Napoleonkomplexet: kortväxta ledare och vad de ställt till med

På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.

Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:

Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex

Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.

Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.

Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.

I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I

Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.

Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.

Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store

Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.

Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.

Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss

Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.

Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin

Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren

Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.

Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin

Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.

Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.

Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov

Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels

Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.

I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini

Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.

Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna

Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.

Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.

Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III

Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.

Spaniens diktator Francisco Franco y Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.

Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin

De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..

Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.

Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.

Så där lär det fortsätta åtskillig tid till om inte något väldigt oväntat inträffar. 2020 genomfördes en omdiskuterad grundlagsändring som tillåter Putin att sitta kvar vid makten till 2036. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssarna-tros-ge-putin-forlangd-makt

Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev

Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un

Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.

Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.

Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi

Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.

Putin tar hjälp av rymdfarare för att bli president på livstid

Nu laddar Vladimir Putin för ytterligare 16 år som Rysslands starke man.

Kommer vi att få dras med Vladimir Putin ända till 2036 (förutsatt att såväl Putin som vi själva fortfarande är i livet då)? Den risken eller möjligheten – beroende på hur man ser på Putin – finns.

Den ryska statsduman har nämligen med instämmande av överhuset – federationsrådet –  godkänt grundlagändringar som gör det möjligt för Vladimir Putin, som är född 1952,  att sedan hans mandat löpt ut 2024 sitta kvar som president i ytterligare två sexårsperioder. 2036 skall Putin fylla 84 år. Han har tidigare kringgått presidentskapets begränsningar genom att låta premiärministern Dmitrij Medvedev väljas till president medan han själv varit premiärminister. Sedan har han själv återkommit som president. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/lagandring-oppnar-for-putin-styre-till-2036

Förändringarna antogs efter ett tilläggsförslag av dumamedlemmen och tidigare kosmonauten Valentina Teresjkova med innebörden, att tidigare val ej räknas när reformen trätt i kraft. Däremot skulle begränsningen till två på varandra följande presidentperioder finnas kvar, men Vladimir Putin skulle alltså själv kunna begynna på ny kula och fortsätta ytterligare tolv år efter 2024. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/03/10/putin-tog-in-en-kraft-fran-rymden-for-att-radda-sin-maktposition-kosmonauten

Valentina Teresjkova, född 1937, blev den första kvinnan i rymden den 16 juni 1963 då hon med rymdfarkosten Vostok 6 avverkade 48 varv runt jorden, vilket var längre tid än vad USAs rymdfarare sammanlagt varit ute i vid denna tidpunkt. Tidigare fallskärmshopperskan Teresjkova utbildade sig sedan till rymdingenjör och utnämndes till generalmajor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

Putin har själv kommenterat lagändringarna på följande förment ödmjuka sätt: ”I princip är detta möjligt, men med ett förbehåll – om konstitutionsdomstolen officiellt beslutar att ett sådant tillägg inte motsäger principerna och grunderna i konstitutionen /…/ Jag är säker på att tiden kommer då den högsta presidentmakten i Ryssland inte är så, hur ska jag säga, personcentrerad.”

För att de aktuella ändringarna slutligen skall stadfästas krävs således att konstitutionsdomstolen bifaller dem. En folkomröstning är planerad att hållas den 24 april – valdeltagande måste då uppgå till minst 50 procent för att resultatet skall godkännas. Jag skulle dock vilja påstå att detta mest är kosmetik – om Putin bestämt sig för att vilja förlänga sin presidenttid med tolv år kommer det också att bli så. Han kommer inte att ha några problem med att få såväl domstolen som folket att fatta ”rätt” beslut.

Putin tog hjälp av rymdfararen Valentina Teresjkova för att säkra sitt fortsatta maktinnehav.

Det finns också annat som den kortvuxne ryske diktatorn vill ha med i den ryska författningen. Till förslaget om reformerad konstitution har Putin lagt till att det ryska folkets ”tro på Gud” skall omnämnas samt att det skall stadgas att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna. https://www.varldenidag.se/nyheter/vladimir-putin-vill-skriva-in-gud-i-grundlagen/reptcd!tZUfCD6QicssFAOb1uAgw/

Ytterligare tillägg är avsedda att förhindra, att Ryssland någonsin skall släppa ifrån sig ockuperade/annekterade territorier av typ Krim eller ögruppen Kurilerna, vilken även Japan gör anspråk på. Därtill skall den reformerade konstitutionen skydda den ryska (alternativt sovjetiska) historieskrivningen, främst gällande Röda arméns agerande under Andra världskriget.

Konstitutionen skall vidare också klargöra att Ryssland de facto och de jure är Sovjetunionens arvtagare som statsbildning.

Det är i dag svårt att tänka sig ett Ryssland utan Vladimir Putin, men ingen ledare lever för evigt. Putin har haft makten i jämnt 20 år och laddar nu alltså för ytterligare möjliga 16 år som Rysslands starke man. Det innebär i praktiken att han blir president på livstid. Det är ingen vild gissning att han gör detta för att vara på den säkra sidan, väl medveten om att det inte alltid går så bra för diktatorer sedan de väl lämnat makten ifrån sig.

