Posted tagged ‘Dispatch International’

Myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande

1 augusti, 2015

55_big Världens nordligast belägna moské finns i Norilsk i Ryssland.

Det finns en efterhängsen myt, icke minst florerande på Facebook, som vill göra gällande att Putins Ryssland skulle utgöra en pålitlig spärr mot muslimskt och/eller islamistiskt inflytande.

När det potentiella ryska hotet mot Sverige kommer på tal finns det alltid några snillen som skriver ungefär som så, att ”Hellre Putin än ISIS”. Instämmandena och gillandena brukar dugga tätt. Resonemanget går ut på att om man måste välja så är Ryssland alla gånger att föredra. Underförstått är också att ryssarna skulle göra processen kort med muslimerna/islamisterna.

Det här sättet att haspla ur sig illa övertänkta åsikter är typiskt för notoriskt oinformerade Facebook-användare. ”Valet” som redogörs för ovan – Putin eller islam – är nämligen inget val alls och kommer garanterat aldrig att göras. Skälet härför är enkelt: islam och islamism är nämligen dagliga realiteter och hot också i Ryssland, som president Putin trots aktningsvärda försök i framförallt Tjetjenien inte har lyckats neutralisera.

Så om olyckan skulle vara framme och vi invaderades av ryska trupper skulle detta med andra ord innebära, att vi tvingades leva under rysk ockupation OCH fortsatt om inte ännu större islamskt inflytande. En stor del av de ryska militärförbanden består ju faktiskt av muslimska trosbekännare, vilka nog inte kan förväntas vara särskilt benägna att ta i med hårdhandskarna mot trosfränderna i Sverige.

130801_RK_EidPrayerMoscow_jpg_CROP_article568-large Muslimer i bön i Moskva i augusti 2012 vid högtiden Eid al-Fitr, som avslutar ramadan.

Rysslands befolkning består i dag av till omkring 15 procent muslimer, vilket innebär att av en befolkning på cirka 144 miljoner är 21-23 miljoner muslimer. Bara i Moskva finns vid pass två miljoner muslimer men endast fyra moskéer, att jämföra med de omkring 7000 moskéer som finns i hela Ryssland. Det är en betydande muslimsk närvaro såväl procentuellt som reellt.

Som ett kuriosum kan nämnas att världens nordligast belägna moské återfinns i staden Norilsk, skapad 1953, som har ett invånarantal på 200 000 varav en fjärdedel är muslimer. Norilsk ligger på Tajmyrhalvön 300 kilometer norr om polcirkeln. Moskén, som heter Nurd Kamel-moskén, återfinns därmed i Guinness rekordbok: http://se.sputniknews.com/swedish.ruvr.ru/2012_06_07/77420025/

Det postkommunistiska Ryssland har hela tiden haft att kämpa mot islamsk fundamentalism, något som krigen i Tjetjenien 1994-96 samt 1999 och framåt visat. Tjetjenien är en autonom delrepublik i Kaukasus i sydvästra delen av Ryssland som grundades 1993 och har en befolkning på cirka 1,3 miljoner. Ledare för denna entitet ät Ramzan Kadyrov, som av motståndarna kallas ”rysk marionett”.

Islamistiska separatister har dock upprättat ett embryo till statsbildning som kallas Tjetjenska republiken Itjkerien, men denna skapelse erkänns endast av Georgien. Det var den 1-3 september 2004 som tjetjenska separatister utförde sitt blodigaste dåd. Det skedde i en skola i Beslan i Nordossetien, vilken intogs av separatister och fundamentalistiska muslimska terrorister.

BOMBERNA+HÄNGDE+I+TAKET               1877785

Ovan förödelsens styggelse efter gisslandramat i Beslan 2004. Nedan visas terrorledaren Basajevs döda kropp upp 2006.

Terroristerna tog skolbarn, lärare och annan personal som gisslan, och i samband med att ryska säkerhetsstyrkor stormade skolan dödades minst 338 personer inklusive 155 barn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslandramat_i_Beslan Separatistledaren Sjamil Basajev tog senare på sig ansvaret för terrordådet. Basajev kallades ”Rysslands mest eftersökte man” när han uppspårades och dödades i en operation genomförd av säkerhetstjänsten FSB den 10 juli 2006.

