The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.

The Dubliners i Malmö: Gubbarna håller än!

Från vänster John Sheahan, Sean Cannon, Patsy Watchorn och Eamonn Campbell under framträdandet i Malmö. Foto: Tommy Hansson

Den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners från Irland höll konsert i Malmö konserthus söndagen den 8 maj. Som gammalt Dubliners-fan sedan slutet av 60-talet var jag givetvis på plats. Det blev, alls inte oväntat, en oförglömlig konsert.

Gubbarna håller än!

Senast jag hade förmånen att beskåda och lyssna till de fem dublinborna – John Sheahan, BarneyMcKenna, Sean Cannon, Eamonn Campbell och Patsy Watchorn – var i april 2009, då gruppen framträdde på Cirkus i Stockholm. (Cannon lär emellertid vara bosatt i England). Den gången fick jag en bra plats nära scenen, men i Malmö var det snäppet bättre – jag satt i mitten av första raden mitt emot John Sheahan, som jag nästan kunde vidröra.

The Dubliners bildades redan 1962 på puben O´Donoghue´s som ligger på Merrion Row i centrala Dublin. Puben, som är smockfull med foton och teckningar avbildande gruppen och dess medlemmar, är ett givet pilgrimsmål för varje fan av denna grupp och irländsk folkmusik över huvud taget. Själv var jag där 2002.

En interiör från O´Donoghue´s.

Av originaluppsättningen från tidigt 60-tal återstår i dag endast Sheahan och McKenna, vilka båda är födda 1939. 1982 anslöt Sean Cannon  som ersättare för Luke Kelly, som avled i sviterna av en hjärntumör två år senare. 1987 kom Eamonn Campbell  – denna trolliknande figur med vitt hårrburr och skägg – med och förnyade gruppen genom att initiera ett fruktbart samarbete med punk/folk-gruppen The Pogues; megahitten ”The Irish Rover” blev en stor succé för båda:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

På Wikipedia står att Eamonn har en grov röst som påminner om tidigare medlemmen Ronnie Drews. Tro inte på det. Ronnie var en förnämlig sångare, medan Eamonns röst över huvud taget inte lämpar sig för sång (han är också klok nog att inte sjunga några solonummer). När han någon gång stämmer upp i en refräng låter det närmast som ett tröskverk. Däremot är han en hejare på gitarr.

Senaste tillskottet till The Dubliners är Patsy Watchorn, med ett förflutet i gruppen The Dublin City Ramblers, som ersatte Paddy Reilly 2005.

Det säger något om The Dubliners ålder och erfarenhet att Eamonn Campbell, som är född 1946, är den yngste medlemmen. Äldst, med några månader till godo på Barney, är musiksnillet John Sheahan, som är en baddare på fiol och flöjt men även är en erkänd kompositör med skapelser såsom ”The Marino Walz” och ”St. Patrick´s Cathedral” i bagaget. Den senare, där John alternerade mellan flöjt och fiol tillsammans med Eamonn på gitarr, var en oblandad njutning att lyssna till.

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Det var ingen hejd på jublet från de trogna fansen i den inte helt fullsatta konserthallen när de fem bandmedlemmarna gjorde sin entré. Som vanligt inledde de med en fartfylld reel för att få publiken att komma upp i varv. Sedan följde de välkända sångerna slag i slag. ”When the Boys Come Rolling Home”, ”The Black Velvet Band”, ”The Rocky Road to Dublin” (försök sjunga med i den refrängen, den som kan!), ”The Wild Rover”, ”Whiskey in the Jar”, ”Dublin in the Rare Old Times” och naturligtvis genombrottslåten, den komiska men för tiden (1967) vågade ”Seven Drunken Nights”; den ledde till bannlysning både i kommersiell radio och från predikstolar men också till, att The Dubliners halkade in på ”Top of the Pops” i England. Här några länkar från olika tidpunkter till ovanstående titlar:

http://www.dailymotion.com/video/x7kfj1_the-dubliners-when-the-boys-come-ro_music

http://www.youtube.com/watch?v=gfngKaaDVro

http://www.youtube.com/watch?v=8cnzstOtW2k

http://www.youtube.com/watch?v=jujqyVez2jw

John ackompanjerar Barney under ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Foto: Tommy Hansson

Barney McKenna har en särskild plats i varje Dubliners-anhängares hjärta. Barney, som hunnit passera 70-årsstrecket, är en erkänd mästare på tenorbanjo men excellerade denna kväll också i den sorts mindre dragspel som brukar kallas melodeon, eller på engelska rätt och slätt squeeze-box. Efter vanligheten rev ”Banjo-Barney” ner ovationsåskor med sina sångnummer, särskilt den rörande kärlekssången ”I Wish I Had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

Barney går inte så bra längre – han fick ledas fram till sin scenplats – men han föreföll vara på mycket gott humör, kommunicerade med publiken på danska och hade sig.

The late, great Ronnie Drew.

Gruppens två ledande sångare i dag är eljest Sean Cannon och Patsy Watchorn: Sean med sin känsliga sammetsröst, Patsy med sin mer råbarkade ”pipa” som försett honom med hits som ”The Ferryman” och ”The Town I Loved So Well”. Av dem föredrar jag Sean, som denna kväll framförde en av flera sånger på iriska (gaeliska) språket med samma melodi som den kända kärlekssången ”Raglan Road”, som var ett av Luke Kellys bravurnummer. Sean informerade om att melodin skulle vara så gammal som från 1500-talet, något han hade inhämtat från Wikipedia…Jag har inget emot Patsy, en sympatisk herre och genuin underhållare, men vad jag har litet svårt för är hans ”sång-pratande” vilket drar ner tempot och stör rytmen i sångerna.

Det var för övrigt Patsy som informerade om att det var den traditionella gatu- och skojsången ”Finnegan´s Wake” som inspirerade James Joyce till dennes berömda – men i mitt tycke groteskt överskattade och helt obegripliga – roman med samma namn. Jag trodde alltid det var tvärtom, men tack vare Patsy Watchorn vet jag nu bättre.

Finnegan´s Wake:

http://www.youtube.com/watch?v=Z_k2GG-H_RU

På tal om Joyce, tillsammans med Brendan Behan den mest framstående irländska författare som aldrig fick Nobelpriset, så var det ju hans novellsamling Dubliners som inspirerade Luke Kelly att namnge gruppen, som i ett första skede hette The Ronnie Drew Group efter den legendariske bandmedlemmen Ronnie Drew (1934-2008). The Dubliners har genom åren framfört texter skrivna av såväl Behan som Joyce, men i sammanhanget framförallt av den förstnämndes bror Dominic, exempelvis ”Building Up and Tearing England Down”, ”Maloney Wants a Drink”, ”The Patriot Game”, ”Poor Old Dicey Reilly” och många fler.

Dominic Behan – poet, författare, sångare, rebell.

Building Up and Tearing England Down:

http://www.youtube.com/watch?v=UtyfebUytfI

The Dubliners tackade för sig med det traditionella extranumret ”Molly Malone” och lovade att försöka komma tillbaka till Malmö nästa år, då gruppen firar sitt 50-årsjubileum. Jag hoppas det blir så. Eller ännu hellre Stockholm.

Men även om de inte väljer att komma hit alls, så kan jag trösta mig med att jag har ett stort antal skivor och även ett par DVD-filmer med den här världsunika gruppen att avnjuta i hemmets lugna vrå. Och det är förstås inte alltför långt till Tyskland, där gruppen av någon anledning har sina trognaste fans utanför Irland och där även deras fan club finns.