Överskattade ryssar förlorar kriget

De ryska stridskrafterna är av allt att döma kraftigt övervärderade, vilket kan leda till ett ryskt nederlag i kriget i Ukraina.

Den ryska invasionen av Ukraina avslöjar, i likhet med vad som var fallet vid tidigare militära äventyrligheter från rysk sida, en rad brister hos de ryska stridskrafterna. Det menar sajten Meta-Défense.fr i en analys daterad 7 mars 2022. https://www.meta-defense.fr/sv/2022/03/07/har-vi-%C3%B6verv%C3%A4rderat-de-ryska-arm%C3%A9erna/?fbclid=IwAR3-zvW4EMfkY2z5bSc4vPDJZIOSOjsVPaSLSz724RS3Sv566NYeVJ0XdDc

Meta-Défense.fr framhåller: ”Inte nog med att det mesta av utrustningen ärvdes från sovjettiden och hade moderniserats endast något, utan de ryska enheterna led själva av stora misslyckanden och försämrad operativ förmåga. Och om dessa hade noterat vissa framgångar, som 2014 på Krim, eller 2015 i Donbass, visade de fortfarande vissa gränser när de var tvungna att konfrontera modern kapabilitet, vilket var fallet i början av operationen i Syrien.”

Ändå, menar skribenten, har flera ambitiösa reformer skett, exempelvis 2008 och 2012 vad beträffar förbättringar avseende prestationsförmågan hos stridsvagnar, stridsbombplan, stridsfartyg och ubåtar.

PM Nilsson, ledarskribent i Dagens industri, pekar i en artikel den 13 mars 2022 på svagheterna hos de ryska stridskrafterna men även det ryska samhället i stort: ”De ryska stridskrafterna kan lägga ukrainska städer i ruiner men Rysslands ekonomiska bas och politiska ställning förstörs nu med en hastighet som överraskar de flesta bedömare.” https://www.di.se/ledare/ryssland-forlorar-kriget/

Enligt PM Nilsson är Vladimir Putins ryska rike ”en ekonomisk dvärg som utmanar väst på alla sätt som tänkas kan”. Nilsson pekar på att EUs ekonomiska styrka är elva gånger större och NATO-ländernas 30 gånger större än Rysslands. De nordiska ländernas samlade ekonomi är närmare tio procent större än den ryska.

Det konstateras vidare i Dagens industris ledarartikel att det inte finns en enda rysk innovation eller ett enda varumärke som kan ta upp kampen med väst. Till och med de mest kända vodkasorterna kommer någon annanstans ifrån än från Ryssland: Smirnoff från USA, Khortytsa från Ukraina, Zubrowka från Polen, Finlandia från Finland och Absolut från Sverige.

Nilsson konstaterar vidare att de utländska sanktionerna, trots Putins försäkringar om motsatsen, slår hårt mot den ryska ekonomin och krymper den till ”afrikansk nivå”. Rubeln har fallit med 50 procent, räntan har stigot till 20 procent och Moskva-börsen tvingas hålla stängt. Stora ryska företag som Gazprom, Sherbank, Rosneft och VTB har kollapsat och de västerländska storföretagen har lämnat Ryssland i rask takt.

PM Nilsson drar följande slutsatser: ”Ett regimskifte i Moskva är just nu lika sannolikt som ett i Kiev, På längre sikt har Ryssland ingen chans i kraftmätningen…Ryssland går mot ett historiskt nederlag.”

Samma åsikt framförs i en video i Expressens nätupplaga den 10 maj av Nigel Gould Davis som tidigare varit Storbritanniens ambassadör i Belarus. Han säger bland annat: ”Ryssarna har inte vunnit det här kriget – de håller på att förlora det.” Krigsutvecklingen talar för ett Ukraina som ständigt tillförs nya stridskrafter utifrån. https://www.expressen.se/tv/nyheter/ryssland-haller-pa-att-forlora-kriget/

Vladimir Putin var när de ryska stridsvagnarna rullade in över gränsen till grannlandet Ukraina den 24 februari tveklöst övertygad om att ”den särskilda operationen” skulle vara över på några dagar, kanske högst någon vecka. Många i väst var inne på samma linje.

