Slaget vid Svolder skördade många krigares liv.Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.
Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.
I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.
793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av1900-talet.
Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
Erik Segersäll avled 995.
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och komatt anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.
Irländska studenter demonstrerar till förmån för det så kallade Palestina.
Det är ingen hemlighet att Irland är ett av mina favoritländer. Det innebär inte att jag är helt okritisk gentemot alla irländska företeelser. Inget land är perfekt. Till de tristaste av dessa företeelser hör onekligen den till synes ingrodda antisemitismen.
Den undersökande journalisten David Collier har i en 200-sidig rapport analyserat hundratals inlägg på sociala medier från mer eller mindre bemärkta anti-israeliska aktivister på Irland: det är ett uppseendeväckande judehat som ådagalägges. Collier noterar att det finns en skillnad mellan antisemitismen på Irland och den som finns i USA och Storbritannien. Den består i att den irländska varianten styrs uppifrån och går neråt medan det är tvärtom i de båda andra länderna. https://www.jpost.com/diaspora/antisemitism/comprehensive-report-exposes-antisemitism-in-ireland-681431
Ett inlägg lyder: ”Stop calling yourself /Irish/ you subversive piece of ****. You´re a jew and everyone sees what you´re doing.” I ett annat exempel tas det antisemitiska falsifikatet Sions vises protokoll i försvar och påstås vara sant: ”No way is the protocols a hoax, sure all ya have to do is look at who supposedly ´debunked´ them…The Jewish-owned London Times…”
Bland inläggen märks också exempel på det ursprungligen kristna påståendet att judarna mördade Jesus. Det refereras så till att judarna friade rövaren Barabbas men lät Jesus Kristus korsfästas.
Ännu mer oroande än hatiska budskap på sociala medier är måhända att den jude- och Israel-fientliga inställningen återfinns i landets regering och parlament. Elva medlemmar från fyra partier krävde i en motion i maj i år att Israels ambassadör Ophir Kariv skulle kastas ut ur landet. Motivet för motionen var Israels påstådda terror mot Gaza.
Irländska politiker har motionerat om att utvisa Israels ambassadör Ophir Kariv.
”The Israeli ambassador´s presence in Ireland is untenable in these circumstances”, vidhöll motionärerna. Motionen fick stöd av bland annat det vänsterradikala partiet Sinn Féin. Den avvisades dock av det irländska parlamentet Dáil Éireann och medlemmar av den irländska regeringen, vilka bland annat påpekade att inte ett enda barn i Gaza skulle räddas genom att ambassadören på Irland utvisades.
Antisemitismen på Irland har en lång tradition som begynte långt innan staten Israel grundades. En av de mer namnkunniga exponenterna för detta synsätt var den framstående politikern Arthur Griffith (1871-1922), som bland annat gav sitt stöd till en bojkott av judiska företag i Limerick 1904.
Griffith grundade Sinn Féin och var medlem i den irländska delegation som i London den 6 december 1921 med Storbritanniens regering förhandlade fram det avtal som ledde till bildandet av Irländska fristaten. Avtalet kritiserades hårt av mer radikala krafter; följden blev ett inbördeskrig som startade 1922. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Griffith
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 flydde många framsynta judar landet och fann en tillflykt på olika håll i världen. Till Irland var de emellertid inte välkomna. Judarna utsattes för en rad absurda anklagelser, som att de var ute efter att stjäla land från irländska jordägare.
I april 1933 skrev Leo McCauley, chef för den irländska legationen i Berlin, ett brev till utrikesdepartementet i Dublin där han noterade förekomsten av judiska och polska flyktingar. ”As far as possible the legation has discouraged such persons from going to Ireland”, påpekade McCauley, ”as they are really only refugees, and it assumes that this line of action would be in accordance with the Department´s policy.”
Arthur Griffith grundade det irländska socialistpartiet Sinn Féin.
Den irländske legationschefen hade alldeles rätt i sin förmodan: judar var inte välkomna att ta sin tillflykt undan förföljelserna till den gröna ön. McCauley tillfogade att de judiska flyktingarna ”to some extent…brought the trouble /on/ themselves.” McCauley ekar därmed ett standardargument i den antisemitiska lögnpropagandan: att det är judarnas eget fel att de blir förföljda. Många år senare skulle denna typ av argument upprepas av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö, som menade att Malmös judar fick skylla sig själva att de angreps av araber eftersom de stödde Israel. https://www.irishtimes.com/culture/heritage/how-ireland-failed-refugees-from-nazi-germany-1.2961062
Den romersk-katolska kyrkan var en annan härd för judehat på Irland, och den katolska tidskriften The Irish Catholic framhöll bland annat: ”Hitler has many admirers among Irish Catholics.”
