Extremvåld från bruna och röda socialister

 En bild av den röda våldsvänstern i Revolutionära Frontens tappning.

Många upprörs med rätta över det politiska extremvåldet i beryktade Malmö den gångna helgen, då sex personer fick föras till sjukhus sedan de attackerats med knivar. För en av de skadade har tillståndet uppgivits vara allvarligt. Några personer, varav ett par medlemmar i nationalsocialistiska Svenskarnas Parti, har gripits misstänkta för mordförsök.

Knivskärningarna skedde i centrala Malmö efter en feministisk demonstration mot våld (!) mot kvinnor natten till söndagen. Händelseförloppet tycks dock ha varit ett helt annat än vad vänsterextremister på plats har velat göra gällande. Någon oprovocerad naziattack har det uppenbarligen ej varit frågan om.

Anders Kristersson, inre befäl vid Malmöpolisen, har citerats på följande sätt:

Det var ett riktigt bunkaslagsmål. Det var så många som slogs att ingen polis kunde se hur många som var inblandade.

http://www.etc.se/inrikes/demonstration-attackerad-i-malmo-det-kom-nazister

I Kvällsposten kan man läsa följande:

Enligt vittnen på platsen ska en grupp på 15-30 demonstranter ha jagat och attackerat nazisterna, som då svarade med att gå till attack med knivar.

http://www.expressen.se/kvallsposten/polisens-uppgifter-sa-startade-knivbraket/

Denna bild av händelseförloppet visar att det rört sig om en sammandrabbning mellan konkurrerande extremister, inte en av nazister planerad attack på så kallade fredliga demonstranter. Det är ju  på sistnämnda sätt den samlade vänstern vill att vi skall betrakta saken. I själva verket förefaller nazisterna ha handlat i nödvärn.

 Revolutionära Fronten går lös på en man som felaktigt  troddes vara ”rasist”.

Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, har nu kallat SÄPO-chefen Anders Thornberg till utskottet samtidigt som han enligt TT inte utesluter ”att det finns en svensk Anders Breivik bland de här grupperna…”. Med ”de här grupperna” åsyftar Johansson ”de extrema grupperna på högerkanten”.

Detta trots att SÄPO tidigare har bedömt att det är de våldsbenägna vänsterextremisterna, tillsammans med jihadtänkande islamister och djurrättsextremister, som utgör det största hotet mot vår demokrati under det så kallade supervalåret 2014. Jag har tidigare skrivit så här i detta ämne:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/01/rapport-om-politisk-extremism-forhojt-terrorhot-under-supervalaret/

Att på detta sätt ta ställning för en av de våldsamma grupperingarna – den autonoma vänstern – och samtidigt angripa en annan – nationalsocialisterna – är ingenting annat än ren och skär populism. Morgan Johansson och hans partikollega Stefan Löfven vill framstå som de stora nazibekämparna och väjer till den ändan inte för verklighetsförfalskning.

Löfven, vår trolige näste statsminister, manar nu enligt TT till vad han kallar ”samling över blockgränserna” och förutskickar att det skall komma en inbjudan som ”ska gå ut brett”, dock inte bredare än att Sverigedemokraterna undantas från inbjudan. Vi-och-dom-tänkande i sin prydno. Löfven förklarar vidare för vem som vill höra på: ”Nu vet jag att både i Kärrtorp och i Malmö så är det organiserade nazister och det är deras metoder att agera så här.”

Det var ju som ni säkert minns i Kärrtorp i södra Storstockholm som kommunister och nazister pucklade på varandra av hjärtans lust, något som i mainstreammedia givetvis framställdes som att nazisterna ”gått till attack”. En vecka efter händelsen kunde man i Kärrtorp se etablerade politiker med riksdagens talman, ett antal statsråd samt riksdagsmän i spetsen gå armkrok med representanter för våldsvänstern i en riktigt hjärteknipande manifestation för demokratin.

 Brunsocialisterna i Svenskarnas Parti på marsch.

Förvisso finns det varje skäl att notera det hot mot vår demokratiska ordning som extremistgrupper av olika schatteringar står för. Jag har emellertid svårt att frigöra mig från tanken, att det allvarligaste och mest långsiktiga hotet mot demokratin är det faktum att ledande politiker favoriserar en av våldsgrupperingarna men ensidigt tar ställning mot den andra.

Detta förhållningssätt tyder enligt min mening på såväl kunskapsbrist som usel magkänsla: med detta synsätt uppmuntras våldsvänstern att trappa upp sina angrepp mot meningsmotståndarna, eftersom deras typ av våld uppenbarligen på sina håll ses som rättfärdigt engagemang. Samtidigt riskerar frustrationen och desperationen bland nazityperna att öka, vilket också bäddar för fortsatt och måhända upptrappat våld.

Det finns en tydlig risk för att vi över tid kommer att få en situation som liknar den som rådde i Tyskland före Hitler, då SAs bruna garde utkämpade regelrätta gatuslag mot kommunisternas stormtrupper.

Noteras bör också att Löfven är snabb med att – givetvis helt riktigt – fördöma nazistiska knivskärningar, medan han inte ens tycks ha noterat att i samband med Kärrtorp-bråket en vänsterextremist greps och åtalades för mordförsök sedan han huggit en flyende meningsmotståndare i ryggen med en kniv.

 Hjärteknipande i Kärrtorp: den store antinazisten Löfven bland folket.

Jag länkar gärna till en insiktsfull bloggtext av Torbjörn Jerlerup om hotet mot demokratin från olika extremgrupper:

http://ligator.wordpress.com/2013/09/14/antidemokratism/

Slutligen förtjänar det understrykas att det inte rör sig om ”vänster” respektive ”höger” när man diskuterar nämnda extremgrupper. Båda sidor är vänster: nazisterna står, vilket framgår av den ideologiska beteckningen ”nationalsocialism”, för en vänsterideologi som bygger på rasbegreppet, detta till skillnad från de röda socialisterna vilka bygger sitt tänkande på klasschabloner.

I övrigt finns det många likheter mellan de båda sidorna såsom antidemokrati, vålds- och revolutionsromantik, kollektivism, förstatligande av banker och andra institutioner etcetera. Det mest rättvisande vore måhända att tala om bruna och röda socialister.