Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Ryssland alltmer slutet och diktatoriskt – men Putin är komplex

 Några av de böcker om Putins Ryssland som ingår i mitt bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Ryssland håller på att bli alltmer auktoritärt och slutet.

Det skriver Alexandra Ivanov på ledarplats i Svenska Dagbladet den 16 december. ”De fria medierna har kvävts och konstitutionen reviderats efter Vladimir Putins tycke /…/ I dag är 256 människor frihetsberövade på politiska grunder i Ryssland. För två år sedan var motsvarande siffra 59 personer, och endast under de tre senaste månaderna har 39 nya namn tillkommit.”

”Utvecklingen bör inte förvåna någon”, menar Ivanov. ”Rysslands negativa trend har varit tydlig i många år nu – inte minst sedan 2006 då journalisten Anna Politkovskaja mördades.” Politkovskaja fick plikta med sitt liv för att ha granskat Rysslands insatser i kriget i Tjetjenien och även skrivit den starkt Putin-kritiska boken Putins Ryssland: livet under ett demokratiskt sönderfall.  http://www.svd.se/morkret-faller-over-ryssland

En av de politiska fångarna i de ryska fängelserna är den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som av en rysk militärdomstol ådömdes 20 års fängelse för ”planerad terroristverksamhet”. Amnesty International har beskrivit processen som ”en skenrättegång som hämtad från Stalins rike”.

 Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har en villkorlig fängelsedom hängande över sig.

En hårt ansatt rysk oppositionell är Aleksej Navalnyj, som anses vara det enda realistiska politiska hotet mot Putin och som har en villkorlig dom för påstådda ekonomiska oegentligheter hängande över sig; hans bror Oleg dömdes till 3,5 års fängelse 2013.

Ett tecken på Rysslands tilltagande attityd av att vara sig självt nog är att Vladimir Putin för några dagar sedan undertecknade en lag som möjliggör för Ryssland att gå emot utslag från internationella domstolar. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2928483-ryssland-kan-trotsa-domstolar

Under senare år har det kommit ut flera böcker som kritiskt granskar Ryssland under Putins ledarskap. Masha Gessen skriver i Mannen utan ansikte (2012) hur Vladimir Putin efter sitt makttillträde 1999 gradvis utmanövrerat eller eliminerat alla sina politiska rivaler. Han har nedmonterat den sköra demokrati som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, icke minst genom sitt järnhårda grepp över medierna.

I Tsar Putin (2012) tecknar Anna Arutunyan bilden av en cynisk despot som förmår styra landet efter gottfinnande till följd av den outvecklade demokratin och kvardröjande feodalismen. Och i Putin rustar Ryssland (2014) visar försvarsanalytikern Jörgen Elfving,  före detta överstelöjtnant i armén, hur ryssarna för närvarande genomför en omfattande upprustning och omorganisering av sin krigsmakt.

 En rörd Jeltsin lämnar över till Putin.

Det är knappast någon alltför grov överdrift att hävda att ett nytt kallt krig inleddes år 2000, då den av Boris Jeltsin handplockade Vladimir Putin, med ett förflutet bland annat som hög KGB-officer i Östtyskland, etablerat sig vid makten.

Han har sedan dess, i rollerna som president eller premiärminister, styrt sitt väldiga rike med fast men ibland rätt nyckfull hand. Den ryska militära expansionen och offensiven, omfattande bland annat lika burdusa som medvetna kränkningar av andra länders territorier, har lett till en ökad spänning mellan Ryssland och NATO.

I vårt närområde råder det stor oro i Finland, åren 1809-1917 ett ryskt storfurstendöme, och de tre baltiska NATO-länderna – samtliga ockuperade av Sovjetunionen under det Kalla kriget – inför en tänkbar och kanske rentav trolig rysk invasion.

Jörgen Elfving beskriver sistnämnda spänningsförhållande avseende situationen kring Östersjön i en artikel i Dagens Nyheter den 18 juni 2015 med en liknelse från sportens värld: ”Det är litet som ett pingpong-spel.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-byter-taktik-nar-ryssland-rustar-upp/

 Avståndet mellan den ryska militärbasen Kalingrad och Gotland är försumbart.