Man kan med all rätt fråga sig varför den funnits och fortfarande finns så mycket judehat på Irland. Jag misstänker att det kan ha att göra med att många irländare, vars land under långliga tider varit ockuperat och förtryckt av Storbritannien, identifierar sig med palestinaaraberna vilka de (ehuru felaktigt) upplever är utsatta för en liknande ockupation av Israel.
Republiken Irland är inte unikt på något sätt. I dessa yttersta av tider kan vi notera att antisemitismen tycks sprida sig med förfärande hastighet i demokratier som USA, Storbritannien, Australien, Tyskland, Frankrike, Norge och icke minst Sverige. I ett avseende har Sverige gått ett steg längre än Irland, då den nytillträdda rödgröna regeringen 2014 som 135e land erkände ”Palestina”, ett land utan säkra gränser som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning. https://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/
Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.
Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.
Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.
När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.
Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push
Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis
Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.
Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…
Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.
Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:
Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.
Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston
Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet
Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.
Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.
Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.
Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump
Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm
Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.
Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs
De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)
Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen
Den israeliske försvarsministern Avigdor Liberman, som tidigare också varit utrikesminister, vill att Israel stänger sin ambassad i Dublin med omedelbar verkan.
Irland är därmed det enda landet i EU som, om lagförslaget vinner laga kraft vilket inte är säkert att det gör, kriminaliserar import från judiska bosättningar och slår således till och med Sverige på fingrarna när det gäller Israel-fientlighet åtminstone i detta avseemde.
Liberman skräder inte orden: ”With Israel haters there is nothing to debate. Israel should immediately close its embassy in Dublin. We won´t turn the other cheek to those who boycot us.”
Israels ambassad i Dublin. Foto: Tommy Hansson
Israels utrikesdepartement kallade till sig Irlands ambassadör i Tel Aviv, Allison Kelly, för att protestera mot det i den irländska senaten godkända lagförslaget, något som försvarsminister Liberman tyckte var rätt meningslöst – bättre då att slå igen ambassaden i Dublin. Det israeliska utrikesdepartementet har så här långt inte kommenterat Libermans twittrande..
I såväl Irland som Sverige förefaller finnas en djup aversion mot den judiska staten. Det förflutna kastar långa skuggor, och man kan ställa frågan om detta möjligen har något att göra med att båda länder hade en ambivalent inställning till Nazityskland under Andra världskriget? Jag lämnar frågan öppen.
Den ängsliga svenska eftergiftspolitiken gentemot Tredje riket så länge det gick bra för Hitlers trupper torde vara alltför välkänd för att jag skall behöva gå närmare in på den här. När det gäller Irland försökte dess premiärminister under krigsåren, Éamon de Valera, balansera mellan Storbritannien och Tyskland utan att alla gånger lyckas speciellt bra.
De Valera kondolerade Hitlers död.
De Valera trampade ordentligt i klaveret när han skickade sina kondoleanser till Tyskland efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Under 1930-talet hade den irländska republiken därtill i Charles Bewley ett diplomatiskt sändebud i Berlin som var pronazist och antiengelsk såväl som antisemit. https://www.irishtimes.com/culture/books/ireland-and-the-nazis-a-troubled-history-1.3076579
Förödelsens styggelse i det sönderbombade Aleppo, där drygt 225 000 människor är fångade under omänskliga förhållanden.
Under ett snabbinkallat möte med FNs säkerhetsråd på söndagen uttryckte västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike bestörtning över den syriska Assad-regimens och Rysslands flygbombningar mot bostadsområden i östra delarna av staden Aleppo /se fotnot/ i östra Syrien. ”Barbari” och ”krigsbrott”, menade kritikerna. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-37468080
Syrien och Ryssland, hävdade den amerikanska FN-ambassadören Samantha Power, ”lägger i spillror vad som återstår av en ikonisk Mellanöstern-stad”. Irlands-födda Power utlät sig bland annat på följande sätt:
I stället för fred bedriver Ryssland och Assad krig. I stället för att leverera livräddande hjälp till syrierna bombar Ryssland och Assad sjukhus och hjälparbetare.
