Posted tagged ‘Dror Feiler’

Är George Soros världens farligaste man?

27 augusti, 2016

george-soros-nails-it-on-why-the-scottish-independence-vote-is-coming-at-the-worst-possible-timeGeorge Soros – världens farligaste man?

George Soros är en amerikansk finansman, valutaspekulant och politisk aktivist. Det finns de som skulle kalla honom världens farligaste man. Här följer en översikt över hans verksamhet, särskilt som sponsor av det Demokratiska partiet i USA, i TV-programmet The O´Reilly Factor den 16 augusti 2016: https://www.youtube.com/watch?v=x0nN9xPlrDY

Sajten DCleaks har avslöjat att hackare, troligen av rysk proveniens, lyckats komma i besittning av omkring 2000 dokument härrörande från Soros paraplyorganisation Open Society Foundations (OSF) och att dessa dokument avslöjar bland annat följande:

  • OSF har skänkt 13 miljoner US dollar (cirka 100 miljoner svenska kronor) i kampanjbidrag till det Demokratiska partiet i USA vars presidentkandidat Hillary Clinton Soros stöttar (Clinton kallade för några år sedan George Soros ”en välsignelse”);
  • OSF stödjer verksamhet som syftar till att avskaffa Israel som judisk stat och har skänkt 10 miljoner dollar till anti-israeliska individer och grupper;
  • OSF motarbetar aktivt organisationer och grupper vilka engagerar sig mot jihadism och islamism och bekostar utredningar av anti-islamister såsom Pamela Geller och Liz Cheney, den senare en av grundarna av organisationen Keep America Safe;
  • OSF skänkte 25 000 US dollar (cirka 200 000 kronor) till den svenska vänsterstiftelsen Expo för att denna skulle påverka utgången av valet till Europaparlamentet i Sverige 2014.

indexSoros: ”En välsignelse”, enligt Hillary Clinton.

Soros är en samhällsutopist vars ideal är en värld helt utan gränser där människor kan röra sig och bosätta sig hur de vill oavsett anledning. Han har öppet erkänt att han vill se en massinvandring av så kallade flyktingar till Europa i syfte att undergräva förekomsten av nationalstaten. https://www.intellihub.com/liberal-media-financier-george-soros-openly-admits-to-plan-to-destroy-national-borders-flood-europe-with-refugees/

Även om Soros fått ett nära nog entusiastiskt gensvar från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som personifierar det dåliga tyska samvetet sedan krigsslutet,  ställer sig inte alla europeiska ledare positiva till Soros undermineringsarbete. En som håller ställningarna är Ungerns president Viktor Orbán, som insett att landets gränser måste skyddas från den strida immigrantströmmen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Orb%C3%A1n

Efter kritik från Orbáns sida svarade George Soros så här (min översättning från engelskan):

Hans /Orbáns/plan behandlar skyddet för de nationella gränserna som målet och flyktingarna som ett hinder. Vår plan behandlar skyddet av flyktingarna som målet och de nationella gränserna som ett hinder.

hungarian-prime-minister-viktor-orban-reuters
Ungerns president Viktor Orbán är starkt kritisk till Soros ”öppna gränser”-politik.

Mycket tydligare än så kan det inte gärna sägas: de nationella gränserna skall försvinna, individer skall kunna flytta och röra sig helt utan nationella eller andra restriktioner. Säkerhetsöverväganden är något oönskat – bring it on!

Inför valet till Europaparlamentet 2014 satsade George Soros rejält på att påverka valutgången: målsättningen var att EU-vänliga partier skulle gå segrande fram medan nationalistiskt betonade och EU-kritiska partier skulle bita i gräset.

För svenskt vidkommande valde Soros, som nämnts ovan, att sponsra stiftelsen Expo för att denna skulle utbilda aktivister och organisationer med syftet att motarbeta Sverigedemokraterna (SD). Bland annat stöddes något som kallades Tillsammansskapet, en så kallad gräsrotsorganisation som under valrörelsen störde SD-möten genom att exempelvis vända ryggarna åt SD-ledaren Jimmie Åkesson och skramla med nyckelknippor.