”Inrikes har landet utvecklats mot alltmer förtryck och statlig kontroll över både politik och ekonomi”, heter det i boken Ryssland utan Putin (Carlssons bokförlag 2019) av förre Moskva-korrespondenten och Rysslands-kännaren Stig Fredrikson. ”Utrikes har Putin fört en allt aggressivare och mer militant rysk politik, i takt med att han odlat myten om Ryssland som en belägrad fästning omgiven av fiender i väst.”

Ett Ryssland utan Putin skulle i Fredriksons – och mina – ögon vara ”friare, fredligare och rättvisare”.

 

Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten

”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.” https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar

Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html

Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.

Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception

Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”

Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:

Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern i rollen som Moskvas mest nyttiga idioter. Både höger och vänster odlas tillsammans med alla grupperingar som är missnöjda med den liberala demokratin. https://www.expressen.se/kultur/ide/nya-uppgifter-putin-verkar-vinna-informationskriget/

Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”

Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.

Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent  i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.

Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov

Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.

Landsortsskribent som har blivit ett hot mot rikets säkerhet

Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland

Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.

Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar

Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:

Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.

 

 

Ryssland och Kina: så agerar diktaturens kreatur

Ryssland och det av Kommunistkina kontrollerade Hongkong har under senare tid skakats av regimfientliga demonstrationer. Folk har helt enkelt tröttnat på att styras av diktatoriska dekret som begränsar yttrandefrihet, demokrati och självbestämmande.

I Moskva har utkommenderad polis med hård hand slagit ner demonstrationer inför höstens lokalval. Sammanlagt har sannolikt tusentals personer gripits. Demonstranterna protesterar mot att Putin-regimen underkänt oppositionskandidater på skakiga grunder. Detta innebär en upptrappning av Kremls krigföring mot oliktänkande – oppositionskandidater har tidigare i alla fall tillåtits ställa upp i val, även om man ombesörjt att de alltid förlorat.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ständigt påpassad av Putins hejdukar.

Aftonbladets krönikör Susanna Kierkegaard spekulerar i ett inlägg den 5 augusti i att regimens nya, hårdare attityd kan ha att göra att den åldrande Vladimir Putin känner sig stressad. Han är född 1952 och närmar sig alltså de 70 och har suttit vid makten, antingen som president eller premiärminister, sedan 2000 och har fått finna sig i att hans popularitet dalat sedan Krim-krisen 2014.

Den ryska ekonomin mår allt annat än bra på grund av västliga sanktioner efter mordförsöken genom förgiftning på Sergej och Julia Skripal i engelska Salisbury i fjol. Putin är inne på sin andra presidentperiod i följd och måste enligt grundlagen överlämna makten till någon annan efter presidentvalet 2024. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Vbowb1/putins-alderskris-kan-bli-varldens-problem

Frågan blir då hur Putin tänkt sig fortsätta styra och ställa i Ryssland. Tidigare har han låtit sig utses till premiärminister under det att hans stand-in Dmitrij Medvedev, 13 år yngre än Putin, fått överta presidentposten som Putins buktalardocka. Ett alternativt scenario inbegriper Vitryssland, vars diktator Aleksandr Lukasjenka inget hellre vill än att integrera Vitryssland med Ryssland.

Susanna Kierkegaard skriver: ”Analytiker spekulerar redan i huruvida Putin faktiskt planerar att bli president i Vitryssland och i praktiken slå ihop de båda länderna, för att behålla greppet om hela Ryssland.” Ett litet väl vildvuxet scenario, om ni frågar mig – å andra sidan kan nog Putin förväntas göra nära nog vad som helst för att behålla makten.

I samband med det brutala nedslåendet av de regimkritiska demonstrationerna i Moskva greps den ledande oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, född 1976, och dömdes till 30 dagars fängelse för att ha arrangerat olagliga demonstrationer. Navalnyj har varit Rysslands ledande oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov mördades i direkt anslutning till Kreml den 27 februari 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Aleksej Navalnyj har studerat vid såväl Yale-universitetet i USA som Moskvas finansakademi och skulle, om Ryssland vore en fullskalig demokrati, utgöra ett allvarligt hot mot Putins makthegemoni. Alltså måste han till varje pris hindras från att bli ett sådant hot. Navalnys antikorruptionsstiftelse anklagas följaktligen nu av den ryska regeringen för att ha bedrivit penningtvätt till ett värde av 1 miljard rubel (148 miljoner kronor). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyjs-stiftelse-anklagas-for-pengatvatt

I den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong har under de senaste två månaderna förekommit stundom våldsamma demonstrationer mot områdets styre, vilket ytterst garanteras av Kommunistkina. Demonstrationerna började som protester mot ett lagförslag som gick ut på, att brottslingar i Hongkong skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet. Efterhand har de protesterande alltmer börjat vända sig mot att de via styret i Hongkong kontrolleras av det kommunistiska röda Kina. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/08/06/fastlandskina-till-demonstranter-i-hongkong-lek-inte-med-elden

En demonstrant i Hongkong låter den brittiska flaggan Union Jack vaja fritt som en protest mot det kinesiska styret.

