Posted tagged ‘Drottninggatan’

Den lallande idiotin: något om världsreportern Heimerson

27 augusti, 2015

Staffan Nej, det där var inte så lyckat, Staffan Heimerson.

Ikväll när jag åkte hem med bussen från Östertälje station hade föraren radion på. Vad som vällde ut ur den var så pass anmärkningsvärt att jag bara måste få göra en skissartad recension här och nu. Jag kommer inte i håg vad programmet hette men väl vem huvudaktören var.

Det var ingen mindre men heller ingen större än den bedagade så kallade världsreportern Staffan Heimerson, som fyller 80 år i november. Jag har ett personligt minne av denne säregne man, som undantagslöst låter och beter sig som om han satt inne med hela sanningen och behandlar alla som ännu ej insett detta självklara faktum som fullkomliga imbeciller.

Det var när jag någon gång runt 1972-73 stod och sålde tidningar och rockslagsmärken, bland andra ”Stoppa vänsterextremismen” och ”Sverige-Amerika-märket”, på Drottninggatan i Stockholms innerstad. Heimerson, iklädd ljus trenchcoat enligt bästa världsreporterkod, stod en stund och tittade storögt på oss yngre aktivister i den tvärpolitiskt antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA).

Till slut sa han: ”Vad är det här för djävla fascister?” och dröp sedan av. Heimerson hade uppenbarligen inte sett våra märken med texten ”Kommunism, fascism, nazism – nej”. Han hade väl inte sinaläsglasögon på sig.

Heimerson lät inte mindre pompös och överlägsen när han i radion nådigt lät sig intervjuas av en yngre kvinna, som hänvisade till en krönika  i Aftonbladet nyligen där Heimerson pladdrar på om den nya ”svenska fascismen” som vi skapar själva genom vår – ja, Heimerson drog hela svenska folket över en kam – skepsis gentemot den pågående massinvandringen.

Den som till äventyrs vill och orkar läsa Heimersons aktstycke kan göra det via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab

tumblr_my2yscTAqI1sic2lyo1_1280 Svenskarna: fascister utan Mussolini?

Enligt världsreportern var det enormt främlingsfientliga svenska folket på väg att med full fart göra sig själva till fascister. Därmed skulle vi vara ett strå vassare än italienarna, som behövde en Mussolini för att åstadkomma samma sak. Jag baxnade – Heimerson tycks helt ha missat att Sverige förmodligen är det minst rasistiska och främlingsfientliga landet på denna jord:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Den kvinnliga reportern försökte försynt, ja hon hade ju äran att prata med en världsreporter och föreföll litet tagen av stundens allvar, lirka ur Heimerson om det ändå inte fanns något negativt med den omfattande invandring som för närvarande pågår. Om det inte fanns fog för den oro många känner inför det faktum att de ekonomiska resurserna inte räcker till för både ett utbyggt välfärdssystem och massinvandring. Att det saknas bostäder och jobb.

Nejdå, det fanns blott och bart fördelar med invandringen vidhöll Heimerson med den drucknes envishet (och det är väl känt att den mannen tagit sig en och annan stänkare únder årens lopp), inte den minsta lilla nackdel. Vi stackars bonniga, fascistiska svenskar skall knipa käft och vara tacksamma för de ”flinka fingrar och snabba hjärnor” – världsreportern upprepade för säkerhets skull denna fras några gånger – vi begåvas med genom den gudasända invandringen.

Jag kom osökt att tänka på de ”flinka fingrar” från Eritrea som knivhögg två svenskar från samma familj på IKEA i Västerås till döds härförleden. Eller de ”snabba hjärnor” från Rumänien och Bulgarien vars ägare  sitter på ändan hela dagarna och profiterar på svenskarnas godtrogenhet och nu tydligen också behöver instrueras i hygien och sexualliv (se länk nedan). Eller kanske de ”flinka fingrar” från Somalia som höll fast en flicka på en Finlands-båt så att ett helt gäng kunde gruppvåldta henne.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/807976-tiggande-kvinnor-ska-erbjudas-sexkurs-och-kondomer

illegala-invandrare Inga problem enligt Heimerson – ju fler desto bättre.

Det är oomtvistligt att invandringen generellt betytt mycket för Sveriges utveckling genom historien. Tyska köpmän, skotska militärer, vallonska bergshanterare samt sydeuropeiska och nordiska industriarbetare har spelat stora och positiva roller i vår historia. Vi har heller inte tvekat att ge människor från olika oroshärdar på jorden en fristad undan förföljelse och andra umbäranden. Det kan vi vara stolta över.

