Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

 Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

Marxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

Aftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

 Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.

 

Helle Klein: socialistisk hatmånglerska i kyrkoskrud

Helle Klein i sin numera avlagda prästkappa.

Journalisten, prästen och socialistiska debattören Helle Klein fyller år om precis en vecka (9 juli). Jag bjuder henne här på en tidig födelsedagspresent i form av den här texten.

Helle Louise Klein föddes i en judisk familj i Enskede i södra Stockholm 1966. Farfarsfar var överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914), som var född i dåvarande Ungern. Rabbi Klein företrädde en liberal uttolkning av den judiska religionen. Helle Klein är ett strå vassare när det kommer till att vara radikal eftersom hon inte bara övergett det judiska arvet till förmån för kristendomen utan också är radikalfeminist och socialist.

Helle Klein blev tidigt engagerad i socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. 1991-95 var hon verksam som politisk chefredaktör i socialdemokratiska Örebro-Kuriren för att därefter hamna som ledarskribent på Aftonbladet. 2001 blev hon politisk chefredaktör därstädes. Utmärkande för Helle Klein är hennes djupa avsky för den judiska staten Israel och hennes omhuldande av palestinaaraberna, en ganska typisk inställning för kategorin självhatande judar som hon delar med personligheter som exempelvis Göran Rosenberg, Henry Ascher och Dror Feiler.

I en lång och svassande intervju med Erica Treijs i Svenska Dagbladet den 28 april 2013 beskrivs hon på följande sätt: ”En sökare och en rebell i en och samma kropp, med en inre motor som ständigt går på högvarv.” Vidare: ”…mitt kall är att bilda opinion och förmedla evangelium.” Frågan är bara vilket evangelium det är Klein förmedlar. Särskilt många likheter med det som Jesus predikade har det i varje fall inte, vilket kommer att framgå nedan.

Överrabbin Gottlieb Klein, Helles farfars far.

Om Israel och det judiska citeras hon så: ”Att man är kritisk till en stats politik innebär inte att man kritiserar det judiska – tvärtom.” Om man får tro Klein är alltså  våldsamt ensidig kritik mot den judiska staten Israel lika med att vara för det judiska. Det är en märklig inställning gentemot en stat som bildades just för att tillförsäkra det genom hela historien förföljda judiska folket ett nationellt hem.

Helle Kleins hela skrivarkarriär är fylld av hätska utfall mot den judiska staten. Såvitt jag kunnat utröna har hon aldrig någonsin skrivit ett enda gott ord om Israel. Detta har oundvikligen medfört anklagelser om antisemitism, vilka stundom besvarats med att hennes farfars far minsann var överrabbin. Eljest finns gott om exempel på judar som varit antisemiter med den socialistiske demagogen Karl Marx som mest kända exempel.

Här en länk till bloggen Sapere Aude! (latin för ”Våga att vara vis!”) som analyserar Kleins oförblommerade israelhat och totala bortseende från den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=3094

Under sin tid på Aftonbladet, där Klein bland annat nitiskt försvarade kulturredaktionens publicering av Donald Boströms antisemitiska drapa om påstådda organstölder från den israeliska arméns sida 2009, tjänade hon 140 000 kronor i månaden, hade tjänstebil samt åtnjöt förmånen av en så kallad fallskärm på 2,3 miljoner kronor.

Det gjorde att hon utan några ekonomiska bekymmer kunde utbilda sig till präst i Svenska kyrkan. Den 13 januari 2008 prästvigdes Helle Klein i Stockholms stift. Därefter har hon tjänstgjort som pastorsadjunkt i Nacka församling och präst i Sofia församling på Södermalm. Parallellt med sin prästerliga gärning var Klein även krönikör vid Svenska kyrkans Kyrkans Tidning. Hon fick emellertid sparken därifrån efter en schism med chefredaktör Anders Ahlberg som handlade om hennes personliga vendetta mot prästen Helena Edlund, vilken ett tag var knuten till Sverigedemokraterna (SD).

Ärkebiskop Anders Wejryd lobbar för utökad massinvandring i Almedalen.

I ovan nämnda SvD-intervju förklarar sig Helle Klein vara besviken på Svenska kyrkan, som i hennes ögon uppenbarligen inte är tillräckligt vänstervriden: ”Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.” Måhända har denna kritik tagit skruv hos kyrkans makthavare. Under Almedalsveckan i Visby har nämligen ärkebiskop Anders Wejryd  bokat in möten med såväl migrationsminister Tobias Billström som integrationsminister Erik Ullenhag för att understryka vikten av att ha en ännu generösare invandringspolitik.