Det visar sig nu emellertid med full skärpa att de ryska stridskrafterna varit våldsamt överskattade, precis som Sovjetunionens stridskrafter länge var det. Detta framgick med all önskvärd tydlighet av det ryska nederlaget mot Mujaheddin i Afghanistan-kriget 1979-89. Två år senare hade Sovjetunionen imploderat.

böib

Desperat Ryssland hotar med kärnvapen och ”tredje världskrig”

Nuclear threat ‘should not be underestimated,’ Russia warns

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, president Vladimir Putins alltid lika trogne bandhund, har i ett desperat utspel nyligen hotat både med kärnvapen och vad han kallar ”ett tredje världskrig”: ”Faran är allvarlig och skall inte underskattas.”

Lavrovs ukrainske motsvarighet, Dmytro Kuleba, förefaller måttligt oroad: ”Det betyder bara att Moskva känner på sig att det kan bli ett nederlag i Ukraina.”

Klart är att det som Ryssland alltjämt betecknar som en ”särskild militäroperation” med förstahandsuppgiften att erövra Donbass-området, men som i realiteten är ett fullskaligt angreppskrig och en invasion av ett självständigt grannland, inte har gått Rysslands väg.

Den ryska krigsapparaten har gnisslat betänkligt och förlusterna i såväl manskap som materiel har varit betydande: när detta skrivs beräknas 15 000 ryska soldater ha stupat samtidigt som 25 procent av de ryska stridsenheterna har gjorts stridsodugliga.

Sedan är det en annan sak att det som Lavrov väljer att beteckna som ett ”tredje” världskrig i realiteten skulle bli det femte efter Första och Andra världskriget, Kalla kriget och Kriget mot islamistisk terrorism.

Tredje världskriget? – Nej, femte!

Parallellt med rapporterna och kannstöperierna om själva kriget spekuleras det flitigt om Vladimir Putins hälsa. Ögonvittnen har berättat att Putin vid ett kyrkobesök nyligen såg ut att vara vid dålig hälsa – han skall exempelvis ha sluddrat och gått ostadigt – och det har ryktats om att han skulle lida av Parkinsons sjukdom. Det har även uppgivits att han vid 35 tillfällen fått besök av cancerläkare,

Personer som kommit Putin nära har därtill vittnat om att presidenten är deprimerad och lider av dålig psykisk hälsa. Putin är född 1952 och har ännu inte fyllt 70, men det är oomtvistligt att de påfrestande och på många sätt misslyckade äventyrligheterna i grannlandet frestat hårt på både fysisk och mental hälsa. https://www.hant.se/nyheter/allvarliga-teorin-om-putins-psykiska-halsa-kan-vara-dodligt-sjuk/8307233

Putins ”rappakalja” i historiens ljus

Ukrainas sak är vår!

Vladimir Putins anhängare framställer ofta sin idol som en mycket smartare ledare än sina västerländska kolleger. Det är ett omdöme som i hög grad kan ifrågasättas, enkannerligen efter vapenskramlet i Ukraina. Det kan mycket väl vara så att Ukraina-krisen är början till slutet för Putins tid vid maktens köttgrytor. Det kan han i så fall bara tacka sin egen dumhet för.

Anna Dahlberg anser i ett inlägg i Expressen den 19 februari: ”Natos aktier har rusat medan Putins har rasat.” Dahlberg fortsätter: ”I dag är det knappt någon längre som ifrågasätter Natos avgörande roll för att bevara säkerheten. Inget fyller Nato med en sådan omedelbar och självklar mening som ett återuppväckt hot från Moskva.” https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/putin-har-gjort-nato-popularare-an-nagonsin/?fbclid=IwAR3uRDiMI3ThwoCySOi6dkx-Dd8Ui2MBgkdXyh3L2l2IDQsS_SKY0o4CX9g

Självtillräckliga despoter, omgivna av underdåniga jasägare som de är, tenderar alltid att underskatta motståndarna. Vladimir Putin är på intet sätt något undantag från den regeln. Han hade sannolikt väntat sig att aggressionen i Ukraina skulle passera tämligen friktionsfritt. Så blev inte fallet.