Vem som helst som inte snöat in på en förutfattad mening om att precis ALL invandring är välsignelsebringande kan dock se att vi har problem. Genom automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla syrier har Sverige blivit en magnet för hela Mellanöstern och Nordafrika, ty vem kan kontrollera att alla som uppger sig komma från krigets Syrien med dess gasbombningar, halshuggningar och massvåldtäkter kommer just därifrån?

Noga taget ingen – identifikationshandlingar är det ju bara var tionde asylsökande om ens det som har. Vi har heller inga som helst garantier för att det inte bland flyktingströmmarna finns en och annan halshuggare, gasbombare och massvåldtäktsman från den så kallade Islamiska staten (IS) som vill upprätta kalifatet på svensk mark med sedvanliga metoder hämtade direkt ur den heliga Koranen när tiden anses mogen.

Så nog har vi svenskar anledning känna oro, dels inför massinvandringen i sig, dels inför den regering och den borgerliga så kallade opposition som inom ramen för Decemberöverenskommelsen låter den fortsätta i ohejdad skala och ohejdat tempo. Dock inte enligt Staffan Heimerson. Han anser att vi skall hålla käften och tänka på att 12-14 miljoner etniska tyskar vällde in i det som återstod av Tyskland efter senaste kriget från tidigare polska områden som intagits av Sovjetunionen. Preecis som om det skulle kunna gå att ens tänka på att jämföra de olika historiska situationerna.

Vi bör också, menade han i radioprogrammet, beundra den goda och fina tolerans han visade redan som ung, då han tyckte det var SÅ spännande och trevligt att betrakta en sikh i turban i hemstaden Ängelholm (Heimerson är eljest född i Karlstad). Vad som irriterar fanatiskt onyanserade immigrationsförespråkare som Heimerson är inte enbart att Sverigedemokraterna växt sig så starka, även om detta nog också spelar in, utan att även personer från andra partier, borgerliga ledarskribenter med flera så smått tycks börja inse att retoriken med att ”invandring berikar” och ”tack för att ni valde Sverige” nog inte täcker in hela invandringproblematiken.

invandring-2 Fredrik Reinfeldt hade sin prioritering klar.

Om det vore så skulle ju kommunerna stå i kö för att få inhysa så många immigranter inom sina landamären som bara vore möjligt. Jag tror inte ens Staffan Heimerson kan se dessa köer någonstans vart han än beger sig i Sverige. Vare sig i Ystad eller i Haparanda eller däremellan. Fakta eller logik är dock inte något som bekymrar Heimerson det minsta. Ju fler som kommer hit desto bättre, lallar han i telefon till nämnda radioprogram med dess högaktningsfulla studioreporter. Som ändå kunde upplysa värdsberömdheten om att lyssnare som var kritiska till massinvandringen samt kritiserade Sveriges Radio för bristande opartiskhet hörde av sig hela tiden.

Just det: ju fler desto bättre. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir. De har ju så mycket att tillföra, dessa analfabeter från Somalia, Afghanistan och Eritrea som hört att de kan få livstids försörjning i Sverige utan att behöva göra ett handtag till i sitt liv. Visst, det slinker med en och annan högutbildad läkare och ingenjör också – men hade de egentligen inte behövts bättre i hemlandet?

Jag utesluter inte att Staffan Heimerson kan ha skrivit något bra och värdefullt vid något tillfälle. Tipsa gärna denna bloggare om det i så fall. Det jag hörde i bussen på väg hem från stationen var emellertid något annat. Det var den uppblåsta idiotin som bara pladdrar på utan rim och reson.

Mina prylar (7): En boerledares memoarer

9 juni, 2015

de Wet + flagga 001 General Christian R. de Wets memoarbok från Boerkriget samt Republiken Sydafrikas flagga sådan den såg ut före ANC-styret. Foto: Tommy Hansson

Bland alla otaliga böcker jag har i min ägo finns det en som sticker ut litet extra. Det är Striden mellan boers och engelsmän av boergeneralen Christian Rudolph de Wet (Alb. Bonniers förlag/boktryckeri i Stockholm, 1903). Jag köpte boken på ett numera nedlagt antikvariat i Drottningsgatans backe för omkring 25 år sedan, ett naturligt köp då jag besökt Sydafrika 1988 och skrivit en hel del om landet, dess förhållanden och politik.

Boerkriget (eller rättare sagt krigen, det första gick av stapeln 1880-81) utkämpades mellan brittiska militärstyrkor och militära enheter som sattes upp av holländskättade, sydafrikanska jordbrukare (boers) 1899-1902. Bakgrunden till det andra boerkriget, i Sydafrika kallat the Anglo-Boer War, var upptäckten av världens rikaste guldfyndighet i Witwatersrand i Sydafrikanska republiken (Transvaal) i norra delen av Sydafrika, där staden Johannesburg inom kort sköt upp. Guldfyndigheterna utgjorde upptakten till en konflikt mellan brittiska och sydafrikanska intressen som utmynnade i det andra Boerkriget.

