Är det röda Kina på väg att ta över världen?

¨

Är Kommunistkina på väg att ta över världen?

USAs och Europas politiker har fått ordentligt påskrivet av ekonomer och företagsledare för att ha varit alltför passiva när det röda Kina storsatsar för att lägga beslag på viktiga naturtillgångar i Tredje världen, enkannerligen Afrika. Mycket tyder på att dessa ansträngningar är ett led i en medveten kinesisk strävan att dominera världen. https://www.dagensps.se/investerardygnet/laskig-utveckling-kinas-strypgrepp-pa-varlden/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=ENPqT578CJ1Lpz

Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika

Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.

Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.

Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.

Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.

Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.

Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.

Vad som ytterligare talar för Kina är det faktum att västvärlden är kraftigt försvagad av de omfattande nedstängningar som hysterin inför coronaviruset medfört – samtidigt som Kina, där smittan startade för drygt ett år sedan, agerat smartare och nu tycks vara fit for fight igen. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/10/19/kinas-ekonomi-aterhamtar-sig-fran-coronakrisen-kan-bli-den-enda-storre-ekonomin

Ekvatorialguineas Nguema – galnare än Kim Jong-un?

Teodoro Obiang Nguema under ett framträdande i FNs generalförsamling.

Nordkoreas diktator Kim Jong-un brukar anses vara galningen nummer 1 bland världens diktatorer. Frågan är dock om han inte har viss konkurrens av Ekvatorialguineas 74-årige despot Teodoro Obiang Nguema, som tog över makten i detta lilla västafrikanska land 1979 sedan han först störtat och därpå låtit avrätta sin farbror.

Nguema sägs bland annat vara kannibal. Enligt en artikel av John Shammas på den brittiska sajten Mirror Online som uppdaterats den 11 september har den åldrade diktatorn, som haft makten lika länge som José Eduardo dos Santos i Angola, för vana att kalasa på sina motståndare testiklar och hjärnor i syfte att bättra på sin sexuella förmåga. http://www.mirror.co.uk/news/world-news/meet-teodoro-obiang-nguema-equatorial-8808273

Teodoro Obiang Nguema är en sadist som ibland kallas sitt lands ”chefstorterare”. Han började med att avsätta och därpå avrätta sin farbror Francisco Macias Nguema som hämnd för att denne låtit mörda hans familj. I likhet med farbrodern är Teodoro en blodbesudlad diktator som förtrycker och torterar den politiska oppositionen men är genom sin påstådda kannibalism mer depraverad än vad farbrodern någonsin var.

Ekvatorialguinea omges av Kamerun, Gabon och Biafrabukten.

Berero Moto, en landsflyktig politisk motståndare till Teodoro, yttrande följande i en intervju med spansk radio 2004:

Han har just slukat en poliskommissionär. Jag säger ”slukat” därför att kommissionären begravdes utan testiklarna och hjärnan. Han vill att jag skall återvända så att han kan äta mina testiklar.

Teodoro Obiang Nguema sägs vidare ha flått politiska opponenter levande och ätit upp deras hjärnor. Enligt en tidigare rådgivare som citeras i Mirror Online kan diktatorn besluta sig för att ta livet av folk utan att någon ställer honom till svars för detta. Han tror heller inte att han kommer till helvetet därför att han menar sig vara i ständig kontakt med Gud, som är den som ger honom hans styrka.

Enligt obekräftade uppgifter lider emellertid den 74-årige diktatorn av prostatacancer, vilket i så fall visar att inte ens Gud förmår skydda honom från allting. Naturlig efterträdare är den 46-årige sonen Teodorin Nguema Obiang som är vicepresident och ansvarar för säkerhetsfrågor och landets militära försvar.

Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder med en befolkning på 757 014 invånare (2013). Området, som gränsar till Kamerun och Gabon, kallades längre tillbaka Rio Muni och senare Spanska Guinea. Huvudstaden heter Malabo. Landets territorium omfattar förutom landarean även fem öar, varav den största heter Bioko, tidigare känt som slavdepå och handelsbas under namnet Fernando Póo efter en portugisisk handelsresande. Malabo ligger på denna ö.

Diktatorns son Teodorin Nguema Obiang, nu vicepresident, står beredd att rycka in som ”stark man” när fadern faller ifrån.