USAs FN-ambassadör Samantha Power har anklagat Putin-regimen för ”barbari”.
Samantha Power, som föddes i Dublin 1970 och har varit USAs FN-ambassadör sedan 2013, innehade tidigare den första Anna Lindh-professuren i ämnet Global Leadership and Public Policy vid Harvard Kennedy School. Hon blev känd då hon tvingades avgå som aktiv i Barack Obamas presidentvalskampanj 2008 sedan hon kallat Hillary Clinton, Obamas främsta medtävlare om Demokraternas nominering, för ”ett monster”. https://en.wikipedia.org/wiki/Samantha_Power
Den ryske FN-ambassadören Vitalij Tjurkin har avvisat anklagelserna och bland annat berömt Syriens president och diktator Bashar al-Assad för att ha visat en ”anmärkningsvärd återhållsamhet”. Han menade under säkerhetsrådets möte att fred i Syrien ”nu är en nästan omöjlig uppgift”.
Enligt FN-medlaren Martti Ahtisaari, Finlands president 1994-2000, skulle Tjurkin å Rysslands vägnar ha erbjudit västmakterna Assads avgång som led i en fredsöverenskommelse; dessa skulle emellertid ha ställt sig kallsinniga. http://www.svd.se/uppgifter-al-assad-kunde-ha-avsatts
I dag ter sig ett frivilligt maktfrånträde från Assads sida avlägsnare än någonsin. Striderna i rebellernas nyckelfäste Aleppo blossade upp med hög intensitet sedan det tidigare vapenstilleståndet kapsejsat, och nu drar sig alltså inte regimen och dess ryska uppbackare för att bomba bostadsområden och hjälpaktiviteter sönder och samman. Särskilt hårt drabbas barn och kvinnor. Enligt personal från ett sjukhus i området var 43 procent av de sårade barn, andra uppgifter anger ännu högre siffror för antalet drabbade barn.
Enligt Samantha Power hade Ryssland haft makten att verka återhållande på Assad-regimen men avstått därifrån. Den amerikanska FN-ambassadören uppmanade också sina kolleger på plats i säkerhetsrådet att visa ”modet att säga vilka som är ansvariga och som en enad röst säga åt Ryssland att sluta”.
Staffan de Mistura påtalade barnens fruktansvärda situation.
FNs speciella sändebud i Syrien, svensken Staffan de Mistura, menade att minst 213 civila dödades vid bombangreppen mot Aleppo, som delvis skedde medelst så kallade bunker busters som har enorm sprängverkan samt stridsmedel som framkallar bränder. De Mistura underströk att särskilt barnen lever under fruktansvärda förhållanden.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) var också på plats i säkerhetsrådet – där vi nu som bekant har en tillfällig representation om två år – och stödde ospecificerade krav på att FN skall agera mot ”brutaliteten i denna konflikt”. Den obehagliga sanningen är ju dock att FN i realiteten inte kan göra någonting annat än att hålla upprörda tal och/eller författa mer eller mindre välskrivna resolutioner. https://www.theguardian.com/world/2016/sep/25/russia-accused-war-crimes-syria-un-security-council-aleppo
Storbritanniens FN-ambassadör Matthew Rycroft anklagade regimen i Damaskus för att hänge sig åt en ”sjuklig blodtörst” riktad mot sin egen befolkning, medan samma lands utrikesminister Boris Johnsson yttrade:
Putin överräcker inte bara revolvern åt Assad; vid några tillfällen avfyrar han revolvern själv. Ryssarna är själva faktiskt inblandade.
Boris Johnson: ”Putin avfyrar själv revolvern.”
Redan måndagen den 19 september tycktes kriget komma in i en ny och mer hänsynslös fas, då en humanitär kolonn på väg till det hårt ansatta Aleppo angreps i staden Urem al-Kubra. Ett 30-tal människor, varav de flesta hjälparbetare, dödades vid attacken, däribland en områdeschef för den muslimska hjälporganisationen Gröna halvmånen.
En av de 18 konvojlastbilar som förstördes av de ryska Suchoj-planen.
Enligt vittnesuppgifter hade två ryska stridsplan av fabrikatet Suchoj SU-24 varit synliga i skyn i direkt anslutning till den dödliga konvojattacken, vilken eftertryckligt fördömdes av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon.