I etablissemangsmedia har det varit knäpptyst om Soros Expo-stöd, och expoiterna själva har tigit som muren. Den ej sällan välinformerade alternativsajten Nyheter idag publicerade dock följande artikel efter uppgifterna om hackningen av Soros-dokumenten: http://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Jimmie 4 sep 017
Vänsteraktivister i Tillsammansskapet, uppbackade av George Soros, vänder Jimmie Åkesson ryggen i Södertälje 2014. Foto: Tommy Hansson

Vem är då George Soros? Född i Ungerns huvudstad Budapest som György Schwarz den 12 augusti 1930 i en sekulär judisk familj har han i dag uppnått den aktningsvärda åldern 86 år. Han vill gärna kalla sig filantrop och uppskattas av det amerikanska finansmagasinet Forbes vara god för 24,9 miljarder US dollar (onkring 200 miljarder svenska kronor). Soros är nu gift (för tredje gången) med Tamiko Bolton och har fem barn sedan tidigare. https://en.wikipedia.org/wiki/George_Soros

Soros lyckades överleva de kaotiska förhållandena i Budapest i slutskedet av Andra världskriget och tog sig som 17-åring 1947 till London, där han genomgick ekonomiska studier vid London School of Economics. 1956 flyttade han till New York och inledde därmed sin illustra karriär som internationell finans- och affärsman. Att han hade lyckan med sig är ställt utom allt tvivel. Under de forna öststaternas övergång från kommunism till kapitalism 1984-89 anses George Soros ha spelat en viktig roll.

Faran med att ha exempellösa framgångar är att drabbas av storhetsvansinne. George Soros är intet undantag härvidlag, snarare tvärtom. Han har öppet erkänt att han redan i ungdomen hade messianska fantasier och började se på sig själv som ett slags gudomlighet. Han kunde göra som han ville, normala samhällsregler gällde inte honom.

George-Soros-and-his-evil-empire-550x708

I en intervju har han sagt följande (min översättning från engelskan):

Det är ett slags sjukdom när du anser dig vara något slags gud, skaparen av allting, men jag känner mig bekväm med det sedan jag började leva ut det.

Så numera fantiserar alltså George Soros inte, han lever ut gudsfantasierna. Vidare har han uppgivit att han ibland trott sig vara galen och att hans far faktiskt led av paranoja. http://americantoday.news/george-soros-i-am-a-god-i-created-everything-i-control-america-and-hillary-clinton/

För ett antal år sedan påstod sig George Soros se välvilligt på det judiska folk han själv är en del av och känna sympati för den judiska staten Israel. Kanske ljög han då, eller också har han ändrat sig. De nu genom hackning blottlagda handlingarna visar, som framhållits ovan, att George Soros satsat minst 10 miljoner dollar på att undergräva Israel. http://observer.com/2016/08/not-shocking-george-soros-funds-progressive-war-on-israel/

Det är icke ovanligt att judar i likhet med George Soros, som inte känner sig tillfreds med sin judiskhet, blir så kallade självhatande judar. Det är ett hat som tenderar att gå ut över Israel. Ett svenskt typexempel på denna personlighet är författaren och debattören Göran Rosenberg, ett annat konstnären och vänsteraktivisten Dror Feiler.

blnn(Only) Black Lives Matter: courtesy George Soros.

Ännu ett exempel på var Soros politiska sympatier står att finna är, att han frikostigt stött den våldsbenägna och öppet rasistiska svarta rörelsen Black Lives Matter (som lika väl skulle kunna kalla sig Only Black Lives Matter). http://www.thenewamerican.com/usnews/politics/item/23896-hacked-documents-soros-funded-black-lives-matter

George Soros kan betraktas som ett slags modern version av kung Midas – allt han vidrör förvandlas till guld. Detta kan dock under vissa omständigheter vara en tvivelaktig gåva: till slut förvandlades även maten till guld för konung Midas, och han tvingades inför gudarna avsäga sig sin välsignelse som hade blivit honom till en förbannelse.https://sv.wikipedia.org/wiki/Midas

Soros har otvivelaktigt i rollen som filantrop stött en del värdiga projekt, men i dessa yttersta av dagar är han inte längre the good guy. Med drag av storhetsvansinne och kanske rentav galenskap menar jag att han på goda grunder kan anses vara en av världens farligaste män.

senkttvbx0fiwshpnt3i
Alexander Soros, 31, garanterar Soros-imperiets kontinuitet.