Istället har så gott som hela världen vänt sig mot Ryssland, och såväl EU som USA verkar för kraftfulla sanktioner riktade mot Ryssland. NATO stärker jämväl de östeuropeiska medlemsländernas försvar genom att förse dem med örlogsfartyg, jaktplan och tusentals soldater. Stödet för anslutning till NATO har därtill under senare tid ökat i Ukraina och uppgår för närvarande till 62 procent.

”Putins krigshetsande har haft ungefär samma klargörande effekt som en hink iskallt vatten över huvudet”, skriver Anna Dahlberg.

Inte ens Rysslands allierade, det kommunistiska Kina, har givit sitt oreserverade stöd för den pågående ryska invasionen. Det kinesiska utrikesdepartementets taleskvinna, Hua Chunying, sade i ett uttalande att Kina hade ”called on all parties to respect and attach importance to each other´s legitimate security concerns, strive to restore issues through negotiation and consultation and jointly maintain regional peace and stability.” https://www.cbsnews.com/news/china-russia-ukraine-united-states-creating-panic/

Sveriges före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt har inte varit nådig i sin karaktäristik av diktatorn i Kreml. Efter det timslånga tal Putin höll i rysk TV om situationen i Ukraina sade Bildt: ”Han har sjunkit ner i en historietolkning som är bisarr och farlig.”

I en kommentar till SVT Nyheter den 22 februari yttrade Bildt vidare följande: ”Det var ett synnerligen märkligt tal. Osammanhängande, obalanserat, farligt. Alla möjliga konstiga saker.” Bildt tvekade inte att kalla den ryske diktatorns tal för ”rappakalja”.

Bildt vände sig särskilt mot Putins påstående att Ukraina skapades av Sovjetunionen: ”Man häpnade. Han verkar leva i en värld av nationalistiska myter och unken imperienostalgi.” I grunden, menade Bildt, handlar det inte om det ryskdominerade Donbass-området i östra Ukraina utan om huvudstaden Kiev. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-hapnade-av-putins-tal

Carl Bildt tror att äventyrligheterna i Ukraina mycket väl kan innebära slutet för Putins regim. ”Skulle han gå till ett storkrig med ett stort anfall och försöka ta Kiev, med många tusen döda som följd, tror jag att förr eller senare, möjligen snarare än förr, att det också blir slutet på Putinregimen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildt-stort-krig-kan-bli-slutet-pa-putinregimen/

Putin har för tillfället stöd av såväl den ryska statsduman som troligen en majoritet av befolkningen, men skulle ett fullskaligt krig i Ukraina leda till att tusentals ryska soldater återvänder till fosterjorden i likkistor samtidigt som den redan hårt ansträngda ryska ekonomin handikappas ytterligare av kännbara sanktioner, kan situationen till slut leda till Putins fall.

Han har i så fall bara sig själv och sin ointelligenta politik att skylla på.

Den som slutligen intresserar sig för historiska paralleller kan knappast undgå att jämföra den ryska aggressionen i Ukraina med Nazitysklands expansion under åren närmast för Andra världskrigets utbrott. Vid Münchenöverenskommelsen den 30 september 1938 tillerkändes Tyskland det så kallade Sudetenland i den höglänta norra delen av Tjeckoslovakien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sudetenland

I mötet i München deltog Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Tjeckoslovakien fick inte vara med utan tvingades acceptera det fattade beslutet att blidka det expansiva Tyskland genom att ge Hitler Sudetenland på en silverbricka. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, osalig i åminnelse, trodde att detta skulle tillfredsställa Hitlers törst efter nya områden att lägga under sig.

Hitler hänvisade då till att den tyska folkdelen måste skyddas mot övergrepp från de fridsamma tjeckerna och slovakerna. I exemplet Ukraina är det ryssarna därstädes som skall skyddas mot de snälla ukrainarna. Hitler var dock inte nöjd utan invaderade Polen den 1 september 1939, vilket innebar startskottet för Andra världskriget.

Om Putins ryska styrkor skulle lyckas med att erövra hela Ukraina kan han i värsta fall få för sig att göra en Hitler och gå in i de forna ryska territorierna Finland, Estland, Lettland och Italien. Problemet med detta är naturligtvis att de tre sistnämnda länderna är medlemmar i NATO med dess 40 medlemsstater i ryggen, som i ett sådant läge är förpliktigade att skrida till medlemsstaternas undsättning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

Vad gjorde medlemmar av Putins privatarmé i Belarus?

En enhet ur Grupp Wagner på plats i den syriska öknen.

För några dagar sedan greps 33 personer ur det ryska militärkommandot Grupp Wagner (alternativ stavning Vagner) i Belarus (Vitryssland) huvudstad Minsk. De anklagades av den vitryska regeringen under ledarskap av diktatorn Aljaksandr Lukasjenka för att ha försökt påverka presidentvalet i landet den 9 augusti.

What Were Russian Mercenaries Doing in Belarus?

Grupp Wagner gäller officiellt för att vara ett slags privatarmé som leds av överstelöjtnant Dmitrij Utkin och stöds ekonomiskt av den stenrike oligarken Jevgenij Prigozjin, som står Vladimir Putin mycket nära.  Gruppen, som existerat sedan 2014, har gripit in på en rad platser i världen: Syrien, Centralafrikanska republiken, Mocambique, Donbass-området i Ukraina, Libyen med flera. Den beräknas bestå av omkring 1000 man.

Syftet med Wagner-gruppens aktiviteter, som utförs enligt den så kallade Syrien-modellen, tycks vara  att ge uppbackning till regimer och rörelser som stöds av Moskva och som är pressade på ett eller annat sätt. Såsom Assad-regimen i Syrien eller de proryska rebellerna i östra Ukraina. Gruppen är med till visshet gränsande sannolikhet att betrakta som Putins privatarmé. https://www.fokus.se/2019/11/sidea-putins-oligarkkompis-driver-rysslands-privata-krig/

Frågan är emellertid vad denna privatarmé sysslade med i Belarus. Enligt Lukasjenka, som suttit vid makten i 26 år med hjälp av massivt och notoriskt valfusk, ägnade sig Grupp Wagner åt att destabilisera Belarus inför det förestående presidentvalet den 9 augusti. Diktatorn har tidigare hindrat populära politiker från att ställa upp i valet men hotas nu av den tidigare tämligen okända Sviatlana Tsikhanoskaya.

Sviatlana Tsikhanoskaya. utmanar Lukasjenka.

Lukasjenkas uträkning är nästan säkert att skapa bilden av ett Belarus som hotas av yttre inblandning i landets inre angelägenheter och att sedan söka koppla utmanaren Tsikhanoskaya till dessa krafter. Allt i syfte att säkra ytterligare några år vid makten för den nu 65-årige despoten, som styr sitt rike enligt gammal sovjetisk modell. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/07/30/vitrysslands-president-lukasjenko-utnyttjar-gripna-ryska-legosoldater-for-att

Den troligaste orsaken till Wagners närvaro i Belarus är emellertid enligt många bedömare att utnyttja landet som transitplats på väg mot ett ingripande i i Libyen, Sudan eller något annat land där gruppen bedriver aktiviteter av ett eller annat slag.

Omfattande protester har förekommit i huvudstaden i Minsk, och många vitryssar är bevisligen hjärtinnerligt trötta på Lukasjenka och hans klick av servila jasägare. Sviatlana Tsikhanoskaya är modig som vågar ställa upp, men diktatorn kommer med största sannolikhet att kunna behålla makten även denna gång.

Europas siste diktator av gammal sovjetisk modell: Aljaksandr Lukasjenka.

Hur det kommer att gå med Grupp Wagner och de vitryska relationerna till Ryssland – som redan är ansträngda – är svårt att sia om. Helt klart är väl att dessa relationer inte kommer att förbättras.

