Posted tagged ‘Dublin’

Vackra vita män (IV): Pierce Brosnan

20 september, 2015

Pierce_Brosnan_Berlinale_2014_-_02 Pierce Brosnan vid Berlins filmfestval 2014. Kapabel aktör och snygg att titta på.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att Pierce Brosnan bör vara med i min bloggserie ”Vackra vita män”, om man så vill något om en straight mans syn på  manlig skönhet. Som framgår mot slutet av denna text har jag dock vissa, låt vara icke-estetiska, reservationer rörande Brosnans person eller kanske rättare ställningstaganden.

Pierce Brendan Brosnan föddes i Drogheda i grevskapet Louth ett stycke norr om Dublin i Republiken Irland (Eire) den 16 maj 1953. Dock växte han upp i Navan i grevskapet Meath, där han bodde med sina morföräldrar större delen av tiden sedan modern flyttat till London för att skaffa ett jobb som sjuksköterska och därmed säkra försörjning såväl som självständighet. Fadern, snickaren Thomas Brosnan, hade lämnat dem på ett tidigt stadium.

Brosnan är tvivelsutan mest känd för de fyra James Bond-filmer han gjorde 1995-2002: ”Goldeneye” (1995), ”Tomorrow Never Dies” (1997), ”The World Is Not Enough” (1999) och ”Die Another Day” (2002).

Här litet mer om karaktären Jams Bond samt Brosnan och andra aktörer som gestaltat denna:

http://www.jamesbond007.nu/pierce_brosnan.html

james-bond-pierce-brosnan-movie En Bond-aktör och hans filmer.

Debuten som Ian Flemings spektakuläre hemliga agent i ”Goldeneye” 1995 blev en braksuccé: filmen spelade in 350 miljoner US dollar och blev därmed den största Bond-framgången sedan Roger Moores ”Moonraker” 1979. När Brosnan tog över rollen efter Timothy Daltons två Bond-filmer blev det andra gången gillt för irländaren.

I en paus i inspelningarna av deckarserien ”Remington Steele” erbjöds Pierce rollen som den glamouröse hemlige agenten av producenten Albert Broccoli och hann till och med att prova ut kläder han skulle ha i filmerna, men det stöp på att serien mot all förmodan återupptogs varför Brosnan tvingades avböja det lockande anbudet. Efter Brosnans fyra Bond-nummer togs stafettpinnen över av Daniel Craig.

Åter till Pierce Brosnans barn- och ungdom i 1950- och det begynnande 1960-talet. Tiden i Navan hos morföräldrarna minns han som en hemsk tid. Han uttrycker dock förståelse för moderns avsikter: ”My mother was very courageous”, minns han. ”She took bold steps to go away and be a nurse in England. Basically wanting a better life for her and myself. My mother came home once a year, twice a year.”

image Navan i grevskapet Meath på Irland: Pierce Brosnans uppväxtstad.

Sedan morföräldrarna avlidit lämnade den då elvaårige Pierce Brosnan Irland den 12 augusti 1964 för att återförenas med modern och dennas nye man, William Carmichael. Paret var då bosatt i en by i Skottland. Med styvfadern såg unge Pierce för övrigt sin första Bond-film, det var ”Goldfinger” med skotten Sean Connery 1964. Därefter blev det återflytt till London och engelsk skolgång; Pierce fick utstå mycket spott och spe för att han var irländare, vantrivdes och kände sig utanför.

Vid 16 års ålder hade Pierce bestämt sig för att bli konstnär av något slag och gick en reklamtecknarkurs. Under denna tid kom han dock i kontakt med en cirkusagent som anställde honom som underhållare, med en engelsk term busker. Därefter kom han  in på scenskolan Drama Centre i London och kände att han nu hittat rätt:

When I found acting, or when acting found me, it was a liberation. It was a stepping stone into another life, away from a life that I had, and acting was something I was good at, something which was appreciated. That was a great satisfaction in my life.

1975 utexaminerade Pierce Brosnan från scenskolan och fick engagemang vid York Theatre Royal, där han debuterade i pjäsen ”Wait Until Dark”. Det var ett stort erkännande när han inom sex månader efter debuten utvaldes av den berömde amerikanske dramatikern Tennessee Williams att kreera rollfiguren McCabe i den brittiska premiären av pjäsen ”The Red Devil Battery Sign”. Det blev stor succé och de onekligen erkännsamma orden ”Thank God for you, my boy” av Williams.

The-Manions-of-America-2s Pierce Brosnan och Kate Mulgrew i ”Manions of America”.

Brosnan fortsatte spela scenteater men blev snart också en allt mer uppmärksammad del av filmvärlden. Filmdebuten skedde med ”Murphy´s Stroke” 1979, och 1981 medverkade han i en miniserie i sex delar med titeln ”Manions of America” som också visades i Sverige. Hans käresta i filmen spelas av Kate Mulgrew. Det är ett irländskt emigrationsdrama om potatispest, utvandring, förnedring och anti-brittisk motståndskamp.

Mer om serien här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Manions_of_America

Efter att ha avverkat några filmer flyttade Brosnan 1982 sina bopålar till södra Kalifornien där han spelade in ”Remington Steele”, en deckarserie med romantiska och humoristiska inslag där motspelerskan var sköna Stephanie Zimbalist. Den senare har som rollfiguren Laura Holt en detektivbyrå men har svårt att få uppdrag, vilket hon tror beror på att hon är ensam kvinna på byrån. Hon uppkallar den därför efter en fiktiv man, Remington Steele, och när gentlemannatjuven Brosnan dyker upp blir det han som ikläder sig rollen som Steele:

https://en.wikipedia.org/wiki/Remington_Steele

REMINGTON STEELE, Pierce Brosnan, Stephanie Zimbalist, 1982-87, photo: Robert Phillips / Everett Collection

Pierce Brosnan som Remington Steele och Stephanie Zimbalist som Laura Holt.

”Remington Steele” visades i 94 avsnitt 1982-87 och jag såg alla jag kunde. Serien var både lättsam och spännande, och även om jag beundrade den stilige Brosnan var jag framförallt smått förälskad i skönheten Stephanie Zimbalist. Genom sina insatser i denna serie erbjöds Pierece Brosnan, som vi redan konstaterat ovan, rollen som James Bond men tvingades alltså avböja – för denna gång.

Ämnet James Bond har vi redan klarat av, men låt mig ändå säga detta. Den redan i Ian Flemings romaner tämligen osannolike hemlige agenten 007 Bond har väl närmast blivit allt mindre trovärdig och allt mer science fiction-lik ju fler filmer som har gjorts, och jag måste bekänna att jag aldrig varit något stort Bond-fan. Även om jag inte kan låta bli att beundra Bonds låt vara fiktiva insatser mot framförallt den ondskefulla världskommunismen i äkta Kalla krigs-anda.

Vad jag främst har personligen svårt för är Bonds och hans brudars lössläppta sexualmoral, som jag tror har medverkat till att skapa ett falskt och i grunden destruktivt sätt att se på relationerna mellan män och kvinnor. Dessa reduceras till egoistiska njutningsmaskiner som kan avverkas på löpande band utan att sann kärlek någonsin kommer in i bilden.

THE-GHOST-WRITER-WALLPAPER-pierce-brosnan-20893902-1200-941 Brosnan som skum politiker i ”The Ghost Writer”.

Pierce Brosnan har svarat för en lång rad minnesvärda rolltolkningar genom åren, och man kan knappast förneka att han både är en skicklig skådespelare och snygg att titta på. Han behärskar vidare både hjälte- och skurkfacket. Jag inskränker mig här till ”The Mirror Crack´d” (1980),  ”Det fjärde protokollet” (1987), ”Jorden runt på 80 dagar” (1989), ”Mrs. Doubtfire” (1992), ”Dante´s Peak” (1997), ”Äventyraren Thomas Crown” (1999), ”Skräddaren i Panama” (2001), ”Laws of Attraction” (2004), ”Mamma Mia!” (2008), ”The Ghost Writer” (2010) samt ”No Escape” (2015).

