Sverige har representerats fyra gånger från och med 2014. 2014 placerades riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), på sjätte plats på listan. 2016 var det dags för utrikesminister Margit Wallström (S) att belägga åttondeplatsen. 2018 var turen kommen till Karolinska universitetssjukhuset (nionde). 2019 återfanns Sverige jämte Danmark på en niondeplats under beteckningen Skandinavien.
Det måste anses särskilt allvarligt att Sveriges utrikesminister, vår främsta röst i internationella sammanhang, hamnar på en skammens lista av den här kalibern.
Wiesenthal-listans upplaga för 2021 har följande utseende:
1. Iran. Islamiska republiken Iran toppar, inte särskilt överraskande, listan. Ledande iranska militärer och politiker förefaller aldrig tröttna på att förkunna den judiska staten Israels och sionismens snara undergång via iranska ansträngningar i form av bomber, granater och missiler.
2. Hamas. Den jihadistiska terrorrörelsen Hamas, vilken sedan 2005 styr och ställer i Gaza, ägnar sig regelbundet åt raketbeskjutning av civila områden i Israel. Rörelsens anhängare i utlandet ägnar sig lika regelbundet ät extrem retorik. Ett gäng Hamas-anhängare skanderade i Londons judiska kvarter ”Fuck the Jews and rape their daughters.”
3. BBC. Den statliga brittiska nyhetskanalen BBCs reporter Tala Halawa har gjort sig beryktad genom att twittra: ”Hitler was right…Zionists can´t get enough of our blood.” I samma medium har hon även påstått att Israel är mer nazistiskt än Hitler. I en rapport från BBC påstods det vidare att orsaken till att en grupp muslimer angripit en buss med judar var att det i bussen yttrats nedsättande omdömen om araber. Vid en kontroll visade det sig att så inte alls varit fallet – överfallet hade skett helt oprovocerat.
Tala Halawa, BBC: ”Israel är mer nazistiskt än Hitler.”
4. Covid-överdrifter. I opinionsbildningen mot så kallade vaccinationspass har det förekommit paralleller till den nazityska Förintelsen av sex miljoner judar. Sådana här pass, eller andra åtgärder i syfte att särskilja vaccinerade från ovaccinerade, har i propagandan jämförts med den gula Davids-stjärna som judar i Tredje riket tvingades bära. Detta är i hög grad att relativisera den i världshistorien unika Förintelsen.
5. Jewish Voices for Peace. Enligt Wiesenthal-centret är vänsterinriktade judiska Jewish Voices for Peace (JVP), som inte erkänner staten Israel, en gruppering som Hamas kan uppskatta. Inför den judiska högtiden Hanukkah uppmanade JVP människor att fira högtiden, samtidigt som man lovade att skapa en ”radikal, kärleksfull och anti-sionistisk befrielserörelse”.
6. Sociala medie-jättar. På listans sjätteplats hamnar jättar bland sociala media av tip Twitter, TikTok, Facebook, Telegram med flera. Orsak: de utgör enligt Wiesenthal Center dygnet runt plattformar som saluför antisemitism och annan form av bigotteri och extremism.
7. Tyskland. Tyskland har misslyckats totalt med att bekämpa antisemitism och judehat, företeelser som tycks breda ut sig alltmer i landet. Detta framgår av statistiken med tusentals anmälda antisemitiska hatbrott varav minst ett 50-tal inbegripit våld. Ett groteskt exempel är att Michael Blume, som är kommissionär mot antisemitism i delstaten Baden-Württemberg, påkommits med att gilla ett Facebook-inlägg som jämförde sionismen med nationalsocialismen. Wiesenthal Center menar också att nyhetskanalen Deutsche Welle försyndat sig.
8. Council on American-Islamic Relations (CAIR) och Sunrise-rörelsen. CAIR, en muslimsk amerikansk rörelse som säger sig värna om mänskliga rättigheter, har hamnat på listan främst på grund av ett utspel av Zahra Billoo, director för San Francisco-avdelningen. På en konferens i november uppmanade hon sina åhörare att se upp för ”fiender” i form av ”artiga sionister”. CAIR ställde sig helt bakom uttalandet.
Miljögruppen Sunrise å sin sida vägrar betjäna sådana som identifierar sig som sionister. Gruppen hävdar i sin propaganda att ”We are the climate revolution.” https://www.sunrisemovement.org/
9. University of Southern California (USC). Situationen för judiska studenter vid amerikanska utbildningsinstitutioner hårdnar beständigt. Särskilt administrationen vid University of Southern California (USC) har, anser Wiesenthal-centret, totalt misslyckats med att komma till rätta med antisemitismen på skolan.
