Arabisk propagandaoffensiv föfalskar Jerusalems historia

Västra tempelmuren, judendomens heligaste plats, har inget samband med judendomen enligt en ny resolution framlagd i UNESCO. Foto: Tommy Hansson

UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) har gjort det igen: röstat igenom en resolution som förvägrar Israel anknytning till sina heligaste platser i Jerusalem inklusive Tempelberget och Västra tempelmuren. http://www.jpost.com/Breaking-News/UNESCO-No-connection-between-Temple-Mount-and-Judaism-470050

Den här gången var det UNESCOs Program and External Relations Commission som vid ett möte i Paris med röstsiffrorna 24 för, sex emot och 26 nedlagda röster klubbade igenom en av palestinaaraberna framlagd resolution med innebörden, att judendomen inte har något samband med sina egna heliga platser i Jerusalem. Endast islam kan enligt resolutionens initiativtagare göra anspråk på heliga platser i den stad som blev judisk för dryga 3000 år sedan, närmare 1700 år innan religionen islam bildades!

Senast UNESCO röstade fram en sådan resolution var för ett halvår sedan. Jag kommenterade den på min blogg enligt följande och riktade skarp kritik mot  Sverige, som stödde resolutionen: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/

Sverige avstod från att rösta den här gången.

Den här gången hade Sverige i alla fall bättre omdöme genom att avstå från att rösta. Bland de 24 nationer som stödde motionen kan, förutom arabstaterna, nämnas Ryssland, Kina, Vietnam, Sydafrika och Senegal. Endast sex länder röstade emot: USA, Storbritannien, Estland, Litauen, Nederländerna och Tyskland. Länder såsom Argentina och Indien, liksom således även Sverige, vilka röstade för den Israel-fientliga och anti-judiska resolutionen i april, valde denna gång att lägga ned sina röster vilket på israeliskt håll betraktas som en liten framgång.

Att på fullt allvar hävda att judendomen inte har något att göra med Tempelberget och Västra muren (den så kallade Klagomuren) är att göra sig till åtlöje. De historiska bevisen för motsatsen är ju öronbedövande. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu uttryckte saken så samma dag resolutuonen antogs i Paris (min översättning från engelskan):

UNESCOs teatershow fortsätter. I dag antog denna organisation ännu ett på vanföreställningar byggt beslut genom att hävda att det judiska folket inte har något samband med Tempelberget eller Västra muren. Även om de inte läser Bibeln skulle jag vilja föreslå UNESCOs medlemmar att de besöker Titus triumfbåge i Rom. På denna kan man se vad romarna förde med sig hem sedan de förstört och plundrat det heliga templet på Tempelberget för 2000 år sedan. Där, i relief på Titus triumfbåge, finns den sjuarmade ljusstaken menorah som är det judiska folkets symbol och, vilket jag påminner er om, också är symbol för den judiska staten i dag. Snart kommer UNESCO att säga att kejsar Tito ägnade sig åt sionistisk propaganda.

En relief på Titus triumfbåge i Rom visar hur den segrande romerska armén bär med sig den sjuarmade menorahn, som stulits från det andra templet i Jerusalem.

Netanyahu raljerade vidare om att förnekandet av den judiska sambandet i Jerusalem vore samma sak som att hävda att kineserna inte har något med Kinesiska muren att göra och att Egypten inte har något med pyramiderna att göra (såväl Kina som Egypten röstade för övrigt för den historieförfalskande resolutionen).

Eller att Riddarholmskyrkan med sin svenska kungagravar inte är svensk, för att ta en snarlik jämförelse. Och vem vet, kanske detta kommer att hävdas av vår invandrade muslimska kommunitet i en framtid? Premiärministern menade vidare, att UNESCO – som har hand om FNs så kallade världsarv – nu förlorat den lilla legitimitet organisationen en gång eventuellt hade.

Riddarholmskyrkans kungagravar – svenska?

