Om Fantomens ledsamma utveckling

Den vandrande vålnaden går loss med bögflagga mot ondskefull polsk homofob i uniform på omslaget till nya numret av serietidningen Fantomen.

Sajten Nyheter 24 tycks lida av svårartad nyhetstorka: det presenteras som en viktigare nyhet att Sverigedemokraternas gruppledare i Tierp, den eminente Joakim Larsson, på Twitter tar avstånd från Fantomen, den så kallade vandrande vålnaden (eller Dragos, som han också kallas på sina håll). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/sd-politiker-tar-avstand-fran-homofobfajtande-fantomen

”Jag läste mycket Fantomen när jag var grabb”, twittrade Joakim Larsson. ”Men här skiljs vår vandrande vålnad. Dit du har gått kan jag inte följa dig.”

Orsaken till Larssons avståndstagande är att den trikåklädde hjälten i Polens huvudstad Warszawa ger sig på polacker som ogillar Pride med bögflaggan, förlåt HBTQ-flaggan, i högsta hugg. Nu kommer väl inte Fantomens ställningstagande alldeles oväntat. I likhet med Joakim Larsson läste jag ofta och gärna serietidningen Fantomen i unga år, men när trikåmannen tenderade att bli alltmer politiskt korrekt drog jag öronen åt mig i relativt mogen ålder.

Larsson påpekar för Nyheter 24 att i senaste numret av serietidningen med den maskerade hämnaren, bilden av Fantomen som rättrådig homofobbekämpare sprider ett ”narrativ” om att alla som kritiserar Pride är ”våldsamma uniformerade nazister” i likhet med de polska extremnationalister som ger sig på Pride i Warszawa. Jag instämmer livligt i Larssons karaktäristik (hur mycket jag än må ogilla trendordet ”narrativ”).

Fantomens och Mandrakes skapare Lee Falk.

Nu är Fantomens krampaktiga politiska korrekthet kanske inte världens viktigaste fråga, men uppenbarligen anses den tillräckligt viktig för att Nyheter 24 skall placera en sverigedemokratisk kommunpolitiker vid skampålen.

Och visst. När till och med barn- och ungdomstidningar används som instrument för argumentet, att det är berömvärt att bokstavligt talat slå ner all opposition mot det man får tycka för att anses rumsren i samtidsdebatten –  då är det ändå, som jag ser det, så pass allvarligt att det är värt att påpeka!

Fantomen skapades av den amerikanske serietecknaren Lee Falk på 1930-talet; Falk hade redan som 19-åring rönt stora framgångar med serien om den magikunnige brottsbekämparen Mandrake. Den vandrande vålnaden, eller Christopher ”Kit” Walker som han egentligen heter, förutsätts ha varit en tradition som hade sitt ursprung på 1500-talet då den förste Fantomen såg dagens ljus. Fantomen-rollen gick sedan i arv från far till son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Falk

Fantomen är enligt seriens förutsättningar en exemplarisk förebild som gjort sig känd för att beställa in ett glas mjölk och en ostmacka på barer där omgivningen företrädesvis ägnar sig åt utsvävningar i alkoholintag. När någon skummis ifrågasätter Fantomens/Walkers val av beställning får han ofta på käften av vår hjälte – som stundom döljer sin trikåklädsel och något teatraliska mask under en voluminös överrock och hatt – och ett märke av Fantomens dödskallering som påtagligt minne av händelsen.

Fantomens hemvist är Dödskallegrottan någonstans i djungeln i det fiktiva landet Bengali på Afrikas östkust. Han omger sig med den något korpulente och undersätsige infödingen Guran, den vargliknande hunden Devil och den vita hästen Hero. Maka ända sedan 1939 är den sjuksköterskeutbildade simhopperskan och FN-tjänstemannen Diana Palmer. Paret har tvillingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantomen

”Kit” Walker och Guran i ett animerat samtal utanför Dödskallegrottan.

Den gamle pålitlige brottsbekämparen Fantomens metamorfos till en HBTQ-flaggsvingande PK-man i kvadrat med självpåtagen rätt att ge sig på Pride-kritiker med våld är i mitt tycke mycket ledsam. Man kan undra vad nästa steg kommer att bli – att Fantomen överger Diana och tvillingarna och flyttar ihop med en man?

Jag känner mig rätt övertygad om att Lee Falk gråter i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav.