Posted tagged ‘Ebba Busch’

Störst förtroende för Sjöstedt i ny Novus-mätning

21 september, 2020

 

Novus partiledarundersökning september 2020.

5 procentenheter. Med så mycket har väljarnas förtroende för Socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven, minskat sedan i juni enligt Novus nya partiledarundersökning. Han passeras därmed av Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortroendet-for-stefan-lofven-fortsatter-att-minska

”Ett högt förtroende för partiledaren betyder inte per automatik att man är ett stort parti”, kommenterar Novus VD Torbjörn Sjöström. ”Att Sjöstedt är i topp har inte att göra med att sympatierna för hans politik är störst, utan att väljarna känner att de vet var de har honom.”

Löfvens förtroendekapital i väljarkåren minskar från 40 procent i den förra Novus-mätningen i juni till 35 procent nu under det att Sjöstedts ökar från 34 till 36. Därefter hittar vi i tur och ordning Moderaternas Ulf Kristersson på 32 (-2), Kristdemokraternas Ebba Busch med 29 (-2) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på 27 (+1).

Förtroendet för regeringen som helhet har också det minskat – från 40 procent i juni till 35 procent i september. Dessa siffror tyder också på att väljarna betraktar det kinesiska viruset som ett mindre problem nu än för tre månader sedan och därför inte är lika benägna att hänga upp inställningen till regeringen på pandemin.

V-ledaren Jonas Sjöstedt släppte en gång fram Stefan Löfven som statsminister och lär inte fälla honom nu trots hot om motsatsen. Foto: TT

Comebackande Center-ledaren Annie Lööf noteras på sjätte plats i förtroendeligan för 24 procent, att jämföra med 21 procent i juni. I botten återfinns det vanliga gänget: Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin på 11 (+-0) samt Per Bolund med 10 procent (-1). Allra sämst förtroende genererar, vilket knappast är sensationellt, Liberalernas ledare Nyamko Sabuni med 8 procent (+1).

Jonas Sjöstedt har således ett vida större förtroende bland väljarna än vad som finns för hans parti. Det måste, som jag ser det, anses vara rätt anmärkningsvärt att en ledare för ett parti med sina rötter djupt rotade i tidernas värsta massmördarideologi, kommunismen, av Sveriges väljare anses vara en så pass hyvens kille. Är det månne ett tecken på att historiekunskaperna inte längre är vad de borde vara? Någonting är det som inte stämmer.

Eljest har Sjöstedt, som snart försvinner till Vietnam, och hans parti inte direkt utmärkt sig för sin självständighet under tiden som stödparti för S-MP-regeringen. Visserligen hotar Sjöstedt nu med att fälla regeringen Löfven om denna inte ändrar sin LAS-politik, men alla vet vid det här laget att dylika hot är spel för gallerierna och inget annat. https://www.expressen.se/nyheter/jonas-sjostedt-hotar-att-falla-regeringen-igen/

Också övriga partiledare åtnjuter ett större förtroende än vad siffrorna för respektive parti visar, men diskrepansen i Sjöstedt-V-fallet är onekligen anmärkningsvärd.

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

18 september, 2020

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Kraftigt förtroenderas för Löfven – Sabuni den enda som ökar bland partiledarna

11 augusti, 2020

 

Av partiledarna är det bara Nyamko Sabuni (L) som ökar i förtroende hos Expressen/SIFO i augusti 2020 (även om endast 8 procent säger sig ha förtroende för henne).

Ordningen återställd. Eller näst intill i alla fall. Så skulle man lämpligen kunna sammanfatta Expressen/SIFOs mätning av väljarkårens förtroende för våra partiledare i augusti 2020. S-ledaren och statsministern Stefan Löfven noteras således för ett rätt anmärkningsvärt tapp om 8 procentenheter – från 47 procent i juni till 39 som tycker att han inger ganska stort eller stort förtroende i augusti. https://www.expressen.se/nyheter/fortroendet-rasar-for-lofven-och-regeringen/

39 procent tycker dock denna bloggare är på tok för högt för att gälla Sveriges troligen mest inkompetente regeringschef någonsin. Även om socialdemokraten Rickard Sandler (1925-26) samt liberalerna C. G. Ekman (1926-26, 1930-32) och Ola Ullsten (1979-82) inte heller precis var några höjdare. Löfvens tapp är det enda resultatet i den aktuella mätningen som är statistiskt säkerställt.

Toivo Sjörén, opinionschef på SIFO, förklarar Löfvens minskande förtroende på följande sätt: ”Den positiva coronaeffekten är avtagande.” Det är säkert så att regeringen, i mångas ögon, ridit ut coronastormen på ett någorlunda positivt sätt utan att tillgripa drakoniska nedstängningar eller tvång av skilda slag. Jag måste erkänna att även jag uppskattar detta, även om jag naturligtvis är medveten om att den kinesiska smittan långt ifrån är utrotad.

Ännu märkligare än att närmare 40 procent gillar Löfven är i mitt tycke att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt sägs åtnjuta 38 procents förtroende. Detta för en partiledare vars parti – som hämtar sina rötter i den gamla sovjetkommunismen – i senaste opinionsmätningen (Aftonbladet/Demoskop) endast lyckades skrapa ihop 6,8 procent. Man kan sannerligen undra på vad sätt Sjöstedts avisera avflyttning till Vietnam i slutet på oktober kommer att påverka Vs väljarstöd.

Förutom Löfvens störtdykning i förtroendeligan är det inte särskilt mycket som har hänt sedan den närmast föregående mätningen i juni. Värt att notera i marginalen är emellertid, att den enda partiledare som de facto noteras för en förtroendeökning är Liberalernas Nyamko Sabuni, låt vara att hon fortsätter att dväljas i förtroendeligans absoluta bottenskikt; 8 procent är en ökning med 1 procentenhet.

Stefan Löfven tappar stort i förtroendeligan. Bilden illustrerar en av de troliga anledningarna härtill. Teckning: Micke Carlsson

Moderaternas Ulf Kristersson tappar 1 procentenhet och får nu 34 procent, Kristdemokraternas Ebba Busch tappar 2 procentenheter ner till 31 procent under det att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson – som i år kan fira 15 år som partiledare – tappar 1 procentenhet till 26 procent. Centerpartiets Annie Lööf skuggar med 25 procent. Inte så illa av en partiledare som varit borta sedan december 2019 på grund av en komplicerad förlossning, då hennes och makens andra barn föddes. Anders W. Jonsson har vikarierat för Lööf. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dOQ1xq/annie-loof-har-fatt-sitt-andra-barn-blir-kvar-pa-sjukhus-en-tid

I undersökningens bottenskikt återfinns, förutom Sabuni, Miljöpartiets båda så kallade språkrör tillika statsråd Isabella Lövin och Per Bolund. Något som rimmar utmärkt väl med att MP numera oftare återfinns nedanför än ovanför riksdagens fyraprocentsspärr. Att detta obalanserade extremistparti tillåts diktera Jök-regeringens politik i vissa avseenden och därmed hålla det arma svenska folket som gisslan är givetvis en skandal utan dess like!

Expressen/SIFOs förtroendemätning för augusti 2020:

Stefan Löfven (S) 39 procent (- 8)
Jonas Sjöstedt (V) 38 procent (+- 0)
Ulf Kristersson (M) 34 procent (- 1)
Ebba Busch (KD) 31 procent (- 1)
Jimmie Åkesson (SD) 26 procent (- 1)
Annie Lööf (C)  25 procent (- 2)
Isabella Lövin (MP) 9 procent (- 2)
Nyamko Sabuni (L) 8 procent (+ 1)
Per Bolund (MP) 8 procent (- 2)

KD är ett dödsmärkt parti

5 februari, 2012

 Glade och trevlige – men förbrukade – Hägglund.

Med litet distans till Kristdemokraternas (KD) riksting upplever jag mig nog kunna utforma en tämligen lidelsefri men samtidigt uppriktig betraktelse om partiet i fråga. Och jag kan tyvärr inte komma fram till någon annan slutsats än att KD är ett dödsmärkt parti.

Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag faktiskt känner förhållandevis stora sympatier för detta parti, som jag röstat på ett flertal gånger genom åren i de olika valen. KD var nämligen länge i praktiken det enda alternativet i svensk politik som tog de konservativa hjärtefrågorna om familj, äktenskap, abort och monarki – samtidigt som man var för fri företagsamhet och stod på småföretagarnas sida – på allvar.

Däremot har jag alltid tyckt att KD varit alltför otydliga och/eller mesiga när det gäller exempelvis försvar, lag och ordning, kärnkraft, bistånd, invandring och miljö. Kanske är det den vattenkammade frikyrkligheten som medfört dessa i mitt tycke beklagliga effekter.

 Det var Lewi Pethrus som skapade embryot till KD.

Det blev som väntat Göran Hägglund, född 1959, som valdes till partiordförande efter att, trots en lång och omständlig debatt, Mats Odells utmaning visat sig inte hålla ända in i kaklet. Hägglund är faktiskt partiets blott tredje ordförande sedan den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus grundat dåvarande Kristen Demokratisk Samling (KDS)1964. De tidigare partiledarna har hetat Birger Ekstedt (1921-1972) samt fenomenet Alf Svensson (född 1938).

Alf Svensson är med sina 31 år som partiledare (1973-2004) helt unik i svensk partipolitisk historia. Han fortsätter som 73-åring sin karriär som europaparlamentariker, en syssla som dock aldrig lämnar några djupare avtryck hemma i Sverige.