Det är utmärkande för Helle Klein och andra kyrkliga vänstervridare att de inte förmår skilja det politiska från det religiösa. Allt går i ett. Det är därför Klein kan hoppa på en prästkollega som Dag Sandahl och anklaga denne för att, som i Sandahls fall, ha medverkat i den enligt Klein ”extremistiska rasisttidningen” Dispatch International. Som jag för övrigt själv har förmånen att få medverka i.

Eller hoppa på präster som Helena Edlund och Annika Borg; den senare har av den Klein närstående Seglora smedja påståtts normalisera ”främlingsfientliga krafter i kyrkan och samhället.” Sådana präster har enligt Klein ”bruna åsikter” och ”står för en ideologi som ledde till folkmord.” Sagt alltså av en person som aldrig haft några bekymmer med att negligera det kommunistiska folkmordet på minst 100 miljoner människor.

Dag Sandahl: rasiststämplad av Klein och Seglora för att ha skrivit i Dispatch.

Helle Klein grundade tillsammans med den frånskilda prästen Ewa Lindqvist Hotz, född 1972, 2008 Seglora smedja, avsett att vara en tankesmedja som ”vill verka i kritisk solidaritet med Svenska kyrkan och bilda opinion för öppenhetens och mångfaldens samhälle”. Man vill vidare främja en ”progressiv” teologi inom kristendom, judendom och islam.

Seglora smedja har ibland kallats ”Svenska kyrkans Expo” därför att man ägnar sig åt åsiktsregistrering av kyrkans män och kvinnor som inte står till vänster politiskt och åt att karaktärsmörda avvikare med hjälp av invektiv såsom ”bombhöger”, ”främlingsfientlig”, ”rasist” och så vidare.

Seglora smedja har en nättidning, ger ut böcker och arrangerar seminarier i samarbete med exempelvis Sigtunastiftelsen och Skansen. Ämnen som behandlats är bland andra burkan, abortfrågan, sekulär humanism, sexuella övergrepp inom kyrkan samt svensk vapenexport. Seglora, uppkallad efter den till Skansen flyttade västgötakyrkan med samma namn, hålls ekonomiskt under armarna av Svenska kyrkan i Stockholms stift och har även fått stiftskollekter att förfoga över.

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, ledare för Seglora smedja som är en socialdemokratisk lobbygrupp nödtorftigt maskerad som kristen tankesmedja.

Alla kristet  och/eller troende är nu inte så förtjusta i Segloras verksamhet. Så här skrev Marcus Birro i en blogg i anslutning till den kristna  tidningen Världen idag:

 Men jag har ingen som helst lust att skänka en enda extra krona till Seglora och Helle Klein. Hennes uppfordrande och arroganta ton i olika sammanhang är inte i linje med hur jag ser på Gud, församlingen eller kollekt heller. Kollekt ska gå till fattiga och utsatta i Sverige eller utomlands. Kollekt ska gå till sådant som hjärtat är fullt av. Kollekter ska gå till människor som verkligen behöver dem, inte till socialdemokratiskt styrda tankesmedjor. Helt otroligt.

Hela bloggtexten här:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/aldrig-jag-ger-pengar-till-helle-klein/

Marcus Birro har givetvis alldeles rätt. Helle Klein är ingen trevlig person. Det ”evangelium” hon talar om är det socialistiska budskap som härstammar från den självhatande juden Karl Marx. Hon är ingen kristen kärlekspredikant i Jesu efterföljd utan en skamlös hatmånglerska i kyrkoskrud som numera, efter den i alla fall tillfälligt aborterade prästkarriären, härjar i fackförbundstidningen Dagens Arbete med en upplaga på närmare en halv miljon.

Kristne debattören Marcus Birro uppskattar inte Seglora smedja.

Att en figur som Helle Klein tillåts utöva något som helst inflytande över Svenska kyrkan säger egentligen allt om hur lågt denna en gång samhällsbärande institution sjunkit. Den har blivit en advokat för terror i Mellanöstern, ursäktare av totalitära ideologier och ett leverne som flerfaldiga bibelställen skarpt fördömer.

Hur det en gång möjligen kommer att gå för en sådan inrättning tror jag följande ord av Jesus Kristus, yttrade då Mästaren sände ut sina tolv lärjungar att predika det verkliga evangeliet, ger en rätt god uppfattning om (Matteus 10:15):

Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

Byt ordet ”staden” mot kyrkan så tror jag ni förstår vad jag menar. Förmodligen gör Helle Klein det också.

Aftonbladets vämjeliga rötmånadsjournalistik

Kent Ekeroth (SD) talar i riksdagen.

Man vet att det närmar sig rötmånad när Aftonbladet (även kallad Aftonblodet på grund av sin sensationalistiska inriktning) på förstasidan drar upp som ett scoop att SD-parlamentarikern Kent Ekeroth ”avslöjas” ha inflytande över ”hatforumet” Avpixlat.