Skulle Hillary Clinton och hennes vicepresidentkandidat Tim Kaine bli valda till Vita huset den 8 november kan vi få se en USA-ledning som äter ur händerna på George Soros. Den senares son, Alexander Soros, är god vän med Kaine och delar dennes syn på att det hårt kritiserade kärnvapenavtalet mellan USA/Västvärlden/Kina och Iran inneburit en välsignelse för världen.

 

 

Hur en mötesstörande yrkesdemonstrant med knuten näve kan bli ikon

8 maj, 2016

13164329_10154020380886163_3831630403909000679_n

Nej, jag tycker inte man kan säga att bilden på Tess Asplund som gör knuten Breivik-hälsning (själv vill hon ha det till Mandela-hälsning) mot demonstranter från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i Borlänge 1 maj är vare sig arrangerad eller fejkad.

Asplund gick ju bevisligen ut och ställde sig framför demonstrationståget med omkring 300 svenska nationalsocialister och gjorde den här hälsningen, samtidigt som en fotograf knäppte en bild på vad som försiggick. Det var en alldeles verklig händelse.

Däremot måste man vara alldeles otillåtligt naiv om man på fullt allvar tror att det rör sig om en ”spontan” bild. Yrkesaktivisten Tess Asplund och fotografen David Lagerlöf, vilken råkar sitta i stiftelsen Expos styrelse och tillhöra Vänsterpartiet, har otaliga gånger varit synliga vid demonstrationer och motdemonstrationer och måste förutsättas vara väl bekanta med varandra. Asplund är själv aktiv i syndikalistiska och anti-afrofobiska kretsar och du och bror med vänsterpartistiska fullblodsgalningen Dror Feiler.

Någon fara för liv och lem tror jag heller inte hon utsatte sig för. NMR-demonstranterna var klädda typ som mormonmissionärer och såg ungefär lika fridsamma ut. Kanske skulle Tess nästa gång försöka sig på att ställa sig i vägen för några hundra demonstrerande islamister, så får vi se hur det går…

hqdefaultTess Asplund saluterar Dror Feilers mötesstörande med knuten näve.

Jag ser det som självklart att Lagerlöf och Asplund kommit överens om att skapa förutsättningar för den här bilden och söka ge den ikonstatus liknande ”tanten med handväskan” från Växjö, då 38-åriga polska invandrarkvinnan Danuta Danielsson fotograferas när hon står i begrepp att drämma till en demonstrerande skinnskalle från Nordiska rikspartiet med sin handväska i april 1985. Det hör till saken att Danuta hade psykiska problem och begick självmord tre år efter att bilden (som hon ogillade) togs. Hennes avsky för nazismen var under alla omständigheter äkta. http://www.expressen.se/kvallsposten/danuta-fran-polen-var-tanten-med-vaskan/

Det är således varken fejk eller arrangemang, men däremot är det teatraliskt och tillgjort så det blir närmast pinsamt. Jag förstår inte riktigt hur man kan undgå att se det. Det är dock inte i första hand därför jag vänder mig mot 42-åriga Köping-bon Maria Teresa Asplunds tilltag. Det beror i stället på det öppna förakt hon visar demonstrationsfriheten, en av hörnstenarna i vår svenska yttrandefrihet. Denna gäller såväl vänsterextremism av den typ Asplund själv företräder som högerextremister och extremnationalister; NMR tillhör uppenbart sistnämnda kategori.

Det gick som man kunde ha förväntat sig: bilden blev till en vänsterikon som därtill vunnit internationell spridning. Nyligen uttryckte J. K. Rowling, författare av romanerna om Harry Potter, sin stora beundran för Aspund: ”Tess Asplund, you are magnificent.” http://www.expressen.se/nyheter/jk-rowling-hyllar-protesten-i-borlange/

760Tanten med handväskan”i aktion i Växjö 1985. Hon var bara 38 år och hette Danuta Danielsson.