De senaste ryska övergreppen har medfört att den notoriska Putin-klacken på nätet försökt blanda bort korten genom att, i stället för att erkänna att Putin, Ryssland och Assad-regimen någon enda gång kan ha klantat sig, haspla ur sig diverse konspirationsteorier involverande USA, Israel, EU och så kallade sionistiska intressen. Frågan är om de ens själva kan tro på detta. Ynkligt är det i varje fall.
Fotnot: Aleppo var 2004 Syriens folkrikaste stad med 2,1 miljoner invånare. Dess gamla stadskärna, som skadats till oigenkännlighet under det pågående inbördeskriget, utsågs 1986 av UNESCO till världsarv. Stadens historia går tillbaka till andra årtusendet före Kristi födelse, då Aleppo anlades av sjöfararfolket fenicierna och blev en viktig handelsstad, men arkeologerna har hittat mänskliga lämningar som kan dateras ända tillbaka till 11 000 år före vår tidräkning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleppo
Fortet, som uppfördes på order av överste Arthur Hill, stod klart 1650 och utgjorde en försvarsanläggning för vägsträckan Dublin-Carrickfergus norr om Belfast. I anslutning till Hillsborough Fort finns en välskött skogspark samt en anlagd sjö med möjligheter till fiske och båtfärder. Varje år anordnas här en internationell ostronfestival med kringaktiviteter.
Några av änderna som hälsade mig välkommen. Foto: Tommy Hansson
Alldeles intill fortet finns den imposanta Saint Malachi-kyrkan, byggd 1750-74 i nygotisk arkitekturstil. Tanken var att den skulle bli stiftskyrka för grevskapet Down, men dessa förhoppningar kom på skam. Det hindrar inte att kyrkan har ett aktivt församlingsliv.
På orten finns även Hillsborough Castle, vilket trots namnet inte är ett regelrätt slott utan ett georgianskt country house. Det byggdes på 1700-talet för familjen Hill, efter vilken orten är uppkallad. Egendomen är officiellt residens för drottning Elizabeth II och den brittiska kungafamiljen när någon/några av dess medlemmar befinner sig i regionen.
Hillsborough Castle var 1921-73 residens för brittiske guvernören för Nordirland, en befattning som avskaffades sistnämnda år. Numera är byggnaden bostad för ministern för Nordirland. Här undertecknades vidare Anglo-Irish Agreement, en viktig milstolpe för den nordirländska freden, 1985. Tony Blair bodde ofta i ”slottet” under sin premiärministertid, och 2003 bodde USAs president George W. Bush här. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hillsborough_Castle
Hillsborough har cirka 3500 invånare. Foto: Tommy Hansson
President Bush den yngre är inte det ende amerikan av betydelse som bott på Hillsborough Castle. Benjamin Franklin (1706-90), en av de amerikanska så kallade grundlagsfäderna, vistades här som gäst till Wills Hill, earl av Hillsborough, under sin Englands-resa 1771. Enligt en uppfattning skar det sig ordentligt i umgänget mellan Franklin och Lord Hillsborough, som vid denna tid var ställföreträdande kolonialminister. Det sägs i sammanhanget att de hatade varandra från första ögonkastet.
Följden skulle ha blivit, att Franklin – som tidigare haft en relativt välvillig inställning till Storbritannien – vid hemkomsten gjorde sig till talesman för uppfattningen att en väpnad revolution var enda lösningen på de nordamerikanska koloniernas problem med den brittiska kronan. Därför har Hillsborough kallats ”Amerikas födelseplats”.
Saint Malachi blev aldrig stiftskyrka men är en aktiv församlingskyrka. Foto: Tommy Hansson
Hamnen i Belfast – stor och betydelsefull. Foto: Tommy Hansson
Dags för andra delen av mina anteckningar från Irlands-resan för ett par månader sedan. Det första avsnittet handlade om Dublin: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/19/anteckningar-fran-irland-i-dublin/ Turen har nu kommit att redogöra för intryck från Nordirlands huvudstad Belfast, Irlands näst största stad med omkring 350 000 invånare.
Det finns sånger om hart när alla irländska platser. Tycker det kan vara lämpligt att inleda med ”The Black Velvet Band”, med Belfast-motiv, här framförd av The Irish Rovers:https://www.youtube.com/watch?v=DfsgHyymG8E
Belfast (Béal Feirste) i den irländska provinsen Ulster och beläget i grevskapet Antrim är huvudstad och även den största staden i Nordirland. Stadens irländska namn kommer av floden Farset, som numera har sitt lopp under staden. Den viktigaste floden är i dag Lagan. Belfast ligger vid mynningen till Belfast Lough omgivet av berg. Staden har undergått omfattande renoveringar, huvudsakligen i de stadsdelar som ligger vid Lagans stränder, under senare år. Stora delar av staden är bilfria.
