Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

 Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

Jasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

 Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

 Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.

Välkommen till Sverige, herr president!

Välkommen, president Obama!

http://www.expressen.se/nyheter/har-laddar-obama-infor-sitt-sverigebesok/

Som framgår av länken till Expressen ovan har USAs president Barack Obama och hans familj semester. Den 4 – 5 september genomför Obama sedan ett statsbesök i Sverige, där presidenten träffar bland andra statsministern, konungen och utrikesministern. Det har sagts att Sverige-besöket skall uppfattas som en ersättning för ett planerat besök i Putins Ryssland.

Det kanske kommer som en överraskning för många att jag nu på detta hjärtliga vis hälsar Obama välkommen till Sverige. Detta därför att jag i ett antal tidigare inlägg här stundom riktat tämligen skarp kritik mot honom. Barack Hussein Obama är USAs förste öppet socialistiske president någonsin, vilket eftertryckligt avspeglas i hans politik.

Jag har bland annat framhållit att han länge höll Egyptens islamistiska Mursi-regering under armarna, att hans Mellanöstern-politik lämnar mycket övrigt att önska, att han genom utnämningen av en rad vänsterradikala så kallade tsarer (czars) öppnat upp för en sorgligt politiskt korrekt vänsterpolitik inom en rad områden. Med mera, med mera. Obama tillhör alltså mycket långt ifrån mina favoritpolitiker.

Vad som i det här sammanhanget räknas i mina ögon är emellertid det faktum, att Barack Obama är folkvald statschef för den fria världens ledande nation: Amerikas Förenta stater (USA). Detta har inte ändrats efter det Kalla krigets slut. Det finns förvisso anledning att på en rad punkter rikta kritik mot USA och dess politik, icke minst utrikespolitiskt. Kriget mot terrorn blev långt ifrån den succé jag och många andra hoppats på.

Otaliga amerikaner har givit sina liv för världens frihet.

Talibanerna är således fortfarande en kraft att räkna med i Afghanistan och Pakistan, och i Irak fortsätter olika muslimska grupper att bekriga och lemlästa varandra samtidigt som de försäkrar att islam är ”fredens religion”. Amerikanska och andra västerländska installationer och institutioner utsätts alltjämt för jihadistisk terror. Länder som Iran och Nordkorea fortsätter att utveckla sin nukleära kapacitet och hota världsfreden.

Världen är med andra ord långt ifrån säker för demokratin. Den hopplöst gaggiga norska nobelkommitténs beslut att för några år sedan utdela Fredspriset till Obama måste vidare betecknas som en ren skandal.

Låt oss dock inte glömma att USA trots allt lyckades med att eliminera tre av världens mest motbjudande ledargestalter, massmördarna Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Usama bin Laden. Världen hade varit en ännu osäkrare plats om de hade fått hållas. Den äran får George W. Bush och Barack Obama dela på.

När jag blev politiskt aktiv i början på 1970-talet var det för mig självklart att stödja USA som ledarnation för den fria världen i kampen mot den globala kommunismen, precis som USA tidigare ställt upp i både Första och Andra världskriget för att slå tillbaka falska auktoritära läror och makter såsom wilhelmismen och nationalsocialismen. Och precis som då gick USA och den fria västvärlden segrande ur det Kalla kriget tack vare Ronald Reagans offensiva hållning gentemot Sovjetunionen, som till slut ovanligt välförtjänt hamnade på historiens sopptipp.

Nu befinner vi oss mitt i en ny kraftmätning mellan den totalitära/auktoritära islamismen och den västerländska demokratin. Den fria världens ledarnation är och förblir USA, som inte kan kosta på sig att dra sig tillbaka i något slags splendid isolation. USA är inte en nation bland andra. Med ställningen som världens ledande makt och viktigaste demokrati följer ett internationellt ansvar man varken kan eller får dra sig undan.

Den dag USA bestämmer sig för att strunta i vad som händer utanför dess gränser och nöjer sig med att slicka de egna såren är det också början till slutet för USAs unikt särpräglade ställning i världen.

Så jag säger: välkommen till Sverige, herr presiden! Merparten av oss svenskar är stolta och glada över att ni bestämt er för att besöka vårt land. Därför rullar vi ut röda mattan, låter Stjärnbaneret fladdra för vinden och klämmer i med både ”Star Spangled Banner” och ”Hail to the Chief” när ni kommer! Leve Amerikas Förenta stater!

”Star Spangled Banner”:

http://www.youtube.com/watch?v=i426pbQJZ_

”Hail to the Chief”:

http://www.youtube.com/watch?v=hwJvxY7uENM

Två USA-symboler: Stjärnbaneret och den vithövdade örnen.

Detta blev väl i somligas tycke övermåttan känslosamt. Kommunister, islamister, toknationalister och paleolibertarianer må gnissla tänderna och protestera hur mycket de vill. Vem bryr sig?

Och visst, jag ÄR en känslosam person, jag blir rörd och glad när ledaren för världens viktigaste nation kommer till mitt land. Jag är och förblir proamerikan samtidigt som jag är svensk patriot. Det skäms jag inte ett dugg för. Obama har rätt att förvänta sig ett artigt mottagande, även om vi är många som inte i allt delar hans värderingar och politik.

Detta hindrar naturligtvis inte att jag efter presidentens besök säkerligen kommer att återkomma med min kritik mot Obama-administrationens politik såväl utrikes som inrikes.