”Scoopet” bygger på dataintrång i Ekeroths mejlbox, ett förfarande som rimligen borde intressera polisen. Av någon anledning tror jag dock  inte riktigt på scenariot om en polisräd mot AB-redaktionen där man beslagtar datorerna och utsätter journalisterna för hårda förhör. Såvitt jag kan se vore det dock befogat att så skedde.

Ekeroth har tydligen haft mejlkontakt med Avpixlat-redaktionen och haft synpunkter på innehåll och layout. Det skulle jag också i princip kunna ha haft utan att det skulle kunna sägas att jag dikterar sajtens innehåll. Inte för att så varit fallet, men det hade varit teoretiskt möjligt. AB kokar helt enkelt soppa på en spik. Tidningen är inte ett dugg intresserad av sanningen, bara att komma åt den  uppenbarligen irriterande Ekeroth personligen.

Avpixlat bygger efter vad jag förstår till mycket stor del på tips, synpunkter och material som strömmar in från sympatisörer och allmänhet. Att Kent Ekeroth har sällat sig till den skaran bevisar inte, som Aftonbladet påstår, att det är han som dikterar sajtens innehåll även om han säkerligen kan sägas vara Avpixlat ”närstående”.

Vänsterpublikationer som Aftonbladet och Expo är  sorgfälligt noga med att alltid när Avpixlat och likartade media omnämns komma med epitet som ”hatsajt”, ”främlingsfientlig” och så vidare. Man skulle kanske först ta och sopa rent framför egen dörr. På AB håller man sig exempelvis med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som formligen sprutar hat och avsky över exempelvis Sverigedemokraterna, Avpixlat och allt som har med Israel att göra. 

Åsa Linderborg: stolt kommunist och censuranhängare.

Jag skrev följande om Linderborg för några månader sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/21/asa-linderborg-hatdrottning-och-storkrankare/

Naturligtvis är det dock inte så att Avpixlat är en ”hatsajt”. Det man gör är att lyfta fram nyheter som etablissemangsmedia mörkar. Om zigenare stjäl och/eller begår annan form av brott skriver Avpixlat det. Om invandrargäng förvandlar svenska förorter till brinnande infernon skriver man det, liksom om slynglar med invandrarbakgrund rånar och sparkar gravida kvinnor i magen. Om extremvänstern ägnar sig åt antisemitism lyfts också detta fram i ljuset. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det handlar inte om hat utan om faktaredovisning.

Om gammelmedia hade tagit sitt ansvar och skrivit som saker och ting förhåller sig skulle fora som Avpixlat inte behövas. Men så länge de inte gör det är jag väldigt glad för att min skrivarkollega Mats Dagerlind och alla andra avpixlare håller igång som de gör och inte låter sig skrämmas till tystnad. En annan viktig nyhetssajt är Jihad i Malmö som drivs av den tidigare KD-politikern Hans C. Pettersson

Själv är jag mycket glad och nöjd över att då och då förekomma på Avpixlat, nu senast med en text (hämtad från Dispatch International) om förföljelsen av kristna i världen.

Slutligen kan man undra över varför just sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth utsätts för Aftonblodets kanske brottsliga intresse. Visst, han tillhör de förhatliga Sverigedemokraterna. Men kan det möjligen också bero på att han är en stor Israel-vän och jämväl har judiskt påbrå? Frågan är relevant eftersom tidningen har ett mindre heroiskt förflutet som propagandaorgan för Nazityskland, då rättshaveristen Torsten Krüger styrde och ställde på 1930- och 1940-talen. Det skall tilläggas att Ekeroth är en av SDs mest kapabla riksdagsledamöter och en utmärkt debattör i riksdagens talarstol.

Rabiate judehetsaren Julius Streicher hängdes som krigsförbrytare i Nürnberg. Aftonbladet har stundom vissa likheter med  hans tidning Der Stürmer

Lägg därtill ovan nämnda Åsa Linderborg, som uttryckligen sagt sig vilja utestänga Avpixlat och Mats Dagerlind från den offentliga debatten. För något år sedan tog hon in en drapa av journalisten Donald Boström, som i värsta Der Stürmer-stil hävdade att israeliska soldater sålde organ hämtade från döda palestinska soldater på svarta marknader. Det hela bevisades förstås vara en hiskelig skröna.

Der Stürmer var en vämjelig nazitysk propagandaprodukt som under Julius Streichers ledning hetsade mot judar. Streichers roll i uppbyggnaden av den människofientliga nationalsocialistiska ideologin ansågs vara så allvarlig att han i Nürnberg-processen 1946 dömdes till döden och hängdes som krigsförbrytare.