Hongkong kontrollerades från 1842 till 1997 av Storbritannien, som sistnämnda år återlämnade området till Fastlandskina. Japan ockuperade Hongkong under några år under Andra världskriget men tvingades efter krigsslutet återlämna det till britterna. I dag utgör Hongkong jämte Macao en särskild administrativ region i södra Kina under parollen ”Ett land, två system”. Hongkong är således alltjämt kapitalistiskt och utgör ett av världens viktigaste ekonomiska centra men tillåts av kommunistkineserna inte vara en demokrati också i politiskt avseende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkong

Styret i Peking under ledning av presidenten Xi Jinping, född 1953, har på sistone intagit en hårdare attityd gentemot Hongkong-borna och kallat protestledarna ”våldsamma brottslingar”. ”Leker ni med elden blir ni brända”, har varit det kärva budskapet från Peking. Det är inte på något sätt uteslutet att fastlandskineserna sätter in militär i syfte att komma till rätta med demonstranterna. Hittills har polisen nöjt sig med att avlossa tårgas och gummikulor.

I måndags utlyste protestledarna en generalstrejk som rönte ett betydande stöd från allt från banker till internationella redovisningsfirmor. Stora delar av områdets samhällsliv inklusive flygtrafik lamslogs i den största strejkaktionen i mannaminne. Unga demonstranter kräver nu att Hongkongs regering överlämnar ”makten till folket”. https://www.di.se/nyheter/generalstrejk-i-hongkong-borsen-rasar/

Händelserna i Moskva och Hongkong visar hur diktaturens kreatur (för att citera Olof Palme) – det vill säga ledarna i Ryssland och Kina – agerar. Politisk opposition tolereras inte utan möts med våld, fängslanden och hot om ännu mera våld.

 

 

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

”Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Putinismen: så håller sig det ryska ledarskiktet kvar vid makten

Inte under isen men delvis under vattnet befinner sig Putin på den här bilden.

Mellan 1917 och 1991 låg kommunismen i dess marxist-leninistiska tappning som en död ideologisk hand över Sovjetunionen. Kommunismen lämpades överbord när sovjetimperiet imploderade 1991 och ersattes av en trevande demokrati och marknadsekonomi, vilken dock svårt handikapppades och underminerades av svagt ledarskap och korruption såväl som av hänsynslös oligarkism.

2000 tillträdde Vladimir Putin, född 1952, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som rysk president. Putin lämnade 2008 efter ett skenval över makten till sin marionett, Dmitrij Medvedev, för att själv i egenskap av premiärminister kunna rycka i dennes tåtar. 2012 lät sig Putin sedan återväljas som republiken Rysslands president och överlät premiärministerposten till Medvedev.

Emedan vare sig kommunism eller västerländsk demokrati styr i dagens Ryssland har Rysslands-bedömare myntat beteckningen putinism i syfte att förklara det ideologiska koncept som är förhärskande. En av de Rysslands-experter som deltagit aktivast i diskussionerna om vad putinismen innebär är USA-födda Anne Applebaum, https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Applebaum , medarbetare i Washington Post och en av samtidens största auktoriteter på Gulag-arkipelagen, det system av sovjetiska slavarbetsläger som en gång skapades av Stalin och ägde bestånd under hela sovjettiden.

Här följer ett avsnitt ur en föreläsning Applebaum höll vid American Academy i Berlin 2008 om vad ”putinism” egentligen innebär: https://www.youtube.com/watch?v=Nji0osPfefM

 

Anne Applebaum, Sovjet- och Rysslands-expert.

Anne Applebaum, som för övrigt är gift med tidigare polske försvarsministern Radoslaw Sikorski och polsk medborgare, inleder med att konstatera att Vladimir Putin och kretsen kring honom är i hög grad stöpta i den gamla KGB-formen. Putin-kamarillan hyser ingen tilltro till att folket har förmågan att göra de korrekta politiska valen och tror följaktligen heller inte på fria, oförutsägbara val.

Ledarklicken i Kreml opererar vidare enligt principen ”den som inte är med oss är emot oss”, eller som Jesus Kristus uttrycker det i Lukasevangeliet 11:23: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” I den putinistiska världsåskådningens ljus är, enligt Applebaum, således alla som inte ger sitt ljudliga bistånd till Putin att anse som spioner för främmande makt. Alla viktiga beslut måste fattas av en liten grupp människor i Kreml utan inverkan från omvärlden.

I dag är det inte möjligt att driva en verklig oppositionspolitik i Ryssland. Putin söker visserligen, menar Applebaum, stundom framställa sig själv och sitt Ryssland som mer västerländska än västerlandet själv. Ändå är det noggrant kontrollerade politiska val och politiska partier som är det mest utmärkande draget för putinismen.

Vladimir Zjirinovskij uppfattades en gång som ett hot mot väst men framstår i dag mest som en pajas.

Således är det Putin-regimen som i praktiken avgör vilka partier som tillåts ikläda sig den oppositionella rollen. Ett typexempel är här nationalisten Vladimir Zjirinovskij och hans Ryska liberaldemokratiska partiet – som är allt annat än liberaldemokratiskt – som tilldelats rollen som officiöst oppositionsparti. Zjirinosvkij väckte på 1990-talet uppseende och även fruktan i väst genom ultranationalistiska utspel som att Baltikum och Finland borde återockuperas av Ryssland. Han utmärkte sig även genom en eklatant antisemitism.

