Svenska artister (XXXI): Edvard Persson

En inte så liten gåsapåg från Skåne…https://www.youtube.com/watch?v=KAfoNpaL4_w

Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.

Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning

Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109

Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09  verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.

Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.

Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.

1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.

Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.

Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.

Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168

En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.

Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html

Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.

Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs

Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.

Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8

Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.

1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.

Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.

Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.

Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:

Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.

Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm

Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.

I år är det jämnt 60 år sedan Edvard Persson avled, aktiv in i det sista trots tidvis nedgörande recensioner och vacklande hälsa. Slutomdömet får Persson-biografen Pontus Brandstedt (Jakten på Edvard 2013) stå för: ”Aldrig kommer vi att få en artist med så publik förankring under så lång tid och i så många filmer igen.” http://www.adlibris.com/se/bok/jakten-pa-edvard-om-edvard-persson-filmerna-och-de-som-var-med-nar-det-b-9789173315562

Fotnot: 1967 gav Östen Warnerbring ut albumet ”Östen sjunger Edvard Persson” och 1982 kom Peps Persson med ”Persson sjunger Persson”.

Svenska artister (XIII): Ernst Rolf

Nordens elegante revykung Ernst Rolf.

Julaftonen 1932 inträffade ett sällsamt drama i anslutning till bryggan vid Mölna gård på södra Lidingön utanför Stockholm. Revykungen Ernst Rolf hade vid femtiden på eftermiddagen anlänt i en droskbil till gården, där han tidigare bott några somrar.

Rolf hade enligt ett ögonvittne som bodde på gården betett sig aningen underligt – gått omkring av och an och pratat för sig själv. Därefter gick han ut på bryggan och satte sig på en pållare. Så reste han sig plötsligt och hoppade ner i vattnet. Han hade varit högst en minut i det kalla vattnet, ropat på hjälp och tagit några simtag i riktning mot bryggan. Han fick hjälp av trädgårdsmästaren att kravla sig upp på bryggan.

Ernst Rolf hade troligen kunnat undkomma med livet i behåll från sitt misslyckade självmordsförsök om han tagits om hand omedelbart och körts till sjukhus. Nu blev det inte så. Om det som följde närmast efter det att Rolf tagit sig upp på bryggan står följande att läsa i Ny svensk historia: Gustaf V och hans tid 1928-1938. En bokfilm av Erik Lindorm (Wahlström & Widstrand 1940):

Rolfs stora hund – det var en Grand Danois – hade därunder stått stilla och sett på, men när hans husbonde väl var uppe på bryggan och sjunkit ihop där hade han ställt sig över Rolfs kropp och hindrat räddaren att närma sig. Hunden visade tänderna och var tydligen beredd att gå till anfall. Först sedan man anskaffat långa störar kunde man driva honom åt sidan. Därunder hade en halvtimme förflutit, och det troliga är väl att det var under denna halvtimme på bryggan Rolf ådrog sig sin lunginflammation, varvid man dock också får ta i betraktande att kraftiga veronaldoser kunna påskynda lunginflammationen. Det är nämligen nu bevisat att Rolf innan  han hoppade i vattnet förtärt åtskilligt veronal.

Sedan hunden motats bort fördes den svenske revycharmören i ilfart till Serafimerlasarettet i Stockholm, men med de medel läkarvetenskapen då förfogade över stod hans liv icke att rädda. Rolf avled således vid tolvtiden på natten mellan juldagen och annandagen 1932. Hans stoft jordfästes i Engelbrektskyrkan den 1 januari 1933.

Jordfästningen förrättades av komminister August Lindh under det att tonsättaren Oscar Lindberg på orgel framförde Beethovens sorgmarsch. Hovsångare David Stockman sjöng, passande nog, ”O, Herre, jeg er meget traet” av Melartin. Därpå kördes kistan från kyrkan till krematoriet på en öppen katafalkvagn framför vilken en trettiomannaorkester paraderade. Det har beräknats att omkring 60 000 människor följde den älskade underhållaren till den så kallade sista vilan på Norra begravningsplatsen.

Ernst Rolf var vid sitt frånfälle deprimerad till följd av såväl ekonomiska som äktenskapliga problem: han var jagad av långivare och den älskade (tredje) hustrun Tutta Rolf  hade förklarat att hon inte orkade med maken längre. Bara ett par dagar före sin död – dagen före julafton – hade Ernst Rolf spelat in en nyårshälsning, där han såg tillbaka på det gamla och framåt mot det nya året 1933 som han alltså aldrig fick uppleva:

http://www.youtube.com/watch?v=8RAJtqXmRrw

Sagan om Nordens revykung Ernst Rolf började den 20 januari 1891 då han föddes som Ernst Ragnar Rolf Johansson som ett av tre syskon på den lilla gården Elsborg nära Falu koppargruva. Fadern var skräddare. Unge Ernsts musikaliska begåvning upptäcktes tidigt, och han uppträdde i tidiga barnaår tillsammans med den äldre pianospelande brodern Birger på IOGT.

