Tio Guds bud: en etisk revolution

 Stentavlorna med Tio Guds bud förvarades i judarnas förbundsark, som släpades runt i öknen och senare placerades i Jerusalems tempel.

http://www.prageruniversity.com/Ten-Commandments/#.VOniWGd0xMs

Inget dokument i världshistorien förändrade världen till det bättre som de tio budorden gjorde.

Så inleder pedagogen, författaren och debattören Dennis Prager sin inledande presentation av Tio Guds ord eller de tio budorden. Se länken ovan. Prager har naturligtvis alldeles rätt.

Budorden, som enligt biblisk tradition (2 Moseboken) gavs till Mose av Gud på Sinai berg under det judiska folkets 40 år långa ökenvandring, har inneburit en etisk revolution i mänsklighetens historia.

De tio budorden är, enligt skrivningen i Martin Luthers Stora katekes (se länken nedan), följande:

1. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

2. Du skall icke missbruka din Guds namn.

3. Du skall helga vilodagen.

4. Du skall hedra din fader och din moder.

5. Du skall icke dräpa.

6. Du skall icke begå äktenskapsbrott.

7. Du skall icke stjäla.

8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

9. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.

10. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller något som tillhör honom.

 Du skall icke hava begärelse till din nästas Rolls Royce…

Den spetsfundige kan kanske skoja om att det där med tjänare och tjänarinnor samt oxar och åsnor inte är så aktuellt i dag som det var för vid pass 3000 år sedan, då Mose med mycken möda knackade ner budorden. Naturligtvis är det så. Då är det emellertid bara att byta ut dessa begrepp mot exempelvis underlydande anställda, bil och fritidsbåt.

http://www.logosmappen.net/bekskrifter/sk/sk_for.html

Tio Guds bud, även kallade Dekalogen, gäller troende likaväl som ateister. Om de tillämpades till fullo av hela mänskligheten skulle världen nog kunna betraktas som ett himmelrike på jorden. Det skulle varken behövas militärmakter eller polisväsenden.

En ateist skulle, framhåller Prager, i och för sig kunna hävda att vederbörande inte behöver några gudomliga påbud för att inse att det exempelvis är fel att mörda. Kruxet med detta resonemang är bara, att utan en högre auktoritet såsom Gud så är fältet fritt för vilka handlingar som helst. Det en person upplever som självklart är inte lika uppenbart för en annan.

Det finns visserligen nationella lagar samt olika FN-deklarationer som mer eller mindre auktoritativt reglerar mänskligt umgänge. Dessa är emellertid alla skapade av människor. Tio Guds bud är däremot sanktionerade av världsalltets och mänsklighetens skapare, vilket ger dem en unik auktoritet.

I Lukasevangeliet 10:27 i Nya testamentet låter Jesus en så kallad lagklok sammanfatta lagen och budorden i det dubbla kärleksbudet:

Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.

En ännu kortare sammanfattning finns i form av den gyllene regeln i Matteusevangeliet 7:12:

Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.

Detta var, hävdade Jesus, ”lagen och profeterna”. Något som visar hur fast förankrad Mästaren från Nasaret var i den judiska tradition som givit oss Tio Guds bud. Det visar också hur fel ”ersättningsteologin”, som menar att allt judiskt kan lämpas över bord efter kristendomens inträde, har.

Den gyllene regeln har motsvarigheter i alla betydande religioner. I de islamska haditherna står det så: ”Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.” Sikhismens motsvarighet till detta är: ”Döm andra  så som du dömer dig själv.” Mer här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gyllene_regeln

 En illustration som visar hur det kunde ha sett ut vid hednatemplet i Uppsala, då människor och djur hängdes upp i ett särskilt offerträd vid en blotfest vart nionde år.

Våra svenska normer och traditioner har nu i ungefär tusen år utformats mot bakgrund av det som Gud via Mose och Jesus lärde ut. Om så icke hade varit fallet så hade vi kanske fortfarande hängt upp människor och djur i offerträd för att blidka asagudarna som skedde under vikingatiden, något som historieskrivaren Adam av Bremen hävdar skedde i anslutning till det år 1087 nedbrända hednatemplet i Uppsala. Mer om vikingatidens blot- och offerverksamhet här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_offerhandlingar

Jag undrar i mitt stilla sinne om de som i dag går omkring med torshammare i en kedja om halsen verkligen vill ha tillbaka den tiden?

