Rättegången mot ”kung Bibi” och annekteringen av Judéen och Samarien

Benny Gantz (till vänster) och Benjamin Netanyahu.

Benjamin Netanyahu blev för nästan ett år sedan den mest långvarige premiärminister som Israel haft under sin 72-åriga historia. Den nu 70-årige Netanyahu passerade då den judiska statens allra förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), när det gäller antalet år som israelisk regeringschef. Netanyahu har nu beklätt ämbetet i sammanlagt 14 år: 1996-99 och 2009 tills nu. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/20/benjamin-netanyahu-becomes-longest-serving-israeli-pm

Netanyahu visar heller inga tecken på att vilja lämna den politiska hetluften, låt vara att han den 17 november 2021 måste lämna över tyglarna till den tio år yngre Benny Gantz i enlighet med det koaltitionsavtal som ingåtts mellan Netanyahus Likud och Gantz Israel Resilience (Styrka för Israel) som ingår i den så kallade Blå-vita alliansen. Likud är en sammanslutning mellan flera konservativa och nationellt sinnade partier. https://www.euronews.com/2020/05/17/israeli-government-sworn-in-after-three-deadlocked-elections

Detta förutsätter förstås att Benjamin Netanyahu finns kvar på sin post om ett och ett halv år. I dagarna har nämligen rättegången mot Netanyahu – som åtalats för trolöshet, tagande av mutor och bedrägeri – tagit sin början sedan premiärministern in i det längsta stretat emot och hävdat, att åtalet endast är politiskt motiverat. Om han blir fälld på alla åtalspunkter riskerar han ett tioårigt fängelsestraff.

”Kung Bibi”, som Netanyahu kallas av sina anhängare, har fått stöd av den välkände judisk-amerikanske juristen och debattören Alan Dershovitz, som ingick i president Donald Trumps försvarsteam under riksrättsprocessen i början på året. Dershovitz, som bland annat menar att Israel ”should be ashamed of itself” för att Netanyahu ställs inför rätta, avfärdar i ett öppet brev åtalet med bland annat följande ord:

To bring down a duly elected prime minister on the basis of an expansive and unprecedented application of a broad and expandable criminal statute endangers democracy. https://www.jpost.com/israel-news/alan-dershowitz-publishes-open-letter-to-a-g-defending-netanyahu-581888

Benjamin Netanyahu själv har iakttagit en stridslysten attityd. Han vägrar gå med på en förhandsuppgörelse och har dessutom begärt att rättegången skall direktsändas: ”I also request that there be a live broadcast – not one that´s cut and that all the transcript writers on all the channels play with. A full live broadcast. Because I have nothing to hide. I want everything to be exposesd” https://worldisraelnews.com/netanyahu-ill-never-agree-to-a-plea-bargain/

Israel före och efter Sexdagarskriget 1967. Israel har lämnat tillbaka Sinai till Egypten och lämnat Gazaremsan.

Nästa stora uppgift för Netanyahu, Gantz och den nya israeliska koalitionsregeringen blir att genomföra den planerade annekteringen av judiska områden i Jordandalen samt Judéen och Samarien. För Netanyahu och många andra israeler är detta en historisk möjlighet som inte får gå förlorad. https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians/israels-netanyahu-says-he-wont-miss-west-bank-annexation-opportunity-idUSKBN2311I0

Judéen och Samarien, som upptar den så kallade Västbanken, lades beslag på av det dåvarande Transjordanien under det Första arab-israeliska kriget 1949. Området var tidigare en del av det brittiska Palestina-mandatet.  Israel gjorde i princip samma sak som jordanierna gjort efter Sexdagarskriget 1967. Herraväldet över området är omstritt och delvis utan fast gränsdragning och är inte på något sätt palestinaarabisk egendom, vilket man kan förledas tro om man nöjer sig med att följa systemmedias rapportering från området. https://en.wikipedia.org/wiki/Jordanian_annexation_of_the_West_Bank

Det oreras mycket i arabvärlden om att Israels annekteringsplaner är oacceptabla, men detta är av allt att döma till betydande del spel för galleriet. Bakom kulisserna accepterar flera arabiska ledare i exempelvis  Jordanien, Egypten och Saudiarabien Israels planer. Ett flertal arabiska länder är hjärtligt trötta på den Palestinska myndighetens eviga bråkande och nära nog totala inkompetens och oroar sig betydligt mer för vad Iran kan hitta på än Israel. https://worldisraelnews.com/behind-scenes-arab-leaders-signal-annexation-ok/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_campaign=20200527_m158556723_Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_term=_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09_09Read+Now_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09

Det sägs att det är svårt att sia, icke minst om framtiden. Det torde under alla omständigheter inte vara någon större risk eller chans, beroende på hur man ser på det, att Benjamin Netanyahu försvinner från maktens tinnar i brådrasket. Rättegången kan komma att dra ut flera år på tiden, och ”kung Bibi” kommer i vilket fall som helst att ersättas som regeringschef av Benny Gantz om halvtannat år.

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte