Posted tagged ‘Dr. Jekyll och Mr. Hyde’

Därför var det bättre förr

29 oktober, 2011

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.

Något om tolerans

6 oktober, 2011

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.