Inför de vinterolympiska spelen i februari 2014 i Sotji, beläget i Krasnodar-regionen i södra Ryssland, befarades att islamistiska terrorister skulle slå till i syfte att få sin sak uppmärksammad inför världssamfundet. Många såg terrordådet i staden Volgograd – som tidigare hette först Tsaritsyn och därefter Stalingrad – i slutet av december 2013 som en generalrepetition inför Sotji-OS. 16 människor omkom och ett 50-tal skadades i en självmordsmördarattack genomförd av en man och en kvinna. http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodlig-explosion-varning-infor-sotji-os/

Säkerhetspådraget i Sotji var dock massivt, och något terrordåd materialiserades dessbättre inte trots uttalade (tjetjenska) hot inför storevenemanget: http://iranaware.com/2013/07/04/russia-chechen-muslim-terrorist-leader-calls-for-attacks-on-upcoming-winter-olympics-in-sochi/

En av de bästa och mest informativa texter jag läst om islams utveckling i Putins Ryssland återfinns i Dispatch International, en publikation jag själv har nöjet att då och då medverka i, den 22 oktober 2013 med Lars Hedegaard som författare. ”Ryssland genomgår en demografisk revolution som fundamentalt kommer att förändra landets karaktär”, framhåller Hedegaard inledningsvis. Denna utveckling kommer möjligen att få ännu större konsekvenser för landets framtid än Sovjetunionens kollaps 1991. Hedegaards artikel här: http://www.d-intl.com/2013/10/22/nasta-skrackscenario-ett-muslimskt-ryssland-bevapnat-till-tanderna/

Muslim_distribution-1440x564_cMuslimsk spridning i världen.

Den etniskt ryska delen av befolkningen minskar med i runda tal 0,6 procentenheter varje år under det att den muslimska folkdelen ökar med ungefär lika mycket. Om några år kan det beräknas att de ryska militärstyrkorna till hälften kommer att utgöras av muslimska trosbekännare. Befolkningsutvecklingen beror på de muslimska kvinnornas högre nativitet. Ryska kvinnor föder i genomsnitt 1,4 barn medan förhållandet i Moskva är endast 1,1 barn per rysk kvinna. För att upprätthålla befolkningen behövs 2,1 barn per kvinna. En av anledningarna till den bristande nativiteten anges vara de ryska männens ymniga alkoholism – kvinnorna drar sig för att skaffa barn med alkoholiserade män som riskerar bli opålitliga fäder.

Muslimska kvinnor föder i genomsnitt 2,4 barn, och i Moskva kan tartarkvinnor föda 6 barn och tjetjenska och ingusjiska kvinnor ända upp till 10 barn. Det beräknas vidare att tre-fyra miljoner muslimer flyttat till Ryssland från de tidigare sovjetrepublikerna Azerbajdsjan och Kazakstan. Den muslimska tillväxten utgör helt enkelt en befolkningsmässig tickande bomb som kan komma att få grava konsekvenser för den internationella utvecklingen.

Lars Hedegaard avrundar med följande ord:

Det västerländska antagande som så länge rått – att det kalla kriget är över – kan visa sig vara en myt. Västvärlden kan snart stå inför ett muslimskt dominerat Ryssland beväpnat till tänderna.

Det inte bara KAN visa sig vara en myt. Det nya kalla kriget, som inleddes när Vladimir Putin blev rysk president år 2000, ÄR i full gång och ju förr vi inser detta och inrättar oss därefter, desto bättre: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

En annan kännare av islam och islamism, den amerikanske forskaren och skribenten Daniel Pipes (som Hedegaard refererar till), menar att det är ett misstag att stirra sig blind på islamiseringen i länder såsom Storbritannien och Sverige. I stället är det Ryssland med dess mångmiljonhövdade muslimska befolkning som är värt vårt noggrannaste studium, icke minst med tanke på den ryska kärnvapenkapaciteten: http://sv.danielpipes.org/13550/muslimskt-ryssland

xinsrc_4421004190529500315197 Putin tillsammans med Irans högste ledare, ayatollah Khamenei. Ryssland och Iran samarbetar bland annat om kärnvapenteknologi.

Ett muslimskt Ryssland rustat med kärnvapen. Det är således vad den historiska utvecklingen i värsta fall kan ha i beredskap för oss. Det är dock enligt mitt förmenande tillräckligt illa att Vladimir Putin redan nu spelar under täcket med islamistiska galningar på olika håll i världen och förser dessa med vapen såväl som kunnande.

Det är ett ämne som berörs av bloggaren Daniel Greenfield, forskare vid Freedom Center i New York, i ett inlägg från den 21 april 2010. ”Det är ingen hemlighet”, framhåller Greenfield, ”att Ryssland är världens största icke-muslimska understödjare av islamsk terrorism. Ryska vapen och rubler flödar in i Iran och Syrien, och därifrån till terroristgrupper över hela Mellanöstern.”

