Ring ut Malmsjö – ring Falkman in!

Hur länge skall Jan Malmsjö få fortsätta mörda Tennysons dikt ”Nyårsklockan” – ibland kallad ”Nyårsklockorna” – år efter år?

Frågan inställer sig efter den åldrande Malmsjös skrikande, gestikulerande och hoppande i snöstormen på Skansen kring tolvslaget 2010/2011. Jag tänker då inte i första hand på aktörens egenmäktiga förändring av bland annat ”diktens gatularm” till ”det meningslösa gatuvåldet”, en ändring som nog kan försvaras och som jag tror till och med översättaren Edvard Fredin skulle ha välkomnat.

 Edvard Fredin (1857-89).

I stället tänker jag mest på Malmsjös poserande egocentricitet och pajasaktiga framträdande som på intet sätt gör den värdiga dikten rättvisa. Det brukar ibland talas om att Fredins översättning skulle vara ett pekoral och att det därför skulle vara befogat att tolka den så att säga tongue in cheek (med glimten i ögat). Jag håller inte alls med om detta.

Nils Edvard Fredin föddes i Stockholm 1857 och dog i Södertälje redan 1889. Även om hans berömmelse är helt avhängig översättningen av Lord Alfred Tennysons ”Ring Out Wild Bells” var han även i övrigt på sin tid en skicklig och uppmärksammad diktare, journalist, översättare och samhällsdebattör av det radikalare slaget. Han ville se en reformering och modernisering av 1800-talets stelnade samhälle.

Edvard Fredin begåvades 1888, således ett år före sin förtidiga bortgång i en ”bröstsjukdom”, med Svenska Akademiens stora pris. Den svenska översättningen av Lord Tennysons dikt kom i tryck första gången 1884 och återfinns i samlingen Skilda stämmor. Fredin har även svarat för den svenska översättningen av den franska revolutionssången ”Marseljäsen”, som bekant dagens franska nationalsång.

 Alfred Tennyson (1809-92).

Fredin själv har ett icke obetydligt finger med i spelet som ledde till den spektakulära populariseringen av den egna diktöversättningen. Han var nämligen nära vän med skådespelerskan Anna de Wahl, som medverkade till att hennes son Anders de Wahl år 1895 deklamerade ”Nyårsklockan” på Vargberget på Skansen första gången. Det var inledningen på en tradition som skulle vara i 62 år.

Efter att ha legat i träda några år togs traditionen ånyo upp 1977, då den legendariske skådespelaren Georg Rydeberg – en oäkta son till spjutkastaren och flerfaldige OS-guldvinnaren Eric Lemming – läste dikten från Skansen i direktsänd TV. (Jag har ett personligt minne av Rydeberg: då jag firade min 30-årsdag på Östermalmskällaren i Stockholm 1981 var Rydeberg en av restauranggästerna).

Efter Rydebergs död fördes stafetten vidare av i tur och ordning Jarl Kulle (1983-96), Margareta Krook (1997-2000) och Jan Malmsjö (2001 och framåt). Samtliga uppläsare från och med Rydeberg har stoppats i sin diktläsning endast av döden. Jag hoppas personligen att den traditionen får ett slut och att Malmsjö låter yngre och friskare krafter ta över från och med nästa nyårsafton.

 Anders de Wahl som Hamlet.

Den perfekte efteträdaren vore i så fall Carl Johan ”Loa” Falkman, en av vår tids största svenska artister som behärskar såväl operasång som skådespeleri. Falkmans malmfyllda, ljusa baryton och personliga pondus skulle garantera att traditionen med ”Nyårsklockan”” lever vidare.

Jag skulle  i sådant fall önska att Falkman läser hela dikten och inte, såsom nu sker, utelämnar fjärde och sista verserna. Speciellt den avslutande versen förtjänar återges:

Ring in den tid då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.

I det engelskspråkiga originalet:

Ring in the valiant man and free
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.

Studera gärna de svenska respektive engelska varianterna i sin helhet här:

http://popularpoesi.blogspot.com/2008/12/alfred-tennysons-nyrsklockan.html