Visst har det förekommit en del kritik mot Tess Asplunds och David Lagerlöfs kollegiala samarbete, men den tycks huvudsakligen ha bestått i kritik mot att ikonbilden skulle ha fejkats alternativt arrangerats. Som jag fastslår ovan har så noga taget icke varit fallet. Jag vill ändå länka till Kjell Böhlins blogg, som innehåller ett och annat av intresse, här: http://kjell-bohlin.blogspot.se/2016/05/kvinnan-som-sjalv-star-for-kampen-mot.html

Frågan uppstår varför Tess Asplund, och andra representanter för vänstern, har så förtvivlat svårt för att människor och grupper som tycker annorlunda än dem själva och även visar det i handling framför sina åsikter.

Jag har själv blivit överöst med stenar, ruttna tomater och ägg när jag deltagit i möten med Sverigedemokraterna. Jag har varit med på SD-möten där endast polisens kravallstaket och förstärkt polisbemanning förhindrat oförblommerade pöbeluppträden och våldsamheter.

Jag blev fotograferad otaliga gånger för extremvänsterns åsiktsregister och dödslistor när jag var aktiv i Demokratisk Allians och Frihetsförbundet på 1970-talet; på den tiden hörde det till att varje vänstersekt med självaktning hade sitt eget register/dödslista över särskilt förhatliga meningsmotståndare. När revolutionen kom skulle jag garanterat bli ett huvud kortare, det förklarade en KFMLrare (Lundmark hette han) för mig under min militärtjänsttid i Boden, samtidigt som han lugnt och sävligt stoppade sin pipa (och då var jag ännu inte ansluten till någon politisk grupp).

När jag känner efter märker jag dock att huvudet sitter på plats, ännu så länge i alla fall.

2769962_1200_675Mandela saluterar med knuten näve.

Jag vet inte om extremvänstern fortfarande har dödslistor och/eller åsiktsregister, men jag vet en sak: toleransen har inte blivit bättre med åren. Till och med i det som relativt måttfullt ansedda Vänsterpartiet kan en individ som Martin Andersson i Göteborg vid partikongressen motionera om att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i allmänna val.

Andersson vill enligt sin motion – som partistyrelsen föreslog avslag på ”…starta en utredning att SD förhindras delta i valen och därmed förhindra att dess propaganda sprids i våra parlament runt landet.” Orsaken till det föreslagna förbudet för SD att delta i nästkommande val förklarar Andersson med att SDs program är ”rasistiskt och nazistiskt”. http://www.friatider.se/forslag-vansterpartiets-kongress-forbjud-sd

Nej, Martin Anderssons motion gick inte igenom på V-kongressen. Att den över huvud taget kunde väckas och inte kastades i papperskorgen av partiledningen är emellertid ganska anmärkningsvärt. Så hade utan tvivel skett om någon vilsekommen sverigedemokrat motionerat om att förbjuda MP eller V, riksdagens utan konkurrens värsta extremistpartier.

Själv har jag under mina hittills 44 år som politiskt aktiv alltid motsatt mig alla former av totalitär diktatur: kommunism, fascism, nazism. Ett av de märken Demokratisk Allians saluförde under sina regelbundna gatuaktioner var Nej-märket – NEJ kommunism, fascism, nazism. Som jag fortfarande bär när andan faller på.

j161017y08134Breivik saluterar med knuten näve.

Slutligen måste jag understryka hur magstarkt det är dels att en vänsterextrem yrkesdemonstrant med anknytning till anarkismen, dels en vänsterpartistisk gräsrot från Göteborg tycker det är självklart att företrädare för av dem ogillade politiska rörelser inte skall omfattas av demonstrations- och yttrandefriheten eller av vår svenska demokrati över huvud. De representerar ju själva åsiktsriktningar som inte står nationalsocialismen efter vad gäller massmord i en ideologis namn utan tvärtom har ännu fler liv på sitt samvete.

IMG_1262

Jag avrundar med att länka till en debattartikel av mig publicerad i Länstidningen i Södertälje den 17 mars 2016, där jag diskuterar frågan om varför vänstern är så angelägen att stoppa sina meningsmotståndare: http://lt.se/asikter/debatt/1.3667326-varfor-vill-vanstern-stoppa-andras-moten-

 

Trumps triumftåg fortsätter trots rännstensvänsterns mobilisering

16 mars, 2016

met_06TrumpInJackson_s3 Entusiastiska Trump-anhängare på välbesökt möte i Jacksonville Landing, Florida.