 

Besvärliga frågor om Mellanöstern som fejkpresidenten borde ha ställts inför

http://www.prageruniversity.com/Political-Science/Middle-East-Problem.html#.VNvwGGd0zIV

Problematiken i Mellanöstern  – den som rör arabernas förhållande till judarna – må te sig svårlöst och är det utan tvivel också. Den är dock mycket lätt att förklara.

 Knesset i Jerusalem: ett monument över den israeliska demokratin.

Det menar i alla fall den amerikanske debattören, föreläsaren och pedagogen Dennis Prager. Sagt och gjort. Via länken överst ger Prager en överskådlig bild av situationen, där Israel, som är ungefär lika stort som New Jersey eller El Salvador, är en ö av demokrati, civilisation och välstånd i en del av världen  där den judiska staten omges av auktoritärt styrda arabiska, tillika muslimska länder som alla vill se dess undergång.

Vad skulle hända, frågar sig Dennis Prager, om Israel en dag lade ner sina vapen och deklarerade, att man inte längre skulle slåss med vapen i hand för sin existens? Och vad skulle hända om araberna gjorde detsamma? Svaret är att i det första fallet skulle Israel anfallas samma eller senast nästa dag och dess judiska befolkning dränkas i blod. I det andra fallet skulle fred omedelbart inträda. Så är realiteten i Mellanöstern.

Palestinaaraberna bygger sina krav på Israel på den falska föreställningen, att judarna stulit deras land. Många västerlänningar har gått på denna lögn. Sanningen är att det aldrig funnits någon oberoende arabisk statsbildning i området som kallats Palestina. Detta var ett namn som gavs området av den pederastiske romerske kejsaren Hadrianus (76-138) sedan denne ödelagt Jerusalem och drivit bort judarna in i diásporan. Som ett slags hämnd på det uppstudsiga judiska folket valde kejsaren att namnge området efter judarnas ärkefiender, de så kallade filistéerna.

 Svensk kyrkomålning: Simson slår filistéerna.

Men någon palestinsk stat uppkom alltså aldrig. Det moderna Israel är, framhåller Prager, den tredje judiska stat som funnits i ”Palestina” som också har förvaltats av Ottomanska riket och Storbritannien. Sedan britterna rymt fältet beslutade FN 1947 dela det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk del. Judarna accepterade delningsplanen och utropade den 15 maj 1948 staten Israel, medan araberna som avvisat FNs plan samma dag valde att gå till väpnat angrepp mot Israel.

Israelerna sopade dock mattan med de fem arabstaterna Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon men kunde inte hindra araberna från att annektera den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien gränsande till Transjordanien/Jordanien. Samma område som Israel tog kontroll över i samband med Sexdagarskriget 1967.

Samtidigt lade israelerna även bland annat beslag på den gigantiska Sinaihalvön, som är större än själva Israel, och östra Jerusalem. Medan Sinai överlämnades till Egypten 1978 som ett resultat av Camp David-avtalet har Israel av säkerhetsskäl fortsatt kontrollera den omtridda Västbanken. De som nu kräver att israelerna skall ”återlämna” Västbanken till araberna kan lämpligen försöka förklara, varför araberna – som lade beslag på området på precis samma sätt som israelerna gjorde – skulle ha större rätt till det än israelerna.

En fråga som det så kallade Palestinas så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, lämpligen kunde ha fått besvara under sitt nyligen timade Sverige-besök. En annan fråga han borde ha ställts inför är varför han fortfarande kallar sig ”president” över en föregiven stat med oklara eller icke-existerande gränser sex år efter det att hans mandat löpt ut.

Ytterligare en berättigad fråga hade varit varför Abbas, när han håller tal på arabiska, ofta uppmuntrar till våld mot Israel och dess medborgare medan han är betydligt försonligare som engelskspråkig.

