En irländsk sångare och speleman: Christy Moore

Christy Moore i aktion på scen.

Christopher Andrew  – han kallas bara Christy – Moore föddes i Newbridge i grevskapet Kildare den 7 maj 1945. Christy Moore anses vara en av Irlands främsta artister och utnämndes 2007 av RTE´s People of the Year till ”Irelands greatest living musician”. Han är dock föga känd i Sverige, varför jag tycker det finns all anledning att lyfta fram honom här.

En av hans mest karaktäristiska sånger är ”Smoke and Strong Whiskey”:

http://www.youtube.com/watch?v=DL0yWCVzGOU

Moore var kring mitten av 1960-talet anställd vid en bank i Clonmel i grevskapet Tipperary, men hade ett stort personligt intresse för Irlands rika folkmusikskatt. Under en bankstrejk 1966 reste han till London, där han försörjde sig genom tillfälliga jobb och passade på att besöka folkmusikklubbar och irländska musikpubar. Han träffade här personer i gamet som Luke Kelly, Seamus Ennis och Margaret Barry.

1969 spelade Christy Moore in sitt första album som fick titeln Paddy on the Road tillsammans med sångaren och låtskrivaren Dominic Behan, en bror till den världsberömde författaren Brendan Behan. Skivan reproducerades i endast 500 exemplar men har senare införlivats med Moores CD-produktion.

Christy medverkade med en sång i The Dubliners 25-årsalbum 1987.

1972 kom det första mer uppmärksammade albumet med titeln ”Prosperous” efter en by med samma namn i Kildare. I samband med inspelningen av detta album träffade Christy Moore de blivande medlemmarna i bandet Planxty: Liam O´Flynn, Andy Irvine och Dónal Lunny. Lunny följde senare med till bandet Moving Hearts 1981.

Här hör och ser vi Christy Moore och den alltför tidigt bortgångne gitarristen Jimmy Faulkner i den svidande vackra rebellballaden ”The Galtee Mountain Boy” i en inspelning från 1979 (sången börjar två minuter in i videon):

Christy Moores repertoar består av såväl traditionella  irländska ballader som sånger han skrivit själv. Han har genom åren framträtt tillsammans med kända irländska artister såsom The Dubliners, Sinéad O´Connor och Shane MacGowan, den senare frontfigur i punk/folkgruppen The Pogues.

Christy Moore med Shane MacGowan.

Här Christy i MacGowans monsterhit ”Fairytale of New York”:

http://www.youtube.com/watch?v=FwXBtmRTsFs

Duett framförd av Moore och MacGowan i den senares ”A Pair of Brown Eyes”:

http://www.youtube.com/watch?v=4dSGu9803LA

Moore och Planxty i ”Cliffs of Doneen”:

http://www.youtube.com/watch?v=eH8jYhmcaQE

När The Dubliners firade sitt 25-årsjubileum i TV-programmet ”The Late Show” 1987 fanns Moore med som sångare, gitarrist och bodhranspelare (bodhran är en traditionell irländsk handtrumma). Han medverkar även med en hyllningssång till förre Dubliners-sångaren Luke Kelly (1940-84) i 25-årsalbumet.

Moore har spelat in omkring 25 egna album. I april kom han ut med det första studioinspelade albumet på fyra år med namnet Listen. 2011 kom Folk Tale.

Luka Bloom, en yngre bror till Christy.

Politiskt står Christy Moore långt till vänster. Han är en stor förespråkare för det republikanska ”saken”, det vill säga ett enat Irland. Hans mamma var en känd borgerlig politiker i partiet Fine Gael i grevskapet Kildare och kandiderade även till det irländska parlamentet.

Moore har en yngre bror med artistnamnet Luka Bloom (Barry Moore) som också är en välkänd artist på Irland.

The Dubliners i Malmö: Gubbarna håller än!

Från vänster John Sheahan, Sean Cannon, Patsy Watchorn och Eamonn Campbell under framträdandet i Malmö. Foto: Tommy Hansson

Den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners från Irland höll konsert i Malmö konserthus söndagen den 8 maj. Som gammalt Dubliners-fan sedan slutet av 60-talet var jag givetvis på plats. Det blev, alls inte oväntat, en oförglömlig konsert.

Gubbarna håller än!

Senast jag hade förmånen att beskåda och lyssna till de fem dublinborna – John Sheahan, BarneyMcKenna, Sean Cannon, Eamonn Campbell och Patsy Watchorn – var i april 2009, då gruppen framträdde på Cirkus i Stockholm. (Cannon lär emellertid vara bosatt i England). Den gången fick jag en bra plats nära scenen, men i Malmö var det snäppet bättre – jag satt i mitten av första raden mitt emot John Sheahan, som jag nästan kunde vidröra.

The Dubliners bildades redan 1962 på puben O´Donoghue´s som ligger på Merrion Row i centrala Dublin. Puben, som är smockfull med foton och teckningar avbildande gruppen och dess medlemmar, är ett givet pilgrimsmål för varje fan av denna grupp och irländsk folkmusik över huvud taget. Själv var jag där 2002.

En interiör från O´Donoghue´s.

Av originaluppsättningen från tidigt 60-tal återstår i dag endast Sheahan och McKenna, vilka båda är födda 1939. 1982 anslöt Sean Cannon  som ersättare för Luke Kelly, som avled i sviterna av en hjärntumör två år senare. 1987 kom Eamonn Campbell  – denna trolliknande figur med vitt hårrburr och skägg – med och förnyade gruppen genom att initiera ett fruktbart samarbete med punk/folk-gruppen The Pogues; megahitten ”The Irish Rover” blev en stor succé för båda:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

På Wikipedia står att Eamonn har en grov röst som påminner om tidigare medlemmen Ronnie Drews. Tro inte på det. Ronnie var en förnämlig sångare, medan Eamonns röst över huvud taget inte lämpar sig för sång (han är också klok nog att inte sjunga några solonummer). När han någon gång stämmer upp i en refräng låter det närmast som ett tröskverk. Däremot är han en hejare på gitarr.