Numera tycks den 70-årige Zjirinovskij, som är överste i ryska armén, vice talman i statsduman och sannolikt har ett KGB-förflutet, ha reducerats till att vara ett slags nationell politisk pajas som även Putin kan skratta gott åt, något som framgår av denna länk till ett tal i den ryska duman: https://www.youtube.com/watch?v=k4OkdafMXpA

Även Ryska federationens kommunistiska parti, som grundades 1993 och ser sig som arvtagare till det gamla sovjetiska statsbärande partiet, tillhör den av Putin godkända oppositionen och blev vid senaste valet näst största parti i statsduman efter Putins Enade Ryssland. Partiledaren Gennadij Ziuganov har flera gånger ställt upp i presidentvalet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_federationens_kommunistiska_parti

Det fjärde största partiet i statsduman, som det ryska underhuset kallas, är socialdemokratiska Rättvisa Ryssland som bildades 2006 och har Nikolaj Levitjev – även han presidentkandidat – som partiledare. Partiet har konsultstatus i Socialistinternationalen.https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvisa_Ryssland

Även om det då och då förekommer ansatser till kritik av Putin och det Enade Ryssland från ovan nämnda partier och politiker, så behöver Putin och hans hantlangare aldrig riskera att förlora makten. Den ryska demokratin är nämligen endast formell: den kapas i topparna av dels regimens systematiska valfusk, dels av att ”oppositionspolitikerna” är medvetna om att deras roll huvudsakligen är till för att ge Putins Ryssland en smula demokratisk fernissa, och dels det hårdnande förtrycket av den verkliga oppositionen.

Garry Kasparov är troligen den främste schackspelaren genom alla tider. Har en IQ på 190.

Ty för den som är oppositionell på riktigt i Ryssland brukar det inte gå så bra. När av de mest kända dissidenterna, schackmästaren Garry Kasparov (född i Baku 1964 som Garik Weinstein och av judisk börd), slutat med schack på toppnivå började han ägna sig åt politik och blev snabbt en prominent Putin-kritiker.

Den 30 september 2007 tillkännagav han att han ämnade ställa upp i det ryska presidentvalet. Knappt två månader därefter greps han efter att ha deltagit i en demonstration som saknade tillstånd och dömdes till fem dagars fängelse. Efter ett antal år av konflikter med ryska myndigheter insåg Kasparov att det inte gick längre utan ansökte om och fick kroatiskt medborgarskap.

För tillfället lever han och hans familj i självvald exil i New York. 2015 utkom hans Putin-kritiska bok Winter Is Coming. Why Vladimir Putin and the Enemies of the Free World Must Be Stopped. I en intervju med Spiegel Online anklagar Kasparov väst för att kapitulera inför Kremls aggressiva utrikespolitik samt klargör: ”Putin behöver krig för att legitimera sin ställning.” http://www.spiegel.de/international/world/garry-kasparov-interview-putin-needs-wars-a-1061942.html

I nämnda bok redogör Kasparov för Putin-regimens taktik att neutralisera sina motståndare genom åtal för diverse påhittade brott eller rentav mord. Alexei Navalny, en 40-årig politiker, advokat och finansman, började på sin blogg 2009 vädra en väl genomtänkt kritik av korruptionen inom Putin-administrationen och blev av Wall Street Journal – där Kasparov är krönikör – kallad ”mannen som Putin fruktar mest av alla”. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Navalny

Alexei Navalny lär vara den politiske motståndare Putin fruktar mest.

2013, då Navalny av en händelse ställde upp som kandidat i Moskvas borgmästarval, arresterades han anklagad för förskingring och bedrägeri samt dömdes till fem års straffarbete. Han frigavs emellertid en dag efter fängslandet. I februari 2014 dömdes Navalny till husarrest med förbud att kontakta alla utom medlemmar i sin familj. Han och hans bror dömdes sedan båda till 3,5 års fängelse – Alexei fick straffet upphävt, men brodern åkte in.

När det gäller Boris Nemtsov, född i Sotji 1959, ansåg uppenbarligen några att denne populäre politiker med judisk bakgrund vilken tjänstgjorde som vice premiärminister under Jeltsin-tiden 1997-98, att det inte räckte med legala trakasserier. Nemtsov mejades den 27 februari 2015 ner med automateld av personer i en bil när han promenerade med sin flickvän på en bro i Moskva inte långt från Kreml och dog på platsen. Gripandet av påstådda gärningsmän med tjetjenskt ursprung öppnade för fler frågor än det besvarade. http://www.newyorker.com/news/news-desk/the-unaccountable-death-of-boris-nemtsov

Entreprenören Michail Chodorkovskij, född 1963 och ägare av det en gång största ryska oljebolaget Yukos, fängslades 2003 anklagad för ekonomisk brottslighet i stor skala. Fängslandet av Chodorkovskij, jude och vid tiden för sitt fängslande Rysslands rikaste man, gjorde det möjligt för ryska staten att lägga beslag på Yukos och bättra på de hårt ansträngda finanserna. Efter tio år i fängelse benådades Chodorkovskij plötsligt genom ett personligt dekret från Putin och valde att bosätta sig i Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Chodorkovskij

Ryskt pansar i Ukraina.

