Juholt varnade för en annalkande diktatur

Håkan Juholt, 58, var Sveriges ambassadör i Reykjavik 2017-20.

Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare under tio månader 2011-12. Han tvingades avgå under förödmjukande former efter flera skandaler varav de avgörande var av ekonomisk natur. 2017-20 var han Sveriges ambassadör på Island och är sedan september 2020 ambassadör i Sydafrika.

Det fanns förvisso ett och annat att kritisera hos Håkan Juholt. Jag gjorde det själv, bland annat i detta blogginlägg där jag kallar honom både ”skojare” och ”idiot”. Hårda ord, kanske, men det var så jag upplevde honom då: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/12/juholt-inte-bara-skojare-utan-ocksa-idiot/

Med det här inlägget vill jag ge Håkan Juholt en senkommen men dock upprättelse. Det beror på att jag helt nyligen av en händelse fick syn på en kort intervjutext i tidningen Dagens Industri den 16 oktober 2017, där Juholt förutspår att Sverige på sikt kommer att avveckla demokratin. https://www.di.se/nyheter/hakan-juholt-vi-haller-pa-att-avveckla-demokratin/

Juholt citeras i artikeln: ”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”

Den förre sosseledaren fyller på: ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter oss styras av medborgarnas värderingar.” Demokratin ”glider oss ur händerna”, menar Juholt och pekar på det faktum att partierna har svårt att hitta personer som vill kandidera till offentliga uppdrag.

Håkan Juholt yttrade dessa ord när han nyligen avslutat sitt riksdagsuppdrag och inte längre riskerade att bli utsparkad ur riksdagen och/eller socialdemokratin. Han tyckte att han kunde tala ut och det gjorde han med besked. Jag instämmer i Juholts farhågor men med den skillnaden, att jag tror att den hotande diktaturen kommer att te sig annorlunda.

Jag tror inte heller mycket på stridvagnarna på Sergels torg eller andra platser förutsatt att vi inte får en rysk invasion på halsen, något som inte helt kan uteslutas. Det är dock knappast teknokraterna och tjänstemännen som kommer att bestämma över oss utan – precis som förut – politikerna.

Intrånget i kongressen har tagits som intäkt för att censurera Trump-anhängare och konservativa.

Vi kan se klara tecken på detta i dessa tider, då framförallt S-politiker tar Trump-anhängares intrång i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari som intäkt för att inte bara trumpister utan även konservativa i stort hyser förgripliga åsikter vilka bör stoppas genom censur och deplattformering.

Statsminister Stefan Löfven hävdade i årets första riksdagsdebatt att det inte finns någon absolut rätt att ”häva ur sig vad som helst” på sociala medier och efterlyste tvingande diktat från EU. Enligt Mattias Lindberg, en borgerlig debattören och krönikör i nättidningen Bulletin, använder sig Socialdemokraterna  av en strategi man brukar se prov på i diktaturstater.

”Ett av kännetecknen för ett land med auktoritära tendenser”, konstaterar Lindberg i ett debattinlägg i Expressen den 23 januari 2021, ”är att den politiska oppositionen inte ses som legitim. Ledande socialdemokrater ägnar sig i detta nu åt att försöka detsamma i Sverige.” https://www.expressen.se/debatt/s-anvander-en-strategi-vi-brukar-se-i-diktaturer/

Som när justitieminister Morgan Johansson hävdar att Moderaterna söker ”gripa makten” med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller som när energiminister Anders Ygeman, utan att bli ifrågasatt av moderatorn, i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVT i det närmaste anklagar Åkesson och SD för att ha stormat Capitolium.

Håkan Juholt, som föddes i Oskarshamn 1962, verkar klara sig bättre som diplomat än som politiker. Som tack för sin gärning som Sveriges ambassadör på Island fick han av den isländska regeringen mottaga storkorset av den isländska Falkorden och nu återfinns han alltså i Pretoria i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt

 

 

Slöjgate: avslöjande för förtrycket i Iran och svenska feministers feghet

”De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.”