Något Pierce Brosnan dock inte tycks behärska till fulländning är sångkonsten. När han i rollen som Sam Carmichael i ”Mamma Mia!” mot Meryl Streep var tvungen att sjunga, tyckte några recenscenter att han lät som en ”vattenbuffel” alternativt ”åsna”…

Det finns ytterligare ett område jag tycker att Brosnan borde avhålla sig från, och det är politiska uttalanden. Att han valts till ambassadör för FN-organet UNICEF är väl helt okej, men när han i sämsta Hollywood-stil radar upp ett antal patenterat politiskt korrekta ställningstaganden om säg regnskogar, samkönade ”äktenskap” eller rasism blir han bara ointressant och låter som en sämre kopia av den patologiske PK-figuren Brad Pitt (om nu detta är möjligt).

Senast jag noterade ett ställningstagande av denna karaktär från Brosnan var, när han uttalade sig om att näste James Bond borde vara ”svart eller bög”:

http://www.businessinsider.com/afp-time-for-black-or-gay-007-says-brosnan-2015-8?IR=T

Inte för att jag bryr mig över hövan om vem som härnäst kommer att gestalta James Bond, men som konservativ håller jag ändå i någon mån på traditionerna även inom filmens värld. När man börjar prata om en bög eller svart – eller varför inte kvinna eller handikappad – som James Bond, då dristar jag mig tycka att det möjligen är dags att avliva den här seglivade figuren och låta honom vila i frid. Vilket jag är säker på att även upphovsmannen Ian Fleming (1908-64) håller med mig om i den tillvaro han nu befinner sig.

2916258494 Bonds skapare Ian Fleming (1908-64).

Mer om Fleming här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ian_Fleming

Slutligen skall sägas att Pierce Brosnan 1980-91 var gift med aktrisen Cassandra Harris tills denna avled i cancer; Harris dök för övrigt ibland upp i ”Remington Steele”. Från 2001 är han gift med Keely Smith. Brosnan har fem barn.

Sånger om stråtrövare

31 augusti, 2014

Tänkte jag, så här på sena kvällskvisten, skulle bjuda mina läsare på två sånger om så kallade stråtrövare. Det vill säga banditer som attackerade och rånade vägfarare förr i tiden. Den engelska termen för dessa yrkesbrottslingar är highwaymen.

untitled Den nordirländska staden Newry i äldre tider.

Överst en länk till sången ”Newry Town”, här framförd på oefterhärmligt sätt av The Dubliners sångare Sean Cannon. Troligen den förnämsta version som gjorts av denna traditionella sång. Visans stråtrövare är född i staden Newry i Nordirland i gränsområdet mellan grevskapen Armagh och Down.

Som framgår av sångtexten utförde denna rövare sina brott för att förse sin hustru med guld och juveler:

At seventeen I took a wife
I loved her dearer than I loved my Life
And for to keep her both fine and gay
A´robbing I went on the Kings highway

Stråtrövaren i sången grips emellertid och förs till Stephen´s Green i Dublin, och då kunde det bara gå på ett sätt: dödsstraff och hängning.

Samma straff väntade en annan stråtrövare, Allan Tyne från Harrow i England. Sången ”Allan Tyne of Harrow” framförs via nedanstående länk i ett fint liveframträdande av Nancy Kerr (fiol och bakgrundssång) samt James Fagan (gitarr och sång):

Visans Allan Tyne var en soldat som deserterat och blivit en stråtrövare, som enligt egen utsago rånade rika och i förekommande fall gav till de fattiga (ja, att råna fattiga kunde ju inte gärna vara någon lönande affär…). De forntida vägbanditerna saknade inte ädelmodiga drag, men att ägna sig åt grov brottslighet gick förstås inte an varför sångernas highwaymen får vad de förtjänar.

Således får också Allan Tyne plikta med livet för sin ljusskygga verksamhet:

To hang in Tyburn tree is my fate
For which I´m much frightened

Vill slutligen passa på att önska er alla en god vecka!

 

Pingstmusik: ”Peggy Gordon”

7 juni, 2014

I dag är det faktiskt pingstafton. Vilket kanske känns litet avslaget efter gårdagens nationaldagsfirande.

I går brann flaggor på en del håll, i dag är det meningen att anden skall brinna – pingsten kallas ju ”hänryckningens tid” till minne av hur den helige ande utgöts över Jesu lärjungar och dessa plötsligt kunde tala alla möjliga olika tungomål.

Pingsten kan också sägas vara kärlekens tid. Många brudpar väljer att ingå i det äkta ståndet under denna högtid, så ock mina föräldrar (saliga i åminnelse) år 1950. Vad passar väl då bättre än att låta en prästvigd sångerska, en av Irlands stora artister, framföra kärlekssången ”Peggy Gordon”?

Jag talar förstås om Sinéad O´Connor, född i Dublin 1966 – se länken överst!

Hon blev för övrigt bannlyst av den romersk-katolska kyrkan på Irland när hon prästvigdes, då kyrkan ceremonin skedde i ansågs som kättersk.

helig-ande-och-eld-1307909604 Helig ande och eld utgjuts över lärjungarna den första pingsten enligt en konstnärlig version.

Kärleken har många ansikten. Den kan skapa trygghet och glädje men  kan också ge upphov till sorg och längtan om den avvisas eller inte besvaras. Jag vågar nog påstå att jag fått, alternativt tvingats, uppleva allt detta. Kärleken får aldrig tas för given, det är min erfarenhet.

”Peggy Gordon” tillhör den senare kategorin kärlekssånger, som faktiskt brukar tillhöra de vackraste i sagda genre.

Sinéad framför den, som alltid, med unik inlevelse.

Dubliners hyllning till amiral Nelson

21 januari, 2014

497px-HoratioNelson1 Den enarmade krigshjälten Horatio Nelson gick till väders i Dublin.

http://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

I 157 år stod han på sin pelare i centrala Dublin: den brittiske sjöstridshjälten, amiral Horatio Nelson. Det vill säga som staty, skapad av en konstnär från Irlands nästa största stad, Cork, 1808-09. ”The Pillar”, som placerades i mitten av Sackville Street, senare O’Connell Street nära Huvudpostkontoret som kom att spela en så avgörande roll under Påskupproret 1916, blev ett av Dublins mest imponerande landmärken.

Nelsonstatyn placerades överst på en drygt 36 meter hög, refflad pelare och blev därmed ett av de mest storslagna minnesmärkena över Horatio Nelson (1758-1805), som omkom under sjöslaget mellan britter och spanjorer vid Kap Trafalgar i Spanien. Den 8 mars 1966 hade emellertid en grupp rekryter från den irländska republikanska armén, IRA, fått nog av Nelson. Man detonerade en sprängladdning som sprängde statyn i bitar.

Efter sprängattentatet – en av deltagarna hette Joe Christie och blev senare utesluten ur IRA – förlorade Dublin enligt många något av sin forna karaktär. Också folk som inte var några större beundrare av vare sig Nelson eller det brittiska imperiet beklagade därför sprängdådet, som gjorde deras gamla stad litet mer opersonlig.

images En gammal vy över centrala Dublin med The Nelson Pillar.

Flera sånger har blivit till i syfte att hugfästa minnet av händelsen – irländarna gör sånger om det mesta – och överst i denna bloggtext hittar ni en länk till The Dubliners version av ”Nelson´s Farewell”, skriven av Joe Dolan.

Några representativa rader ur sången:

In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there
But no one tells the Irish what they´ll view

Innan sången avlevereras av den populära men nu tyvärr nedlagda irländska musikgruppen läser sångaren Luke Kelly upp en dikt om Dublin av poeten Louis MacNeice (1907-63) på sitt oefterhärmliga sätt.

Så mycket nöje med ”Nelson´s Farewell” innan ni somnar!

Händels ”Messias”

12 september, 2013

 

HNDEL_~1G. F. Händel (1685-1759).

http://www.youtube.com/watch?v=bnK8V3BZNeM

Den här gången skall ni få något riktigt uppbyggligt att somna in till: två stycken ur Händels oratorium ”Messias”, som skrevs 1741 och uruppfördes i Dublin året därpå. Länken överst går till ouvertyren. Litet längre ner i texten en länk till den kända Hallelujahkören.

Georg Fredrich Händel föddes i tyska Halle an der Saale 1685 och var alltså jämngammal med Johann Sebastian Bach. Händel har beskrivits som kosmopolit. Han genomgick musikutbildning i Italien och bosatte sig 1723 i ett hus på Brook Street i London, där han bodde till sin död 1759. Det kallas i dag Händelhuset.