Slutligen måste det sägas vara alarmerande att ryssarna även delar med sig av sina kunskaper vad gäller kärnvapenteknologi till mullornas Iran, som nyss slutit ett avtal med USA och andra makter – inklusive Ryssland – om den iranska atomindistrin men som fortsätter med sin sinistra retorik om att utplåna såväl USA som Israel. Alltmedan Obama och Kerry försäkrar att de inte menar vad de säger: http://www.frontpagemag.com/point/259641/kerry-irans-death-america-doesnt-mean-they-want-daniel-greenfield

Greenfields fem år gamla men mycket tänkvärda bloggtest här. http://sultanknish.blogspot.se/2010/04/russia-georgia-and-islamic-terrorism.html

 

Därför blir världen farligare efter Iran-avtalet

17 juli, 2015

ShowImage Förhandlingsgänget i Wien. Det är knappast förvånande att den storskrattande mannen näst längst till vänster är Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif.

Efter två års långdragna förhandlingar har ett avtal om Irans kärnteknologiska program ingåtts i Wien. Medan ledande världsaktörer såsom USA, EU, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kina och Ryssland välkomnar uppgörelsen, talar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om ”ett historiskt misstag” och får medhåll av sitt lands opposition och merparten av media.

Föga oväntat gör även Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) liksom dennas företrädare Carl Bildt (M) tummen upp för det för några dagar sedan ingångna avtalet. Bildt gör närmast vågen på sin blogg Alla dessa dagar när han hyllar USA:s utrikesminister John Kerry som en Henry Kissingers jämlike och antyder, att här kan det vankas Nobels fredspris vad det lider. https://carlbildt.wordpress.com/

Bildt hudflängdes rätt ordentligt när han besökte Iran i början av 2014, det första svenska utrikesministerbesöket sedan Anna Lindh var där 2002. Kritikerna pekade på att Iran är en hård islamistisk diktatur, där de mänskliga rättigheterna i allmänhet och respekten för kvinnor i synnerhet inte står högt i kurs för att uttrycka sig försiktigt. På sin blogg presenterar Bildt med bland annat dessa ord en kort historik över västs kontakter med Iran sedan början av förra årtiondet: ”Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.”

Som vi skall se nedan är denna bild på intet sätt ologisk, och det förefaller aningen märkligt att den rutinerade utrikespolitikern och -analytikern Bildt på sin blogg kan tala om president Rouhanis ”liberalare agenda” trots att landets shariadomstolar dömer fler människor än någonsin till döden och den omänskliga behandlingen av oliktänkande fortsätter med oförminskad styrka.

007 Lars Lundberg visar i en alldeles för litet uppmärksammad bok hur Carl Bildt som studentpolitiker hade utpräglade Palestina-sympatier, Foto: Tommy Hansson

Att Israel-skeptikern Carl Bildt, vilken redan som ung studentpolitiker i skilda sammanhang uttryckte stor förståelse för palestinaarabernas situation (se Lars Lundberg: Bilder av Bildt, Legus 1994, sidan 73), skulle hysa någon större förståelse för Israels utsatta situation i sammanhanget var givetvis inte att vänta. Bildt borde ändå ha noterat de våldsamma utfallen mot såväl Israel som USA på den så kallade al-Qudsdagen den 10 juli.

Denna helgdag, som proklamerades av den iranska Khomeini-regimen och hålls varje år den sista fredagen i den heliga månaden ramadan, är ägnad att visa solidaritet med den palestinaarabiska saken och särskilt då anspråken på Jerusalem som palestinsk huvudstad (al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem).

Miljontals iranier gav sig denna dag ut på gatorna och vrålade slagord som ”Död åt Israel” och ”Död åt USA” samtidigt som israeliska och amerikanska flaggor brändes. Detta skedde alltså bara någon dag innan det omskrivna Iran-avtalet godkändes av alla inblandade parter.

Tidigare i veckan hade president Rouhani, som egentligen bara är en marionett åt det styrande väktarrådet och dess ledare Ali Khamenei (president 1981-89), uppmanat sina undersåtar att ”skrika ut sitt hat mot sionisterna”. Irans utrikesministerium försäkrade å sin sida att stödet för det palestinaarabiska våldet mot Israel kvarstår. http://freebeacon.com/national-security/iranians-burn-us-flag-chant-death-to-israel

blog%20time%20magazine%20picture   Iranier bränner en amerikansk flagga i Teheran.

Vad Carl Bildt och andra som hyser en oomkullrunkelig tro på internationell diplomati som alltings lösning – en inställning inte fungerade något vidare inför uppmarschen mot Andra världskriget – inte tycks inse, är att Iran lika litet som Nazityskland är något normalt land. Jihadexperten Ephraim Herrera, författare till boken Jihad – Fundamentals and Fundamentalism, pekar på teokratin Iran som ett land med en messiansk, apokalyptisk grundsyn vars mission det är att säkra världen för sin egen variant av shiamuslimsk fundamentalism och samtidigt utplåna Israel. Herrera menar att västvärlden bortser från detta och att Iran menar sig kunna utveckla kärnvapen trots det nu ingångna avtalet: http://unitedwithisrael.org/watch-irans-messianic-ideology-ignored/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_campaign=20150715_m126590510_Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_term=more_btn_dark_jpg

Mitt syfte är här inte att göra en ingående analys av det 159-sidiga avtal som Carl Bildt och hans meningsfränder känner en sådan uppenbar entusiasm för, utan snarare att försöka erbjuda en sammanfattning av vad det kan komma att innebära för Mellanöstern i stort med särskild bäring på den judiska staten Israel, vilken de iranska ledarna rutinmässigt säger sig vilja utplåna.