De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.  https://sv.wikiquote.org/wiki/Olof_Palme

Så uttryckte sig den dåvarande statsministern Olof Palme om samhällsutvecklingen i Iran kort tid efter Khomeinis och mullornas maktövertagande 1979. Det skulle förvåna mig om Stefan Löfven inte hade dessa ord aktuella för sig någonstans i sitt sinne, när han och hans harem av beslöjade kvinnor företog resan till Teheran nyligen i akt och mening att med den islamiska republiken Iran ingå fem avtal: om innovationer, jämställdhet, vägar och transporter, forskningssamarbete och informationsteknik. http://www.di.se/nyheter/avtal-mellan-sverige-och-iran/

Palme var frikostig med beröm till olika typer av diktaturer i Tredje världen, främst vänsterinriktade sådana. Kanske han bedömde ayatollahns variant av despoti som på något sätt socialistisk. De gånger Palme kritiserade kommunistiska stater är mycket lätt räknade. Han kallade en gång Tjeckoslovakiens president Gustav Husak ”diktaturens kreatur”, men det är väl i stort sett det hele, som danskarna säger. Vanligen blev han ursinnig om någon svensk politiker exempelvis kritiserade diktaturerna i Östblocket, de som gjorde det var enligt Palme fascister eller reaktionära kalla krigare.

Palmes linje var klar: det mesta som på något sätt kunde betecknas som vänster var bra, allt till höger var dåligt. Ju längre bort vänsterdiktaturerna låg, desto bättre var de. Ett av Palmes mer kända citat lyder: ”De värsta, otäckaste diktaturerna i dagens värld är kapitalistiska.”

Walk of shame: den ”feministiska” uppvisningen i Teheran får skarp kritik av människorättsorganisationen UN Watch.

Det är dock i stort sett omöjligt att tänka sig att kapitalismen skulle kunna fungera i en diktatur, eftersom kapitalism noga taget är detsamma som ekonomisk frihet. Kapitalism är i själva verket diktaturens motsats. Vare därmed sagt att Olof Palmes rykte som demokratins försvarare är synnerligen oförtjänt. Som ikon för socialdemokrater och andra vänsteranhängare duger han dock som alla vet fortfarande. http://www.dagen.se/debatt/en-myt-att-palme-var-demokratins-forsvarare-1.260251

En berättigad fråga är hur pass påläst vår nuvarande statsminister är beträffande den eländiga situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Känner han till att kvinnor stenas i detta shariadominerade land?https://tommyhansson.wordpress.com/2009/06/28/en-kvinna-stenas-i-iran/ Är han medveten om att homosexuella hängs en masse från höga lyftkranar? http://avpixlat.info/2016/04/14/brittisk-studie-visar-att-majoriteten-av-muslimer-i-landet-vill-forbjuda-homosexualitet/

Enligt Amnesty International avrättades under 2015 över 600 personer i Iran – män, kvinnor och barn. Orsaker till dödsdomarna kan vara allt från alkoholkonsumtion till utomäktenskapligt sex, homosexualitet och droghandel. Därmed är Iran med 78 miljoner invånare det land i världen som i absoluta tal avrättar näst flest människor. Ohotad etta på avrättningslistan är det kommunistiska Kina; officiell statistik saknas, men Amnesty uppskattar antalet avrättade per år till cirka 5000-6000. Trea är Saudiarabien med omkring 150 årliga avrättningar. http://aktuelltfokus.se/brutala-avrattningar-fortsatter-i-iran/

Att Löfven vet om att den iranskfödde forskaren Ahmadreza Djalali vid Karolinska institutet sitter fängslad i mullornas fängelse och riskerar dödsstraff på vaga grunder är fullt klart. http://www.sciencemag.org/news/2017/02/amnesty-calls-pressure-campaign-help-iranian-scientist-who-could-face-death-penalty Löfven hävdar att han tagit upp frågan om mänskliga rättigheter med Irans president Hassan Rouhani men har hittills vägrat att informera om exakt vilka frågor som togs upp.