Händel var ytterst produktiv och komponerade 42 operor, 29 oratorier, över 120 kantater och en hel del därutöver. ”Messias” är ett oratorium i tre delar för solister, kör, cembalo och orkester. Texten består av bibelcitat från Gamla testamentet, förebådande den frälsande Messias ankomst, och från Nya testamentet vilka beskriver Jesu verksamhet, död och uppståndelse.

Det mest kända stycket ur ”Messias” är utan tvivel Hallelujahkören, som här framförs av den engelska King´s College-kören i en live-inspelning:

http://www.youtube.com/watch?v=C3TUWU_yg4s

I egenskap av avdankad  körsångare i en kyrkokör har jag varit med och sjungit denna och övriga körsatser i verket några gånger. För mig framstår ”Messias” som ett av musikhistoriens mest inspirerande verk.

Tillägnas min gamle sångpedagog Sten Hedlund, som tyvärr inte längre finns med oss.

Ban erkänner: FN diskriminerar Israel

20 augusti, 2013

ISRAEL-UN-CONFLICT-GAZA-DIPLOMACYFNs generalsekreterare Ban Ki-moon och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu.

När FNs generalsekreterare Ban Ki-moon den 16 augusti sammanträffade med israeliska studenter i Jerusalem under pågående besök i Mellanöstern, erkände han något som sedan länge varit uppenbart för alla någorlunda insiktsfulla bedömare: att FN diskriminerar Israel. ”Det är en olycklig situation”, citerades Ban Ki-moon.

Den sydkoreanske FN-ledaren befann sig i regionen för att uppmuntra de planerade fredssamtalen mellan USA, Israel och den Palestinska myndigheten. ”Jag har aldrig varit optimist”, tvingades Ban vidare erkänna men tillade: ”Den här gången förväntar jag mig verklig fred. De israeliska och palestinska folken är grannar och har inget annat val än att leva i harmoni sida vid sida.”

Han menade också att ett fredsfördrag, som i fallet med Oslofördraget från 1993, i värsta fall kan bestå endast av ”en bit papper”.

Ban Ki-moon ansåg att Israel i egenskap av ett av 192 FN-länder borde behandlas på samma sätt som alla andra nationer men att så alltså icke varit fallet. När han fick en fråga från närvarande studenter om splittringen mellan Hamas i Gaza och Fatah på den så kallade Västbanken – Judéen och Samarien – svarade FN-chefen så:

Det kan inte bli en trestatslösning – staten Israel och två palestinska stater. Visionen består i en lösning omfattande två stater, vilket är orsaken till varför vi försöker främja en palestinsk försoningsprocess.

Tidigare samma dag han träffade studenterna i Jerusalem hade Ban Ki-moon haft ett möte med Israels premiärminister Benyamin Netanyahu. Den senare informerade FN-basen om att roten till konflikten i regionen är en vägran att erkänna den judiska staten ”vid någon gräns”. Israelernas bosättningsaktiviteter, menade Netanyahu, hade inget med det palestinaarabiska motståndet att göra. Ban träffade även den israeliske presidenten Shimon Peres.

b474b7f5En israelisk bosättning på den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien).

Ynetnews.com rapporterar om Bans möten i Jerusalem här:

http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4418776,00.html

På sitt twitterkonto Israel in Ireland har Israels ambassad i Dublin vidare offentliggjort intressant statistik som visar, att mellan första och andra kvartalet 2013 har antalet palastinaaraber som arbetar i Israel och i israeliska bosättningar på Västbanken ökat från 93 0000 till 96 000. Siffrorna enbart på Västbanken påvisar en ökning från 16 000 till 20 000.

Det beräknas att palestinaaraberna tjänar nästan dubbelt så mycket i Israel och på Västbanken som i palestinska områden. Sammanlagt uppgår de inkomster palstinaaraber på Västbanken anställda i bosättningar här och i hela Israel drar in till 28 procent av palaestinaarabernas samlade inkomster på Västbanken. Internationella sanktioner mot israeliska bosättningar slår alltså hårt mot de människor sanktionerna påstås hjälpa.

Israel in Ireland har även publicerat följande belysande statistik över dödade i politiskt våld under föregående vecka: Libanon: 26; Irak: 350; Syrien: 500; Egypten: 800. Aktioner företagna av FNs råd för mänskliga rättigheter: 0.