Jag låter den ansedda israeliska tidningen Jerusalem Post sammanfatta avtalets huvuddrag med följande ord http://www.jpost.com/Middle-East/Iran-nuclear-deal-reached-408871:

/The deal/ allows Iran to retain much of its nuclear infrastructure, and grants it the right to enrich uranium on its own soil. But the deal also requires Iran to cap and partially roll back that infrastructure for ten to fifteen years, and grants the UN´s nuclear watchdog /IAEA/ managed access to monitor that program with intrusive inspections. In exchange, the governments of Britain, France, Russia, China, the US and Germany have agreed to lift all UN sanctions on the Islamic Republic – once Iran abides by a set of nuclear-related commitments.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu varnade redan i september 2013 för att ett internationellt avtal med Iran skulle kunna vara en fälla. Han jämförde med hur det var 2005, då världens pariamakt nummer ett, Nordkorea, skenbart gick med på att avbryta utvecklandet av ett eget kärnvapen – endast för att testa sitt första kärnvapen året därpå. Netanyahu citerades då i New York Times: ”Just like North Korea before it, Iran professes to seemingly peaceful intentions; it talks the talk of nonproliferation while seeking to ease sanctions and but more time for its nuclear program.” http://www.nytimes.com/2013/09/23/world/middleeast/netanyahu-is-said-to-view-iran-deal-as-a-possible-trap.html?_r=0

safe_image Netanyahu har pekat på likheterna mellan Nordkorea och Iran.

Skillnaden mellan Nordkorea och Iran är att nordkoreanerna låg längre fram i sin kärnvapenutveckling än vad Iran enligt de flesta experter gör i dag. Ändå lär världssamfundet inte kunna bortse från den ganska skrämmande parallellen mellan Nordkorea och Iran – Nordkorea har exempelvis till Iran utan reaktion från USA:s sida levererat komponenter till missiler i uppenbar strid med FNs sanktioner, något jag tidigare skrivit om i Dispatch International: http://www.d-intl.com/2015/04/20/nordkorea-och-ryssland-levererar-robotar-till-iran-usa-morkar/ Även Ryssland har bedrivit sådan exportverksamhet till Iran.

Premiärminister Netanyahu har outtröttligen varnat USA och resten av världen för de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av att låta Iran få möjligheter att utveckla kärnvapen. I ett uttalande utfärdat via det israeliska utrikesministeriet den 15 juli framhåller han bland annat följande:

The world is a much more dangerous place today than it was yesterday. The leading international powers have bet our collective future on a deal with the foremost sponsor of international terrorism /…/ The bottom line of this very bad deal is exactly what Iran´s President Rouhani said today: ‘The international community is removing the sanctions and Iran is keeping its nuclear program.” /…/ Israel is not bound by the deal with Iran because Iran continues to seek our destruction.” http://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-14-July-2015.aspx

Så är det naturligtvis. Trots att avtalet ger internationell insyn i det iranska atomenergiprogrammet, och trots att iranierna gått med på att FN-sanktionerna återupptas inom 65 dagar om avtalet bryts, torde Teheran inte ha mycket att oroa sig över. Som konstaterats ovan har Iran ganska ogenerat överträtt sanktionerna utan att vare sig FN eller USA reagerat. Den iranska prästregimen har under hela sin existens visat sig till fullo behärska internationellt falskspel på hög nivå och ser nu sannolikt fram emot sin största uppvisning någonsin i denna tvivelaktiga konst.

11753703_1086152138079934_8878891355268368626_nSkillnaden i inställning mellan USA och Iran enligt en karikatyrtecknares uppfattning.

I följande israeliska video visas på ett pedagogiskt sätt under rubriceringen ”How to con America” hur Iran gått i land med att utnyttja USA:s övertro på diplomati. Löften som tidigare levererats, exempelvis om att tillåta obegränsade inspektioner av landets atomenergianläggningar, har övergivits och USA har gått med på detta för att inte äventyra avtalet. Iran fortsätter också, precis som tidigare, att underblåsa oron i Mellanöstern i syfte att främja sin shiamuslimska agenda och har givetvis heller inte en tanke på att sluta misshandla och tortera den inhemska oppositionen, hänga homosexuella och döma kvinnor till stenande. http://unitedwithisrael.org/watch-how-to-establish-a-bad-nuclear-deal-with iran/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_campaign=20150715_m126571864_%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_term=more_btn_light_png