Vladimir Putin är emellertid en komplex person. Ralph Haglund skriver i sammanhanget följande på sin blogg The Golani Spy den 17 december:

Putin fortsätter att förvåna med sina tvära kast. Ena ögonblicket säljer han långdistansrobotar till Syrien och Iran, i nästa ögonblick månar han mycket mer för kristna i Mellanöstern än varken (sic!) EU eller (Obama) /…/ och visar att Ryssland till stora delar är ett kristet land som månar om sin kyrka jämfört med primitiva Sverige som är ateistiskt och har satt i högsätet att ha en bestämd tro på ett vacuum, lämnat det judeo-kristna tänkandet som har format nästan hela Europa de senaste 1000 åren. http://thegolanispy.com/2015/12/17/putin-initierar-lag-mot-antisemitiska-bibelkommentarer/

Haglund länkar också till den israeliska sajten Haaretz, som den 10 december informerar om att den ryska duman på initiativ av presidenten stiftat en lag som gör det straffbart att uttrycka antisemitiska åsikter i samband med bibeltolkningar. Det är känt att Putin sedan länge har ett varmt förhållande till judar och tar avstånd från antisemitism, möjligen ytterst beroende på att han i sin barndom hade många judiska vänner och kontakter.

Varje gång jag lagt ut något Putin-kritiskt på min Facebook-sida har det omedelbums flutit upp idignerade kommentarer från uppenbara Putin-kramare. Det är vanligt att i dessa kretsar se Vladimir Putin som ett slags frälsargestalt som skall återställa ordningen i Mellanöstern och ge det dekadenta USA och EU-området välbehövliga knäppar på näsan.

 Anna Politkovskaja (1958-2006) hade ”fel” åsikter om Tjetjenien och Putin.

Putininisterna tenderar att blunda för förtrycket av oliktänkande i Putins rike och tycka att det är värre när personer med ”fel” åsikter och ”fel” parti i Sverige sparkas från jobb och fackföreningar, än när personer med ”fel” åsikter i Ryssland fängslas eller rentav mördas.

Lyfter man fram Putins diktatorsfasoner brukar svaret bli ”men titta på Obama”. Som om det är fritt fram för Putin att göra vad han vill därför att Obama är en usel president. Samma putinister bortser vidare från att Putin är betydligt mer intresserad av att hjälpa sin gamle vän, Syriens katastrofale president Bashar al-Assad – som är den grundläggande orsaken till allt det elände som nu plågar Syrien – kvar vid makten än att ”krossa IS”, som de utan övertygande bevisföring påstår att han är i färd med att göra. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/

Putinbeundrarna återfinns till betydande delar i kretsarna kring ett antal tidningar, sajter och grupperingar som kan sägas stå till höger om Sverigedemokraterna alternativt ha en hätskare nationalistisk retorik än detta parti. Ett eklatant sådant exempel är tidningen Nya Tider med tidigare nationaldemokratiske frontmannen Vávra Suk som ansvarig utgivare och chefredaktör, som i senaste numret har en över två sidor utbredd intervju av det underdånigare slaget med en rådgivare till den ryske utrikesministern Sergej Lavrov.

 Putin träffar en grupp ortodoxa judar.

Allt vad Vladimir Putin gör respektive står för är inte dåligt. Jag tycker han och hans parti Enade Ryssland gör rätt som lyfter fram Rysslands och Europas kristna arv och betonar betydelsen av traditionella värderingar vad avser familj och sexualmoral. Hans avsky för antisemitismen och positiva inställning till det judiska folket är också ett klart sympatiskt drag.

Och när det gäller krisen i Ukraina har enligt min mening USA och EU väl så stor skuld i debaclet som Ryssland. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/

När jag sökt nyansera diskussionen om Vladimir Putins Ryssland genom att lyfta fram också det som enligt min uppfattning kan uppfattas som positivt med detta, brukar jag av somliga anklagas för att ha sällat mig till putinisterna. I denna fråga tycks det finnas föga eller inget utrymme för nyanseringar: allt skall vara svart och vitt. Detta är trist och hämmande för en fruktbar debatt.

 

 

Obama-administrationens fumlande banar väg för Putin

Barack Obama och John Kerry fumlar vidare i Syrien-frågan.

In a fumbling, amateurish display worthy of the Three Stooges the President of the United States, his Secretary of State, and his former Secretary of State legitimized the Russian thug Vladimir Putin and Syria´s dictator Bashar Assad.

Så skrivs det på den amerikanska sajten Secure America Now efter Obamas och hans underhuggares deklarerat positiva inställning till Rysslands president Putins förslag om att Syriens lager av kemiska stridsmedel bör ställas under internationell uppsikt. Efter att ha ägnat sig åt vad som liknar krigsretorik under en längre tid synes nu alltså Obama-administrationen beredd överväga ett förslag vilket, om det antogs, skulle vara omöjligt att implementera.