Israels UNESCO-ambassadör, Carmel Shama HaCohen, uttryckte bland annat följande kritik mot UNESCOs förbluffande historielöshet: ”Israel och det judiska folket behöver inte UNESCOs eller något annat lands bekräftelse på den speciella relationen mellan det judiska folket och staten Israel i allmänhet och de heliga platserna såsom Västra muren och Tempelberget i synnerhet.” Den israeliske presidenten Reuven Rilkin menade: ”Vi kan förstå kritik, men man kan inte ändra historien.”

Att ändra på historien är emellertid precis vad de palestinaarabiska propagandisterna är ute efter i den offensiv man för närvarande riktar mot FN-organet UNESCO. Med några ord, helt i avsaknad av historiskt stöd, söker man omintetgöra Jerusalems 3000-åriga judiska historia som inleddes med konung Davids erövring av staden från jebuséerna. Dessa ansträngningar, liksom de flesta andra historierevisionistiska projekt, kommer inte att lyckas. http://www.menorah-sweden.com/artiklar/reportage08nr3s12.html

 

 

 

 

Fariséerna: bättre än sitt rykte

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

Historieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

En forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

Så här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.

Rosh hashana: gott nytt 5774!

Rosh hashana – shofarblåsandets dag.

Via länken ovan kan ni lyssna till ett judiskt shofarhorn. Ett sådant ljuder enligt traditionen när det judiska nyåret – Rosh hashana – inträder den första dagen i månaden tishri. Rosh hashana är hebreiska för ”årets huvud” och kallas även åminnelsedagen eller shofarblåsningens dag. Shofarhornet  skall enligt konstens alla regler komma från en vädur. I år inleds Rosh hashana just i dag, den 4 september. Det år som så inleds anses vara 5774 efter världens skapelse.

Det judiska nyåret har flera bottnar. Det var på denna dag som G-d (jag använder i denna text detta judiska sätt att återge namnet på den allsmäktige skaparen, vars hela namn inte får skrivas ut) fullbordade skapelsen genom att skapa den första människan, Adam. Dennes första handling skall ha varit att utse G-d till universums konung och att därefter uppmana alla varelser att jublande utbrista:

Kom, låt oss tillbedja, buga och knäböja inför vår G-d, vår skapare.

Vid Rosh hashana utses således G-d till konung, bekräftas troheten till Honom samt också vårt åtagande att tjäna Honom. Judarna minns också under denna högtid Abrahams offer på Moria berg, då han fick av G-d i uppdrag att offra sin ende son Isak som ett brännoffer. G-d ville på så sätt pröva Abraham för att utröna, om Han kunde lita på denne.

Abraham står i begrepp att slakta Isak men hejdas av ängeln. Målning av Caravaggio 1603.

I 1 Mosebok 22:9-14 läser vi om denna händelse:

När de kom fram till platsen som G-d hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
I det ögonblicket ropade G-ds ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!”
”Ja, Herre!” svarade han.
”Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att G-d betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son,”
Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ´Herren utser´, och det namnet bär den än i dag.

Abraham bestod alltså provet och visade sig vara en värdig G-ds tjänare. På Rosh hashana anses G-d yttermera bedöma alla våra gärningar under det gångna året och beslutar på den grundvalen, vad som skall ske med oss under det kommande året. Under de tio dagarna från Rosh hashana till Yom kippur (försoningsdagen, den viktigaste och allvarligaste helgen för alla troende judar)) finns tid till eftertanke och botgöring inför den stundande domen.

Shofarhornets egenartade läte proklamerar enligt judisk tro G-d till konung, manar till ånger över våra synder, samt påminner om den dag det judiska folket genom Mose för all framtid mottog G-ds budord på Sinai berg. Shofarblåsningen representerar även ”det enkla skriet” från vår själs innersta djup och skall slutligen också förebåda den frälsande Messias ankomst.

I firandet av Rosh hashana ingår även en festmåltid, då mycket av det som förtärs är av det söta slaget: exempelvis äpplen med honung, granatäpplen, runda bröd med honung (alternativt socker eller salt, beroende på lokal tradition), bakelser och godis. Allt med en önskan om att det nya året skall bli sött och gott.

Eller:

Shana tova!