Ryssland är i dag ett till betydande del laglöst land där president Putin, av många betraktad som en ny tsar, och hans närmaste krets styr efter gottfinnande.  Förutom den alltmer repressiva inrikespolitiken bedriver Ryssland också en aggressiv och expansiv utrikespolitik, som resulterat i djupa militära ingrepp i Georgien och Ukraina. Resurserna till krigsmakten ökar ständigt trots att minskade oljeinkomster och utländska sanktioner medfört försämrad ekonomi.

Samtidigt utmålar Putin och hans knähundar NATO som det stora hotet mot världsfreden och riktar då och då varningar till exempelvis Sverige och Finland att inte gå med i Atlantpakten (vilket tidigare de tre baltiska länderna och tidigare östeuropeiska satellitstater redan gjort utan att Moskva agerat mot dessa länder). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den omkring 1,70 meter långe Vladimir Putin har framgångsrikt till omvärlden lyckats projicera bilden av en muskulös karlakarl som jagar med bar överkropp, åker ubåt och rör sig i anslutning till stridsflygfält. Det har lett till en mångtusenhövdad armé av både avlönade och oavlönade nätaktivister, som outtröttligt förmedlar bilden av den oföränderligt kraftfulle Putin som kämpar mot den dekadenta västvärldens konspirationer bestående av det så kallade militär-industriella komplexet med NATO i spetsen, rysshatande politiker och kosmopolitiska bankirer.

Vladimir Putin, längst till vänster med kamera, under en KGB-mission på Röda torget i Moskva som gick ut på att störa USAs president Ronald Reagan under dennes besök 1988.

All kritik av Putins Ryssland – vare sig den förekommer i etablerade media, på udda webbsidor eller avlevereras av västliga politiker – avfärdas av dessa aktivister som uttryck för en illvillig konspiration styrd av nämnda krafter. Detta är naturligtvis oerhört naivt för att inte säga korkat. I fallet Ryssland har såväl politiker som medier i väst tvärtom varit påfallande återhållsamma och låter Putin och hans gäng gå i land med det mesta.

Även om jag själv är tydlig i min Putin- och Rysslands-kritik varken vill eller kan jag förneka, att den ryske presidenten faktiskt har en del positiva sidor. Utifrån en kristen tro har han exempelvis riktat hård kritik mot normernas upplösning i västvärlden – en kritik jag både förstår och delar – och ålagt sitt parti att företräda traditionella familje- och äktenskapsrelaterade normer. http://www.thenewamerican.com/reviews/opinion/item/17541-putin-is-right-about-america

Sedan kan man ju fundera på om Putins cyniska hänsynslöshet mot demokratiska oppositionella, ibland också (som vi sett i fallet Navalny) mot medlemmar i dessas familjer, eller hårdföra krigföring i Georgien och Ukraina passar så bra in i den påstått kristna övertygelsen.

 

Medvedev ”upptäcker” att Ryssland befinner sig i ett kallt krig – som man själv startat

Dmitrij Medvedev gillar inte anklagelser om rysk aggressivitet.

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/massiv-kritik-mot-ryssland/ar-BBps4K6?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev är ledsen. Vid en internationell säkerhetskonferens i München klagade han över att hans land anklagas för att utgöra ett hot mot freden, bland annat genom att bomba civila i Syrien.

”Vi har trillat in i ett kallt krig”, menade Medvedev som turats om med Vladimir Putin med att vara rysk president och premiärminister. ”På mer eller mindre daglig basis anklagas vi för att vara ett våldsamt hot mot NATO, Europa, USA och andra länder.” Mer på Svenska YLEs sajt här: http://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/13/medvedev-talar-om-nytt-kallt-krig

Andra menar dock att det inte är något kallt över Rysslands agerande i exempelvis Syrien och Ukraina. I Syrien, uppger människorättsorganisationen Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR), har närmare 500 civila inklusive 127 barn och 56 kvinnor dödats vid ryska bombningar. Dessa riktar sig mot oppositionen till Putins gamle vän Bashar al-Assad, diktatorn i Damaskus som är upphovet till det nuvarande tröstlösa eländet i landet genom sin förföljelse av varje form av opposition.

 Ryska bombningar i Syrien slår hårt mot civila.

När ryssarna inledde bombkampanjen i Syrien förkunnade Rysslands starke man Vladimir Putin, väl medveten om vad världen ville höra, att nu skulle det avskydda DAESH, även kallat Islamiska staten eller Kalifatet, förpassas till de sälla jaktmarkerna. Putin-svansen här hemma jublade: nu skulle deras machoidol klara av det som väst med förenade krafter inte lyckats med!