Secure America Now hänvisar till en intervju i den normalt Obama-vänliga tidningen New York Times med en ”högre amerikansk tjänsteman”, vilken uppger ”…that Washington has firm knowledge of only 19 of the 42 suspected chemical weapons sites. Those numbers are constantly changing, because Mr. Assad has been moving the stores, largely for fear some of them could fall into the hands of rebels.”

En sådan situation skulle uppvisa omisskännliga likheter med Iraks diktators Saddam Husseins kurragömmalek med FNs vapeninspektörer, då dessa inte kunde hitta några illegala vapendepåer därför att Saddam hela tiden flyttade runt dem eller förstörde dem. Strax före krigsutbrottet 2003 lastade han sedan hela rasket på flygplan och lastbilar med destination Syrien, detta enligt uppgifter i boken Saddam´s Secrets av den förre Saddam-generalen Georges Sada.

Assad och Putin: goda vänner och allierade.

Man kan naturligtvis hoppas på att Assad, diktator i Syrien sedan 2000 och känd som en av världens mest brutala despoter, skall vara mer samarbetsvillig än Saddam men några som helst garantier för att så skulle bli fallet finns helt enkelt inte. Putins timida förslag om internationell kontroll av Assads kemlager framstår mest av allt som ett halmstrå, som en tvehågsen Obama och hans eventuellt blivande koalitionspartners i ett angrepp mot regeringssidan i Syrien klamrar sig fast vid.

I dag meddelades att FNs undersökningskommission under ledning av brasilianaren Paulo Pinheiro kommit fram till, att båda sidor i den syriska konflikten begått allvarliga krigsbrott under de senaste månaderna. Regimen sades ha massakrerat civila och bombat sjukhus, medan rebellerna genomfört avrättningar, tagit gisslan samt bombat civila. ”Främst regeringsstyrkor” angavs ha använt kemiska stridsmedel, men enligt FN-kommissionen gick det inte att dra några säkra slutsatser.

Vad som kommer att hända inom den närmaste framtiden är att en resolution skall förberedas i FNs säkerhetsråd samt att USA skall överlägga med Ryssland, Storbritannien och Frankrike om hur man bäst sätter press på Assad. Obama har alltså förklarat sig vara ”försiktigt positiv” till den ryska propån och har därför bett kongressen skjuta upp sin omröstning om ett amerikanskt ingrepp i Syrien. I ett tal till den amerikanska militären sade han dock att man skall hålla sig beredd att gripa in om de diplomatiska ansträngningarna misslyckas.

FN-utredaren Paulo Pinheori anklagar båda sidor i Syrien-konflikten för krigsbrott.

Det i mitt tycke verkligt oroande med Obamas velande är att det får Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin att framstå som en stor statsman på grund av ett skäligen tandlöst förslag om internationell övervakning som, av skäl som anges ovan, inte har några förutsättningar att lyckas.

Samme Putin fick för övrigt applåder från motståndare till islam och mångkultur för ett påstått tal i den ryska duman i februari i år, då han bland annat skulle ha sagt att ”Ryssland behöver inte minoriteter. Minoriteter behöver Ryssland”, och där han högaktningsfullt bad de som föredrar sharialagar framför ryska dito att skyndsamt bege sig iväg till de länder där sharia tillämpas. Enligt uppgifter som cirkulerat skall den ryske ledaren ha fått ”stående ovationer” under fem minuter efter det korta och kärnfulla talet.

Problemet är bara att något sådant tal av Putin i den ryska statsduman inte skall ha registrerats någonstans. Det mesta tyder därför på att det rör sig om en bluff eller om desinformation av något slag, oklart i vilket syfte. En annan möjlighet är att talet hållits off the record men av någon anledning läckts ut. Mer om detta via länken här:

http://www.hoax-slayer.com/putin-duma-speech-sharia-law.shtml

Barack Obama belönades 2009 med Nobels fredspris av den uppenbarligen senila norska nobelkommittén för det ”hopp” han påstås ha ingivit. Världen har dock knappast blivit en mer hoppfull plats med Obamas bristfälliga ledarskap, snarare har den blivit osäkrare än tillförne. Samtidigt har USAs ställning som världens ledande stormakt eroderats betänkligt, vilket lämnar fältet fritt för Ryssland och Kina att konkurrera om positionen som världens ledarnation.

Norska nobelkommitténs åldrande ordförande Thorbjörn Jagland.