 

‘

 

 

Polen till EU-länder: Sluta dansa med Ryssland!

Karin Kneissl och Vladimir Putin i dansens virvlar.

I fjol bjöd Rysslands president Vladimir Putin upp Österrikes utrikesminister Karin Kneissl till dans på hennes bröllopsfest, som Putin av någon anledning var bjuden till. Dansen väckte skarp kritik i den västvärld som stöder ekonomiska sanktioner mot det alltmer auktoritära Ryssland. https://www.theguardian.com/commentisfree/2018/aug/21/dance-vladimir-putin-austria-foreign-minister

Putins och Kneissls dans var med all sannolikhet inte bara en dans – den kunde på goda grunder uppfattas som ett geopolitiskt utspel från den ryske diktatorn, som var mycket väl medveten om vad han gjorde. Karin Kneissl tackade till råga på allt för dansen genom att niga ödmjukt inför den celebre gästen.

Framförallt länderna i det forna Östeuropa, vilka har bittra erfarenheter av mer än 40 års sovjetrysk överhöghet, oroas över att vissa EU-länder är på väg att mjuka upp sina relationer till Ryssland. Dit hör Polen, som bröt sig loss från Sovjetunionens förtryck efter en utdragen frihetskamp orkestrerad av den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) ledd av Lech Walesa.

Polens vice utrikesminister Marcin Przydacs citerade således på följande sätt i en intervju med nyhetsbyrån Reuters den 8 augusti 2019:

It seems that some European leaders are unaware that their activities are read as an attempt to warm up relations, and if they are, their policies are misguided. https://www.reuters.com/article/us-poland-russia-ukraine-idUSKCN1UY1JP

Parallellt med dessa varningsord av Przydacs slog ryska polisstyrkor med stor brutalitet under en veckohelg ner omfattande protester mot att Ryssland förbjudit all opposition i de kommande lokalvalen; över 1000 personer greps. Nya protester har följt i Moskva och andra städer varvid oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har fängslats. Den ryska polisens brutalitet har fördömts från såväl Polen som annat EU-håll.

Enligt den polske vice utrikesministern kan ett uppvärmande av relationerna gentemot Ryssland i Kreml uppfattas som en signal om ett accepterande av den omilda behandlingen av oppositionella krafter samt även annekteringen av Krim 2014. Karin Kneissls muntra svängom med Putin ifjol får ses i just detta perspektiv.

Österrikes vicekansler Heinz-Christian Strache tvingades avgå efter rysk skandal.

Ytterligare ett exempel från Österrike är då vice förbundskanslern Heinz-Christian Strache tvingades avgå från sin post och även som ledare för det ultrakonservativa partiet FPÖ (Frihetspartiet). Detta skedde sedan tyska media publicerat en filmsekvens där Strache under en middag lovat en kvinna, som poserade som en släkting till en rysk oligark, statliga kontrakt i utbyte mot ekonomiskt understöd. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fler-moten-mellan-osterrikes-toppolitiker-och-ryska-oligarker

Przydacs uppmanade enträget EUs västländer att ta del av de central- och östeuropeiska samt baltiska staternas historiska erfarenheter av Sovjetrysslands forna förtryck. Särskilt uppmanade den polske befattningshavaren européerna att inte godta ryska snabbpass utfärdade till boende i Donbass-området i östra Ukraina. Dessa specialpass uppfattas av Polen och andra Rysslands-kritiska länder som uttryck för en upptrappad rysk aggression.

Det är ingen hemlighet att Putins Ryssland är tämligen populärt i vissa högernationalistiska kretsar. Jag är mycket glad över att så icke är fallet inom Sverigedemokraterna, som i sin plattform inför valet till Europaparlamentet i maj manade till ”krafttag mot Ryssland”: ”Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland…Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas.”

SD varnar i Rysslands-avsnittet i EU-valsplattformen även EUs medlemsstater från att bli alltför beroende av rysk energi.

Den judiske komikern Volodymyr Zelenskij blir ny president i Ukraina

Volodymyr Zelenskij vann en förkrossande seger i det ukrainska presidentvalet.