SYRIEN~1Ett offer för det politiska våldet i Syrien.

Luke Kelly: En gruvarbetares vaggsång

6 augusti, 2013

Luke+Kelly+PNGLuke Kelly i The Dubliners med rött hår.

http://www.youtube.com/watch?v=HK_WGjss69Q

Den här gången önskar jag mina kära läsare en god natt med en genuin vaggsång: ”A Miner´s Lullaby (Coorie Doon)”. Den framförs till eget banjoackompanjemang av ingen mindre än Luke Kelly.

Luke Kelly föddes den 17 november i Dublin 1940 och avled i samma stad den 20 januari 1984 efter att ha drabbats av en hjärntumör. Luke var med och bildade gruppen The Dubliners 1962 tillsammans med Ronnie Drew, Barney McKenna och Ciaron Bourke. Han betraktas som den irländska populärmusikens troligen mest inflytelserike sångare.

Fråga vilken känd irländsk sångare som helst vem han har som förebild och svaret kommer att bli  ”Luke Kelly”.

Min egen kärlekshistoria med The Dubliners sträcker sig tillbaka till 1969. Sedan dess har jag sett gruppen uppträda sex gånger. Sista gången var i Köpenhamn i april 2012 tillsammans med min käresta. Jag skriver ”sista”, eftersom gruppen sedan dess upplösts. Några av medlemmarna har dock fortsatt uppträda tillsammans under annat namn.

Jag kan lämpligen tillägna sången min bäste vän i gymnasiet, Per Holmer, som fick mig intresserad av irländsk musik, historia och kultur.

_

Slaktarna som påskyndade självständigheten

29 april, 2013

people_maxwellSir John Maxwells hårdhänta hantering av Påskupproret i Dublin ledde till ökat stöd för upprorsmännen och småningom till Irlands självständighet.

Under och efter Första världskriget tog sjävständighetssträvandena inom det ännu existerande brittiska imperiet fart på allvar. Två tydliga exempel härpå är Irland och Indien. I båda dessa länder spelade höga brittiska militärbefälhavare avgörande roller för att påskynda självständighetssträvandena. Detta kunde ske genom excessiv grymhet från två generalers sida.

Sedan Påskupproret utbrutit i Dublin annandagen den 24 april 1916 tilldelades Sir John Grenfell Maxwell (1859-1929) ansvaret att som militärguvernör slå ner resningen och döma de ansvariga. Det gjorde han med eftertryck: Maxwell förklarade krigstillstånd i staden och grevskapet Dublin, beordrade tung artillerield mot upprorsmännens högkvarter i Huvudpostkontoret i centrala Dublin, arresterade 3400 personer, åtalade 183 civila och avkunnade 90 dödsdomar.

Vid de rättegångar som hölls mot upprorsledarna dödsdömdes och arkebuserades i rask takt mellan den 2 och 12 maj 15 personer. Först att arkebuseras var Patrick Perase. Regeringen Asquith blev förfärad över hemlighetsmakeriet i samband med rättsprocesserna, vilka general Maxwell styrde och ställde efter gottfinnande. Först på 1990-talet frisläppte den brittiska regeringen handlingarna från rättsprocesserna, vilka lämnade mycket övrigt att önska.

P_H_PearsePatrick Pearse avrättades först av de irländska upprorsledarna.

Man dröjde emellertid med att stoppa avrättningarna tills fackföreningsledaren James Connolly hade arkebuserats i Kilmainham Gaol den 12 maj. Connolly hämtades på bår och fördes i ambulans från sjukhuset, där han vårdades för svåra skador som han ådragit sig under stridigheterna, för att kunna arkebuseras fastspänd i en stol.

Maxwell erkände i en rapport till premiärminister Asquith att de forcerade avrättningarna lett till ett drastiskt ökat stöd för upproret bland allmänheten. Upproret fortsatte över hela Irland tills ett avtal mellan irländarna och britterna ingåtts 1921. Ett år senare upprättades som en följd av avtalet Irländska fristaten i 26 av de 32 grevskapen. De sex grevskapen i norra Irland förblev under brittisk kontroll. Efter ett uppslitande irländskt inbördeskrig mellan anhängare och motståndare till avtalet proklamerades Irländska Republiken 1937, men först 1949 kapades de sista banden med Storbritannien då Irland (Eire) utträdde ur det brittiska samväldet.