Obamas fumlande ger den gamle slipade KGB-mannen Putin oanade möjligheter att framstå som en ansvarsfull statsman vilket är djupt oroande, icke minst om man betänker dennes illa dolda planer på att åter införliva de tre baltiska staterna med det ryska väldet. Inte heller Finland och Sverige går säkra i det perspektivet.

Att trivialisera Förintelsen

 

Häromdagen hade jag en twitterdebatt med en person om inställningen till islam. Jag menade att kritiken mot Sveriges pågående islamisering är berättigad. Motparten kallade detta ”islamofobi” och spädde på med att ”Hitler tyckte också att förföljelsen av judarna var berättigad”.

Har man inga relevanta argument att komma med är det blott alltför lätt för somliga debattörer att spela ut Hitler-kortet. ”Så du gillar marschmusik? Det gjorde Hitler också.” ”Är du vegetarian? Precis som Hitler alltså.” ”Aha, du är antikommunist? Det var Hitler och nazisterna också.”

Ni vet nog på ett ungefär hur det kan låta. Ibland kan det naturligtvis vara berättigat att jämföra Hitler och nazismen med andra företeelser. Kommunismen och dess tyranner uppvisade exempelvis stora likheter med nationalsocialismen och Hitler. En stor skillnad är att kommunisterna tog livet av avsevärt fler människor än nazisterna gjorde. Bara i den av sovjetstaten framkallade svälten i Ukraina på 1930-talet dog troligen fler människor än det antal judar nazisterna tog livet av.

Offer för den av Sovjetunionen framkallade massvälten i Ukraina.

En annan skillnad är att den kommunistiska ideologin hatar klasser i stället för raser. Dock är det värt att påpeka att Stalin, kort tid innan han dog, planerade en massiv judeutrotning i Sovjetunionen, något som belysts av exempelvis den ryske författaren Arkadij Waxberg.

Ofta nog innebär dock de förekommande jämförelserna mellan nazism/Hitler och andra företeelser en både störande och stötande trivialisering. Ett typexempel på detta är ett debattinlägg i vänstersajten Dagens Arena den 12/8. Skribenten Åsa Petersen anser så;

Precis som judarna blev offren i Tyskland 1938 blir flator, bögar och transpersoner offer i Ryssland 2013. Exakt så allvarlig är situationen.

Ursäkta mig, Åsa Petersen, men exakt så allvarlig är inte situationen i Ryssland. Inte på långa vägar. Bakgrunden till Petersens argumentering är att den ryska duman har beslutat införa en lag som förbjuder HBTQ-propaganda riktad till barn och ungdom. Det är allt. I Moskva finns ett flertal gayklubbar som obehindrat kan bedriva sin verksamhet. Homosexuella relationer mellan vuxna är inte straffbara. Staten idkar inte någon klappjakt på HBTQ-personer och/eller spärrar in dessa i läger, som fallet var med Tysklands judar.

Offer för den nazityska judeförintelsen upptäcks.

Att det sedan finns brottslingar och naziliknande grupperingar som misshandlar och på annat sätt trakasserar HBTQ-personer är ett beklagligt faktum men ingenting som den ryska regimen givit order om. Petersens jämförelse faller därför platt till marken. Hela Arena-texten här:

http://www.dagensarena.se/opinion/hogljudd-protest-inte-tyst-bojkott/

Jag är ingen anhängare av Putins Ryssland, vars militära upprustning och presumtiva hot gentemot länderna i närområdet inklusive Sverige väcker berättigade farhågor. Ryska oppositionella upplever ingen säker tillvaro, vilket tydligt demonstreras av exemplet Alexej Navalnyj.

Denne, som räknas till de mest betydande oppositionella i dagens Ryssland, har dömts till fem års fängelse men frigivits för att kunna bedriva valkampanj inför borgmästarvalet i Moskva den 8 september. Häromdagen greps han emellertid under hänvisning till en lag om massprotester men släpptes tämligen omgående. Det förefaller i nuläget oklart om han ens tillåts kandidera i valet.

Borgmästarkandidaten Alexej Navalnyj, som trakasseras av Putin-regimen.

Lagen om HBTQ-propaganda mot barn och ungdom har emellertid våldsamt överdrivits på sina håll i Väst. Den kan på intet sätt jämföras med de nazityska Nürnberglagarna riktade mot de tyska judarna, som Åsa Petersen gör. Detta är att trivialisera Förintelsen, som var en unik händelse i världshistorien endast jämförbar med kommunismens massmördande.