Mångåriga anti-Israel-aktivisten Anuradha Mittal tog initiativet till att Ben & Jerry´s skulle bojkotta Judéen och Samarien.
10. Unilever. Unilever, grundat 1978 i den amerikanska delstaten Vermont, är ett internationellt matkonglomerat, som sedan 2000 äger glassen Ben & Jerry´s (vilken kunnat köpas i Sverige för hutlösa priser sedan 2004). Det rönte betydande internationell uppmärksamhet då företaget proklamerade att det skulle sluta sälja glassens i Judéen och Samarien (”Västbanken”) i Israel. Beslutet kan sägas ha givit den anti-israeliska opinionsbildningen ny legitimitet.
Anuradha Mittal Även organisationen StopAntisemitism utser prominenta antisemiter. I en omröstning fick Anuradha Mittal, som är styrelseordförande i Unilever i Vermont, överlägset flest röster. Mittal sägs vara den som tog initiativet till att bojkotta Judéen och Samarien. https://www.stopantisemitism.org/
I egenskap av grundare och verkställande direktör för den vänsterinriktade tankesmedjan Oakland Institute har hon tidigare frikostigt stött och spridit diverse avhandlingar och rapporter vilka anklagat Israel för allt från apartheid till folkmord och kolonialism.
Fotnot:Wiesenthal-centret är uppkallat efter nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005).
Socialdemokraterna är alltjämt rikets största parti trots en nedgång med 1,2 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Jag kan inte säga att jag är förvånad över att tappet inte är ännu större – folk har en omvittnad benägenhet att hålla sig till det trygga och invanda i omtumlande tider och Kina-smittan är på långa vägar ännu inte ett avslutat kapitel.
Hoppingivande för oss som håller tummarna för oppositionen är att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet går tillbaka. V med så mycket som 1 procentenhet ned till 6,8 procent och MP med 0,6 procentenheter ner till 3,4 procent, det vill säga klart under riksdagsspärren. Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi säger till Aftonbladet: ”Vi ser allvarligt på siffrorna och opinionsläget och är inte nöjda med att inte få ut vår egen politik.”
Såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna går framåt med 0,8 procentenheter till 21,6 respektive 20,5 procent. Vilket tyder på att M förstärkt sin ställning som ledare för den icke-socialistiska oppositionen – partiet har såvitt jag kan bedöma lyckats något bättre än SD med att synas i debatten.
Ebba Busch Thor med sin dåvarande pressekreterare Fredrik Hardt i ett Pride-tåg i Stockholm för några år sedan.
Fjärde största parti hos Demoskop är Centerpartiet med 8,8 procent. Det är en framryckning med 0,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. Sjätte störst är Kristdemokraterna med 5,6 procent (-0,1). Det är en tämligen normal notering för KD men långt ifrån de glädjesiffror partiet en gång var uppe på. Det kan tas för givet att flertalet av KDs konservativt disponerade sympatisörer inte är överförtjusta över partiledare Ebba Buschs entusiasm för Pride-spektaklet.
Återstår att redovisa resultatet för Liberalerna, som verkligen inte är mycket att hurra för – 3,3 procent (+ 0,1) placerar L med god marginal under riksdagsspärren på 4 procent. Jag tror Nyamko Sabuni och hennes stab redan nu får inrikta sig på en tillvaro utanför riksdagen och eventuellt också på att hitta en ny partiledare. Sabuni har på intet sätt rosat marknaden.
Stapeln för ”övriga partier” når denna gång upp till 2,7 procent.
Skulle vi ha val i dag så skulle vi av allt att döma få ett ytterst välbehövligt regeringsskifte. De regeringsbärande partierna S, MP, C och V lyckas nämligen bara skrapa ihop 42,8 procent; räknar vi bort de två partier som hamnar under riksdagsspärren blir det endast 36,1 procent. Oppositionspartierna M, SD och KD å sin sida noteras för 47,7 procent.
Aftonbladet/Demoskops förtroendemätning avseende partiledarna för april ger Stefan Löfven (S) ett superlyft på 19 procentenheter jämfört med marsmätningen. Med 46 procent kan Löfven glädja sig åt sin hittills högsta notering sedan han blev statsminister (han noterades för 53 procent ett par månader före valet 2014). https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Vb8BKJ/superlyft-for-lofven-i-nya-matningen
En vanlig reaktion när det går bra för Löfven och sosseriet i opinionen är en skur av kommentarer på Facebook och andra sociala medier som går ut på att det är ”fejknyheter” som ingen kan tro på, att den aktuella mätningen är riggad av PK-etablissemanget och så vidare. I det här fallet är det dock uppenbart att sådana kommentatorer hugger ordentligt i sten – i kristider tenderar folk att hålla sig till det kända och invanda, kanske särskilt så i Sverige där tilltron till myndigheter av olika slag är dokumenterat stor generellt. https://www.altinget.se/artikel/sifo-hogt-fortroende-for-vaara-svenska-myndigheter
Jonas Sjöstedt (V) ligger kvar på en andraplats i förtroendeligan med 41 procent trots en tillbakagång om fem procentenheter. På en delad tredjeplats återfinner vi Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor på 38 procent; skillnaden dem emellan är att M-Ulf går fram med 4 medan KD-Ebba går kräftgången med 3 procentenheter. Något som möjligen kan ha att göra med att Moderaterna i flertalet – om än inte alla – mätningar anses ha bäst ekonomisk politik. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/ekonomi/valjarna-litar-mest-pa-ms-ekonomiska-politik/
Anmärkningsvärt men knappast sensationellt är att mångårige SD-ledaren Jimmie Åkesson, som innan det kinesiska viruset slog igenom åtnjöt ett betydande förtroende, får nöja sig med en sjätteplats med 33 procent som säger sig ha ganska eller mycket stort förtroende för honom. Det är en tillbakagång med 5 procentenheter. En kvalificerad gissning är att detta beror på att Sverigedemokraterna hamnat litet offside i debatten och har svårt att få genomslag för sina kristidsförslag.
På sjätte plats i undersökningen kommer Annie Lööf (C) med en förbättring om 6 procentenheter, vilket måste sägas vara minst sagt förvånande: hon är föräldraledig och har knappt varit synlig sedan hon nedkom med en dotter i slutet på förra året. Fast det kanske är det som vid närmare påseende är förklaringen: hon har helt enkelt inte haft tillfälle att göra bort sig. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dOQ1xq/annie-loof-har-fatt-sitt-andra-barn-blir-kvar-pa-sjukhus-en-tid
I Sverige är den generella tilltron till myndigheter dokumenterat stor.
Förvånande är väl också att den något träaktige Per Bolund (MP) ökar med 5 procentenheter; hans språkrörskollega Isabella Lövin får nöja sig med en ökning på 1 procentenhet. Deras relativa framgångar i förtroendeligan får väl närmast förklaras med att de tillhör regeringsblocket. Detta har nu inte hjälpt Nyamko Sabuni (L), som är ohotat sist i undersökningen med 11 procent och en minskning med 3 procentenheter.
Stefan Löfvens topplacering innebär emellertid inte att han och sosseriet kan slå sig till ro. Som Aftonbladets luttrade krönikör Lena Mellin skriver: ”Det innebär inte att Löfven kan segla in på en räkmacka in i nästa val. En djup, global lågkonjunktur, eller kanske till och med depression, väntar runt hörnet. Det kommer att drabba ett litet, exportberoende land som Sverige mycket hårt.”
Det skall slutligen tilläggas att 26 procent av de tillfrågade angav att de hade litet förtroende för Löfven.
Aftonbladet/Demoskops förtroendemätning april 2020:
Kinasmittan har visat sig bli en jättehit för Socialdemokraterna i allmänhet och statsminister Stefan Löfven i synnerhet, om man nu skall uttrycka sig en smula cyniskt.
Löfven går i topp med 47 procent som hyser förtroende för honom i Expressen/SIFOs senaste partiledarundersökning. Det är, hör och häpna, 21 procentenheter bättre jämfört med närmast föregående mätning avseende väljarnas förtroende för partiledarna. Tvåa på förtroendelistan är vänsterledaren Jonas Sjöstedt (40/oförändrat) och trea KDs Ebba Busch-Thor (34/-3).
SDs Jimmie Åkesson, som tidigare tillerkänts ökat förtroende i flera mätningar, halkar nu ner till sjätte plats med 26 procent (-4) och passeras av såväl M-ledaren Ulf Kristersson (32/+3) som Annie Lööf från regeringsanknutna Centerpartiet med 28 procent (+5). Härnäst kommer Miljöpartiets Isabella Lövin med 12 procent (+2) följd av partikamraten Per Bolund (MP) och Nyamko Sabuni (L), båda på 11 procent.
”Vi ser samma sak för regeringen i andra länder och ser också i andra mätningar att stödet för regeringen och myndigheterna har ökat”, citeras SIFOs Toivo Sjörén. Detta är helt enkelt vad man kan förvänta sig – i kristider har många en tendens att ty sig till det gamla och invanda. Vad andra aktörer sysslar med noteras med mer förstrött intresse.
Man kan tycka vad man vill om detta men så är det, förutsatt att de som makten haver inte gör sig skyldiga till någon praktfull blunder – och så har uppenbarligen inte skett hitintills.
Stefan Löfvens nationalistiska approach har burit frukt.
Expressen/SIFOs siffror liknar i allt väsentligt motsvarande undersökning från Novus, som presenterades för någon dag sedan. Här noterades statsministern för 44 procent (en ökning med icke mindre än 26 procentenheter) under det att Jonas Sjöstedt (V) fick 40 procent och Ebba Busch-Thor 31 procent. Fyra Moderaternas Ulf Kristersson på 30 procent och femma Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med 27 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortroendet-for-lofven-och-regeringen-okar-under-coronakrisen
”Scenförändringen i svensk politik är i det närmaste total”, konstaterar SVTs inrikespolitiske kommentator Mats Knutson. ”För en månad sedan var Socialdemokraterna i det närmast /sic!/ uträknade med krympande opinionsstöd och usla förtroendetal för Stefan Löfven.” Coronakrisen har eftertryckligt förändrat detta. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utraknad-socialdemokrati-pa-vag-att-resa-sig-igen
Det är alldeles tydligt att flertalet väljare uppskattar Löfvens och den sossedominerade regeringens och myndigheternas sätt att handskas med krisen. Det har skett på ett svenskt ”lagom” sätt utan drakoniska åtgärder och total nedstängning av samhället. De förbudsivrare och amatörepidemiologer som bullrar mest på nätet gör visserligen en hel del väsen av sig men är föga representativa för folk i gemen.
Mats Knutson påpekar emellertid att läget kan förändras igen, exempelvis om ekonomin brakar ihop totalt och/eller om krisen varar längre än till sommaren. Den som lever får se.
Jimmie Åkesson (SD) och hans budskap vid gränsen mellan Turkiet och Grekland.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har, som väl alla vet vid det här laget, begivit sig till turk-grekiska gränsen i syfte att övertyga migranterna på plats att inte söka sig till Sverige. ”Sverige är fullt”. Kom inte till oss! Vi kan inte ge er mer pengar eller erbjuda något boende” heter det i ett flygblad undertecknat ”Svenska folket och Sverigedemokraterna ”.
Åkessons och hans medarbetares aktion har, som kunde befaras, framkallat arga reaktioner från det politiska etablissemanget. Jag nöjer mig här med att anföra några illustrativa exempel.
Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka, menar på debattplats i Expressen att ”asylrätten är absolut” och att Åkesson har orättmätiga anspråk: ”Låt mig vara tydlig, Jimmie Åkesson. Du talar inte för Sverige. Medan du delar ut dina flygblad fortsätter vi i verkligheten att arbeta.” https://www.expressen.se/debatt/lagg-av-nu-jimmie-asylratten-ar-absolut/
Östlin har förstås fel. Det finns inte någon ”absolut asylrätt”. Däremot kan rätten att söka asyl betecknas som absolut eller oförytterlig, vilket är en helt annan sak. Det finns dock inte, såvitt mig bekant, något förbud mot att försöka påverka människor att inte söka asyl i ett visst land.
Detta alltså yttrat av två politiker vilka företräder partier som, i likhet med SD, förkunnat att det är nödvändigt att strama upp immigrationspolitiken. Här ser de emellertid en möjlighet att dra godhetskortet gentemot det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik, en möjlighet som uppenbarligen inte får försittas.
Advokaten Behrang Eslami, anställd vid advokatfirman Hurtig and Partners och aktiv socialdemokrat, har för sin del polisanmält SD-ledaren för ”osant intygande” med motiveringen, att Åkesson i flygbladet felaktigt hävdat att SD företräder ”svenska folket”. Enligt Behrang ser polisen allvarligt på saken och menar att det även kan röra sig om ”hets mot folkgrupp”. Något som nog seriöst kan betvivlas. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/LAxleq/akessons-svar-efter-flygbladskritiken-hotar-med-anmalan
SD-flygblad från 2015.
Det rapporteras nu att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna anlitat advokaten Anton Strand från advokatfirman Defens för att utröna om det kan vara motiverat med motanmälningar till polisen och Advokatsamfundet mot Behrang Eslami, eftersom det kan röra sig om omotiverad polisanmälan vilket i sig kan vara ett brott.
Oavsett hur man nu föredrar att se på den sverigedemokratiska flygbladsutdelningen vid den turk-grekiska gränsen kan det inte gärna förnekas, att aktionen ifråga varit extremt lyckad på så sätt att den tilldragit sig optimal uppmärksamhet. Åkesson och SD har verkligen lyckats ge en blixtbelysning av partiets immigrationspolitik.
SDs partiledare Jimmie Åkesson säger det självklara.
Den 2 mars behandlades SD Södertäljes motion om att på årlig basis upprätta ett migrationspolitiskt bokslut i fullmäktige. Förslaget föll i den votering som begärdes av SDs gruppledare Beata Milewczyk med röstsiffrorna 56-9, vilket följde strikta partilinjer.
I debatten kring motionen kom motståndarna med diverse argument av vilka några besvarades. Främst av tidsskäl valde vi SDare att inte i detalj bemöta alla dessa argument. Här följer några av de skäl våra motståndare luftade för att inte upprätta ett migrationspolitiskt bokslut samt i mitt tycke lämpliga svar, av vilka några framfördes vid KF-mötet ifråga.
”Man skall inte ställa grupp mot grupp”.
Detta är ett argument som används ymnigt av SDs motståndare om i praktiken all SD-politik. Faktum är dock att all politik i mångt och mycket går ut på att ”ställa grupp mot grupp” – hur skulle man annars kunna jämföra de skilda typer kostnader en viss politik för med sig? För att citera SDs ledare Jimmie Åkesson: ”Vi väljer pensionärerna och välfärden före en ansvarslös invandringspolitik.”
För övrigt går all socialistisk politik ut på att ställa grupper i form av samhällsklasser, såsom borgare och medlemmar ur arbetarklassen, fackanslutna och icke fackanslutna, jordägare och lantarbetare etcetera, mot varandra.
”Det är populistiskt och går ut på att skapa hat och splittring”.
”Argument” av denna typ är i sig så svepande, osakliga och populistiska att de knappast är värda att bemötas i en seriös debatt. De framfördes i KF-debatten framförallt av Robert Halef (KD), som därmed avvek från sin egen partiledares uttryckta mening.
Bloggaren i KFs talartol den 2 mars 2010. Foto: Rickard Graff
Ebba Busch Thor yttrade vid en pressträff den 25 februari: ”Kostnader för integration har nu gått över till kommunerna. Det är kommunerna som får stå för notan för boende, skolgång och bidrag.” KD vill att försörjningsstödet för arbetslösa skall ersättas med en statlig dagpenning. Halef borde kanske upplysa sin partiledare om att hon är populistisk och hatfull?
”Man kan inte mäta människor i ekonomiska termer”.
Ytterligare ett av dessa svepande, intetsägande och uteslutande emotionellt motiverade argument, som bland andra kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) brukar svänga sig med. Den fråga som omedelbart inställer sig är då: varför kan man göra det inom exempelvis områden som skola, äldreomsorg och sjukvård men inte inom migrationsområdet? All politik handlar till syvende og sidst om människor.
”Det är omöjligt att räkna ut vad invandringen kostar”.
Vem som helst med normal fattningsförmåga begriper att det är fullt möjligt att beräkna invandringens kostnader på såväl statlig som kommunal nivå. I mitt debattinlägg från talarstolen under KF-debatten anförde jag en SD-interpellation till kommunstyrelsens ordförande i Uppsala som exempel.
Boel Godners motsvarighet i Uppsala, Erik Pelling (S), lyckades för sin del i interpellationssvaret ange nettokostnader, när kostnader och intäkter beaktats, enligt följande och då ej endast för ett utan för fyra år: 2014: – 76 760 000; 2015: 63 718 000; 2016: – 53 846 000; 2017: 89 257 000.
Jag vill gärna tro att både Södertäljes KS-ordförande och samma kommuns ekonomiavdelning är lika kompetenta som motsvarigheterna i Uppsala, men osvuret är kanske bäst.
I Uppsala har man, till skillnad från i Södertälje, koll på invandringens kostnader.
”Vad vill ni göra med en sådan statistik”?
I de argument mot SD-motionen som framfördes från talarstolen antyddes – eller sades rent ut – att SD Södertälje vill upprätta ett register över invandrare. Ytterligare ett av dessa ovidkommande argument som uteslutande syftar till att misstänkliggöra och stigmatisera.
SD Södertälje anser helt enkelt att det är viktigt att ha tillgång till klara fakta, icke minst ekonomiska sådana, när viktiga politiska beslut som involverar många människor skall fattas. Södertälje kommuns så tydligt uttryckta vilja att mörka och dölja fakta på immigrationens område håller inte i längden!
”Vi måste ta emot människor som flyr från krig och elände”.
Att ge människor som flyr undan krig och olika typer av konflikter är naturligtvis, åtminstone i teorin, behjärtansvärt. Men pro primo kan vi inte ta emot hur många som helst utan att det blir negativa konsekvenser för hela samhället; pro secundo kan det vara svårt och ibland omöjligt att avgöra vilka som är verkliga flyktingar och vilka som är vad som brukar kallas bankomatflyktingar.
Som Jimmie Åkesson framhöll i sitt tal till Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro 2019: ”Vi räddar gärna världen, men låt oss först rädda vår del av den.” I vilket fall som helst: Sverige är fullt!
”Migration är en statlig angelägenhet”.
Sveriges migrationspolitik bestäms förvisso på statlig nivå, Det innebär givetvis inte, att det skulle vara en nackdel för kommuner och regioner att ha koll på de egna siffrorna. Tvärtom skulle detta underlätta för Södertälje och andra kommuner i händelse av exempelvis förhandlingar med staten om invandringsvolymer och eventuella statsbidrag i anledning av dessa.
Det politiska och mediala etablissemanget har under en lång följd av år fabulerat om något det kallat Sverigedemokraternas ”nazistiska rötter”. Parallellt därmed har partiet och dess företrädare systematiskt utestängts från olika sammanhang. Samtidigt som Nobelstiftelsen i alla år portat SD-ledaren Jimmie Åkesson från Nobel-festen har den bjudit in företrädare för det gamla kommunistpartiet och representanter för ett antal totalitära diktaturer.
Det kan bara konstateras att den taktiken, förutom att den bygger på falska förutsättningar, slagit kapitalt fel. I dag är således Sverigedemokraterna jämte Socialdemokraterna landets största parti och Jimmie Åkesson den partiledare i riksdagen som, jämte KDs Ebba Busch Thor, åtnjuter störst förtroende bland väljarna. Tänk så det kan gå…
Lika många säger sig ha förtroende för KD-ledaren Ebba Busch-Thor, vilket dock är en nedgång med 4 procentenheter. En nedåtgående förtroendetrend noteras även för Ulf Kristersson (M), vars förtroendekapital minskar med 4 procentenheter. Före M-ledaren placerar sig nu Jonas Sjöstedt (V) med 28 procent (+2).
Novus-mätningens store förloraren är, vilket alls icke överraskar, statsminister Stefan Löfven (S) som hamnar på femte plats med 23 procent, en nedgång omfattande 6 procentenheter sedan den närmast föregående mätningen utfördes. Löfven framstår i väljarnas ögon som en svag ledare med en skev verklighetsuppfattning och vars retorik inte imponerar på någon utom möjligen den innersta kretsen oförbätterliga ja-sägare och nickedockor.
Jimmie Åkesson (SD) har nu rekordstort förtroende hos väljarna.
Svaga siffror blir det för samtliga partiledare vilka ingår i regeringsunderlaget S, MP, C och L. Centerns Annie Lööf har över tid sjunkit som en sten i förtroendeundersökningar och får nu nöja sig med en sjätteplats i förtroendeligan med 22 procent – det är en procentenhet mindre än i förra mätningen men ett gigantiskt tapp med omkring hälften jämfört med tidigare siffror.
I botten vad avser väljarförtroende återfinns som väntat Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 12 procent och Per Bolund med 9 procent. Klimatextremism och chockhöjningar på drivmedelsskatter är tydligtvis inte någon vinnande kombination. Mellan de båda MParna kilar Liberalernas Nyamko Sabuni in sig med 10 procent.
Jimmie Åkesson var länge den partiledare som återfanns i botten av alla förtroendeundersökningar. Det hindrar inte att han för oss SD-medlemmar i sina tal med den drucknes envishet återkommit till temat att politik ytterst handlar om förtroende. Uppenbarligen lever han som han lär.
Den stora skillnaden när det gäller Sverigedemokraternas resultat i opinionsmätningar mellan i dag och hur det var tidigare är att SD numera noteras för goda resultat såväl hos ”finare” som av mer etablerade kretsar mindre ansedda institut. Således är det inte längre några himmelsvida diskrepanser mellan noteringarna hos exempelvis SIFO och SCB jämfört med dem hos Sentio och Inizio.
I GP/SIFO december 2019 får det Sverige-vänliga partiet 24,4 procent – en uppgång med 1,4 procentenheter sedan närmast föregående mätning – och skuggar därmed Socialdemokraterna med 24,6 procent (+0,2). En högst försumbar skillnad – de båda partierna är nu i princip lika stora hos väljarna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Wb2Lwa/sd-jamnstora-med-s-i-ny-matning
På tredje plats återfinns efter vanligheten Moderaterna på 17,2 procent, vilket innebär en marginell uppgång. Av de tre största partierna är det bara SD som ökat sedan valet och det med stormsteg: upp från 17,5 till 24,4 procent. S har gått tillbaka från sitt historiskt urusla valresultat på 28,3 och M har minskat från 19,8 procent.
