Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

Extremvänstern i USA: ”Vi vill inte ha Biden. Vi vill ha hämnd.”

Polis med tårgas ställdes mot våldsamma vänstervandaler i Portland, Oregon.

We don´t want Biden. We want revenge for police murders, imperialist wars, and fascist massacres.

Så uttryckte sig medlemmar i den vänsterextremistiska grupperingen Antifa i samband med de senaste dagarnas förstörelsevåg i städer som Portland i Oregon, Seattle i Washington, Denver i Colorado och Columbus i Ohio.

I Portland slog mobben sönder Demokratiska partiets högkvarter, i Denver brändes amerikanska flaggor och i Seattle anställdes upplopp, allt som protester mot Joe Bidens installation som Förenta staternas 46e president. https://www.dailymail.co.uk/news/article-9170237/Protesters-gather-damage-Democratic-headquarters-Oregon.html

Det blev alltså ett brutalt uppvaknande för alla som trott att nu när Donald Trump var borta från Vita huset så skulle allt lugna ner sig och den av Biden förebådade nationella enigheten breda ut sig. Sanningen är att extremvänstern inom Antifa. Black Lives Matter (BLM) och Communist Party USA (CPUSA), vilka deltagit i protestaktionerna, ser såväl Joe Biden som Donald Trump som kapitalets drängar.

Förstörelse i Kenzo Nakamura Courthouse i Seattle, Washington.

I Portland sköt federala skyddsstyrkor tårgas och distraktionsgranater (flash-bangs) mot en mobb på cirka 200 personer. Sedan Demokraternas partihögkvarter vandaliserats greps åtta personer. I högkvarteret hade rutor krossats och texten ”Fuck Biden” sprejats på väggar.

Portland-mobben hade samlats utanför ICE Building i stadens South Waterfront-sektion. Här skedde flera våldsamma sammanstötningar mellan vänsterdemonstranter och lagens upprätthållare i kölvattnet av yrkesbrottslingen och knarkaren George Floyds frånfälle i Minneapolis den 25 maj i fjol. I de nu aktuella sammanstötningarna den 20 januari tvingades polisen spärra av gatorna som ledde till byggnaden.

Det har vidare rapporterats att 60 demonstranter beväpnat sig med klubbor vid protester i Kaliforniens huvudstad Sacramento och att det även förekommit oroligheter i Columbus, Ohio.

Trumps största framgång: Neil Gorsuch svärs in som HD-domare efter historisk process

Neil Gorsuch efterträder framlidne Antonin Scalia i USAs Högsta domstol.

President Donald J. Trumps sannolikt största framgång hittills inträffade fredagen den 7 april 2017. Då konfirmerades presidentens kandidat till Högsta domstolen (HD), Neil Gorsuch, som därmed efterträder Antonin Scalia vilken avled den 13 februari 2016. Det är den längsta vakansen i USAs Högsta domstol sedan 1862. https://en.wikipedia.org/wiki/Neil_Gorsuch /Fotnot/

Trump klargjorde tidigt att han avsåg att nominera en abortfientlig kandidat till Högsta domstolen, och även om Gorsuchs juridiska syn på abort anses något oklar så kan han avgjort betraktas som en konservativ domare. Han kan därför i sitt värv förväntas tillämpa grundlagsfädernas synsätt, att amerikanska domare skall troget tolka lagarna och Förenta staternas konstitution hellre än att använda sitt ämbete i den politiska agitationens tjänst. http://www.reuters.com/article/us-usa-court-gorsuch-idUSKBN1791GR

Det Demokratiska partiets representanter i senaten inledde, i syfte att blockera utnämningen av Gorsuch till HD-domare, en filibuster-aktion; filibuster är en fördröjningstaktik där en medlem i senaten utnyttjar sin rätt till obegränsad talartid i syfte att blockera ett beslut även om detta åtnjuter en majoritet. Det var första gången i USAs historia filibuster användes i syfte att att försöka hindra en kandidat till Högsta domstolen att konfirmeras i ämbetet.

Senator Jeff Merkleys 15,5 timmar långa filibustertal var till ingen nytta.

Således höll den demokratiske senatorn Jeff Merkley oavbrutet låda mot Gorsuch i 15,5 timmar innan han kroknade. Därpå valde Republikanerna att tillämpa en bestämmelse som kallas nuclear option vilken tillåter församlingens ordförande – i det här fallet vicepresidenten Mike Pence – att ändra senatens majoritetsregler. https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_option

Därmed blev det ett slut på filibustrandet, och Gorsuchs nominering godkändes med röstsiffrorna 54-45 sedan också tre demokratiska senatorer röstat för detta. Merkley var inte överförtjust utan sade efter beslutet (min översättning): ”I dag har, för första gången i historien, en stöld av ett säte i Högsta domstolen fullbordats.”