Det är möjligt att de ryska bombplanen i jakten på Assad-fientliga mål verkligen lyckats oskadliggöra ett eller annat DAESH-näste, men i så fall rör det sig nog om rena lyckträffar. Kalifatet är ingalunda huvudmålet för de ryska krigsansträngningarna i Syrien, även om den ryska propagandan då och då låter påskina detta. Medvedev förnekade att Ryssland bombar civila, vilket inte övertygar någon – alla vet att civila drabbas hårt i alla krig.

Skillnaden mellan Ryssland och exempelvis USA är att det senare landet har för vana att erkänna och beklaga fadäser av detta slag. Ryssarna har däremot satt i system att blåneka och/eller mörka, något som denna artikel i Nyheter idag belyser: http://nyheteridag.se/ryssland-anklagas-for-att-bomba-sjukhus-i-syrien/

Dmitrij Medvedev har under alla omständigheter rätt i en sak: Ryssland befinner sig verkligen i ett nytt kallt krig, vilket förvisso är bemängt med åtskilliga varma inslag. Allt det här är naturligtvis välbekant både för Medvedev och hans boss Putin – det var ju de som startade konflikten i fråga. Det är ett kallt krig med den demokratiska västvärlden som pågått ända sedan Vladimir Putin år 2000 tog över makten efter Boris Jelstin, vars välmenta demokratiseringssträvanden kastade Ryssland in i kaos. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Om Putin och Medvedev är så bedrövade över anklagelser om internationell aggressivitet så skulle man kanske överväga att sätta munkavle på personer som Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin som för inte så länge sedan till många Rysslands-observatörers  – bland dem professor emeritus Kristian Gerner – förskräckelse meddelade att ett ”tredje världskrig” kunde bli verklighet på grund av den rådande ”russofobin”:https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/09/putins-man-talar-om-tredje-varldskriget-en-foljd-av-vasts-konfrontationspolitik/

Sauli Niinistö vill hitta en minsta gemensam nämnare.

Vidare kunde Ryssland lämpligen sluta upp med att kränka en lång rad  länders luftrum och farvatten, något som sannolikt skulle stärka landets trovärdighet. Om det finns farhågor i Sverige för eventuella ryska aggressionsplaner, så är Finland och de tre baltiska staterna – vilka alla har landgränser till Ryssland – betydligt mer utsatta än vårt eget land.

”Ryssland är involverat i det mesta från Syrien i söder till Arktis i norr”, framhöll Finlands president Sauli Niinistö på säkerhetskonferensen i München. ”Vi måste hitta en minsta gemensam nämnare för alla förhandlingar med Ryssland, trots att det ibland kan vara mycket svårt.”

Framtiden får utvisa om de något skakiga riktlinjer om eld upphör och på sikt fred i Syrien som drogs upp i München kommer att leda till några konkreta resultat. Jag tillåter mig tvivla.

 

Flagga för ”en riktig familj” lanseras av Putins parti

 Flaggan som hyllar den traditionella familjen.

http://moscow.er.ru/news/2015/7/9/den-lyubvi-semi-i-vernosti-moskvichi-otmetili-semejnoj-progulkoj/

Länken ovan går till en rysk artikel som berättar om en kampanj till förmån för den traditionella familjen som nyligen inletts av Vladimir Putins Enade Ryssland, landets överlägset största parti som startades 2001 och som numera har premiärminister Dmitrij Medvedev som ordförande. Enade Ryssland har en solid majoritet i statsduman.

Enade Rysslands vice ledare i Moskva, Sergej Lisovenko, informerar tidningen Izvestia om att en ny flagga med parollen ”En riktig familj” invigdes i samband med kampanjstarten i Sokolnikiparken i Moskva den 8 juli. Flaggan, som har fransk förlaga, avbildar i vitt mot himmelsblå bakgrund en familj bestående av man, kvinna och tre barn. Här under finns den ryska texten  ”En riktig familj”.

Den 8 juli firas i Ryssland sedan 2008 den så kallade Dagen för familj, kärlek och trohet. Greppet att inviga en heterosexualitetens flagga infaller bara någon vecka efter den amerikanska högsta domstolens omdiskuterade beslut att, i strid med den amerikanska konstitutionen, förklara så kallade samkönade äktenskap lagliga i alla delstater. Obama-administrationen hyllade beslutet genom att lysa upp Vita huset i regnbågsflaggans färger.

 Hundratals personer hade samlats i Sokolnikiparken för att manifestera sin tro på den traditionella familjen.

Sergej Lisovenko citeras på följande sätt i Izvestia:

Detta är vårt svar på samkönade äktenskap, på denna drift med familjekonceptet. Vi måste varna för gayfeber här hemma och stödja traditionella värden i vårt land.

Homosexualitet är, till skillnad från exempelvis i arabvärlden, inte förbjudet i Ryssland. 2013 antogs dock en lag som förbjuder spridandet av propaganda för ”icketraditionell sexualitet” bland barn och ungdom. Enligt en undersökning som gjordes i maj i år av det oberoende mätinstitutet Levada Center anser 37 procent av ryssarna att homosexualitet är en sjukdom som bör botas

President Putin har vid upprepade tillfällen försvarat den kristna kulturen och dess värden och fördömt den politiska korrektheten inklusive dess homosexkult. Här en kort video från ett sådant tillfälle:

För att uppmärksamma Dagen för familj, kärlek och trohet förbjöd fyra ryska regioner – Tula, Amur, Kaluga och Kurban – skilsmässor under just denna dag, den 8 juli.