Fjärde störst hos GP/SIFO blir nu Vänsterpartiet på 9,7 procent, oförändrat sedan förra SIFO men upp med 1,7 procentenheter sedan valet 2018. En utveckling där svaret förmodligen bör sökas i vänsterväljares missnöje med S-partiets regeringssamverkan med de borgerliga Centerpartiet och Liberalerna.
Vinnare och förlorare i SIFO: Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch Thor (KD). Ebba kan dock glädja sig åt att fortfarande vara mest förtroendeingivande partiledare.
Därnäst kommer Centerpartiet på 8,0 procent och Kristdemokraterna på 6,0 procent. KD blir därmed mätningens stora förlorare med en nedgång om 1,8 procentenheter jämfört med förra mätningen. Partiet får trösta sig med att det alltjämt har den i folkdjupet mest förtroendeingivande partiledaren i Ebba Busch Thor.
Näst minsta parti blir Miljöpartiet med 4,7 procent, samma som senast, och minst Liberalerna, som dock ökar med en halv procentenhet och tangerar riksdagsspärren på 4 procent.
Avslutningsvis kan noteras att det ser mörkt ut för partier såsom Alternativ för Sverige, Feministiskt initiativ, Medborgerlig samling och Piratpartiet, eftersom stapeln för ”övriga partier” endast når upp till 1,3 procent.
Fotnot: Mätningen genomfördes 2-12 december 2019 och omfattar 8214 personer från 18 år och äldre. Av intervjuerna har 1000 genomförts per telefon och resten via webbpanel. Telefonintervjuerna har viktats högre.
26,3 procent är visserligen något högre än vad S-partiet noterats för i flertalet andra undersökningar men ändå en historiskt låg siffra och den sämsta någonsin för partiet hos SCB. Det är jämnt 2 procentenheter sämre än vad sossarna fick i riksdagsvalet 2018, som var partiets sämsta sedan demokratins genombrott.
Sverigedemokraterna når 22,6 procent, vilket är en ökning med hela 5,5 procentenheter sedan senaste SCB-mätningen. SDs gruppledare i riksdagen, Henrik Vinge, kommenterar ökningen så: ”Jag tror att det har att göra med att vi konsekvent har sett kopplingen mellan massinvandringen och den växande kriminaliteten och kopplingen mellan massinvandringen och de kostnader som nu gör att vi inte har råd med välfärd och sjukvård i Sverige fullt ut.”
Enligt SCB går det bäst för det Sverige-vänliga partiet i Sydsverige, där partiet stöds av 29 procent; sämst går det i Stockholm med 12,9 procent. SD tar vidare flest sympatisörer från M och KD men i viss utsträckning även från S och V.
Också Moderaterna går märkbart framåt och blir med 18,3 mätningens tredje största parti, en ökning med 2,3 procentenheter men 1,5 procentenheter sämre än i senaste valet.
Siffermässigt är Kristdemokraterna SCB-mätningens stora förlorare. KD är nu sjätte största parti med 6,6 procent, en tillbakagång med icke mindre än 6,4 procentenheter sedan förra mätningen då partiet kunde notera glädjesiffror i så gott som alla mätningar. Det föreliggande resultatet är ändå något bättre än i valet 2018.
Vänsterpartiet går tillbaka med 0,6 procentenheter till 8,1 procent, vilket ligger i paritet med valresultatet. Centerpartiet antecknas för 7,3 procent och ökar något men ligger under valresultatet på 8,6 procent. Miljöpartiet tappar en halv procentenhet ner till 5,1 procent under det att Liberalerna med nöd och näppe klarar sig över riksdagsspärren med 4,1 procent.
Övriga partier får marginella 1,6 procent.
Expressen/SIFOs förtroendemätning november 2019.
S-raset hos SCB motsvaras av ett ännu större ras för statsminister Stefan Löfven (S) i Expressen/SIFOs senaste förtroendemätning avseende partiledarna. Löfven halkar här ner till en femteplats med 27 procent som ger honom någon form av förtroende, ett ras på 6 procentenheter sedan förra mätningen. https://www.expressen.se/nyheter/lofvens-tuffa-host-fortroendet-stortdyker/
Mycket handlar om Löfvens katastrofala intervju i SVTs ”Agenda”, där statsministern inte kunde se orsakerna till den galopperande gängbrottsligheten men sannolikt också om hans partis allmänna nedgång i väljarsympatier. Det spekuleras nu i att Löfven kan komma att avgå, men jag gissar att han blir kvar åtminstone till partikongressen 20121. En sosseledare släpper knappast frivilligt makten ifrån sig.
Störst förtroende åtnjuter enligt mätningen KD-ledaren Ebba Busch Thor med 36 procent, medan SDs Jimmie Åkesson blir tvåa i förtroendeligan på 32 procent; det är en uppgång med 2 procentenheter för Åkesson. Trea Ulf Kristersson med 29 procent, en ökning med 2 procentenheter. På fjärde plats hittar vi V-ledaren Jonas Sjöstedt med 27 procent.