Den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali riskerar dödsstraff.

Det framgår av vidstående länk till Tv4s rapportering från det svenska statsbesöket i Teheran att Löfven föredrar så kallad tyst diplomati, vilken påstås vara effektivare än offentliga utspel i media och politiska församlingar. Risken är väl bara att denna form av diplomati blir så tyst att den inte ens uppfattas av det land den riktas mot. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/l%C3%B6fven-tog-upp-m%C3%A4nskliga-r%C3%A4ttigheter-i-iran-3787503

Speciellt om man i likhet med det kvinnliga inslaget i Löfvens entourage lägger sig platt för de shariapraktiserande värdarna. Handelsminister Ann Linde och hennes delegationssystrar har blivit en visa över hela världen genom sin bisarra klädsel och har tvingats ta emot skarp kritik inte bara av ”främlingsfientliga” och ”rasistiska” element, som Linde låtit påskina i sina lama ursäkter i media, utan fastmer av seriösa människorättsorganisationer som Génève-baserade UN Watch. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch

UN Watch har kallat ”Slöjgate”, som man nog med visst fog kan kalla de kvinnliga delegationsmedlemmarnas säregna modeuppvisning, för Walk of shame. Masih Alinejad, en kvinnorättsaktivist från Iran, har uppmanat europeiska kvinnliga politiker som besöker Iran att välja bort täckande klädsel när de besöker Iran och har uttryckt sin besvikelse gentemot dem som inte hörsammar den uppmaningen på följande sätt:

European female politicians are hypocrites. They stand with French Muslim Women and condemn the burkini ban – because they think compulsion is bad – but when it happens to Iran, they just care about money. https://www.unwatch.org/walk-shame-swedens-first-feminist-government-don-hijabs-iran/

Nöjda miner när Löfven mötte Rouhani.

Människorättsorganisationen påpekar också, att vice statsministern i den ”feministiska” svenska regeringen, Isabella Lövin (MP), tidigare riktat skarp kritik mot USAs nyvalde president Donald Trump för dennes kvinnosyn – men när det gäller de reaktionära och kvinnofientliga mullorna i Iran, vilka fängslar kvinnor som inte följer påbjuden klädkod, är hon knäpptyst.

Såväl handelsminister Ann Linde som utrikesminister Margot Wallström har sökt misstänkliggöra kritiken av Slöjgate för att den egentligen skulle vara främlingsfientlig och rasistisk; därtill har de påpekat att det är lag på heltäckande slöjor för kvinnor i Iran. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jyVEo/wallstrom-om-slojbraket-bjorklund-ar-desperat

Den lagrelaterade invändningen är feg och defaitisktisk. Linde, Wallström med flera likasinnade lägger sig här platt för det muslimska patriarkatet, sannolikt vilseledda av vänsteraxiomet att det är förbjudet att kritisera något som har med främmande kulturer att göra. Ann Linde utsågs för övrigt 2011 till ”Årets Palestinavän”: http://www.socialdemokraterna.se/Pressrum/Pressarkivet/Nyhetsarkivet-2001–/Ann-Linde–Arets-Palestinavan-2011/

Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen vägrade däremot bära muslimskt inspirerad kvinnoklädsel när hon besökte Saudiarabien med motiveringen, att kvinnor har samma rätt att välja kläder som män har. Saudiarabien har i likhet med Iran lag på att kvinnor måste bära täckande klädsel. http://www.dailymail.co.uk/news/article-4032302/Female-German-minister-REFUSES-wear-hijab-visit-Saudi-Arabia-days-Angela-Merkel-calls-burka-ban.html

Tyska försvarsministern Ursula von der Leyen struntade i de saudiska lagarna om täckande kvinnlig klädsel när hon besökte Saudiarabien.