Resultatet lär i slutändan bli att en större publik får upp ögonen för den berömvärda sajten Avpixlat.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Åsa Linderborg: Hatdrottning och storkränkare

Storkränkaren Åsa Linderborg.

Det talas i dessa dagar mycket om så kallat näthat. Därmed avses vanligen mindre elegant formulerade nätkommentarer ofta innehållande invandringskritik och angrepp på invandringens försvarare. Visst, det förekommer hatfyllt aggressiva inlägg av detta slag som definitivt inte är roliga att läsa och som inte hör hemma i civiliserade sammanhang.

Jag skulle dock vilja påstå att det mer eller mindre politiskt korrekta hatet från vänster är minst lika frekvent. Jag råkar själv med jämna mellanrum ut för det, icke minst i form av kommentarer till denna blogg. Häromdagen var det exempelvis en galning som skrev följande: ”Varför inte skjuta dej själv, så har du gjort en god gärning mot högerextremismen.” Vederbörande hade dock inte kuraget att själv stå för sin uppmaning utan hade hackat in sig på en känd SD-riksdagsmans e-mejladress för att skicka meddelandet. Självklart raderade jag budskapet så snart jag blev varse dess existens.

På twitter har jag sett notoriska vänstertwittrare angripa kritiker av massinvandringen i och utanför Sverigedemokraterna med hjälp av de grövsta tillmälen, där väl ”pissmyror” tillhör de lindrigare epiteten.

Mindre rumsrent formulerade nätåsikter är som sagt inte speciellt trevliga att ta del av oavsett om de kan anses komma från vänster, höger eller mittemellan. En försvarlig del av det vänsterintelligentsian kallar ”näthat” består dock av förståeliga reaktioner mot icke mindre hatfyllda mediaaktörer. Bland de senare torde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg stå i en viss särklass. Den högerinriktade men ej nationalistiska nätsajten Veckans Contra gör i sammanhanget följande reflexion:

Den stora saken är att hatarna i de stora tidningarnas mediaredaktioner har fruktansvärt fel när de vill förmena de som inte har den eleganta formuleringskonstens gåva att över huvudtaget uttrycka sin åsikt.

Sovjetterrorns skapare, V. I. Lenin. En av Åsa Linderborgs ikoner.

Åsa Natasja Linderborg fick högsta ansvaret för Aftonbladets kultursidor 2009. Född i Västerås 1968 hade hon en mamma som var landstingsråd och riksdagsledamot för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och en pappa som var metallarbetare och därtill alkoholist. Linderborg gick med i VPKs ungdomsförbund Kommunistisk ungdom (KU) 1981 och utsågs 1987 till ombudsman för sagda förbund med Mälardalen som ansvarsområde. Hon har även innehaft förtroendeposter för Vänsterpartiet i Uppsala.

2001 doktorerade Åsa Linderborg på en avhandling om socialdemokratin och dess historieskrivning. 2007 utkom hon med den kritikerrosade boken Mig äger ingen, innehållande scener från ett hem där fadern är alkoholiserad,  som blev nominerad till Augustpriset. Det gjordes även en teaterpjäs med boken som förlaga och nu uppges det  finnas filmplaner. Linderborg har tilldelats flera litterära priser och utmärkelser.

Som var och en förstår är denna Linderborgs bakgrund högeligen meriterande för anställning och/eller medverkan på Aftonbladets kultursidor. Hon skrev den 16 juni 2006 en hyllningsartikel till den psykopatiske massmördaren Mao Tse-tung. 2008 blev hon biträdande kulturchef och 2009 högsta hönset på tidningens kulturredaktion. Sommaren 2012 hade hon en artikelserie som hyllade sovjetterrorns skapare, Vladimir Illitsj Lenin.

Det är minst av allt konstigt att Åsa Lindeborg fått sin beskärda del av det så kallade näthatet. Särskilt inte mot bakgrund av att en betydande del av hennes egen verksamhet på Aftonbladet består i att provocera och kränka.

Lars Vilks menar att Linderborg är en ”auktoriserad storkränkare”.

Bland hennes mest beryktade insatser märks det envetna försvaret av antisemiten Donald Boströms på Aftonbladet offentliggjorda falsarier om påhittade israeliska organstölder från palestinska terrorister. Hon har även utan att blinka buntat ihop den intellektuellt betonade immigrationskritiska sajten Avpixlat med rena nazistsajter.  Sedan blir Linderborg uppretad över att hon får veta att hon lever!

Den inte helt okände konstnären Lars Vilks, som själv drabbats av Linderborgs onyanserade rappakalja, har sammanfattat Åsa Linderborgs verksamhet på följande sätt:

Hennes styrka är att hon flera gånger i veckan presenterar provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare.