I Mellanöstern har reaktionerna på Iran-avtalet varit blandade. Mest entusiastisk har Syriens diktator Bashar al-Assad, mannen som triggade igång den blodiga Syrien-konflikten med sin brutala behandling av landets opposition och beredde vägen för ISIS, varit. Däremot anser sig Irans främsta konkurrent som regional stormakt, det sunnitiska/salafitiska Saudiarabien, anledning att oroas desto mer. Enligt brittiska The Telegraph sätter nu den judiska staten och den sunnimuslimska arabvärlden upp en enad front mot det hotfulla Iran: ”Israel and the Sunni Arab world have set aside old grievances to stand together against the Wests´s engagement with Iran.

untitled Dåvarande utrikesminister Bildt välkomnas i Teheran av Irans president Rouhani.

Carl Bildt tycks på sin blogg enligt ovan mena, att Irans rykte som ondskefull diktatur till stor del är påhittat av illvilliga fiender i västvärlden samt att president Rouhani är en ganska hygglig prick. Man undrar då hur Bildt förklarar det faktum, att Iran under ”liberalen” Rouhanis presidentskap avrättar fler människor än någonsin: Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor i världen.

De flesta avrättade personerna, varav merparten tillhör förföljda minoriteter såsom kurder och balucher, har dömts för narkotikabrott. I en rapport från Amnesty International 2014/15 heter det: ”Det finns en rad andra brott som kan leda till dödsstraff i Iran, däribland sexuella lagbrott som samkönat sex, samt olika religiösa överträdelser.”  Enligt FN-rapportören Ahmed Shaheed hängdes minst 28 kvinnor offentligt under fjolåret. Shaheed anser att det kan ha skett över 600 avrättningar i Iran 2014, väsentligt fler än de 369 som regimen har bekräftat. http://shaheedoniran.org/english/dr-shaheeds-work/latest-reports/march-2014-report-of-the-special-rapporteur/

Ännu återstår för den amerikanska kongressen i Washington, D. C. att godkänna avtalet. När Vita huset väl skickat alla relevanta dokument till Capitol Hill har kongressens båda kamrar 60 dagar på sig att godkänna avtalet, göra ingenting eller rösta emot avtalet. President Barack Obama har lovat lägga in sitt veto mot alla försök att ogiltigförklara avtalet, och för att riva upp ett sådant veto krävs två tredjedels majoritet i kongressen. http://www.nytimes.com/2015/07/15/world/middleeast/congress-iran-nuclear-deal.html?_r=0

CJ4yGCIVEAAug7S

Ryska myndigheter förbjuder yoga

5 juli, 2015

004 Min yogabok från 1960-talet. Foto: Tommy Hansson

Ryska myndigheter börjar nu betrakta yoga som en påstådd del i en oönskad religiös kultverksamhet.

Den brittiska tidningen The Independent rapporterar att minst två studior – Aura och Ingara i den centralt belägna staden Nizjnevartovsk – fått brev från kommunala makthavare med uppmaningen, att upphöra med all yogaundervisning i kommunala byggnader. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/russia-bans-yoga-as-part-of-crackdown-on-religious-cults-10355676.html

Närmare bestämt gäller det hathayoga, den yogaform som är mest känd i Europa och som erbjuder stressade västerlänningar en möjlighet att genom övningar och meditation få bättre personlig balans och koncentration. Hathayoga (hatha betyder kraftfull) kan sägas vara en ”lagom” yogaform för västerlänningar, där övningar och ställningar inte anses vara alltför svåra att genomföra. 1949 öppnades ett nordiskt institut i Stockholm med syftet att lära ut hathayoga.http://nordiskyoga.se/virya-

3212860_2048_1152 Patriarken Kirill, överhuvud för Rysk-ortodoxa kyrkan, och president Putin. Oberoende andlighet ses med misstänksamhet i Ryssland.

Den engelskspråkiga tidningen Moscow Times http://www.themoscowtimes.com/news/article/central-russian-officials-crack-down-on-yoga-in-bid-to-stifle-spread-of-occultism/524552.html refererar till två brev i vilka kommunala befattningshavare i Nizjnevartovsk, en stad med cirka 265 000 invånare vid floden Ob, diskuterar möjligheterna att sätta stopp för den anstötliga yogaverksamheten.

Det ena är avfattat av en Sergej Levkin, förste biträdande chef i kommunledningen, och ställt till chefen för social- och ungdomspolitiken. Brevet uppmanar den senare att vidta åtgärder för att stoppa lektionerna i hathayoga: ”Åtgärderna är nödvändiga för att förhindra spridningen av nya religiösa kultur och rörelser.”

I det andra brev som omnämns av Moscow Times hävdas det att hathayoga är ”oupplösligt förenat med religiösa handlingar” samt är av ”ockult karaktär”.