Presidentvalet i Ukraina blev en förkrossande seger för den 41-årige judiske skådespelaren och komikern Volodymyr Zelenskij. Två mätinstitut gav honom icke mindre än 73 procent av de avgivna rösterna, medan den sittande presidenten Petro Perosjenko endast fick 25 procent. https://www.jpost.com/Breaking-News/Jewish-comedian-wins-election-in-Ukraine-587509

Volodymyr Zelenskij har skjutit upp som en raket mot den ukrainska politiska himlen. Något som gynnat honom är den nationella berömmelse han fått genom att spela huvudrollen som landets president i den populära TV-serien ”Folkets tjänare”. Detta blev också namnet på Zelenskijs parti, som bildades när Zelenskij tillkännagav sin kandidatur i december 2018. https://en.wikipedia.org/wiki/Volodymyr_Zelensky

Zelenskij föddes i Kryvyi Rih 1978 som son till Oleksandr Zelenskij, vilken är professor i cybernetik, och Rimma Zelenska, som har ett yrkesförflutet som ingenjör. Båda föräldrarna  är av judisk börd.

Ukrainas premiärminister Volodymyr Groysman är liksom namnen Zelenskij av judisk börd.

Att Ukraina nu för första gången får en judisk president är mycket intressant eftersom det av tradition funnits starka antisemitiska strömningar i Ukraina, som till ytan är Europas näst största land efter Frankrike om man bortser från Ryssland. Till detta skall läggas att även landets premiärminister är jude på såväl fädernet som mödernet: Volodymyr Groysman är liksom den nyvalde presidenten född 1978 och stammar från Vinnytsia, där han varit borgmästare. https://en.wikipedia.org/wiki/Volodymyr_Groysman

Den 54-årige chokladmagnaten Petro Poroskenko, som vann presidentvalet 2014, led den här gången ett förkrossande nederlag. Han gratulerade Zelenskij till segern men lovade fortsätta inom politiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Petro_Porosjenko

Efter sin seger avgav Volodymyr Zelenskij följande deklaration: ”Jag är ännu inte officiellt president, men som medborgare i Ukraina kan jag säga till alla länder i det forna Sovjetunionen, titta på oss, allt är möjligt!”

Ukrainas nyvalde president har lovat att avsluta kriget i Donbass.

Att vinna ett presidentval, dessutom på ett så förkrossande sätt som Volodymyr Zelenskij gjorde, är en sak. Att ta sig an Ukrainas många och svåra problem en helt annan. Utrikespolitiskt har Zelenskij lovat att få ett slut på kriget i Donbass-regionen, där proryska separatister dödat omkring 13 000 personer. Inrikespolitiskt har han lovat att ´på allvar ta itu med den utbredda korruptionen och ett växande folkligt missnöje med stegrade konsumtionspriser och minskad levnadsstandard.

Helt klart är att USA, EU och Ryssland, liksom Internationella valutafonden, kommer att hålla vakande ögon på vad som händer i Ukraina inklusive Donbass och Krimhalvön under Volodymyr Zelenskijs presidentskap.

ÖB Micael Bydén nöjd med försvarspolitisk enighet och NATO-samarbete

Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson

-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.

Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.

Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.

Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n

Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”

Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.

Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.

Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”

Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.

Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”

Det internationella intresset för Aurora-övningen framgår av detta brittiska TV-inslag: https://www.youtube.com/watch?v=pfrqm0fP7JE

Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”

Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.

Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:

Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.

Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/

”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet,  inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar.  Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”

Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.

Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.

I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.” http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/

”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”

NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”

Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.

Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör  föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.

Micael Bydén påpekade slutligen att försvaret av den svenska friheten och det svenska självbestämmandet inte uteslutande är en angelägenhet för den militära sektorn. Inom totalförsvaret spelar sålunda den 2009 bildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en viktig roll. https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/samhallets-ansvar/myndigheter-med-sarskilt-ansvar/msb

MSB ansvarar för frågor som rör samhällets skydd avseende olyckor, krisberedskap och civilt försvar.