Allt detta skulle av allt att döma inte ha kunnat inträffa om inte Sir John Grenfell Maxwell hade använt sig av övervåld i syfte att slå ner upproret. Maxwell återvände 1919 till England, där han fick en mer vilsam postering i York. Han avled 1929.

Tre år efter Påskupproret på Irland skakades ”juvelen” i den brittiska imperiekronan, Indien, av svåra oroligheter i Punjab. När brigadgeneral Reginald Edward Harry Dyer (1864-1927) arresterade ett stort antal förmodade upprorsledare tilltog oroligheterna. Händelserna ställdes på sin spets den 9 april 1919 då den engelska lärarinnan Marcella Sherwood misshandlades svårt av en uppretad mobb.

20110703092324!General-Reginald-DyerReginald Dyer: ”slaktaren från Amritsar”.

Dyer posterade ut 90 man på torget Jalliannwalla Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar och beordrade dessa att skjuta rätt in i en folkmassa som samlats för att fira en högtid. Ordern var att skjuta tills ammunitionen tog slut. Dyers mannar gav eld i tio minuter och när krutröken skingrats hade 1650 skott avlossats. Enligt britternas officiella rapport hade 379 människor dödats och över 1000 sårats, men de verkliga antalen var sannolikt avsevärt högre än så. När några av soldaterna sköt över folkmassans huvud i syfte att rädda liv beordrades de av Dyer att sikta lägre.

Den brittiska utredning som följde visade att brigadgeneral Dyer, hädanefter stundom kallad ”slaktaren från Amritsar”, handlat felaktigt, men några allvarligare efterräkningar hade han inte att vänta. När han flyttade till England – Dyer var född i Indien – hyllades han som en hjälte av anhängare till imperiet men kritiserades hårt av mer liberala krafter. En insamling till Dyers förmån resulterade i den för sin tid enorma summan 26 000 pund.

General Dyer fortsatte under återstoden av sitt liv att försvara det brittiska imperiet och vek inte en tum från uppfattningen, att han hade handlat helt korrekt. Detta trots att han hade misslyckats så kapitalt i sin föresats att med massakern i Amritsar avskräcka från vidare uppror mot den brittiska kronan.

GWsF40iEn konstnärs syn på den brittiska massakern i Amritsar.

I filmen Gandhi i regi av Richard Attenborough (1982) gestaltas Dyer av Edward Fox.

Påskupproret 97 år: Joseph Mary Plunkett

25 april, 2013

P-24-001Joseph Mary Plunkett svårt märkt av sjukdomen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/04/23/95-arsjubileum-for-paskupproret/

För två år sedan skrev jag på detta utrymme en sammanfattning av händelserna i samband med det irländska Påskupproret 1916. Klicka på länken ovan.

Jag tänkte den här gången titta närmare på en av de ledande upprorsmännen: Joseph Mary Plunkett (irländsk namnform Seosamh Máire Plouincéd)).

Plunkett föddes den 21 november 1887 och delar därmed födelsedag med denna bloggare. Han arkebuserades på fängelsegården i anslutning till Kilmainham Gaol i utkanten av Dublin den 4 maj 1916 vid 28 års ålder. Sju timmar före avrättningen hade han sammanvigts i fängelsekapellet med sin käresta Grace Gifford (1888-1955), som till yrket var skämttecknerska. Grace gifte aldrig om sig.

safe_imageDet legendomspunna kärleksparet Grace Gifford Plunkett och Joe Plunkett.

Följande irländska ballad – Grace – framförd av Dubliners och Jim McCann skildrar kärlekssagan mellan Joseph (Joe) Plunkett och Grace Gifford:

http://www.youtube.com/watch?v=4Skg36SrAG4

Joseph, eller Joe som han mest kallades, kom från en förnäm familj som bodde i ett av Dublins finare områden. Hans barndom och uppväxt blev dock besvärliga på grund av att han ådrog sig tuberkulos i unga år, en sjukdom han måste kämpa mot under hela sitt korta liv. Stundtals vistades han i Medelhavets och norra Afrikas varmare klimat för att rehablitera sig.