Nyligen avhölls den första International Yoga Day runt om i världen. I yogans hemland, Indien, menade en muslimsk politiker att detta var ett försök att tvinga på folk hinduiska seder och bruk, vilka anses strida mot den muslimska religionen. En hinduisk nationalistpolitiker svarade med att alla yogakritiska muslimer borde ”dränka sig i havet”.

falun_gong_time De kinesiska myndigheterna uppskattar inte ideologisk konkurrens.

Det är inte svårt att urskilja den verkliga anledningen till den negativa attityden gentemot andliga och/eller religiösa företeelser. Putins Ryssland tycks vara på väg att utvecklas i en alltmer totalitär riktning, sovjetiseras om man så vill. Samtidigt ökar aggressiviteten mot utlandet. För diktatorer har det alltid varit oroande med ideologiska eller andliga strömningar som uppmuntrar personlig utveckling och självständighet, något som gör folk mindre benägna att gå i överhetens ledband.

Därför går det kommunistiska Kina hårt fram med meditationsrörelser såsom Falun gong, men även kristna drabbas hårt av den kinesiska religionsförföljelsen. Ryssland ser nu ut att närma sig Kina också på detta område. Tidigare har det båda länderna intensifierat det militära samarbetet sins emellan, som framgår av min analys i Dispatch International här: http://www.d-intl.com/2015/05/15/ryssland-och-kina-i-nara-samarbete-for-att-bryta-amerikansk-militardominans/

Opinionsknallen inför nyvalet (?): 17,7 procent för SD!

8 december, 2014

imagesX8NFLW99

http://www.metro.se/nyheter/efter-regeringskaoset-sd-nara-18-procent/EVHnle!x15Xk3IDeIu4c/

Under Björn Söders inledningsanförande under den gångna helgens kommun- och landstingsdagar för Sverigedemokraterna kom riksdagsman Josef Fransson från Skövde upp på scenen och viskade något i Björns öra.

Det han viskade var, att SD fått 17,7 procent i YouGov/Metros senaste opinionsmätning. Det innebar det högsta resultatet någonsin i någon mätning för Sverigedemokraterna och naturligtvis vilt jubel i Stora kongresshallen i Aros kongresscenter i Västerås.

Söder hade för övrigt tidigare i sitt tal pekat på möjligheten, att vårt parti rentav kan bli landets största redan vid det förväntade extra valet den 22 mars.

(Se diagram och länk överst).

I denna undersökning hade 1010 personer i åldrarna 18-74 år tillfrågats om sina partisympatier 4-5 december. SDs resultat innebär en uppgång på 4,8 procentenheter jämfört med senaste riksdagsvalet. Stina Morian, ”politisk expert”, citeras i Metro på följande sätt: ”Det är ju tydligt att SD gynnas av ett nyval”, något som Morian tror beror på att partiet varit ”oerhört exponerat” i samband med att det i riksdagen röstade för alliansbudgeten och därmed fällde S-MP-regeringens budgetalternativ.

SD-konferens 6-7 dec 001 Stora kongresshallen i Aros kongresscenter var fullpackad med SDare i helgen. Foto: Tommy Hansson

I övrigt kan noteras att S minskar med 1,5 procentenheter medan MP ökar marginellt jämfört med valet. Moderaterna går ner obetydligt medan problematiska KD nätt och jämt kravlar sig över fyraprocentsstrecket. En av de största förlorarna i YouGov-mätningen är V, som tappar ungefär en femtedel av sina väljare. Feministiskt initiativ tappar för sin del 1,6 procentenheter av väljarstödet ned till 2,5 procent.

Om YouGov-mätningen varit valresultat skulle de rödgröna ha vunnit än en gång, vilket för denna bloggare ter sig närmast sensationellt med tanke på S-MP-regeringens misskötsel under de korta månader man haft makten.

Om tre veckor väntas statsminister Stefan Löfven officiellt tillkännagiva nyval planerat att hållas den 22 mars. Löfven hade förstås även lovat avgå om regeringsbudgeten inte skulle fällas, men valde att hanka sig kvar i Rosenbad ännu en tid. Kanske var nyvalshotet ett skrämskott för att få till stånd ett borgerligt stöd för S-MP-regimen?

Vem vet. Ingrid Carlqvist, chefredaktör för nättidningen Dispatch International, säger sig i den här ledaren tvivla på att det verkligen blir extra val:

http://www.d-intl.com/2014/12/08/ledare-blir-det-verkligen-extraval/

imagesUMD4LQ6Y Gör-det-själv-historikern och charlatanen Henrik Arnstad och hans bok om ”fascismen”.

Jag säger inte emot. Situationen är i nuläget så pass volatil att i princip vad som helst kan hända. Också att demokratin i praktiken avskaffas i syfte att förhindra ”nyfascistiska” (Löfvens och finansminister Magdalena Anderssons omdöme om SD) partier att nå alltför stora framgångar.

