Posted tagged ‘den politiska korrektheten’

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

6 juni, 2015

Vimpel 001 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

untitled Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

martinsen Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

Torekallberget200801 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

untitled

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

130606-6-juni-david-sica-stella Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Forskare som kastar masken (och ägg)

17 maj, 2014

Tog en selfie i T-banan: SD och jag, plus några glada ägg…mogna tomater, någon?

Så valde en Ylva Habel att uttrycka sig på Facebook den 15 maj sedan hon vandaliserat en av Sverigedemokraternas affischer i tunnelbanan i Stockholm genom att kasta ägg. Det har framkommit att Ylva Habel är filosofie doktor och lektor vid den beryktade Södertörns högskola, där gränserna mellan vetenskap och vandalism tydligen kan vara så här flytande.

untitled Fil. dr. Ylva Habel: med rätt att kasta ägg på saker hon ogillar.

Om man bläddrar litet i Ylva Habels CV litet så visar det sig att hon sysslat med forskning om vad som kallas ”vithet” och ”svarthet” och diverse annat, som med bästa vilja i världen knappast kan kallas annat än flummeri. Någonstans på vägen måste Habel ha tappat varje hum om hur man uppför sig, vare sig man nu gör anspråk på att vara akademiker eller ej.

Det finns andra exempel på när forskare förvandlas till politiska propagandamegafoner, låt vara kanske inte på samma oförblommerat pöbelaktiga sätt som Ylva Habel. Sådana som vänstermedia ringer när de behöver ”vetenskapligt” stöd för en tes de beslutat sig för att driva. En sådan forskare är Jan Jämte vid det omvittnat röda Umeå universitet.

Jämte har, från en bakgrund som journalist och gymnasielärare, övergått till att studera så kallade antirasistiska rörelser i Sverige, som enligt en allmän uppfattning nog kan anses vara världens minst rasistiska land:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Så vad gör man om man menar sig vara ”antirasist”, alternativt ”forskar” om ”antirasismen”, när det praktiskt taget inte finns någon svensk rasism? Man målar på fri hand upp en hiskelig bild avkonterfejande en påstådd rasism som sägs hota ”det goda”. Och vad kunde vara mer lockande än att förvandla det ganska beskedliga partiet Sverigedemokraterna (SD) till det stora rasistspöket?

Att sedan SD uteslutit alla personer som påkommits med något som ens avlägset liknar rasistiska åsikter eller andra fel och brister i samma riktning, eller att SD över huvud taget inte bryr sig om etnicitet utan endast är intresserat av att begränsa den voluminösa invandringen till vårt land, det spelar absolut ingen roll. Akademikervänstern, kulturmarxisterna och den politiska korrektheten i media och politiskt etablissemang har ju redan bestämt sig för att SD är höggradigt rasistiskt.

lund Maskerade antifascister och – rasister i världens minst rasistiska land.

Jämte står naturligtvis mer än gärna till tjänst och lägger ut texten när Aftonbladet ringer och frågar om inte uppmärksamheten kring Sverigedemokraterna lett till ökad ”antirasism”, den tes tidningen bestämt sig för att driva:

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article18902852.ab

AB-artikeln, signerad ”TT”, inleds så:

Runt om i landet höjs allt fler röster mot rasism. Att SD sitter i riksdagen och vi närmar oss val kan spela in. – När man upplever att mörkret tätnar bygger man starka motmobiliseringar, säger forskaren Jan Jämte.

Jag gissar att sagde Jämte ägnat åtskillig tid åt att fila på dessa målande formuleringar, en kombination av tredje klassens poesi och akademiskt fikonspråk. Detta språkbruk kan emellertid inte dölja det faktum, att vad de så kallade antirasisterna sysslar med på Jimmie Åkessons landsomfattande turné inför valet till Europaparlamentet den 25 maj är brottslig verksamhet. Mötesstörningar och att hindra meningsmotståndare från att komma till tals är ren kriminalitet, ingenting annat.

Jämte tvingas dock medge att det är ”problematiskt” när de puttinuttiga antirasisterna tillgriper något som i artikeln kallas ”handgemäng”. Som då en sjövild ung kvinna av utländsk härkomst, Diyar Amir Mustafa, misshandlade en mamma som uttryckt sin beundran för Jimmie Åkesson inför hennes minderårige son och därjämte kallat denne ”horunge”. Mer om denna händelse, som av någon anledning (surprise!) inte hamnat i etablissemangsmedias fokus, här:

http://petterssonsblogg.se/2014/05/16/misshandlad-framfor-sin-son/

SONY DSC Jan Jämte tycker det är ”problematiskt” med handgemäng i ”antirasistiska” sammanhang.

Jo, sådant är onekligen ”problematiskt”, Jan Jämte. Liksom det i ett vidare samhälleligt perspektiv är i högsta grad problematiskt när forskare som borde veta bättre inte kan skilja mellan seriös forskning och politisk propagandism.

Vad som borde vara ännu mer problematiskt för de forskare, vilka likt Habel och Jämte kastar masken och övergår till att bli politiska megafoner, är att pöbelupploppen från vänsterhåll nästan säkert kommer att ge SD sympatiröster partiet inte annars skulle ha fått. På så sätt blir ”antirasisterna” Sverigedemokraternas nyttigaste valarbetare.

Jag kan i ett svagt ögonblick rentav undra, om det inte är precis detta som är meningen. Antirasistpöbeln önskar faktiskt att SD skall växa sig riktigt stort så att deras lagstridiga verksamhet framstår som allt viktigare, så att de med gott samvete kan fortsätta banka litet tolerans och människokärlek i de förtappade SDarnas arma skallar.

 

 

KD: partiet som inte behövs

18 november, 2013

imagesCALNGJ27Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

untitledBirger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

imagesGunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

20101120_170918_14Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.