Skalenlig modell av RMS Titanic. Foto: Tommy Hansson
I anslutning till den för staden så betydelsefulla hamnen residerar Harland & Wolffs skeppsvarv, mest känt för att det episka ångfartyget RMS (Royal Mail Steamer) Titanic byggdes där och före avfärden placerades i vad som är världens största torrdocka. Dess förlisning på jungfruresan till New York kan dock knappast skeppsvarvet lastas för, den var ett resultat av övermod från skeppsledningen kombinerat med olyckliga omständigheter.
Det är konstaterat att fartyget höll alltför hög fart i ett område bemängt med isberg vid olyckan 14-15 april 1912. Av totalt 2224 passagerare omkom 1514 medan 710 räddades.https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic
Det museum som invigdes vid Titanic´s Quarters den 31 mars 2012 – lagom till det famösa fartygets 100-årsjubileum – är i dag tvivelsutan Belfasts största sevärdhet. Museet, som omfattar fem våningar, nio avdelningar och mäter 38 meter på höjden, var inledningen till en medveten satsning på turism – tidigare uppges denna näring ha varit försummad.
Bloggaren ombord på SS Nomadic med det mäktiga museibygget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson
Jag måste tillstå att jag blev tämligen imponerad av detta bygge, vars glänsande yttre för tankarna till Titanics mäktiga stäv. Arkitekten heter Eric Kuhne. Höjdpunkten under mitt besök var en rälsbunden färd i vagn genom alla museets nio avdelningar, där Titanics (och en del av Belfasts) historia i komprimerad form kunde följas från början till slut icke minst med hjälp av modern filmteknik. http://www.expressen.se/allt-om-resor/titanic-museum-ska-locka-oss-till-belfast/
RMS Titanic kan av lättförståeliga skäl inte beskådas in corpore i anslutning museet, men det kan däremot SS Nomadic som är ett servicefartyg (tender) med huvuduppgiften att frakta passagerare och deras bagage från och till Titanic och hennes systerfartyg RMS Olympic, samtliga tillhörande White Star Line. Ett besök ombord är en intressant upplevelse, även om det givetvis inte kan jämföras med vad ett besök på Titanic skulle ha inneburit. Nomadic är avsevärt mycket mindre än Titanic men har, såvitt jag förstår, samma proportioner. https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Nomadic_(1911)
Världens största torrdocka. Foto: Tommy Hansson
Belfasts allra äldsta historia är höljd i dunkel, men 1177 skall normandiska erövrare ha uppfört en borganläggning på platsen. Staden erhöll stadsrättigheter 1613 och hade i slutet av samma århundrade omkring 2000 invånare. Under 1700-talet hade Belfast blivit den viktigaste hamnstaden i provinsen Ulster. Flera industrier hade anlagts inklusive ett skeppsvarv. Under 1800-talet skedde en stor inflyttning till staden och dess framväxande industri från den irländska landsbygden.
När Irland delades som ett resultat av avtalet om självstyre 1920 och det Anglo-irländska avtalet 1922 blev Belfast säte för den nordirländska regeringen. Delningen innebar att 26 av de 32 grevskapen införlivades med den Irländska fristaten (från och med 1949 Republiken Irland). Sex av grevskapen i provinsen Ulster kom att tillhöra Nordirland, som fortfarande var en del av Storbritannien: Fermanagh, Tyrone, Londonderry (Derry), Antrim, Down och Armanagh. https://sv.wikipedia.org/wiki/Irlands_grevskap
Det fanns starka strömningar för irländsk självständighet i Belfast, men när upproret bröt ut i Dublin annandag påsk 1916 fick det ingen motsvarighet i Belfast. Medlemmarna i de irländska självständighets- och försvarsrörelserna förblev tysta och inaktiva. Om detta har Gerry Adams, partiordförande i Sinn Féin sedan 1983 (!), skrivit en bok där han redogör för Belfasts och Nordirlands betydelse för de irländska självständighetssträvandena: https://www.amazon.co.uk/Who-Fears-Speak-Belfast-Rising/dp/1900960133
Paraden för att högtidlighålla 100-årsminnet av Påskupproret gick lugnt tillväga.