För övrigt borde Stefan Löfven skämmas över att ange charlatanen Henrik Arnstad som auktoritet för sitt fascistuttalande om SD. Om han nu har någon skam kvar i kroppen, vilket inte är så säkert.

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Sverige: moralisk stormakt eller ansvarlös bananrepublik?

5 september, 2014

10429278_10205102843269759_4567935141673519309_n Demonstranterna krävde frigivande av den fängslade svenske konstnären Dan Park under temat: Free Dan Park – Free Sweden.

Den 3 – 4 september arrangerade bland andra det danska Trykkefrihedsselskabet en demonstration utanför Sveriges ambassad i Köpenhamn som en protest mot fängslandet av den svenske konstnären Dan Park.

Det var den 21 augusti som Park dömdes till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp för nio av de bilder han ställde ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö i somras. Samtidigt dömdes galleristen Henrik Rönnquist till dryga böter  inom samma brottsrubricering. Rönnquist tillhörde talarna vid demonstrationen.

Efter denna manifestation på temat Free Dan Park – Free Sweden avgick ett så kallat Ship to Malmö från Nyhavn i Köpenhamn för ett workshop på Gustaf Adolfs torg i Malmö.

10603801_10205102844109780_6868600950582274568_n Henrik Rönnquist utanför Sveriges ambassad i Danmark.

Domarna visar enligt mitt förmenande att i det Sverige, som statsminister Fredrik Reinfeldt kallat en ”moralisk stormakt”, är yttrandefriheten på väg att bli en lyxvara förunnad de patenterat politiskt korrekta. Tidigare dömdes den sverigedemokratiske politikern Michael Hess i Karlskrona till böter enligt samma lag, för att på Facebook ha uttryckt att islam och våldtäkter hör ihop.

Sverige, som har mångfaldigt större immigration än alla övriga nordiska länder, har nu blivit ett avskräckande exempel i Danmark. Den skönlitteräre författaren Jens-Martin Eriksen anser att Dan Park är ett offer för Sveriges ”relativistiska antirasism”, enligt vilken man endast kan vara rasist om man kränker personer av utländsk härkomst. Att rasism kan förekomma i andra kulturer än i den svenska är något som bortses från.

Eriksen menar enligt den svenska sajten Dispatch International:

I domen ignoreras konsekvent det faktum att Dan Parks bilder har karaktären av karikatyrer.

Hela artikeln här:

http://www.d-intl.com/2014/09/05/dansk-forfattare-falsk-antirasism-har-blivit-svensk-statsideologi/

images Exempel på Dan Parks konst.

Domen i Malmö tingsrätt, som sannolikt är den första fällande domen i västvärlden i ett ”yttrandebrott” sedan den engelske historieskribenten David Irving dömdes för att ha förnekat Förintelsen i Österrike 2005, kan på goda grunder betecknas som uttryck för amatörmässighet och okunnighet. Juristerna har inte förmått se bortom ytan och de olika bottnar som kan anas i Parks konst.

Just av den anledningen bör inte heller domstolar ägna sig åt att bedöma konst, vare sig i Sverige eller annorstädes. Gör man det är man inne på en mycket farlig väg som kan öppna slussarna på vid gavel för diktatursträvanden, där endast det ängsligt politiskt korrekta till slut tillåts.

Reinfeldt har ordat om Sverige som en ”moralisk stormakt”. Jag skulle snarare vilja påstå att Sverige riskerar bli en ansvarslös bananrepublik på god väg att bli åtminstone en halvdiktatur – om vi inte redan är där. Domarna mot Hess, Park och Rönnquist tyder på det.

Fotnot: Uttrycket ”bananrepublik” myntades av den amerikanske humoristen O. Henry och syftade då på Honduras. Det används i förklenande syfte om länder som kan anses vara behäftade med grava tillkortakommanden av skilda slag.

Nu orkar Reinfeldt inte låtsas längre – invandringens kostnader slukar allt annat!

17 augusti, 2014

BvP-PALCYAIvkpb

Besatt.

Så kan man lämpligen beskriva stasminister Fredrik Reinfeldt under dennes sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti. Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansregeringen i stort är besatt av att göra Sverige till ett så stort mottagarland för invandrare som det bara går. Reinfeldt förberedde allmänheten på vad som komma skulle via en pressträff inför talet:

http://www.dn.se/valet-2014/reinfeldt-oppna-era-hjartan-for-de-utsatta/

Allting annat – försvaret, fattigpensionärerna, arbetslösa ungdomar, utsatta svenskar – anser regeringen Reinfeldt vara av mindre vikt. Bara vi slår vakt om vårt renommé som ”något av en moralisk stormakt” tänker Reinfeldt låta oss göra vilka uppoffringar som helst, väl vetande att han personligen  inte kommer att beröras det bittersta av detta.

