Vem minns Victor Gunnarsson?

Victor Gunnarsson (1953-93).

Jag tittar flitigt på den amerikanska true crime-serien ID, och i ett avsnitt rätt nyligen dök namnet Victor Gunnarsson upp: en svensk immigrant som mördats i North Carolina i USA 1993. https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Gunnarsson

Åke Lennart Victor Gunnarsson föddes i Jämjö i Blekinge den 31 mars 1953 och dog i Deep Gap i Watauga County i North Carolina den 3 eller 4 december 1993. Det visade sig att den som bragt Gunnarsson om livet var en före detta polisman som hette Lamont C. Underwood.

Sju år tidigare blev Victor Gunnarsson rikskänd som ”33-åringen” sedan han haffats av Stockholms länspolismästare Hans Holmér som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme i Stockholm den 28 februari 1986. Huvudorsaken härtill var att Gunnarsson mordkvällen fikat på ett café på Kungsgatan inte så långt ifrån det ställe på Sveavägen där Palme sköts till döds. https://www.sydostran.se/nyheter/palmemordet-33-aringen-fran-blekinge-helt-avskriven/

Därtill var Gunnarsson känd för att, i likhet med halva Sveriges befolkning, vara djupt kritisk till Palme; bland annat hade han haft kontakter med Palme-hatande Europeiska arbetarpartiet (EAP). Därmed var Gunnarson i Holmérs ögon gjuten som Palme-mördare. Gunnarsson togs in för förhör ett par gånger innan han häktades den 17 mars. Det framgick dock efter kort tid att Gunnarsson var oskyldig till mordet varför han släpptes på fri fot.

Hans Holmér (1930-2002) var vid tiden för mordet på Palme länspolismästare i Stockholm – han hade tidigare basat över säkerhetspolisen SÄPO – men lade också beslag på tjänsten som spaningsledare i Palme-mordfallet, vilket skulle visa sig bli en sannskyldig katastrof. Först sköt han in sig på den marxistiska kurdiska terroriströrelsen PKK som skyldig till statsministermordet, men när detta inte fungerade utsåg han Victor Gunnarsson till syndabock. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Holm%C3%A9r

Efter Palme-debaclet, som också kom att omfatta turerna kring domen och frikännandet av Christer Pettersson, dömdes Holmér till dagsböter för att ha haft koppling till bokförläggaren Ebbe Carlssons olagliga utredning av PKK-spåret. Han skrev sedan ett par deckare, där Loppan blev mest uppskattad. Hans Holmér, son till den kände idrottsinstruktören Gösta ”Gösse” Holmér och inbiten socialdemokrat, måste enligt min mening betecknas som en av Sveriges mest inkompetenta polischefer någonsin.

Hans Holmér håller hov för pressen efter Palme-mordet.

Som kontrast kan nämnas att Nils Henric Aschan Liljensparre (tidigare Sivers), polismästare i Stockholm då konung Gustaf III mördades den 16 mars 1792, lyckades spåra upp mördaren Jacob Johan Anckarström på ett tidigt stadium i mordutredningen. Däremot kom de flesta övriga som var inblandade i den vittförgrenade konspirationen mot konungen lindrigt undan: den som råkade mest illa ut var general Carl Fredrik Pechlin, som dömdes att spärras in på fästning. Han dog på Varbergs fästning 1796. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Henric_Liljensparre

Efter sina traumatiska upplevelser som utpekad Palme-mördare i Sverige emigrerade Victor Gunnarsson till USA, där han livnärde sig på ströjobb och sjukbidrag från hemlandet. Han anmäldes som försvunnen den 23 december 1993, och i mitten av januari 1994 hittades hans snötäckta kropp i ett otillgängligt skogsområde i North Carolina cirka 30 mil från hans lägenhet i Salisbury i samma delstat. Gunnarssons kropp var nästan naken och det konstaterades att han skjutits två gånger i huvudet med ett .22-kalibrigt skjutvapen.

Den 40-årige svensken bedömdes ha tagits av daga 3-4 december 1993. Gärningsmannen visade sig vara en svartsjuk tidigare polisman vid namn Lamont C. (”LC”) Underwood, vilken tidigare haft ett förhållande med den kvinna, Kay Welden, som Gunnarsson dejtade. Underwood dömdes också skyldig för mordet på Weldens mamma, den åldriga Catherine Miller. Straffet blev livstids fängelse plus 40 år. Underwood satt inspärrad i Marion Correctional Institution i North Carolina fram till sin död vid 67 års ålder den 23 december 2018.

En grupp personer som inte tyckte att Underwood fått något effektivt försvar av den dömdes advokater försökte få till stånd resning i målet. En undersökning företogs, men någon resning beviljades icke av de rättsvårdande myndigheterna som menade att bevisningen mot Underwood var så överväldigande att det inte spelade någon roll hur försvaret hade skötts.

Man häpnar över det oblida öde som drabbade Victor Gunnarsson: först på lösa grunder utpekad för ett statsmannamord och uthängd i pressen, därefter mördad inom ramen för en bisarr kärlekstriangel. I båda fallen var han helt oskyldig. Innan han flyttade sina bopålar till USA publicerade Gunnarsson under pseudonymen ”33-åringen” boken Jag och Palmemordet. 2016 skrev Stefan Lindberg romanen Nätterna på Mon Cheri som handlar om Gunnarsson (vilken i boken har ett annat namn).

äo

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.