Merkley syftade på att senatens republikanska majoritet, sedan president Barack Obama nominerat en liberal domare till HD, fördröjde nomineringen av Merrick Garland i 293 dagar genom att vägra hålla en omröstning om Garland. Denne kunde därmed inte bekräftas som den då nyligen avlidne Scalias efterträdare. Mycket stod också på spel – om den liberale Garland valts i den huvudsakligen konservative Scalias ställe hade HD fått en avgjord liberal slagsida. https://en.wikipedia.org/wiki/Merrick_Garland_Supreme_Court_nomination

Den liberale domaren Merrick Garland kom aldrig in i Högsta domstolen.

Bättre gick det alltså för Trumps val Neil Gorsuch. Denne föddes i Denver i delstaten Colorado den 29 augusti 1968 och betecknas i Wikipedias biografi som ”jurist, rättsfilosof, domare”. Han har sedan 2006 tjänstgjort som domare i Colorados appellationsdomstol. Hans formella meriter betraktas allmänt som oantastliga. Gorsuch är vidare historisk på så sätt att han blir den förste HD-domare att tjänstgöra i Högsta domstolen tillsammans med sin juridiske mentor, Anthony Kennedy, som Gorsuch biträdde 1993-94. Gorsuch blir den nuvarande Högsta domstolens i viss särklass yngste medlem.

Donald Trump var av naturliga skäl mycket nöjd med att Gorsuch till slut bekräftades som ny HD-domare och kommenterade (min översättning):

Domare Gorsuchs konfirmation var en av de mest genomlysta och tillgängliga i historien, och hans rättsliga temperament, exceptionella intellekt, oöverträffade integritet och bevis på självständighet gör honom till det perfekta valet att tjänstgöra i nationens högsta domstol.

Neil Gorsuch är för övrigt son till den första kvinnan som var chef för USAs motsvarighet till miljödepartementet, Environmental Protection Agency (EPA), Anne Gorsuch Burford (1942-2004). https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Gorsuch_Burford

Clarence Thomas svärs in som HD-domare 1991.

Processen som ledde fram till Gorsuchs konfirmation var sannolikt den mest kontroversiella sedan den likaledes huvudsakligen konservative Clarence Thomas invaldes i Högsta domstolen den 23 oktober 1991 efter att ha nominerats av president George H. W. Bush att efterträda Thurgood Marshall, som drog sig tillbaka av hälsoskäl. Thomas är liksom Marshall afroamerikan och därmed den andre svarte medlemmen i USAs Högsta domstol.

Domare Thomas anklagades mitt under konfirmationsprocessen av juridikprofessorn Anita Hill, som tidigare tjänstgjort under Thomas ledarskap, för sexuella trakasserier. Thomas nekade och betecknade Hills anklagelser som ”högteknologisk lynchning av uppåtsträvande svarta”. Han stöddes hela tiden av USAs konservativa och av en svart majoritet.

Thomas godkändes slutligen av senaten med röstsiffrorna 52-48. Om Thomas och kontroversen med Hill här: https://chnm.gmu.edu/courses/122/hill/hillframe.htm

President Donald Trump ser ut att vara rätt nöjd med sitt val till USAs Högsta domstol, domare Neil Gorsuch.

Neil Gorsuchs bekräftelse som HD-domare kan anses vara en seger för en konservativ rättsfilosofi, även om en majoritet i domstolen fortfarande kan förväntas rösta liberalt-aktivistiskt i frågor som rör exempelvis äktenskap, rätten till liv och religionsfrihet. Flera av de nuvarande ledamöterna är emellertid i en ålder då det kan bli aktuellt för dem att dra sig tillbaka. Det är därför fullt möjligt att vi får se fler Trump-nomineringar av ungefär samma slag som Neil Gorsuch. Denne  svärs in som medlem i Högsta domstolen i morgon den 10 april 2017.

Fotnot: De nu verksamma medlemmarna av USAs Högsta domstol är (inom parentes nominerande president samt tillträdesår): John G. Roberts (chefsdomare), född 1955 (George W. Bush 2005). Anthony M. Kennedy, född 1936 (Ronald Reagan 1988). Clarence Thomas, född 1948 (George H. W. Bush 1991). Ruth Bader Ginsburg, född 1933 (Bill Clinton 1993). Stephen G. Breyer, född 1938 (Bill Clinton 1994). Samuel Anthony Alito, född 1950 (George W. Bush 2006). Sonia Sotomayor, född 1954 (Barack Obama 2009). Elena Kagan, född 1960 (Barack Obama 2010). https://www.supremecourt.gov/about/biographies.aspx

 

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.