Senaste tillskottet till The Dubliners är Patsy Watchorn, med ett förflutet i gruppen The Dublin City Ramblers, som ersatte Paddy Reilly 2005.

Det säger något om The Dubliners ålder och erfarenhet att Eamonn Campbell, som är född 1946, är den yngste medlemmen. Äldst, med några månader till godo på Barney, är musiksnillet John Sheahan, som är en baddare på fiol och flöjt men även är en erkänd kompositör med skapelser såsom ”The Marino Walz” och ”St. Patrick´s Cathedral” i bagaget. Den senare, där John alternerade mellan flöjt och fiol tillsammans med Eamonn på gitarr, var en oblandad njutning att lyssna till.

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Det var ingen hejd på jublet från de trogna fansen i den inte helt fullsatta konserthallen när de fem bandmedlemmarna gjorde sin entré. Som vanligt inledde de med en fartfylld reel för att få publiken att komma upp i varv. Sedan följde de välkända sångerna slag i slag. ”When the Boys Come Rolling Home”, ”The Black Velvet Band”, ”The Rocky Road to Dublin” (försök sjunga med i den refrängen, den som kan!), ”The Wild Rover”, ”Whiskey in the Jar”, ”Dublin in the Rare Old Times” och naturligtvis genombrottslåten, den komiska men för tiden (1967) vågade ”Seven Drunken Nights”; den ledde till bannlysning både i kommersiell radio och från predikstolar men också till, att The Dubliners halkade in på ”Top of the Pops” i England. Här några länkar från olika tidpunkter till ovanstående titlar:

http://www.dailymotion.com/video/x7kfj1_the-dubliners-when-the-boys-come-ro_music

http://www.youtube.com/watch?v=gfngKaaDVro

http://www.youtube.com/watch?v=8cnzstOtW2k

http://www.youtube.com/watch?v=jujqyVez2jw

John ackompanjerar Barney under ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Foto: Tommy Hansson

Barney McKenna har en särskild plats i varje Dubliners-anhängares hjärta. Barney, som hunnit passera 70-årsstrecket, är en erkänd mästare på tenorbanjo men excellerade denna kväll också i den sorts mindre dragspel som brukar kallas melodeon, eller på engelska rätt och slätt squeeze-box. Efter vanligheten rev ”Banjo-Barney” ner ovationsåskor med sina sångnummer, särskilt den rörande kärlekssången ”I Wish I Had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

Barney går inte så bra längre – han fick ledas fram till sin scenplats – men han föreföll vara på mycket gott humör, kommunicerade med publiken på danska och hade sig.

The late, great Ronnie Drew.

Gruppens två ledande sångare i dag är eljest Sean Cannon och Patsy Watchorn: Sean med sin känsliga sammetsröst, Patsy med sin mer råbarkade ”pipa” som försett honom med hits som ”The Ferryman” och ”The Town I Loved So Well”. Av dem föredrar jag Sean, som denna kväll framförde en av flera sånger på iriska (gaeliska) språket med samma melodi som den kända kärlekssången ”Raglan Road”, som var ett av Luke Kellys bravurnummer. Sean informerade om att melodin skulle vara så gammal som från 1500-talet, något han hade inhämtat från Wikipedia…Jag har inget emot Patsy, en sympatisk herre och genuin underhållare, men vad jag har litet svårt för är hans ”sång-pratande” vilket drar ner tempot och stör rytmen i sångerna.

Det var för övrigt Patsy som informerade om att det var den traditionella gatu- och skojsången ”Finnegan´s Wake” som inspirerade James Joyce till dennes berömda – men i mitt tycke groteskt överskattade och helt obegripliga – roman med samma namn. Jag trodde alltid det var tvärtom, men tack vare Patsy Watchorn vet jag nu bättre.

Finnegan´s Wake:

http://www.youtube.com/watch?v=Z_k2GG-H_RU

På tal om Joyce, tillsammans med Brendan Behan den mest framstående irländska författare som aldrig fick Nobelpriset, så var det ju hans novellsamling Dubliners som inspirerade Luke Kelly att namnge gruppen, som i ett första skede hette The Ronnie Drew Group efter den legendariske bandmedlemmen Ronnie Drew (1934-2008). The Dubliners har genom åren framfört texter skrivna av såväl Behan som Joyce, men i sammanhanget framförallt av den förstnämndes bror Dominic, exempelvis ”Building Up and Tearing England Down”, ”Maloney Wants a Drink”, ”The Patriot Game”, ”Poor Old Dicey Reilly” och många fler.

Dominic Behan – poet, författare, sångare, rebell.

Building Up and Tearing England Down:

http://www.youtube.com/watch?v=UtyfebUytfI

The Dubliners tackade för sig med det traditionella extranumret ”Molly Malone” och lovade att försöka komma tillbaka till Malmö nästa år, då gruppen firar sitt 50-årsjubileum. Jag hoppas det blir så. Eller ännu hellre Stockholm.

Men även om de inte väljer att komma hit alls, så kan jag trösta mig med att jag har ett stort antal skivor och även ett par DVD-filmer med den här världsunika gruppen att avnjuta i hemmets lugna vrå. Och det är förstås inte alltför långt till Tyskland, där gruppen av någon anledning har sina trognaste fans utanför Irland och där även deras fan club finns.