Jämtin, Bildt – och en kvinnlig bin Ladin

Glädje i Washington över bin Ladins död. Frågan är om Carin Jämtin är lika glad i dag.

Nej, Carin Jämtin ser inte ut att bli någon höjdare som Socialdemokraternas partisekreterare. I skuggan av nyheterna från Pakistan om terrorgurun och massmördaren Osama bin Ladins (1957-2011) fabulösa ändalykt föreslog Jämtin att en muslimsk högtid, på bekostnad av en befintlig svensk, bör införas som officiell svensk helgdag. Detta i syfte att understryka Sveriges mångkulturella karaktär.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kommenterade:

Vad Carin Jämtin i princip säger är att nationaldagen eller en kristen helgdag ska avskaffas till förmån för en muslimsk helgdag. Jag tycker att utspelet är direkt osmakligt och jag undrar om detta är en ny officiell socialdemokratisk partilinje. Jag efterlyser därför besked från Håkan Juholt i frågan huruvida han instämmer i vad hans partisekreterare sagt om att svenska helgdagar ska avskaffas till förmån för muslimska högtider.

Det var som bekant Jämtin vilken, i egenskap av sossarnas dåvarande oppositionsborgarråd i Stockholm, inför senaste valet föreslog att butlers skulle befolka huvudstadens tunnelbana för att betjäna resande stockholmare. Tidigare har Jämtin på Facebook hyllat skribenten Donald Boström för dennes antisemitiska sagoberättande i Aftonbladet.

Carin Jämtin uppges nu ha åkt ner till Västra Götaland i syfte att bättra på sossarnas usla opinionssiffror inför omvalet i regionen den 15 maj. Jag tror inte riktigt hon lyckas, och med jäntan Jämtin i partitoppen torde Juholt kunna skrinlägga alla planer på maktskifte i valet 2014.

Om Jämtin ändå, mot all sans och balans, skulle få gehör för sitt vilda förslag om en muslimsk helgdag i Sverige föreslår jag att 1 maj får stryka på foten. Kanske till förmån för högtiden ashura, då rättrogna shiiter firar genom att plåga sig själva och sina barn till minne av Husseins död år 680.

Ashura i stället för 1 maj?

En annan känd Palestina-vän, utrikesminister Carl Bildt, har återigen gjort cyberrymden osäker genom att twittra. Den här gången knappade han in följande:

Worried by reports that Israel government will steal tax money from Palestinian authority. Unacceptable.

Jag vet inte vilka rapporter Bildt tagit del av, men vad som är verkligt oacceptabelt är att utrikesministern återigen – för vilken gång i ordningen? – ensidigt går ut och brännmärker Israel.

Svensk Israel-Information kommenterar:

Det är märkligt att utrikesminister Bildt inte kan hålla reda på skillnaden mellan att ”frysa” och att stjäla pengar. Det är ännu märkligare att vår högsta toppdiplomat offentligt via sin twitter kommer med grundlösa anklagelser. Anledningen till att tillfälligt frysa de skattepengar som Israels regering samlar in åt PA är rädsla för att Hamas ska få tillgång till dem.

Vi får nog aldrig höra den proletära palestinaaktivisten Carin Jämtin och överklassantisemiten Carl Bildt uttrycka någon som helst förståelse för Mellanösterns ännu så länge enda demokrati, Israel. Däremot kommer de säkerligen fortsätta klanta sig genom uttalanden/twittrande av ovan nämnt slag.

Jag må vara gammalmodig, men jag står fast vid att det är ovärdigt av en utrikesminister att offentligt kommentera allt från världshändelser till privat pyssel genom det dubiösa twittrandet.

Man kan med fog fråga sig vad Jämtin och Bildt anser om det faktum, att den beryktade flygplanskaperskan Leila Khaled (född 1944) från den palestinska terroristorganisationen PFLP besökt Sverige 30 april – 4 maj och bland annat 1 maj-talat hos Syndikalisterna samt framträtt vid ett helkvällsarrangemang för socialdemokratiska ABF; vid det sistnämnda evenemanget tillsammans med vänsterpartistiske Israel-hataren Dror Feiler.

Den grånade och obotfärdiga terroristen Leila Khaled.

Khaled var med och kapade TWA 840 på väg från Rom till Aten 1969, varvid planet tvingades ned i Syriens huvudstad Damaskus. I september 1970 – ”Svarta september” – fanns hon bland kaparna då fyra plan på kort tid kapades. Khaled kapade ett plan tillsammans med nicaraguanske terroristen Patrick  Argüello, vilken lyckligtvis dödades.