Den en gång så populära Annie Lööf (C) får nöja sig med att vara sjätte populäraste partiledaren med 20 procent. Sedan är det ett hopp ner till Nyamko Sabuni med 11 procent. I förtroendeligans absoluta bottenskikt återfinner vi, föga sensationellt, Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 10 och Per Bolund med 7 procent.
Den oundvikliga slutsatsen av såväl SCBs partisympatimätning som Expressen/SIFOs förtroendemätning för partiledarna är att det partipolitiska landskapet i Sverige är på väg att genomgå en drastisk förändring. De regeringsbärande partierna är på väg neråt medan de ickesocialistiska (”konservativa”) partierna går framåt. Samtidigt utmanar Sverigedemokraterna Socialdemokraterna om titeln Sveriges största parti.
I Sverige finns det numera två ungefär jämnstora politiska partier: Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Den avgörande skillnaden dem emellan är att för SD innebär detta en uppåtgående trend medan det för S innebär en nedgång av allvarligt slag.
Den aktuella trenden bekräftas i den senaste mätningen från DN/Ipsos, där båda partierna landar på 25 procent. För SD innebär det högsta Ipsos-noteringen någonsin och en ökning med 2 procentenheter jämfört med förra mätningen. För S är det, låt vara att det är en 1-procentig S-ökning, ytterligare en påminnelse om att partiet över tid sjunker som en sten i opinionen.
DN/Ipsos-undersökningen visar att var fjärde väljare nu röstar på SD (och på S). Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, citeras så i Dagens Nyheter: ”Det är inga dramatiska förändringar sedan förra månaden, men resultaten bekräftar ett nytt läge.”
DN/Ipsos mätning för november 2019 ger följande resultat (förra mätningens siffror inom parentes):
För Socialdemokraterna innebär det en minskning med 3,3 procentenheter sedan riksdagsvalet 2018, medan det för Sverigedemokraterna innebär en ökning med 7,5 procentenheter. Moderaterna har sjunkit från att i valet 2018 ha varit rikets näst största parti med 19,8 procent till att vara tredje störst med 17 procent – en nedgång med närmare 3 procentenheter.https://valresultat.svt.se/2018/10000.html
Vidare kan vi konstatera att Centern minskat något men ändå tämligen marginellt jämfört med senaste valet – 8,6 då, 8 nu. Vänsterpartiet ligger kvar på 8 procent medan Kristdemokraterna ökat något – från 6,3 till 7 procent. KDs raska frammarsch i opinionen till 11-12 procent i våras är dock ett minne blott. Däremot är KD-ledaren Ebba Busch Thor den partiledare som åtnjuter störst personligt förtroende.
SD Södertäljes fullmäktigegrupp efter budgetdebatten den 25 november 2019. Foto: Södertälje kommun
Om vi fortsätter att jämföra de föreliggande Ipsos-siffrorna med valresultaten finner vi att Miljöpartiet ökat marginellt från 4,4 till 5 procent, under det att siffrorna för Liberalerna måste betecknas som rent kataklysmiska: från 5,5 till 3 procent. Nyamko Sabuni, som efterträdde Jan Björklund som L-ledare, har så här långt haft en bedrövlig tid som partiledare. Vilket har överraskat i alla fall mig.
Sossepartiet noterade vid senaste valet sitt sämsta valresultat någonsin med sina 28,3 procent. Den tidigare bottennoteringen härrör från mätstartåret 1911, då partiet fick 28,5 procent. All time high för S är 50,1 procent 1968, då många upplevde partiet som en trygg garant mot revolutionära strömningar vilka då plågade hela västvärlden.
1991, då de borgerliga vann valet och bildade regering, halkade S för första gången sedan 1920-talet under 40-procentsstrecket med 37,7 procent. I det påföljande valet var ordningen återställd: S under Ingvar Carlsson blev valets segerherre med 45,2 procent. Därefter har sosseriet aldrig lyckats nå över 40 procent. I valet 2022 får partiet, om inte alla tecken slår fel, svårt att klara sig över 20 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokraterna_(Sverige)
Sverigedemokraterna är unikt i svensk politik på så sätt att partiet ständigt förbättrat sina resultat i riksdagsvalen sedan starten 1988, då SD fick 1118 röster och 0,02 procent. Partiet kom in i riksdagen 2010 med 5,7 procent av rösterna och har sedan erhållit 12,9 procent 2014 och 17,5 procent 2018. Inte många lär tro att den trenden kommer att brytas 2022. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigedemokraterna
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 