunisterna kvar i parlamentet. Något motsvarande fenomen existerar knappast som livlina för KD i det borgerliga lägret.

För mig framstår det som uppenbart att KDs raison d´etre inte längre är för handen: dels har den alltmer bleknande partiledaren Göran Hägglund definitivt övergivit partiets tidigare patenterat familjevänliga politik, dels bryr sig partiets riksdagsgrupp inte längre ett dyft om abortfrågan – i stället har Sverigedemokraterna införlivat KDs gamla hjärtefrågor med sitt eget program. Detta blev närmast överydligt med SDs Julia Kronlids uppmärksammade debattinsats i riksdagen nyligen, där hon – till skillnad från KDs representant -talade för att sjukvårdspersonal måste ha rätt att, utifrån sitt samvete, säga nej till att medverka vid det utsläckande av liv som alla aborter innebär.

För Sverigedemokraterna ser det fortsatt stablit ut med 6,8 procent andra SIFO-mätningen i rad och vågmästarläge, det senare om man räknar med KDs siffror. Det är visserligen tänkbart att mätningsdeltagarna imponerats över Jimmie Åkessons som vanligt gedigna insats i partiledardebatten och Julia Kronlids ovan nämnda framträdande, men troligaste förklaringen till SDs fortsatta framgångar torde nog ändå vara att partiet breddat sin politik, gjort inbrytningar runt om i landet samt fått något ökat stöd i de större städerna. Värt att notera är att SD nu är Sveriges fjärde största parti knappt före Folkpartiet, klart distanserande krisande Centerpartiet med lama ankan Maud Olofsson i spetsen.

…och här är huvudskälet till Reinfeldts bekymmer: lama ankorna Hägglund och Olofsson. Foto: Photo2be

Personligen undrar jag om inte den största orsaken till SDs långsamt uppgående opinionssiffror står att finna i att det är på väg att gå upp för allt fler människor, att partiet inte är det ”främlingsfientliga” och/eller ”rasistiska” extremistparti som greuel-propagandan vill göra gällande. Utan ett fullt normalt och konventionellt parti som tar upp frågor, som allt fler människor finner angelägna.

I 2014 års val vore det väl själva bövelen om man inte skulle lyckas ta sig in i Stockholms stadshus med Linus Bylund, pressekreterare hos Åkesson, som trolig ”stark man” och dessutom komma in i Stockholms läns landsting!

SIFO-resultatet är ingalunda högsta juni-noteringen för Sverigedemokraterna. Bäst har det gått hos United Minds med 7,8 procent under det att YouGov bjöd på 7,1 procent. Hos Skop blev det 6,5, Novus 5,4 och Demoskop 5,4. Sämst resultat under senare tid för SD blev det i Synovate-undersökningen i maj, då partiet nätt och jämnt lyckades kravla sig över riksdagsstrecket med 4,2 procent av de tillfrågades sympatier.

Sistnämnda bottennapp föranledde ej alls oväntat olyckskorpen, den tidigare SDaren och  till Piratpartiet avhoppade labile Jan Rume, att förutspå att SD i valet om drygt tre år skulle ”göra en Ny Demokrati” och ramla ur riksdagen. Orsaken skulle vara ett ute i bygderna utbrett missnöje med partiledningens göranden och låtanden och att SD därför skulle ramla ihop som ett korthus lagom till valet.

Jag kan upplysa den gamle skojaren Rume om att detta aldrig kommer att inträffa. Sagda missnöje, som bland annat tidningen Expo och andra SD-fientliga krafter sökt blåsa upp bortom all rim och reson, är egentligen högst marginellt och knappast större än det missnöjde som frodas inom varje parti. Det beror till ungefär lika delar på missnöje och bitterhet med den personliga ställningen inom partiet, ren och oförfalskad avundsjuka, missförstånd, oförmåga att förstå hur ett politiskt parti fungerar samt allmän grälsjuka.

Åkesson i finrummet mellan Linus Bylund (till vänster) och nya MP-språkröret Gustav Fridolin. Foto: Photo2be

Sanningen är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i politikens finrum för att stanna, vilket alla inblandade har att förhålla sig till vare sig det svider i skinnet eller inte.