 Fiktiv president i audiens hos verklig kung.

Jag har dock vissa svårigheter att föreställa mig att hans svenska värdar, statsministern, utrikesministern eller konungen, skulle vilja fördystra hans vistelse i Sverige genom sådan impertinens. Särskilt  i medvetande om att de statsbärande partierna S och MP, vilka nu ökat på biståndet till ”Palestina” med 1,5 miljarder friska skattekronor, är infiltrerade av fanatiska islamister.

De nöjer sig i stället med att applådera Abbas svävande uttalanden om kommande förhandlingar med israelerna samtidigt som han givetvis vet, att palestinaarabernas andra ”regerings”parti, det islamistiska/terroristiska Hamas, endast är intresserat av en sak – att utplåna Israel och döda så många judiska män, kvinnor och barn som det är möjligt.

Tyvärr hade säkerligen Israels klarsynta premiär- och utrikesminister Golda Meir (1898-1978) rätt, när hon en gång uttryckte att fred i Mellanöstern blir det först när araberna lärt sig älska sina barn mer än de hatar judarna.

 

Fallet Ingmar Karlsson: antisemitism med akademisk fasad

 Med starka Israel-antipatier: Ingmar Karlsson.

Det finns antisemiter och antisemiter. Inte alla vrålar ”heil Hitler”, gör romersk hälsning, citerar falsifikatet Sions vises protokoll eller tar  en tur med Ship to Gaza. Somliga nöjer sig med att kräva erkännande av det så kallade Palestina, som inte ens är en statsbildning. Andra gör som ambassadör Ingmar Karlsson: döljer sin antisemitism bakom en akademisk fasad.

Civilekonomen, diplomaten och författaren Axel Ingmar Karlsson föddes i småländska Burseryd 1942. Karlsson har skrivit ett stort antal böcker om främst utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Hans ställningstaganden är ibland uppseendeväckande ensidiga, enkannerligen när ämnesvalet har med Mellanöstern att göra.

Ingmar Karlsson anställdes vid utrikesdepartementet (UD) 1967. Hans stationeringsorter har omfattat exempelvis Bogotá, Wien, Damaskus, Peking och det forna Västtysklands huvudstad Bonn. Diplomatkarriären avrundades med poster som ambassadör i Prag med sidoackreditering i Bratislava 1996-2001 samt som generalkonsul i Istanbul 2001-2008. 2002 utsågs Karlsson till teologie hedersdoktor i Lund.

Ingmar Karlsson har gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett oförblommerat sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att vinna medlemskap i EU. Han väckte visst uppseende då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder såsom debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Denna kritik gick Karlssons ära för när. Den diplomatiska och akademiska fernissan flagnade betänkligt när han for ut i obalanserade personangrepp mot Demirbag-Sten och bland annat i ett radioinslag utlät sig: ”Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse – för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Det skall inskjutas att vänsterkurder av typ Kurdo Baksi och Nalin Pegkul backade upp Karlsson. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och uppbär även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

 Karlsson har bland annat skrivit en bok om Tyskland.

Bland Karlssons böcker genom åren kan nämnas De obotfärdigas förhinder: myter i kampen om Palestina (1987), Kina i våra hjärtan: betraktelser kring Mittens rike inför nittiotalet (1987), Landet i mitten: Tyskland och det nya Europa (1990), Korset och halvmånen (1991), Islam och Europa: samlevnad eller konfrontation? (1994), Europas styvbarn: minoritetsfolk utan egen stat (2003) samt Vårt arabiska arv (2007).

Karlssons senaste bokbedrift har fått titeln Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen: en ideologi vid vägs ände (2012). Redan titeln är avslöjande emedan den demonstrerar att ambassadör Karlsson antingen inte har förstått eller medvetet far med osanning om sionismens natur. Sionismen är nämligen inte en ideologi. Det är en strävan som kan ta sig olika uttryck men bottnar i övertygelsen, att det judiska folket har rätt till ett eget hemland. Den som tar avstånd från sionismen förnekar således defintionsmässigt att judarna har en sådan rätt.