Ryskt-kinesiskt militärsamarbete skall ge ny världsordning, konkurrera ut USA

The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.

 Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA

Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.

Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11600118/How-China-and-Russia-are-teaming-up-to-erode-American-dominance.html   

Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg. 

Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:

http://rbth.co.uk/russian-chinese_naval_exercise_gets_underway   

Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

 Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:

http://thediplomat.com/2015/05/what-the-pentagon-thinks-of-chinas-military/

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.

Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.

 General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.

Mer om fallet Xu i BBC News den 16 mars:

http://www.bbc.com/news/world-asia-china-31901941

Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.

Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:

http://www.aljazeera.com/news/2015/05/north-korea-executes-defence-minister-pyongyang-hyon-yong-chol-150513045227664.html

 Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.

Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:

http://rbth.co.uk/opinion/2015/05/13/victory_day_2015_china_merkel_and_the_new_russian_patriotism_45975.html

”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary  was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment. 

 Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.

Nordkorea-Iran-Ryssland i vapensamarbete: USA tittar bort

 Nordkoreansk robot på parad.

”North Korea supplied several shipments of missile components to Iran during recent nuclear talks and the transfers appear to violate United Nations sanctions on both countries, according to U. S. intelligence officials.”

http://freebeacon.com/national-security/north-korea-transfers-missile-goods-to-iran-during-nuclear-talks/

Ovanstående analys görs av den amerikanske utrikes- och säkerhetsjournalisten Bill Gertz på sajten The Washington Free Beacon den 15 april. Gertz hänvisar till information från uppgiftslämnare som föredrar att vara anonyma om att minst två leveranser av robotdelar från Nordkorea till Iran har skett sedan september förra året.

Uppgifterna blixtbelyser den kritik som riktats mot det ramavtal som förhandlats fram av den USA-ledda västvärlden, Kina och Ryssland å ena sidan och Iran å den andra – enligt kritiken misslyckas avtalet med att ta ställning till Irans robot- eller missilprogram, vilket är av central betydelse för Irans möjligheter att framställa kärnvapen. Skarp kritik mot ramavtalet har bland annat förekommit i den amerikanska kongressen.

Leveranserna skall inkludera varor som omfattas av the Missile Control Regime, en frivillig överenskommelse bland 34 länder som begränsar överförandet av missiler samt delar av system med en räckvidd som överskrider 186 engelska mil, det vill säga längre än knappt 300 kilometer. Enligt en tjänsteman som Gerts varit i kontakt med har bland annat motorer med stor omkrets levererats från Nordkorea till Iran, vilka skulle kunna användas i ett framtida iranskt robotsystem med lång räckvidd.

Till yttermera visso belade FN:s säkerhetsråd i juni 2010 Iran med sanktioner på grund av landets illegala anrikningsprogram för uran. Dessa sanktioner syftade till att blockera Iran från att få tillgång till teknologi relaterad till robotar med kärnvapenkapacitet. De tjänstemän som försett Gertz med uppgifter menar att leveranserna från Nordkorea till Iran tycks bryta mot nämnda sanktioner.

 Många menar att Obama säljer ut Israels säkerhetsintressen till Iran.

Vapenleveranser från Nordkorea till mullornas Iran har i själva verket ägt rum sedan början på 1980-talet, då ayatollah Khomeini var högste iranske ledare. Nordkoreanerna, som då leddes av Kim Il-sung, levererade kompletta Scud-missiler samt produktionsteknologi som Pyongyang använde för att utveckla Nodong-roboten med en räckvidd på 630 engelska mil, närmare hundra svenska mil. Även andra robotar och robottteknologi har levererats.

Enligt ett telegram från oktober 2009, som blivit offentligt genom Wikileaks, har de nordkoreanska leveranserna spelat en nyckelroll för Irans strävanden att modernisera sin robotteknologi: ”This technology would provide Iran with more advanced missile technology than currently used in its Shahab-series of ballistic missiles and could form the basis for future Iranian missile and /space launch vehicle/ design.” 

Ytterligare ett telegram från september 2009 avslöjar att Irans Safir-raketer använder styrmotorer som troligen kommer från Nordkorea och baserade på ballistiska missiler av typ SS-N-6, härrörande från sovjettiden, som avfyras från ubåtar.

Det är för närvarande Spanien som sedan januari i år ansvarar för FN:s sanktionskommitté. Landet meddelade nyligen att det inte kommunicerat med USA sedan spanjorerna tog över ansvaret.

Till kritikerna av det ramavtal som ingicks i schweiziska Lausanne den 2 april hör den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. Denne har påtalat att missil- och teknologiöverföringarna från Nordkorea till Iran bryter mot FN-sanktionerna riktade mot Iran, men också mot de sanktioner avseende kärnvapen- och robotteknologi Nordkorea utsattes för 2009 vilka förbjuder att exportera sådana komponenter som nu levererats till Iran.