Nej, inte ens våldsamma mötesstörningar, där anhängare till extremvänsterkandidaten Bernie Sanders spelade en ledande roll, av ett planerat offentligt möte vid ett universitet i Chicago i delstaten Illinois kan hejda Donald Trumps framfart i de republikanska primärvalen i USA. http://www.latimes.com/politics/la-na-trump-protesters-20160312-story.html

Den så kallade lilla supertisdagen den 15 mars blev således en ny etapp i det ingalunda trumpna Trumpska triumftåget på vägen mot det hägrande presidentämbetet. ”The Donald” framstår nu för sina anhängare mer och mer som den amerikanska hjälten: https://www.youtube.com/watch?v=1IyYwG42Wo0&feature=youtu.be

Trumps mest betydelsefulla seger inträffade i Florida, där han tryckte ner hemmasonen Marco Rubio rejält i skoskaften. Något som föranledde den senare att kasta in handduken i kampen om den republikanska nomineringen. Det blev fyra segrar av fem möjliga för Trump, som vann i Flordida, Illinois, North Carolina och Missouri, medan Ohio-guvernören John Kasich enligt tipsen tog hem sin egen delstat.

GettyImages-515331004 Vänsteranhängare störde ut Trumps möte i Chicago.

Hillary Clinton, som är föremål för en FBI-undersökning på grund av sin tveksamma hantering av sitt privata mejlkonto och i värsta fall riskerar ett fängelsestraff, slog Bernie Sanders i demokraternas primärval i samtliga fem delstater som stod på spel. Clinton sade i ett uttalande efter sin seger, med en passning till Trump, att det är bättre att bygga broar än barriärer.http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3967425.ece

Till skillnad från Trump har Clinton även uttalat att muslimer är ”toleranta och fredliga och inte har något med terrorism att göra”. http://www.teaparty.org/hillary-clinton-muslims-peaceful-tolerant-nothing-whatsoever-terrorism-130494/

Trumps rivaler Ted Cruz och Marco Rubio tvekade inte att ta till det fula, men lätt genomskådade, knepet att skylla oroligheterna i Chicago på Trump själv. Det fick dem för många att framstå som svekfulla och trixande yrkespolitiker som kontrast mot Donald Trump, som aldrig sysslat med partipolitik tidigare. Fredrik Reinfeldt använde samma metod inför valet 2010: att sverigedemokrater misshandlas är förståeligt med tanke på partiets politik.

En fråga som alltmer hamnar i blickfånget är vem Trump skall utse som sin kandidat till posten som vicepresident ( så kallad running mate). Det visaste för den miljardstinne magnaten vore sannolikt att välja någon som har den politiska erfarenhet han själv saknar, exempelvis New Jersey-guvernören Chris Christie som var den första riktiga tungviktaren (i dubbel bemärkelse) som (efter sitt eget kampanjslut) ställde sig bakom Trumps kandidatur.

Andra tänkbara namn är förra Alaska-guvernören och vicepresident-kandidaten Sarah Palin, en favorit hos den högerkristet konservativa Tea Party-rörelsen, eller förre republikanske kandidaten, den pensionerade neurokirurgen Ben Carson, vilken dock i likhet med Trump saknar politisk erfarenhet.

repubdebate09162015-197-tmagArticle Ben Carson och Donald Trump tackar varandra för god match efter en republikansk valdebatt.

Föga oväntat är Hillary Clinton storfavorit hos svenska bedömare. Hon stöds av exempelvis moderata partiledaren Anna Kinberg Batra, förra sosseledaren Mona Sahlin och förra statsrådet Birgitta Ohlsson (L). I en undersökning i syfte att kartlägga svenska parlamentarikers sympatier i USA-valet, som gjorts av Dagens Nyheter, är Clinton den stora idolen, märkligt nog även hos tre sverigedemokrater (endast 100 av de 349 ledamöterna svarade på enkäten). http://www.dn.se/nyheter/usa-valet/trump-chanslos-om-svenska-politiker-far-bestamma/

Kanske dags för SDs inte helt okända medlemsutskott att agera…

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har dock uttalat förståelse för Trumps kandidatur, icke minst då USA-kandidatens användande av Sverige som avskräckande exempel då det gäller en överdimensionerad invandring. Jag hade inte heller väntat mig mindre av min partiledare:http://www.expressen.se/nyheter/akesson-ser-inget-positivt-med-eu/