Jan Olof Olsson (Jolo) skriver i första delen av sitt historieverk 20 århundradet så om hur omvärlden uppfattade krigsutbrottet i oktober 1899: ”För hela världen framstod det som en självklarhet att det kolonihungriga och rovgiriga England överfallit två fridsamma bondeländer, befolkade av gudfruktiga och skötsamma ättlingar till holländska invandrare. Det var heller ingen tvekan om att Storbritannien var ute för att erövra.” The battle of Majuba Hill, First Boer War Boerkämpar på Majuba Hill enligt en illustratörs synsätt.

Dessutom var britterna med all säkerhet ute efter revansch för nederlaget i det första Boerkriget, som slutat med ett förödmjukande nederlag för de brittiska styrkorna vid Majuba Hill den 27 februari 1881. General de Wet skriver på följande sätt om hur det gick till då boerstyrkorna mobiliserades i Oranjefristaten, den andra boerrepubliken som slutit upp på Sydafrikanska republikens sida:

Efter anmaningen att hålla sig redo dröjde det icke länge, innan burgers kallades till aktiv tjänst. Detta skedde den 2 oktober 1899. Den dagen redo fältkornetterna eller deras ställföreträdare omkring öfverallt och bådade upp manskapet. Bland de uppbådade befann jag mig. Jag gick ut som privat burger och tog med mig mina tre söner, Kootie, Isaac och Christian.

Inledningen av andra Boerkriget blev katastrofal för britterna, som åkte på det ena svidande nederlaget efter det andra. Efter ett fruktansvärt brittiskt nederlag på kullen Spion Kop utanför Ladysmith i Natal började det dock gå bättre, sedan en del personförändringar gjorts i ledningsstaben.

Den 5 juni 1900 intog de brittiska styrkorna Sydafrikanska republikens huvudstad Pretoria. Därmed var boernas krafter uttömda vad reguljär krigföring beträffar. Nu vidtog gerillakrigföringens fas, vilket gav general Christian de Wet tillfälle att briljera.

Som gerillakrigare var boerna om möjligt än mer besvärliga för britterna än de varit som reguljära soldater, och de Wet blev ett slags föregångare till senare tiders gerillastrateger som Mao Tse-tung och ”Che” Guevara. De Wets mannar härjade bland britterna i Oranjefristaten medan bland andra Louis Botha och Jan Smuts, båda framtida statsmän i Sydafrika, var verksamma i Transvaal. Britterna svarade med grymma metoder. Sydafrika delades in i så kallade vaktområden, och britterna brände ner omkring 30 000 gårdar, dödade boskapen och förstörde grödorna.

Britternas mest beryktade åtgärd var att upprätta så kallade koncentrationsläger, där kvinnor och barn placerades. Det har beräknats att 26 000 dukade under för svält, undernäring och sjukdomar. Under ett år dog fler barn under 16 år än det antal boersoldater som stupade i krigshandlingar. Britterna förstörde jämväl dricksvattnet genom att slänga död boskap i vattendrag, något som ledde till spridandet av smittosamma sjukdomar. Detta slog dock tillbaka på britterna själva – de förlorade fler soldater i sjukdomar, främst tyfus, än i själva kriget. concentration-camps Brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika under Boerkriget.

Det var framförallt de grymma koncentrationslägren som fick boerkrigarna att till sist ge upp kampen mot världens främsta kolonialmakt. Ett fredsfördrag kunde undertecknas i Melrose House i Pretoria den 28 maj 1902 efter nio dagars förhandlingar. Det var inget dåligt avtal för boerna, som visserligen tvingades erkänna den engelske monarken som sin statschef men inom några år garanterades självstyre inom ramen för samväldet. Nederländskan behöll sin ställning som boernas språk men ersattes senare av boerdialekten afrikaans.

General Christian de Wet tillhörde dem som hade velat fortsätta kämpa i förtröstan på Guds hjälp men gav slutligen med sig för att undvika mer blodsutgjutelse. Den 31 maj 1910 bildades Sydafrikanska unionen, som jämte Kanada, Nya Zeeland och Australien var en självstyrande dominion inom det brittiska imperiet. Den 31 maj 1961 utträdde Sydafrika ur samväldet och blev en republik.

Christian Rudolph de Wet (1854-1914) deltog 1914 i det så kallade Maritzupproret, ett uppror bland den nederländskättade boerbefolkningen mot det fortsatta brittiska inflytandet i Sydafrika vilket dock slogs ner skoningslöst på order av Smuts och Bootha. De Wet stödde sedan Tyskland i Första världskriget.