Von der Leyen var i det strängt wahhabitiska Saudiarabien för att träffa den ställföreträdande saudiske kronprinsen Salman bin Abdulazis Al-Saud, något som också respekterades av denne högt uppsatte representant för det saudiska kungahuset. Löfvens kvinnliga följe kunde ha gjort precis likadant -mullorna hade självfallet inte kastat Ann Linde et consortes i fängelse eller ens vägrat ta emot dem, något som skulle ha skapat en enorm internationell skandal som Iran inte på något sätt hade varit betjänt av.

Vi kanske ändå, trots allt, vara en smula tacksamma för att de svenska regeringskvinnorna valde att skämma ut sig och Sverige i Iran. Deras klädval, särskilt anmärkningsvärt eftersom ett avtal om jämställdhet mellan kvinnor och män skulle ingås, gav upphov till en enorm uppmärksamhet såväl inom som utom Sverige och placerade de kvinnofientliga lagar och bestämmelser som finns i Iran i bjärt blixtbelysning.

Slöja som obligatoriskt kvinnoplagg avskaffades i Iran på 1930-talet men återinfördes genom ayatollah Khomeinis islamiska revolution 1979. Genom Slöjgate avslöjades (!) både mullornas repressiva politik och svenska så kallade feministers exempellösa feghet och undfallenhet.

Tecknaren Kalle Strokirks syn på Slöjgate.

 

 

 

 

Rysk oppositionell: ”Vi förtjänar bättre än det vi har nu”

”Putin hilf uns” – Hjälp oss Putin – står det på den handskrivna skylten till höger som förekom i en Merkel-fientlig demonstration i Tyskland nyligen.

Allt är så eländigt i väst att vi lika gärna kan be Putin rädda oss.

Ungefär så resonerar sannolikt många av de Putin-anhängare som poppar upp i olika sammanhang, inte minst på ”nätet”. Den handlingskraftige före detta KGB-officeren och sovjetnostalgikern Putin skall rädda det dekadenta väst, inte bara från förödande mångkultur och massinvandring utan också från hotet från den så kallade Islamiska staten (IS, ISIS, ISIL, DAESH). Varför prata om ”hotet från Ryssland” när hotet från inhemska islamister är desto större? Så brukar resonemanget gå.

Jag talar här om de vanliga och normalt hyggliga västmedborgare som, oftast med all rätt, ifrågasätter tingens ordning i Sverige, Tyskland, USA och andra västländer vilka än så länge hålls i ett fast grepp av ängslig politiskt korrekthet och feg opportunism. Bland dessa finns också bildade individer som borde veta bättre. Således inte om Kremls professionella propagandister och ”troll” som på bred front infiltrerar våra medier och vårt samhällsliv.

Saker som obefintlig eller på sin höjd rudimentär demokrati och yttrandefrihet i Ryssland, liksom oblyg inblandning i andra länders angelägenheter, viftas undan som ovidkommande. Huvudsaken är att ”den starke mannen” Putin skall rädda oss.

Jag vill uppmana alla som har ett seriöst intresse av vad som verkligen händer i dagens Ryssland att tillgodogöra sig en filmad intervju med den ryske oppositionsmannen Vladimir Kara-Murza via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=nJXBpBPrRBo&feature=youtu.be Intervjun har lagts ut av American Enterprise Institute och omfattar även publikfrågor.

Vladimir Kara-Murza (till vänster) med Boris Nemtsov.

Filmen är över en timme lång men väl värd att se. Den ytterst vältalige Kara-Murza avlivar enligt min uppfattning de allra flesta av de oftast svepande och ytliga argument våra Putin-vänner brukar utkolportera i syfte att främja den ryska regimens sak och framställa den gamle KGB-mannen i Kreml som allas vår frälsare.