Det finns även dem som ser likheter mellan Trumps folkliga framtoning och Åkesson och hävdar, att den europeiska så kallade högerpopulismen nu nått USA. Aftonbladets Wolfgang Hansson drar även med uttrycket ”drag under galoscherna” – som han hävdar att Trump har – indirekt en parallell mellan Trump och Ny demokratis kortvarige partiledare Ian Wachtmeister: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article21923311.ab

Som nämndes inledningsvis tycks nu vänsterextremisterna i USA ha tagit efter extremvänstern här hemma i att störa ut manifestationer man ogillar med delvis våldsamma metoder. Vänsteranhängare och så kallade antirasister hos oss låter sig i sin tur inspireras av sina odemokratiska meningsfränder i USA och uppmanar nu kollegerna inom vänsterpatrasket att försöka hindra den så kallade Folkets demonstration att hålla en i laga ordning tillståndsgiven demonstration i Stockholm nu på lördag den 19 mars.

Den ärrade mötesstöraren Dror Feiler, före detta riksdagskandidat för V, skriver så följande på sin Facebook-sida: ”Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3.Vi bör stoppa rasisterna att ta över våra gator och torg.” http://nyheteridag.se/gatuvanstern-mobiliserar-infor-folkets-demonstration-mathias-wag-folk-siktar-pa-en-stor-motdemonstration/

folketsdemo1 Vanliga människor som kräver demokrati och S-MP-regeringens avgång är ”rasister” enligt rännstensvänstern.

När gatorna och torgen i Svea rike blev den oregerliga gatuvänsterns egendom är oklart för mig. Dock konstaterar jag att vänstern här hemma är lika klent begåvad å huvudets vägnar som sina kolleger i USA, då man tror att våldsamma mötesstörningar gynnar den egna saken. Trumps framgångar i gårdagens primärval talar sitt tydliga språk att det är precis tvärtom.

Muslimsk präst: Kvinna kan ha sex i paradiset med man med superpenis

14 mars, 2016

evconf_conner_03061-645x325 Sheikh Mashoor bin Hasan Al-Salman: Kvinnor får ha sex med man med ständig ståfräs.

Och jag som trodde att muslimska teologer endast brydde sig om männens välbefinnande i livet efter detta; en manlig självmordsterrorist lär ju vara försäkrad om att bli belönad med 72 jungfrur i paradiset.

Nu visar det sig emellertid att åtminstone en muslimsk präst tänker på kvinnornas väl och ve i paradiset efter ett lyckat självmordsmördardåd. Sheikh Mashoor bin Hasan Al-Salman klargjorde nämligen under en fatwashow han höll på Internet i slutet av 2015, att en kvinna som anlände till paradiset kunde ha sex med en man försedd med en ”penis som aldrig slaknar”.

Sheikh Mashoor lade ut texten på följande sätt:

Profeten Muhammed sade: ”De som bor i Paradiset har klädnader som aldrig blir utnötta, ungdom som aldrig tar slut och en penis som aldrig slaknar.” Så hon kan ha sex med en kraftfull man, men hon kan inte ha flera män som turas om med henne. http://theoswatch.com/muslim-cleric-terrorist-women-in-heaven-will-have-a-man-with-a-penis-that-never-bends/

Sheikh Mashoor, en palestinsk-jordansk muslimsk prästman, fällde ovanstående yttrande under en diskussion om kvinnor, sex, äktenskap och slaveri. Mashoor är känd för åsikten, att äktenskapet bör vara som ett förhållande mellan herre och slav där mannen är herren och kvinnan är underordnad honom.

Han menade i det meningsutbyte som refereras till ovan, att en kvinna (till skillnad från mannen) inte kan idka sexuellt umgänge med en slav. Däremot kan hon gifta sig med en slav, varvid denne befrias från slaveriet.

NYHETER-17s08-HANADI-11_368 Hanadi Jaradat, även kallad ”Snövit”. Tog 19 med sig in i döden.