Loppis på Elsborg (Ernst Rolf-gården).

När han 1906 började arbetade på postorderfirman Åhlén & Holm i Insjön blev han bekant med den revyaktive föreståndaren Ragnar Åkerblom. Johansson och Åkerblom började snart uppträda som bondkomikerduon Hammarlund & Schröder.

Redan 1907 slutade den blivande revykungen på postorderfirman och tog sig artistnamnet Ernst Rolf. Han uppträdde som skådespelare och vissångare och visade sig vara en hejare på att till texterna plocka upp melodier som folk kom ihåg. Det är därför ingen tillfällighet att sånger såsom ”Mitt svärmeri är alltså här”, ”De´ä´grabben med chokla´i”, ”Ju mer vi är tillsammans”, ”Jag är ute när gumman min är inne” och icke minst ”Bättre och bättre dag för dag” fortfarande är högst gångbara när det vankas allsång. För texterna svarade låtskrivarsignaturer som Gösta Stevens, Dix Dennie, Herr Dardanell och Berco.

”Jag är ute när gumman min är inne”:

http://www.youtube.com/watch?v=rKuL1p6Qc4E

”Bättre och bättre dag för dag”:

http://www.youtube.com/watch?v=jNzhVwWoqGA

”Åh, i morgon kväll” samt ”Mitt svärmeri är alltså här” (med tal av Uno Myggan Ericson):

http://www.youtube.com/watch?v=WlYAQN54g_Y

Ernst Rolf begick sin skivdebut 1910 med tre titlar på bolaget Gramophone, en föregångare till His Master´s Voice (Husbondens röst). Han skulle bli otroligt produktiv genom åren och gjorde sammanlagt 851 skivinspelningar. Under senare år gjordes alla dessa på skivbolaget Odeon. Revykung kunde Rolf börja titulera sig efter revyn Lyckolandet som uruppfördes på Oscarsteatern i Stockholm 1 januari 1924. Enligt den välvilliga kritiken var detta en för Sverige helt ny teaterform som kombinerade kabaréteater med amerikanskt showande.

Under återstoden av Rolfs tragiskt korta revy- och levnadsbana kom Leve kvinnan (1925), Rolf-Revyn (1927), Rolfs Jubileumsrevy (1927-28), Rolfs Revy 1930 (1930), Rolfs Revy av Karl Gerhard (1931) samt Rolfsexpressen ut i det blå (1932). Fenixkabarén hade kommit redan 1917 och Kvinnan du gav mig 1920.

Ernst och Tutta Rolf i Hollywood 1930.

För Rolfsexpressen lät Rolf göra följande reklamfilm som visades i biosalongerna där bland andra artister märks den något överviktige Skåne-sångaren och aktören Edvard Persson:

http://www.youtube.com/watch?v=5XdeqkHVwdA

Rolfs filmer kan räknas på ena handens fingrar: Åh, i morron kväll (1919), Styrman Karlssons flammor (1925), Hans livs match (1932) och Rolfexpressen (1932).

Ernst Rolf var alltså gift tre gånger:

1916-23 med norskan Margit Strugstad (1881-1955). Barn: Sven-Erik Rolf (1917-88), Aniti Rolf (född 1919). Aktören Sven-Erik Rolf deltog i Andra världskriget på Tysklands sida i Waffen-SS och medverkade i tyska propagandasändningar i radion. Margit Strugstad var norsk generalsdotter.

1924-27 med konstnärinnan och kostymdesignern Margareta (Gueye) Rolf, född Wetterstrand (1902-73). Paret fick sonen Lars Rolf (1923-2001), som blev konstnär.

Oscarsbelönade filmredigerarenTom Rolf.

1930-32 med den norskfödda skådespelerskan och sångerskan Jenny (Tutta) Rolf, född Berntzen (1907-94). I äktenskapet föddes sonen Tommy Rolf, som föddes på nyårsafton 1931. Han skulle som Tom Rolf bli en förstklassig filmredigerare i USA med en Academy Award (Oscar) för bästa filmredigering i The Right Stuff 1983.

1985 öppnades i Falu kommun på Styraregatan 28 Ernst Rolfs barndomshem under namnet Ernst Rolf-gården. Här kan den intresserade insupa en tidstypisk miljö och beskåda en utställning med revykungens liv och gärning som tema. Kaffeservering finns.

Det kan avslutningsvis och utan någon som helst överdrift sägas att Ernst Rolf var en av Sveriges största underhållare och genuina glädjespridare genom alla tider. Som sådan har han en given plats i mitt artistgalleri. För den som vill läsa mer rekommenderas Uno Myggan Ericsons: Ernst Rolf (1968).