Reinfeldt orerade om att vi bör ”öppna våra hjärtan” för de enligt Migrationsverkets uppskattning omkring 400 000 personer utomlands ifrån som kommer att söka asyl i vårt land under 2014-15:

Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför.

Problemet med den uppmaningen är blott att det inte stämmer. Ty om vi verkligen ville visa soldaritet med den så kallade världen utanför så skulle vi anstränga oss betydligt mer i syfte att, som Sverigedemokraterna förordar, hjälpa de nödlidande på plats i deras hemländer respektive närområden. Dessutom torde det bli plånböckerna mer än hjärtana vi lär få anledning öppna.

images Reinfeldts idé om solidaritet: importera ”världen utanför” till Sverige och Europa.

Vi visar ingen solidaritet med ”världen utanför” genom att importera betydande delar av denna värld till Sverige. Hellre än att bjuda in all världens folk till Sverige borde vi rimligen uppmana dem att, om möjligt, stanna kvar i sina länder för att försöka vända utvecklingen till det bättre.

Dock kan det vara lämpligt att berömma statsministern för en sak: han erkände, efter i det närmaste åtta år vid makten, för första gången att invandringen är en tung ekonomisk börda för landets skattebetalare. Tidigare har vi intill förbannelse fått höra att invandringen endast berikar och att den är en veritabel vinstaffär för vårt arma land. Så icke nu:

Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte att ha råd med så mycket annat, men det är verkliga människor som flyr för sina liv.

Människor som sedan, enligt beslut i domstol, har rätt att uppbära bidrag för att kunna semestra i de länder de förutsätts ha flytt ifrån med livet som insats. Jag tror inte ens att regeringens egen Bagdad Bob, desiformationsminister Erik Ullenhag, kan skyla över Fredrik Reinfeldts yttranden den här gången.

imagesP2F2SAN2 Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag (FP) debatterar mot Jimmie Åkesson (SD) på en pall för att se längre ut.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kan det för övrigt bli nödvändigt för oss svenskar att ta vår tillflykt utomlands. Enligt en FN-rapport finns det nämligen risk för att Sverige inom cirka 15 år förpassats rätt in i Tredje världen med förhållanden värre än länder såsom Libyen och Bulgarien. Enligt CBN News World har Sverige blivit ett laboratorium för sociala experiment som för tankarna till Sovjetunionen och Nordkorea:

http://www.cbn.com/cbnnews/world/2014/April/Soviet-Sweden-Model-Nation-Sliding-to-Third-World/#.U_C-WQqk55s.twitter

CBN News World tar i sin analys bland annat upp det faktum att yttrandefriheten delvis upphävts till följd av hårda krav på anpassning till en politiskt korrekt åsiktskorridor, särskilt när det gäller frågor med anknytning till den oproportionerligt stora invandringen till Sverige. Man exemplifierar med docenten Jim Olsson, som ställdes mot väggen av tidningen Expressen för att anonymt ha uttryckt misshagliga åsikter i ett webbforum.

imagesNKLI17CE Docent Jim Olsson säger sin mening om Expressens reportrar.

Vidare belyses i nämnda analys den från arabvärlden importerade antisemitismen, som gör judarna i främst Malmö till en utsatt grupp, samt den storm av kritik från etablerade media som den somaliskfödda journalisten Amun Abdullahi Mohamed utsattes för, då hon riktade sökarljuset mot den muslimska invandringen till Sverige.

Bland annat tog hon upp det faktum att den somaliska terrorgrupperingen al-Shabaab rekryterar unga stridande i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Enligt Abdullahi kunde det vara mindre riskfritt att vistas ute en natt i Somalias huvudstad Mogadishu än i Rinkeby. Sådant ligger långt utanför den åsiktskorridor som dikterar den svenska självcensuren.

I CBN-reportaget får de båda danska skribenterna Mikael Jalving och Lars Hedegaard samt nätpublikationen Dispatch Internationals svenska chefredaktör Ingrid Carlqvist komma till tals för att informera om vilket extremland Sverige blivit.

imagesQZM90ZMC Sverige är numera ett land där obekväma konstnärer som Dan Park kastas i fängelse.

Ja, den bistra och bittra sanningen är att Sverige är ett land där yttrandefriheten satts ur spel och där konstnärer med obekväma budskap såsom Dan Park placeras inom lås och bom. Ett land där våldtäkter och väpnade rån kan ge mildare straff än opassande konst. Och som sagt ett land där kostnaderna för immigrationen tillåts sluka allting annat.

Om det någonsin föresvävat Fredrik Reinfeldt att hans sommartal på Norrmalmstorg är en valvinnare så känner jag mig tämligen säker på att han får tänka om.