Vladimir Kara-Murza är föga känd på våra breddgrader men har under en följd av år, trots sin relativa ungdom, spelat en viktig roll i olika oppositionella sammanhang. Född i Moskva 1981 i en aristokratisk tatarsläkt har han arbetat som journalist och politiker sedan 2002. Han har bland annat varit korrespondent i London åt flera ryska medier samt BBC-korrespondent i Washington, D. C. Hans far var en känd TV-personlighet i Sovjetunionen och kritiker av den kommunistiska Brezjnev-regimen. Bland Kara-Murzas talrika uppdrag märks det som chefsrådgivare åt the Institute of Modern Russia. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vladimirovich_Kara-Murza

Kara-Murza har deltagit som oppositionell kandidat i flera val och då blivit föremål för allehanda trakasserier och angrepp från regimen. Detta i likhet med alla ryska samhällskritiker som är oppositionella på riktigt och inte har valt att låta sig inrangeras i Putins ”officiella” opposition. 2008 deltog han aktivt i den garvade dissidenten Vladimir Bukovskijs – vilken bland annat talat om EU som ”det nya Sovjetunionen” – presidentvalskampanj. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

Riktigt illa höll det på att gå 2015, när Kara-Murza vid hemkomsten till Moskva efter en resa ute i landet blev akut sjuk – förmodligen efter att ha förgiftats – efter en måltid. Läkarna vid sjukhuset han fördes till gav honom fem procents chans att överleva. http://www.nytimes.com/2016/08/21/world/europe/moscow-kremlin-silence-critics-poison.html?_r=0 I Ryssland är det vanligt att ”besvärliga” individer förr eller senare möter en ond, bråd död i likhet med journalisten Anna Politkovskaya 2006, KGB-avhopparen Alexander Litvinenko 2006, juristen och korruptionsavslöjaren Sergej Magnitskij (2009) och den karismatiske oppositionspolitikern Boris Nemtsov (2015).

Misshandel och tortyr ledde till att Sergej Magnitskij avled i ryskt fängelse.

I början av intervjun erinrar Kara-Murza om mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov (1959-2015), som sköts till döds på en bro bara ett stenkast från Kreml i hjärtat av Moskva den 27 februari 2015. Nemtsov var 1997-98 vice premiärminister i Boris Jeltsins regering och blev senare en av de mest framträdande oppositionspolitikerna i rörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet (PARNAS), sammanhang i vilka även Vladimir Kara-Murza synts. Jag skrev följande om det laglösa Ryssland efter mordet på Nemtsov: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

I Vladimir Kara-Murzas ögon bör även den ryska utrikespolitiken ses i ett inhemskt perspektiv, med andra ord ”inrikes utrikespolitik”:

Orsaken till Putins engagemang för Assad-regimen i Syrien är inhemsk. Allt som regimen gör har med inhemska maktsträvanden att göra, även om det sker i Syrien och Ukraina. När problemen hopar sig på hemmaplan beger sig Putin utomlands. Det ligger även i Putins intresse att hålla en diktatorskollega som Assad under armarna.

Vidare uppmanar Kara-Murza andra länder att inta ett långsiktigt perspektiv på Ryssland. I USA, hävdar han, finns i stort endast två synsätt när det gäller Ryssland: antingen sväljer man allt som Putin-regimen säger och gör med hull och hår eller också skyller man allt ont som sker i världen på Ryssland. Något mellanläge tycks inte finnas.

– Ryssland förtjänar bättre än det vi har nu, menar Vladimir Kara-Murza. Vi behöver inte ha det så här i evighet. Påståendet om att ryssarna längtar efter starka ledare är en vandringssägen som gränsar till det rasistiska. Ända sedan det liberala och framstegsvänliga partiet Kadetterna blev största parti i valet till statsduman 1906 har det gått bra för sådana partier när valen varit någorlunda fria.

Enligt Kara-Murza bör USA (och omvärlden i övrigt, får man förmoda) inte blunda för de övergrepp som sker i Vladimir Putins Ryssland. Han berömmer också den så kallade Magnitsky Act, en sanktionslag som 2012 antogs av kongressen i USA i syfte att förhindra ryska befattningshavare, som varit delaktiga i mordet på den ryske juristen Sergej Magnitskij i Butyrka-fängelset 2009, att  utnyttja det amerikanska banksystemet. Mer om Magnitskij: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij.