PFLP bär ansvaret för en lång rad blodiga terrorattacker genom åren och Leila Khaled är en av dess ledande företrädare. En polisanmälan lär ha lämnats in mot Leila Khaled för grova folkrättsbrott, och det är naturligtvis bakom lås och bom – eller framför en exekutionspluton – denna den internationella terrorismens kvinnliga motsvarighet till Osama bin Ladin hör hemma. 

Sossarna återtar sin vänsterprofil

Thor Modéen?

Så har då Socialdemokraternas valberedning äntligen fått napp. Efter det att Leif Pagrotsky vägrat svälja kroken visade sig försvarspolitikern och förre journalisten/fotografen Håkan Juholt vara desto villigare.

Juholt har förvisso en gedigen socialdemokratisk bakgrund. Född i småländska Oskarshamn – där hans far var kommunalråd – den 16 september 1962 ingick han i Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU) styrelse 1984-90 och har därefter gjort sig mest bekant som försvarspolitiker. 1980-94 var han dessutom verksam som journalist och fotograf på S-publikationen Nyheterna i Oskarshamn och Högsby.

1994 blev Håkan Juholt riksdagsman. Året därpå utsågs han till ledamot i försvarsberedningen där han fungerade som ordförande 2000-2007. Åren 1995 respektive 1996 var han vidare delegat i NATOs respektive OSSEs parlamentarikerförsamlingar. Sedan valet 2010 är Juholt ordförande i riksdagens försvarsutskott; han har gjort sig känd som en ivrig förespråkare för svensk truppnärvaro i Afghanistan och måste med socialdemokratiska mått betraktas som en ”hök” i försvarsfrågor.

2004 blev Håkan Juholt biträdande partisekreterare och utsågs våren 2009 till tillförordnad partisekreterare i glappet mellan Marita Ulvskog och Ibrahim Baylan. Bland styrelseuppdragen kan nämnas ordförandeposten i Tage Erlanders minnesfond. Juholt har dock aldrig varit regeringsminister.

Trots sin relativt hökaktiga hållning i försvarsfrågan anses Håkan Juholt tillhöra sosseriets vänsterfalang och har på senare tid ofta pratat om jämlik- och jämställdhet. Ett visst mått av humor – en inte särskilt vanlig politikeregenskap – brukar räknas in i Juholts creditkonto.

Håkan Juholt?

Ty visst måste väl en man som ser ut som om han nyss stigit ur en svensk pilsnerfilm från 1930-talet som en annan Thor Modéen ha humor!

Med en manlig partiledare var det givet att en kvinna skulle utses till ny socialdemokratisk partisekreterare efter Baylans deklarerade avgång. Carin Jämtin, född i Stockholms-förorten Sätra den 3 augusti 1962, var definitivt inget oväntat val. I likhet med Juholt har hon ett förflutet i ungdomsförbundet – hon var således SSU-ordförande 1994-95.

Biståndsminister, och en tid biträdande utrikesminister, var Jämtin 2003-2006 men riksdagsledamot i endast tre månader i slutet av 2006. Från sistnämnda år har hon varit verksam som oppositionsborgarråd i Stockholms stad. 1999-2003 var Carin Jämtin biståndschef vid Olof Palmes internationella centrum.

Eva Braun?

Som så många andra socialdemokratiska utrikespolitiker är Carin Jämtin en avgjord Palestina-sympatisör. Det väckte visst uppseende då hon på Facebook berömde Donald Boströms av ohöljd antisemitism (eller ännu värre) doftande artikel i Aftonbladet den 17/8 2009, där Boström påstod att Israels armé stal organ från döda palestinier och sålde till högstbjudande.

Så här skrev Jämtin:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

Med tanke på Socialdemokraternas överlag pro-palestinska hållning kan jag inte tänka mig att Jämtins FB-kommentar räknas henne till last inom de egna leden. Dock torde inte hennes utspel i senaste valrörelsen om butlers i tunnelbanan vara någon större merit.

Carin Jämtin?

Det torde alltså inte råda några tvivel om att Socialdemokraterna med Håkan Juholt som partiordförande – jag har svårt att se att någon annan kandidat skulle steppa upp och utmana honom om posten – och Carin Jämtin som partisekreterare återtar sin vänsterposition av gammalt Palme-snitt. Hur detta kommer att tas emot av väljarna 2014 är svårt att i nuläget sia om.

En sak förefaller emellertid redan nu klar: den totalt humor- och för den delen karisma-befriade Fredrik Reinfeldt får passa sig i debatterna mot pilsnergubben Håkan Juholt!

