Micke Bolsjevik: ett snabbporträtt

 Marx och Dylan: två av Wiehes ikoner

https://www.youtube.com/watch?v=TSYuhp_G4YY

Mikael Wiehe är uppriktigt sagt och utan alla omskrivningar en av de absolut vidrigaste kommunistiska dyngspridare jag vet.

Mot den bakgrunden är jag mycket glad över att här ovan kunna presentera den oefterhärmliga Ensemble Pechlins låt ”Micke Bolsjevik”.

Enligt låttexten är det så att Wiehe, född i Hedvig Eleonora församling i Stockholm 1946 men uppvuxen i Köpenhamn respektive Malmö, ”leker proletär” och blivit rik på det. Det ligger mycket i detta. Bolsjevik-Mickes pappa var den danske journalisten Adam Wiehe och mamman den svenska keramikern Estrid, född Wrååk. En stabil övre medelklass-bakgrund som Wiehe delar med så många andra revolutionärsposörer.

Så vitt jag känner till finns det väl knappast en enda kommunistdiktatur Mikael Wiehe inte backat upp på ett eller annat sätt. I likhet med vännen och medmusikanten Björn Afzelius – som dock hade vett att ångra sig kort tid före sitt alldeles för tidiga frånfälle 1999 – hade (och har) Wiehe en klockarkärlek till Castros Kuba, som han hyllat vid stödgalor och andra jippon. Revolutionen på Kuba var enligt Wiehe både ”nödvändig och ofrånkomlig”.

Jag måste säga att det vände sig i magen på mig när Wiehe för något år sedan dök upp på en av de så kallade kippavandringarna i Malmö till stöd för Malmös av importerat muslimhat förföljda judar. Wiehe som tidigare engagerat sig i Hamas-spektaklet Ship to Gaza.

Om något till äventyrs när det gäller motbjudandets grader skulle kunna jämföras med Wiehes vämjeliga kommunistpropaganda så är det kanske, men inte riktigt,  hans knastertorra Dylan-tolkningar på grötmyndig skånska.

Det var givetvis i högsta grad symptomatiskt att Wiehe nyligen belönades med Pol Pot-kommunisten Jan Myrdals stora pris Leninpriset.

Lyssna på och sprid gärna länken till ”Micke Bolsjevik”!

Jakob: han kunde inte ge upp

Jakob brottas med ängeln. Målning av Alexandre-Louis Leloir (1843-84).

Av Bibelns alla gestalter är Jakob en av de absolut viktigaste och samtidigt en av de mest fascinerande. Hela hans liv är fyllt av kamp och konflikter: med sin far Isak, med sin bror Esau, med sin morbror och svärfar Laban, med sina hustrur Rakel och Lea, med sina äldsta barn (med Lea) Ruben, Simon och Levi men framförallt med Gud.

Orsaken till att han kunde bli en Guds segerrike kämpe var att han saknade förmågan att ge upp. Han härdade ut med en enastående seghet och ett tålamod som trotsar all beskrivning. Han använde alla till buds stående medel inklusive slughet, list och bedrägligt beteende.

På så sätt kunde han, i samarbete med sin moder Rebecka, tillvinna sig förstfödslorätten från sin några minuter äldre tvillingbror Esau och slutligen få Gud att välsigna honom i en unik brottningsmatch vid Jabboks vadställe. Jag tänkte här filosofera litet över denna brottningsmatch varigenom Jakob tilltvingade sig välsignelsen och kunde bli en stamfar för det judiska folket.

Vi läser i Första Mosebok 32:24-29:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.

Det var i själva verket Gud Jakob hade brottats med, kanske i form av en Herrens ängel. Jakob linkade svårt medtagen i väg från brottningsmatchen med höften ur led, men han var segerrik och kallades därför hädanefter Israel. Hans tolv söner, som forna tiders skolelever fick plugga in tills de kunde dem som ett rinnande vatten, blev ledare för Israels tolv stammar.

Brottningsmatchen ägde rum sedan Jakob försonats med sin bror Esau, som utom sig av vrede gått Jakob till mötes med en här omfattande 400 man. Jakob lyckades blidka brodern genom att överösa honom med gåvor vilket ledde till att Esau omfamnade honom i tårar. Deras misshälligheter gick tillbaka till barndomen, då Jakob och hans mor Rebecka lurat fadern, Isak, att välsigna honom och inte faderns favorit Esau. Därpå fick Jakob brodern att sälja sin förstfödslorätt för en skål linssoppa och en bit bröd.

Den judiska nobepristagarinnan i litteratur Nelly Sachs (1891-1970).

Jakob hade med tillhjälp av ett judiskt begrepp, chutzpah, fräckhet, också fått Gud att välsigna honom genom att förhandla med Honom under den episka brottningsmatchen vid Jabboks vadställe. På sätt och vis kan man se Jakob som en personifikation av det judiska folket med dess seghet och uthållighet och överlevnadsinstinkt. Ett folk som, med den lärde holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozos ord, är mindre till antalet ”än ett misstag i den kinesiska folkräkningen”.

Ändå har samma folk givit mänskligheten gestalter såsom Mose, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Dylan och Allen, för att nämna några. Tilläggas kan att 20 procent av alla nobelpristagare varit judar.

Flickan från landet i syd (fritt efter Afzelius/Dylan)

Om du reser till landet i syd
där vinden viner över slätterna
ta då med dig en hälsning till en som bor där
Till henne som en gång hade mig kär

Om du reser över Österlen
där rapsen växer och solen står hög
se då till att hon har en sjal om sitt hår
Att skyla och skydda om solen blir het

Och se efter åt mig hur hon kammar sitt hår
om det är ordnat i en fläta i nacken så rak
Jag minns ännu väl fastän ett år har gått
hennes ljuvliga hår som var färgat i brunt

Jag vet nog att hon minns mig ännu
kanhända hon glömt allt tråkigt som var
Jag kan se henne tydligt när natten är här
hon finns i min bön innan sömnen smyger på 

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

Kommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

Lindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.