En parad med syftet att högtidlighålla 100-årsminnet av den historiska resningen – utan vilken hela Irland sannolikt hade sorterat under Storbritannien under hela 1900-talet – hölls likväl på Falls Road i det katolska området i Belfast den 27 mars i år. Allt gick lugnt tillväga. Gerry Adams för sin del förklarade sig missnöjd med Republiken Irlands sätt att hedra rebellerna, men några militanta tongångar var det inte fråga om från Sinn Féin-ledarens sida. http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/northern-ireland/falls-roads-lined-with-spectators-for-easter-rising-parade-in-belfast-34575523.html
I höjd med revolutionsåret 1968 inleddes den långa konflikternas tid i Belfast och Nordirland som kallas The Troubles. Huvudaktörer var här Storbritanniens armé samt Irländska republikanska armén, IRA, som ville ena Irland och befria det från brittiskt inflytande. En förgrundsgestalt i den republikanska kampen mot det brittiska väldet var Bernadette Devlin (MacAliskey), född 1947.
Bernadette Devlin, modell sent 1960-tal, stod i centrum för den republikanska kampviljan i Nordirland.
Hon blev den yngsta kvinnan någonsin att välja in i det brittiska parlamentet. Hon representerade Social Democratic Labour Party men blev av med sitt mandat då partiet föredrog en annan kandidat 1974. Bernadette är än i dag vid närmare 70 års ålder sysselsatt med uppoffrande socialt arbete. 1981 skadades hon allvarligt då hon och maken attackerades av probrittiska terrorister i sitt hem. Bernadette sköts med nio skott och maken med fyra inför sina barn, men båda överlevde. http://biography.yourdictionary.com/bernadette-devlin
IRAs rötter står att finna i Irish Volunteers, en av de tongivande rörelserna i Påskupproret 1916. Efter en splittring av rörelsen bytte en av falangerna namn till Irish Republican Army, som är ett övergripande namn för flera grupperingar varav Provisional (provisoriska) IRA var mest aktivt under The Troubles. Ännu mer radikala var Continuity IRA samt Real IRA. ”The Provies” ville medelst väpnad kamp störta det brittiska styret och förena Irland och tvekade inte att ta emot stöd från bland andra mecenater Muammar Khadaffis Libyen. IRAs politiska gren är det socialistiska partiet Sinn Féin. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-12539372
Rörelsen svarade för ett otal blodiga attentat under oroligheterna, varvid en del brittiska soldater men också många helt oskyldiga människor fick sätta livet till eller fick svåra men för livet. 1997 lade emellertid Provisoriska IRA ner vapnen, och 1998 inträffade under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister det så kallade Långfredags-avtalet som medförde en ny era av fred och samarbete över religionsgränserna i Nordirland. Avtalet gav även möjlighet för en fredlig irländsk återförening.
Hotell Europa står kvar efter 28 bombattentat under oroligheterna i Nordirland. Foto: Tommy Hansson
Något av en symbol för The Troubles är Europa Hotel i hjärtat av Belfast, Hotellet, som stod klart 1971, sägs vara Europas, kanske världens, mest bombade hotell med sammanlagt 28 bombattentat sedan invigningen. Mirakulöst nog återhämtade det sig efter varje större eller mindre bombangrepp och står i dag som ett stolt monument över nordirländarnas förmåga att hanka sig fram trots till synes övermäktiga odds. http://www.bbc.co.uk/news/uk-northern-ireland-14666296
En annan symbol för The Troubles, och relationerna mellan katoliker och protestanter i stort, är de muralmålningar som gjorts i respektive områden. Eftersom de skilda bostadsområdena ofta varvas med varandra, till exempel i anslutning till protestantiska/unionistiska Shankill Road i västra Belfast och angränsande katolska Falls Road och Ardoyne, kan olika typer av målningar iakttagas.
Muralmålningar i ett katolskt område i Belfast. Som synes är USAs president Barack Obama (i övre vänsterhörnet) en omtyckt figur här. Foto: Tommy Hansson
Det rör sig dels om katolska/republikanska, som är vänsterinriktade och pro-palestinska, dels protestantiska/unionistiska, som hyllar unionen med Storbritannien och egna militanta grupper samt är pro-Israel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Shankill_Road
Ett välkänt och för resenären obligatoriskt landmärke i Belfast är slutligen Stadshuset, the City Hall, vid Donegal Square i stadens centrala delar. Det började byggas 1898 och stod färdigt att invigas 1906. Byggnadsstilen kallas nybarock och arkitekten heter Alfred Brumwell Thomas.