När vi ändå är inne på socialdemokratiska partipotentater förtjänar det nämnas, att avgående Mona Sahlin nyligen blivit invald i stiftelsen Expos styrelse. Hon efterträder Michael Lundh och får ampla lovord av Expo-ordföranden Charles Westin. Läs mer här:

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/expo/pressrelease/view/mona-sahlin-ny-ledamot-i-stiftelsen-expos-styrelse-593633

Bland Sahlins styrelsekolleger märks moderaten Cecilia Stegö-Chilló, som var kulturminister i första Reinfeldt-ministären i tio dagar i oktober 2006. Att hon inte betalt TV-licens på 16 år ansågs vara alltför graverande i sammanhanget, men det besväras tydligtvis inte Expo av.

Demonstration mot terror, möte för fred

Söndagen den 14 november ägnade jag till stor del åt religion. Typ. Först deltog jag i en mäktig demonstration mot de blodiga våldsdåden riktade mot kristna i Irak. Därefter var jag med vid ett interreligiöst möte ägnat åt jämförelser mellan judendomens och islams eventuella fredlighet.

Bakom demonstrationen stod ett stort antal organisationer, kyrkor och samfund med irakisk och assyrisk/syriansk anknytning. Där fanns även koptiska inslag. Deltagarna samlades i anslutning till Mynttorget mellan riksdagshuset och Kungliga slottet i Stockholm och tågade därefter ner till Kungsträdgården där det hölls tal och bjöds underhållning. Jag har inte sett en så stor demonstration sedan de prokommunistiska FNL-demonstrationerna i början på 1970-talet, med den skillnaden att demonstrationen den här gången – som måste ha samlat ett par tusen deltagare – hölls för ett värdigt syfte och inte gick ut på att hylla en våldsideologi.

 En alltför vanlig syn i Bagdad.

Den direkta orsaken till demonstrationen i söndags var gisslantagningen och sprängdådet mot Syriansk-katolska kyrkan i Bagdad den 31 oktober, då 52 människor inklusive män (några av dessa var präster), kvinnor och barn dödades och 67 skadades. Det behöver knappast  tilläggas att detta bestialiska illdåd utfördes av islamistiska terrorister som kallar sig Islamiska staten. Ett pressmeddelande från organisatörerna av demonstrationen anklagade också den muslimska irakiska regeringen för att inte göra något åt den terror, som under en följd av år har riktats mot Iraks krympande andel kristna trosbekännare.

Fältropet för den mäktiga demonstrationen löd ”Sluta döda kristna i Irak” och det är en uppmaning som även den svenska regeringen, och inte minst den ofta alltför diskrete utrikesministern Carl Bildt, måste rikta till regeringen i Bagdad. Eller åtminstone kräva att regeringen tar i med hårdhandskarna mot terroristerna och inte mörkar – som nu uppenbarligen skett – vad som egentligen hände den svarta söndagen i den irakiska huvudstaden.

Från Kungsträdgården begav jag mig till Östermalms föreningsråd i Fältöversten vid Karlaplan för att övervara Sveriges interreligiösa fredsråds möte på temat ”Religion och fred. Den unga generationens perspektiv enligt islam och judendom.” Fredsrådet strävar efter att skapa en mötesplats för människor från olika religioner och trossamfund och hade denna gång bjudit in Benjamin Gerber, judisk församlingspedagog i Göteborg, och Fazeela Selberg Zaib, så kallad fredsagent och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Sammankomsten inleddes med några ord av fredsrådsföreträdaren (och bowlingskribenten!) Hans Karlsson. Benjamin Gerber började därefter sitt anförande  med att förklara att han kommit fram till att varken judendom eller islam egentligen kan kallas fredliga religioner. I båda religionernas främsta urkunder – Torahn respektive Koranen – förekommer talrika uppmaningar till våldsdåd mot företrädare för andra trosinriktningar och folkslag, uppmaningar som dessutom har följts tämligen samvetsgrant genom århundradena. Exempelvis tillhölls judarna att utplåna de förhatliga amalekiterna, som angripit det utvalda folket sedan detta tagit sig torrskott genom Röda havet, till sista person.

Striden mot amalekiterna enligt en konstnärs syn.

Gerber drog slutsatsen, att ingen religion är enbart fredlig eller krigisk utan att det hänger på vilka slutsatser de respektive trosbekännarna drar: liknelsen vid en yxa, som kan användas till att hugga ved men också att slå ihjäl folk med, är ganska träffande. Gerber illstrerade med rikhaltiga citat ur Torahn, det vill säga de fem Moseböckerna, och förklarade hur människor som utmanade Moses auktoritet under ökenvandringen slukades av jorden och råkade ut för andra hemskheter.