 John Bolton, tidigare amerikansk FN-ambassadör, är kritisk till Iran-avtalet.

Bolton citeras på följande sätt i Bill Gertz artikel:  ”And if the violation was suppressed within the U. S. government, it would be only too typical of decades of practice. Sadly, it would also foreshadow how hard it would be to get honest reports made public once Iran starts violating any deal.”   

Även den före detta CIA-analytikern Fred Fleitz är mycket kritisk till hur Obama-administrationen hanterat rapporterna om den nordkoreanska teknik- och robotöverföringen till Iran och citeras:

The Obama administration has excluded all non-nuclear Iranian belligerent and illegal activities from its nuclear diplomacy with Iran. Iran´s ballistic missile program has been deliberately left out of the talks even though these missiles are being developed as nuclear weapon delivery systems.”

Inte heller, framhåller Gertz i sin informativa artikel, har Irans roll som sponsor av internationell av terrorism framförallt i Mellanöstern – där Iran backar upp exempelvis Hamas i Gaza och Hezbollah i Libanon – beaktats i de förhandlingar som ledde fram till ramavtalet i Lausanne den 2 april.

Såvitt jag kunnat utröna har de nordkoreanska robot- och teknologiöverföringarna från Nordkorea till Iran – två länder som brukar betecknas som ”skurkstater” – inte alls uppmärksammats i vare sig svenska eller internationella medier, med ett undantag: Israel, det land som i första hand löper risk att utsättas för iranska kärnvapenattacker.

Den israeliska tidningen Arutz Sheva, som refererar till artikeln i The Washington Free Beacon, skriver om den amerikanska regeringens uppenbara ovilja att sätta sökarljuset på de nordkoreanska och iranska sanktionsbrotten med följande ord: ”US president Barack Obama was given  details of the shipment in his daily intelligence briefings, but the officials say the information was hidden from the UN by the White House so that it would not take action on the sanctions violations.”

Hela artikeln här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/194088#.VTO22JscRMs

För Barack Obama och den amerikanska administrationen har det av allt att döma varit viktigare att snabbast möjligt få fram ett avtal, och därmed framstå som mänsklighetens räddare undan ett eventuellt kärnvapenkrig, än att på allvar komma till kärnan av det iranska hotet mot omvärlden och då framförallt den judiska staten Israel.

Om det med få undantag rått största möjliga internationella tystnad om Nordkoreas leveranser till Iran av ovan skisserat slag, har Rysslands beslut nyligen att återuppta robotförsäljning till Iran rönt viss om än begränsad uppmärksamhet.

Robot avfyras från iranskt örlogsfartyg.

Svenska YLE hade den 13 april en artikel med rubriken: ”Ryssland börjar sälja missiler till Iran igen.”

http://svenska.yle.fi/artikel/2015/04/13/ryssland-borjar-salja-missiler-till-iran-igen

Det rör sig heller inte om vilka robotar/missiler som helst. Robotsystemet S-300 tillhör de mest avancerade i världen och kan skjuta ner såväl robotar som flygplan. Försäljningen var på gång redan 2010, men då beslöt sig den dåvarande ryske presidenten Dmitrij Medvedev för att stoppa den efter påtryckningar från bland annat USA och Israel.

Avtalet, som sägs omfatta 20 miljarder US dollar, innebär att Ryssland även förbinder sig att köpa 500 000 fat råolja från Iran. Biträdande ryske utrikesministern Sergei Rjabkov: ”I utbyte mot iransk råolja kommer vi att leverera vissa varor. Detta är inte förbjudet enligt de nuvarande sanktionerna.”   

President Vladimir Putins ursäkt för att återuppta robotförsäljningen till Iran består i att det framförhandlade ramavtalet – som skall ersättas av ett permanent avtal den 30 juni – är att detta gör det omöjligt för Iran att utveckla kärnvapen, något som emellertid är högst tvivelaktigt. Den ryska robotförsäljningen kommer att göra det extremt svårt att angripa Irans kärnenergianläggningar, vilket Israel sagt sig kunna tänka sig att göra som en sista åtgärd i syfte att förhindra iranska kärnvapenangrepp mot landet.

Ryssland hoppas att det nya avtalet med  Iran skall leda till utökade handelsförbindelser mellan de båda länderna. Även Kina vill utvidga handelsförbindelserna med Iran. Såväl ryssar som kineser har hittills stött FN-sanktionerna mot Iran.

Under tiden, och samtidigt som Obama undersöker möjligheterna att lyfta alla sanktioner mot Iran redan  nu, skanderar iranska soldater på parad i Teheran ”Död åt USA” och ”Död ¨åt Israel”:

http://unitedwithisrael.org/iran-celebrates-army-day-with-shouts-of-death-to-america-israel/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Obama+Considers+Immediate+Lifting+of+Sanctions%3B+Iran%27s+Army+Chants+%27Death+to+America%2C+Israel%27&utm_campaign=20150419_m125394340_Obama+Considers+Immediate+Lifting+of+Sanctions%3B+Iran%27s+Army+Chants+%27Death+to+America%27&utm_term=more_btn_light_png