Kvinnliga självmordsterrorister är visserligen inte lika vanligt förekommande som manliga sådana men finns likväl. Den mest beryktade av terroristkvinnorna är sannolikt palestinaarabiskan Hanadi Jaradat – hyllad av V-konstnären Dror Feiler i en utställning på Historiska museet i Stockholm för några år sedan – som sprängde sig själv och 19 andra personer till döds på restaurang Maxim i Haifa i Israel 2003.

Det har gjorts försök att förse kvinnliga paradisaspiranter med bröstimplantat försedda med sprängämnen, men mig veterligt har denna terrormetod ännu ej kommit till utförande. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/05/brostbombare-senaste-terrorflugan/

Säga vad man vill om muslimska teologer, men de har inte sällan rätt färgstarka och underhållande teorier!

 

 

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

9 oktober, 2015

1024px-Jan_Myrdal_1967 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

250px-Nerman-trots-allt Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

Hermansson_c_h ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

images0N1Z7HDF Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

untitled Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

2010-09-Jan-Myrdal Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

Henrik_Arnstad_2013 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

untitled

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

bielerlindberg2 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

29850_jpg_560776bMattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

När man beter sig som svin i godhetens namn

25 maj, 2014

BoeoMQPCUAEvyTi Så underbart det är att vara riktigt, riktigt god…

Ni har knappast kunnat undgå ett påtagligt fenomen i dessa yttersta av dagar: hur det blir allt viktigare för en del människor – ej sällan så kallade kändisar – att vilja framstå som GODA, ja som GENOMGODA. Vad göra?

Konceptet är mycket enkelt. Man väljer ut någonting att bli riktigt upprörd över. Det mest självklara valet tycks då vara någonting man kallar ”rasismen”. Det är ju så uppenbart fel att vara rasist att man inte upplever sig behöva iakttaga ens de mest elementära regler för anständigt uppförande i den heliga kampen mot denna ”rasism”.

images Vänsterungdomar protesterar mot ”kapitalet” i godhetens namn i Göteborg 2001.

Att sedan rasim-etiketten inte stämmer överens med det man protesterar mot i alla möjliga och omöjliga tonarter är en  petitess man förmodligen inte ens reflekterat över: huvudsaken är att man får känna sig god och kunna inskärpa, att man till skillnad från sina så avskydda motståndare är för ”alla människors lika värde” som det så vackert heter (ja, utom då för de där eländiga rasisterna, men det är väl självklart att de inte är riktiga människor…).

Detta valår, 2014, är det Sverigedemokraterna som är den stora Fienden. Då är det i godhetens namn tillåtet att bete sig som svin och störa SD-demonstrationer, sabotera valaffischer och hota SDare och deras sympatisörer och även vänner och släktingar till liv och lem. Man kan till och med, som Diyar Amir Mustafa, misshandla småbarnsmammor inför deras barn och kalla dessa för ”horunge”. Man är ju god, för fan!

Är man miljöpartist från Sundbyberg och heter Per Persson kan det ligga nära till hands att använda grova könsord i kampen för det goda:

per-pe2

Om man är forskare eller journalist kan man lämpligen, som exempelvis Ylva Habel vid Rödertörns…förlåt, Södertörns högskola, kasta ägg på SDs valaffischer i tunnelbanan och sedan skryta om det på Twitter. Eller som Ida Maria Gunnarsson, enligt egen utsago ”journalist och kommunikatör med genusvetenskaplig bakgrund”, verksam vid Region Skåne,  på Twitter offentliggöra sin vilja att vandalisera SD-affischer:

idamaria-sabotage-tw

Heter man Dror Feiler, är självhatande jude och kommunist samt femma på Vänsterpartiets EU-lista, kan man sätta i system att ägna sig åt kriminell verksamhet genom att störa SDs valmöten och bli bortburen av polis efteråt. Då blir man nämligen Martyr för själva godheten och kan förväntas få en massa kryss av avgrundsvänstern och/eller väljare som inte begriper bättre.

Skärmavbild%202014-05-23%20kl_%2018_52_37 Dror Feiler (V), finstämd SD-kritiker och framträdande God Människa.

John Cleese, presentation obehövlig, har i en kort föreläsning på drygt två minuter lagt fram det här fenomenet precis på kornet: hur man blir extremist för att känna sig riktigt och eftertryckligt GOD…klicka på länken överst!