Karlssons bok har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, vilken i Dagens Nyheter den 26 april 2012 menar att boken är ”ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet samma datum att Karlssons kritik av sionismen är ”kunnig men ensidig”.

 Lisa Abramowicz anklagar Ingmar Karlsson för lögner och halvsanningar.

Den judiska debattören Lisa Abramowicz uttrycker på debattsajten Newsmill den 30 april 2012 helt andra synpunkter. Hon konstaterar inledningsvis, att ambassadör Karlsson inte erkänner det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Abramowicz deklarerar att alla hennes farhågor beträffande Karlssons senaste bok besannats – efter att ha lyssnat på författaren i ett radoprogram och på ett seminarium drar hon följande slutsats:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Enligt Ingmar Karlsson, menar Abramowicz, är den arabiska sidan i Mellanöstern-konflikten kompromissvillig och fridsam under det att Israel är ett aggressivt land som inte vill ha fred utan endast behålla erövrade områden:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Lisa Abramowicz påpekar att Karlsson icke ens förmår erkänna att det var PLO-ledaren Yassir Arafats fel att fredsförhandlingarna i Camp David bröt samman 2000-2001, trots att detta väl dokumenterats av dem som satt med Arafat vid förhandlingsbordet. Arafats orimliga krav och omedgörlighet omintetgjorde freden den gången och ledde fram till ett nytt palestinskt uppror – den andra så kallade andra intifadan – som kastade regionen in i en fullskalig kris.

Slutligen framhåller Abramowicz att Karlssons ensidiga debattinlägg till förmån för arabsidan och mot Israel/judarna är bemängt med en mängd sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Den brister därtill när det gäller källhänvisningar. Abramowicz drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans.

 Torbjörn Jerlerup demonstrerar Karlssons falska citeringsteknik.

Ett annat kritiskt inlägg har författats av bloggaren Torbjörn Jerlerup på Newsmill den 5 augusti 2012. Jerlerup visar på ett såväl väldokumenterat som effektivt sätt hur Ingmar Karlsson, vilken i egenskap av akademiker naturligtvis borde veta bättre, inte drar sig för att använda sig av falska citat i syfte att backa upp sina teser. Jerlerup framhåller bland annat:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

Icke minst demonstrerar Jerlerup med all önskvärd tydlighet hur Karlsson förfalskat citat av sionismens grundare, den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl. Jerlrerup menar:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en ”auktoritet”.

Jerlreups inlägg är så pass intressant att jag här bifogar en länk där den som så önskar kan läsa det i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/04/grova-antisemitiska-citat-i-ingmar-karlssons-bok

Nåja, det är faktiskt känt sedan länge att Ingmar Karlsson är en auktoritet med betydande skavanker. Själv har jag med viss behållning läst några av Karlssons böcker – bland annat hans insiktsfulla Kina-skildring från slutet av 1980-talet – och även hört honom analysera utvecklingen i samband med Tysklands enande 1990. Vid dessa tillfällen gjorde han på mig ett tämligen balanserat och samtidigt engagerat intryck. När det emellertid kommer till Mellanöstern verkar all diplomatisk och akademisk saklighet fara all världens väg.

 Är fred mellan israeler och palestinier tänkbar?

Då förvandlas den balanserade Karlsson till en partisk propagandist vilken – liksom så många andra gjort både förr och senare- nödtorftigt men inte särskilt framgångsrikt söker dölja sin antisemitism/antijudiskhet bakom den litet finare ”antisionismen”. Att inte fler fått upp ögonen för hans partiskhet/ensidighet i Sverige har med all sannolikhet att göra med den halvsekellånga och vitt spridda tradition av att racka ner på Israel och backa upp palestinaaraberna som alltfort florerar i vårt land.

Den som slutligen vill få en kort och rättvisande sammanfattning av konflikten i Mellanöstern gör väl i att ta del av denna föreläsning av Dennis Prager:

http://www.youtube.com/watch?v=iTKh5szd0y8&feature=player_embedded