Plunkett genomgick utbildning vid katolska läroanstalter samt även viss militär utbildning. Han blev tidigt intresserad av Irlands kulturarv och historia. Dessutom lärde han sig esperanto och blev en av landets ledande förespråkare för detta konstgjorda språk. Joe Plunkett och nära vännen Thomas MacDonagh (1878-1916), som avrättades två dagar före Plunkett i Kilmainham Gaol, gick med i den paramilitära styrkan Irish Volunteers; MacDonagh och Plunkett var båda verksamma som poeter och teatermän.

people_macdonaghThomas MacDonagh avrättades den 2 maj 1916.

Här mer om Thomas MacDonagh i en svidande vacker ballad av Seamus Doran:

MacDonagh var för övrigt gift med Grace Giffords syster Muriel.

Den irländska nationalismen fick stort genomslag i Plunketts familj, då såväl fadern som de yngre bröderna George Oliver och John (Jack) stödde upproret mot engelsmännen. George och Jack överlevde resningen och blev senare viktiga befattningshavare i Irish Republican Army (IRA). Fadern, George Noble Plunkett, var högt uppsatt i den katolska kyrkan. Han upplät sin egendom i Kimmage i södra Dublin för att irländska unga män, som ville undgå att inkallas i den brittiska krigsmakten, skulle kunna bedriva militärträning där för att i framtiden slåss för Irland.

1915 anslöt sig Joe Plunkett till den nationalistiska grupperingen Irish Republican Brotherhood (IRB) och sändes för dess räkning till Tyskland, där han skulle träffa den irländske nationalisten Roger Casement (1864-1916), tillika brittisk diplomat. Plunkett förhandlade med den tyska krigsmakten om vapensändningar till de irländska upprorsmännen, under det att Casement ägnade mesta tiden åt att söka rekrytera irländare i tyska krigsfångeläger till den irländska motståndskampen. Plunkett lyckades utverka löften om vapensändningar.

Roger_CasementRoger Casement hängdes i London i augusti 1916.

Plunkett var en av de ursprungliga medlemmarna i IRB och ingick i den militärkommission som planerade Påskupproret. Det var huvudsakligen hans plan som följdes vid dess genomförande. Kort före upprorets startskott med utropandet av Irländska Republiken på annandag påsk den 24 april 1916 försämrades Plunketts hälsa och han intogs på sjukhus för en halsoperation.

Han skrev dock ut sig själv och fattade posto i Dublins huvudpostkontor tillsammans med bland andra Patrick Pearse och Thomas Clarke, ledare för den nybildade Irländska Republikens provisoriska regering. Adjutant till Plunkett var den senare legendariske motståndsmannen Michael Collins (1890-1922), som blev en av motståndsarmén IRAs grundare.

Det irländska Påskupproret var en heroisk ansträngning genomförd av ett begränsat antal irländska fantaster. Det hade aldrig minsta chans att lyckas, vilket upprorsmännen var väl medvetna om. De ville emellertid slå ett slag för den irländska friheten och självständigheten och var beredda att offra sina liv för den sakens skull. Under själva upporet var stödet från Dublins befolkning och så kallade vanliga irländare minimalt, men sedan engelsmännen överreagerat och avrättat 20 av rebellerna svängde opinionen till nackdel för britterna.

394px-Easter_Proclamation_of_1916Den Irländska Republiken proklameras den 24 april 1916. Översta namn är  provisoriske regeringschefen Thomas J. Clarke.

Resten är, som det brukar heta, historia. Roger Casement avrättades genom hängning i London den 3 augusti 1916. Den som besöker Dublin i dag skall finna att det finns en mångfald platser, gator och institutioner som uppkallats efter de marterade frihetshjältarna. Utan deras uppoffrande insatser skulle Irland aldrig ha blivit ett självständigt land.

Fotnot: För undvikande av missförstånd vill jag lägga till följande. Irish Republican Army (IRA) spelade en betydelsefull roll i den irländska självständighetskampen i ett historiskt perspektiv. Det IRA, och olika falanger av detta, som från och med slutet av 1960-talet med utländskt stöd från Libyen, Östtyskland med flera ägnat sig åt terror riktad mot civila har jag däremot inget alls till övers för utan är att jämställa med exempelvis islamistiska terrorrörelser.

The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

30 april, 2012

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.