Om Benjamin Gerber var välgörande uppriktig i beskrivningen av den egna religionen så var Fazeela Selberg Zaib i mitt tycke mer undanglidande och ville nog egentligen inte gå med på att islam kan vara en krigisk religion, bortsett då från vad ett litet antal ”extremister” kan tänkas hitta på och förvisso också har hittat på. Terrordåd som Elfte september, blodiga inslag i sharialagen såsom stenande av äktenskapsbrytare, dödsstraff genom halshuggning, avhuggande av händer och fötter på tjuvar, piskning etcetera, allt tillskrevs i stort ”det härskande patriarkatet”.

Ändå kunde hon ju inte förneka att ovannämnda extrema bestraffningar faktiskt exekveras regelbundet i muslimska länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Somalia, oavsett vad nu detta beror på. Hon tycktes däremot inte medveten om att det ”patriarkat” hon med all rätt kritiserade faktiskt är en integrerad del av religionen islam och har så varit sedan profeten Muhammeds dagar. Männen bestämmer i princip allting.

Offentlig halshuggning i Saudiarabien enligt sharialagen.

Ändå måste jag säga att jag uppskattar unga Fazeelas och SMFRs så vitt jag kan bedöma uppriktiga vilja att skapa förutsättningar för en mer fredlig tillämpning av islam i Sverige och omvärlden – enligt henne har verksamheten i Sverige inspirerat till liknande aktiviteter på andra håll i Europa. Läs gärna hennes blogg ”Inlänning”:

http://inlanning.blogspot.com/

Lite information om SMFR hämtad från Ted Ekeroths hemsida: organisationen grundades av konvertiten Anna Waara från Umeå och har sitt ursprung i rörelsen Fredsagenterna samt drivs av studieförbundet Ibn Rushd. Fredsagenterna har givit ut boken Salam vilken redigerats av Donald Boström, tyvärr journalisten som skrev den beryktade och alldeles uppenbart antisemitiska artikeln i Aftonbladet om påstådda men obestyrkta organstölder som israeliska soldater sades ha ägnat sig åt under konflikten med militanta palestinier.

 Stalinisten och Israel-hataren Henry Ascher.

Om nu fredsagenterna och SMRF vill arbeta för verklig fred och förståelse visavi den judiska kommuniteten bör man naturligtvis  inte låta djupt komprometterade extremister av typ Boström bidraga till verksamheten. Det gäller även patenterade Israel-hatare såsom Jan Guillou, Mattias Gardell, Dror Feiler och Henry Ascher, vilka samtliga medverkar i boken Salam. Visst, de båda sistnämnda är judar men avfälliga sådana: Ascher är en barnläkare i Göteborg och aktiv i Kommunistiska partiet, Feiler vill inte Judiska församlingen i Stockholm ta i med tång sedan han deltagit i en rad anitisraeliska upptåg.

Med vänner som dessa behöver fredsagenterna och SMFR inga fiender.

Jag välkomnar emellertid som antytts ovan alla försök till reformering av islam – även trevande sådana – som ju inte genomgått någon reformation av den typ som både judendom och kristendom gjort. Om denna reformering kan tänkas komma från Sverige och SMFR, så inte mig emot.

Benjamin Gerber gjorde under sin presentation en humoristisk anspelning på den kristna tendensen att se på det så kallade Gamla testamentet (Torahn och de profetiska skrifterna) som den blodddrypande, mörka delen av Bibeln innefattande en hämndlysten Gud, medan Nya testamentet (evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken) anses ha en mer ljus prägel och torgför en ”trevligare” Gud. Ändå kommer vi inte ifrån att det var från de judiska urkunderna Jesus hämtade grundvalarna för sitt budskap.

Och att också den milde Jesus kunde vara rätt svavelosande ibland: som då han rensade Herodes tempel från månglare; som då han röt åt sin mor Maria att ”gå bort ifrån mig, kvinna” då han fann henne alltför påträngande; som då han förkunnade att den som tar till svärd skall med svärd förgås; som då han utbrast att han inte kommit med fredens budskap utan med svärd; som då han uppmanade sina anhängare att ta avstånd från far och mor, släkt och vänner om de ville vara värdiga efterföljare; som då han bryskt ombad representanterna för samtidens religiösa etablissemang att dra dit pepparn växer; som då han uppmanade folk att riva ut ögon eller hugga av sig armar om dessa kroppsdelar var dem till förförelse. Med mera, med mera.

Jesus går hårt fram bland månglarna i templet.

Jesus var förvisso en fridsfurste – men inte en menlös sådan. Det finns gott om meningar som tillskrivits mannen från Nasaret som bildat underlag för de fanatiker och krigshetsare som tolkat Jesu ord ”som Fan läser Bibeln”. Korståg, judeförföljelser och inkvisition är några exempel härpå.

Allt hänger egentligen på sinnesförfattningen hos den som tolkar skrifterna, något som gäller alla religioner. Det var den visdom jag tog med mig från Sveriges interreligiösa fredsråds möte.