På stadshusområdet finns en anslående staty av drottning Victoria (1819-1901), som besökte Belfast endast en gång och då under sin resa till Irland 1849; hon gjorde tydligen ett stort intryck och är av naturliga skäl populär hos Nordirlands protestantiska och pro-brittiska majoritet. Drottningen, som fått en hel era uppkallad efter sig, besökte på resan även Dublin och Cork.
Belfast City Hall med statyn föreställande drottning Victoria till vänster. Foto: Tommy Hansson
Fotnot: I nästa artikel från Irlands-resan kommer jag att behandla byn Hillsborough, som jag besökte på väg mot Belfast. Byn har kallats ”USAs vagga” – läs varför i min kommande artikel!
Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.
Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.
För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/
Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.
Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts
The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson
Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.
Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA
McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.
Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.
En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.
Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.
O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.
Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson
”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).
Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.
1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.
Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.
Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.
Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):
Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.
Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.
Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.
Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.
Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html
100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson
Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.
Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.
Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.
Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson
Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/
Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.
Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.
Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”
Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift
Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.
Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4
En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.
Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson
Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).
Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.
Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.
Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson
Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733
Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.
Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.
TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.
I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.
Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.
Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.
Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.
Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.
Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.
Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.
1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.
Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.
Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.
I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, OperationWerwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.
Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.
Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.
I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):
Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.
Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”
I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.
Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.
Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.
Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.
Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).
Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.
Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/
Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:
Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.
”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.
Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.
Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335
Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.
Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.
Det står ännu i dag inte fullt klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.
Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.
I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.
”Raket-Krug” och hans trolige baneman.
Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html
Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.
Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!
Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.
Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74
Ovan en länk till ett nummer av den serbiska musikgruppen The Orthodox Celts: ”One/Milk & Honey”.
Först en pigg och lustfylld låt med sång som därefter, på typiskt irländskt manér, övergår i en avslutande instrumental. Ni som följer min blogg vet att jag skrivit om bandet tidigare – jag tycker det är förbluffande och imponerande, att en grupp från Serbien kan framföra irländsk folkmusik precis lika bra som de bästa irländska banden!
The Orthodox Celts har hållit på ett tag nu. Gruppen bildades 1992 och kan alltså nästa år fira 25-årsjubileum. Frontfigur är sångaren Aleksandar Petrovic. Gruppen räknas till de mest framstående rockgrupperna i Serbien alla kategorier trots sin smala genre och sägs ha influerat flera yngre band att spela irländsk musik. Det tycker naturligtvis en”irlandsbög” som denna bloggare är underbart! https://www.facebook.com/OrthodoxCelts/info/?tab=page_info
Stående engagemang för Aleksandar Petrovic och de övriga är spelningar på St. Patrick´s Day i Belgrad den 17 mars och Belgrads ölfest.
Jag uppskattar i hög grad budskapet i sången ”One”. Nödvändigheten av att slåss för den man är och de mål man har i livet. Inte flykta och falla. Boxhandskarna på. Jag har varit nere för räkning rätt många gånger men hittills alltid varit på benen innan domaren skrikit ”tio”. Jag har kämpat, kanske inte alltid så heroiskt men dock. Det har alltid varit mitt sätt att leva.
Nu, när jag närmar mig pensionsåldern och ser tillbaka på det som varit och den jag har varit, är det detta jag är mest nöjd med: jag har alltid, utan undantag törs jag nog säga, följt min känsla för vad som varit nödvändigt eller kanske bara roligt att göra och sedan gjort det. Har jag kompromissat har det varit för att det inte funnits något val. Och jag har alltid förlitat mig på Gud, vet att ingen kan klara allt själv.
Den största lärdomen jag vunnit den hårda vägen är att aldrig oroa mig för någonting. Aldrig någonsin.
Därför kan jag helt sanningsenligt säga, att det vad det väsentliga beträffar inte finns något jag önskar att jag gjort som jag inte gjort. Inte heller är det mycket jag önskar ogjort. Kanske kunde jag ha gjort en del saker bättre och haft bättre flyt.
Men jag har ju fortfarande några år kvar, hoppas jag…närmast blir det resa till Dublin och Belfast om ett par månader!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 