Posted tagged ‘drottning Christina’

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Annonser

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

19 september, 2016

dalarna_jpg__3743x2442_q85_crop_subsampling-2_upscale
Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

dan_korn650_433
Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

images
Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

tegner

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

lomfors_pudlar2650
Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

descartes
René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

fittja_moske_2012
Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

hanif_bali_wiki650
Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Allt du behöver veta om Swedenborg!

24 maj, 2015

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

Swedenborg 002 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

4da588d63a07f Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

emerentia Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

Descartes Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Emmanuel-Swedenborg-Stamp-276x300Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

Swedenborg 006                  Swedenborg 007

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

Swedenborg 005 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

220px-Svedberg_Jesper Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Dagens Samhälle offside om svenska kungar

22 december, 2014

 

images Carl XI – grundade Karlskrona.

Ibland slår media liksom knut på sig själva i syfte att förlöjliga Sverigedemokraterna.

Som när tidningen Dagens Samhälle # 45 på sin humorsida ”Offside” påpekar, att SD Karlskrona felaktigt i sitt lokala budgetförslag skriver att det var Carl IX (1550-1611) som grundade Karlskrona, ett uppenbart om än beklagligt korrekturfel.

När tidningen skall rätta fadäsen och påpeka, att det ju faktiskt var Carl XI (1655-97) och icke Carl IX som anlade flottstaden i Blekinge drar man till med: ”Det var det inte. Det var hans sonson. Det vet ju alla.”

untitled Carl IX – inte farfar till Carl XI.

Problemet ur Dagens Samhälles perspektiv är bara, att Carl XI ingalunda var Carl IXs sonson. Den senare hade nämligen ingen sonson, i varje fall ingen som var avlad i den så kallade äkta sängen. Han hade dock en oäkta son med en piga i Nyköping, en son som hette Carl Carlsson Gyllehielm (1574-1650) som blev en stöttepelare i den svenska militärstaten.

Carl XI var ende sonen till Carl X Gustaf (1622-60), vars föräldrar hette Johan Casimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina Carlsdotter Vasa. Den senare var faktiskt dotter till Carl IX. Så om Dagens Samhälle hade velat briljera litet hade man kunnat konstatera, att det var Carl IXs  dottersonson som grundat Karlskrona.

Carl_Carlsson_Gyllenhielm Carl Carlsson Gyllehielm – ”oäkta” son till Carl IX.

Fast då hade tidningen knappast kunnat skriva att ”det vet ju alla”, och det hade väl inte varit lika roligt.

Den pfalziska ätten blev kunglig sedan Carl IXs sondotter Christina (1626-89) – som var kusin med Carl X Gustaf – hade abdikerat från den svenska tronen. Men någon ”officiell” sonson hade den synnerligen råbarkade Carl IX alltså inte.

Eller hur, Dagens Samhälle? Som denna gång bestämt ställde sig riktigt offside.

images Drottning Christina – dotter till Gustaf II Adolf och sondotter till Carl IX.

Fotnot: Jag har föredragit att benämna de svenskara konungarna som Carl och inte ”Karl”, eftersom man stavade så vid den tid de var monarker. motsvarande sätt har jag skrivit Christina och inte ”Kristina”.