Vladimir Putin – desperat att behålla makten.

-Magnitskij-lagen är inte anti-rysk, som det hävdats, utan prorysk, säger Kara-Murza i intervjun. Den riktar sanktioner mot individer som förtrycker folk och stjäl deras pengar. Det är en bra lag, låt vara att den inte tillämpats särskilt kraftfullt.

Enligt Kara-Murza har den väljare som står framför en valurna ingen riktig chans. Hela statsapparaten inriktas på att hjälpa fram Putins parti, Förenade Ryssland, till seger på alla nivåer. Även av regeringen sanktionerade oppositionspartier tillåts få visst antal röster, men för Kara-Murzas Partiet för folkets frihet (PARNAS) – alltså ett verkligt oppositionsparti – är utsikterna hopplösa. De kandidater partiet lyckats få invalda i olika församlingar i hela Ryssland kan räknas på ena handens fingrar. https://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Freedom_Party

Så här ser alltså verkligheten ut i Putins Ryssland. Och några tecken på att machomannen i Kreml och hans hejdukar skulle ha lyckats särskilt väl när det gäller att komma till rätta med radikal islam och jihadism i det egna landet finns knappast heller att uppbåda. Rysslands problem med islam är väl så stora som de vi har i väst, och i dag utgör muslimska trosbekännare omkring 15 procent av Rysslands befolkning – en andel som ständigt är i stigande. Tilläggas kan att Ryssland är en av den islamska skurkstaten Irans mest pålitliga allierade. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Levada Centers undersökning visade, att Förenade Ryssland tappat 15 procents sympatier sedan i januari 2016. Strax därefter förbjöds institutet!

Allt är dock inte nattsvart i Ryssland med demokratiska och frihetliga mått mätt. Enligt en nyligen genomförd undersökning, omfattande 1600 personer i 48 regioner, inför de förestående valen till statsduman tappar Förenade Ryssland snabbt i popularitet. Undersökningen i regi av Levada Center ger Putins parti endast 31 procents sympatier vilket indikerar stora förluster i det kommande valet: http://www.rferl.org/contentinfographics/putins-party-losing-popularity/27970155.html

Putins svar på den för honom och hans parti ytterst oroande undersökningen kom blixtsnabbt: Levada, det enda oberoende mätinstitutet i Ryssland, förbjöds på stubben! http://cornucopia.cornubot.se/2016/09/diktaturen-ryssland-forbjuder-det-sista.html?spref=tw

Så reagerar inte en regim som känner att den sitter säkert i sadeln och har kontroll på läget. En sådan desperat reaktion tyder i stället på rädsla för att förlora makt, inflytande och pengar och på en monumental osäkerhet. Av samma skäl har Putins trupper en stående order att skjuta skarpt på demonstrationer som uppfattas som ordningsstörande.

Utomlands ägnar sig Ryssland åt hemlig infiltration av medier med syftet att skapa förvirring och osäkerhet i väst men också att göra den ryska befolkningen mer informationsresistent. En känsla av att ”alla ljuger, det går inte att lita på någon” skall skapas. Givna måltavlor är NATO, USA och EU. http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/prag-ryssland-agnar-sig-at-hemlig-infiltration-av-medier

Vladimir Kara-Murza (längst till vänster) med sovjet- och rysslandsexperten Anne Applebaum och Vladimir Bukovskij.

Sammanfattningsvis kan vi fråga oss hur många av oss som, trots alla de de skavanker vårt eget demokratiska system förvisso har, egentligen vill ha hit de förhållanden som råder i Ryssland. Alltså statsdiktatur, trakasserier av och ibland godtyckliga fängslanden och rentav mord på oppositionella, hejdlös korruption överallt, statsstyrd mediekontroll, omfattande militär inblandning utomlands och militärstyrkor med en stående order att vid behov öppna eld mot civila.

Ni som gillar Putin – tror ni fortfarande att han kan ”rädda” oss?

 

 

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

 Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

 ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

 Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!