Det besynnerliga är att medan Alf Svensson, som alltså var partiledare i en mansålder, i alla fall aldrig för mig framstod som förbrukad och utsliten i sin roll, så håller sannolikt många med mig om att Göran Hägglund redan efter åtta år har suttit ett par år för länge på sin post. Han har helt enkelt inte en tillräckligt intressant personlighet för att fortsätta fånga väljarmajoritetens intresse.

Jag anser att Göran Hägglund är en på flera sätt utmärkt person. Han verkar vara en hygglig och trevlig prick, är säkerligen en god äkta man och familjefar, besitter en god talarförmåga och har dessutom den oskattbara egenskapen humor. Ser dessutom normalt bra och trevlig ut. Hägglund var förmodligen rätt person att efterträda Alf Svensson – men partiet borde ha insett att Hägglunds persona är alltför slätstruken för att hålla i partiledarrollen någon längre tid.

 Makarna Sonia och Alf Svensson.

Om Kristdemokraterna hade begripit sitt eget bästa hade man alltså röstat fram Mats Odell som ny partiordförande vid riksmötet i januari. Veteranen Odell är visserligen varken yngre eller särskilt mycket fräschare än Hägglund. Men för Guds skull – i det desperata läge partiet befinner sig i, med få om ens några opinionsnoteringar över fyraprocents-strecket, är man piskat att pröva något nytt eller åtminstone annat. Odell hade åtminstone inneburit några stapplande steg på väg i den riktningen.

Med Göran Hägglund vid KD-rodret under de cirka 2,5 år som återstår till nästa riksdagsval är partiet med nära nog 100-procentig säkerhet destinerat att åka ur den svenska politikens finrum. Med Mats Odell tror jag i alla fall oddsen hade varit marginellt bättre, men kanske inte heller då tillräckliga.

Det hart när enda som skulle kunna rädda KD kvar på Helgeandsholmen är om tillräckligt många konservativa väljare ur olika partier stödröstar på partiet. Den taktiken har alltid fungerat för kommunist-, nuvarande Vänsterpartiet (”kamrat fyra procent”), men det är nog mycket tveksamt om det fungerar i borgerligt sammanhang.

 Kan Ebbas muskler rädda KD?

Det finns faktiskt ytterligare, som jag ser det, en tänkbar lösning för den som uppriktigt ser till partiets bästa. Den är dock så orealistisk och radikal att den inte lär materialiseras. Om ni ändå gitter ta del av vad jag anser i frågan, så varsågoda.

Några politiska tungviktare med Alf Svensson i spetsen måste tala allvar med Göran Hägglund och få honom att dra sig tillbaka under föregivande av någon plausibel ursäkt – hälsoskäl, familjeskäl, you name it. Att ordna ett nytt både välbetalt och ståndsmässigt jobb åt en före detta partiledare och regeringsminister lär heller inte erbjuda några svårigheter.

Sedan hämtas unga, snygga och extremt representativa Ebba Busch från sin kommunalrådspost i Uppsala och axlar Hägglunds fallna mantel. Busch kommer med sina 25 år – hon fyller 11 februari, grattis! – att bli landets genom tiderna yngsta partiledare och dessutom statsråd. Kan någon föreställa sig att Ebba skulle gå hem sämre i stugorna än Göran och Mats? Nej, jag trodde heller inte det.

Varsågoda, alla hugade kristdemokrater, där har ni en tänkbar lösning på ert partis dödliga kris. Dödliga och dödliga – KD överlever troligen katastrofen att sparkas ur riksdagen och kommer att fortsätta verka i en mängd kommuner och landsting. Partiet har många duktiga politiker runt om i landet. Fast på litet sikt vet man inte så noga hur det kan gå…

Nu tycker ni möjligen att jag betonat partiledarfrågan aningen för mycket. Det kan nog äga sin riktighet. Jag anser nämligen också att mycket av partiets forna raison d´etre försvunnit. Det parti som alltmer kommit att överta ett flertal av KDs gamla hjärtefrågor är ju Sverigedemokraterna (SD).

Socialkonservativa SD har ett minst lika stort engagemang för kristendom, kärnfamilj och äktenskap som KD och är  ännu radikalare när det gäller högsta abortgräns (12 veckor mot 18 för KD). SD uppfattas även överlag som betydligt mindre mesigt än KD.

 Socialkonservativa SD har övertagit KDs gamla roll.

Så det mesta talar för att KD åker ur riksdagen 2014 vare sig det sker ett partiledarbyte eller ej. Men för ert eget partis skull, kära KDare, borde ni göra ett tappert försök att undvika katastrofen. Att köra på i samma gamla hjulspår med Hägglund borde inte vara ett alternativ.