Spanjorerna tog över ön efter portugiserna 1778 varefter följde en brittisk epok då britterna ville sätta stopp för slavhandeln i Beninbukten. Sedan blev området åter spanskt tills självständigheten kunde utropas 1968. Främsta exportvaror är virke, kakao och kaffe, men Ekvatorialguinea har även Afrikas tredje största oljefyndigheter söder om Sahara. Eftersom landet är föremål för hård diktatur, grov vanskötsel och utbredd korruption har alla utländska hjälpinsatser inställts. Nämnas kan att när Sverige ändå insisterade på att skicka pengar till Nguema köpte han sportbilar till sonen för pengarna. De fåtaliga ”val” som hållits har betecknats som ”politiska farser”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvatorialguinea

I likhet med andra dysfunktionella och utfattiga afrikanska stater har även Ekvatorialguineas regim tillkännagivit sin föresats att bygga en ny huvudstad som skall heta Djibloho. Landet arrangerade 2012 Afrikanska mästerskapen i fotboll tillsammans med grannlandet Gabon.

Min slutsats är att Nguema mycket väl kan vara galnare än Kim Jong-un. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att detta inte påverkar omvärlden särskilt mycket, under det att Nordkorea faktiskt hotar världsfreden med sina kärnvapenäventyr.

Inför FN-omröstningen: Sverige smörar för diktaturerna

 Utrikesminister Margot Wallström visar in Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i de diplomatiska finrummen.

När S-MP-regeringen tillträdde efter valet den 14 september 2014 var en av dess absolut första åtgärder att ge fullt diplomatiskt erkännande åt ”Palestina” och samtidigt skänka bort 1,5 miljarder skattepengar till den icke-existerande staten.

Den rödgröna regeringen har fortsatt sluta upp bakom den så kallade Palestinska myndigheten och glatt denna genom ohemula angrepp på den judiska staten Israel, en ö av yttrandefrihet, tolerans och demokrati i en omgivning av korrupta, inkompetenta och grymma arabregimer som struntar fullständigt i sina egna medborgares väl och ve.

Detta har bland annat skett genom utrikesminister Margot Wallströms häpnadsväckande uttalanden om att israelisk polis och militär kan göra sig skyldig till ”utomrättsliga avrättningar” genom att oskadliggöra knivskärande palestinaarabiska terrorister. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Wallström och hennes närmaste omgivning har i efterhand sökt göra gällande att uttalandena om utomrättsliga avrättningar syftar på ”båda sidor” i konflikten mellan Israel och palestinaaraberna och att Sverige är ”Israels vän”, men frågan är om de ens själva tror på detta. Följden har under alla omständigheter blivit att Wallströms förlöpningar diskvalificerat Sverige från att spela någon som helst roll i en eventuell fredsprocess i Mellanöstern och dessutom renderat Wallström personligen inreseförbud till Israel.

Erkännandet av ”Palestina” – som tidigare i historien administrerats av det Romerska riket, Osmanska riket och Storbritannien men aldrig varit en självständig stat – och de efterföljande tjuvnypen mot Israel bör ses som inledningen på Sveriges lika påkostade som dubiösa kampanj för att i juni, i konkurrens med Nederländerna och Italien, väljas in som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd under 2017 och 2018. Sveriges Palestina-politik torde definitivt inte försvaga Sveriges chanser med tanke på FNs notoriska och väldokumenterade Israel-fientlighet.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/05/ban-ki-moon-fullfoljer-dag-hammarskjolds-israel-fientliga-fn-tradition/

 Statsråden Isabella Lövin, Åsa Romson, Stefan Löfven och Margot Wallström på plats utanför FN i New York.

Den aktuella kampanjen har inneburit ett synnerligen vidlyftigt resande kors och tvärs över klotet för statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström, biståndsminister Isabella Lövin och vice statsminister Åsa Romson men även avdankade aktörer som gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori, vilken rest flitigt i Latinamerika och icke minst i det gamla ideallandet Kuba där den kommunistiska Castro-regimen fortfarande har makten. Här erinrade Schori om hans och Olof Palmes Kuba-resa 1975. http://kanal10.se/bloggar/viewperspektivblog/perspektiv-bloggen/2013/09/24/pierre-schori-rapporterade-till-kgb

En favorit bland regeringens resmål är Etiopien. Tre gånger sedan kampanjen inleddes har Löfven landat i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. ”Addis har blivit som ett andra hem för mig”, sade Löfven i ett tal på Afrikanska unionens toppmöte som hölls i januari. Exemplet Etiopien, det före detta Abessinien, på Afrikas horn visar att det är viktigt att hålla afrikanska diktaturstater med usel respekt för mänskliga rättigheter på gott humör. På kontinenten är det 50 röster av de 129 som krävs för att kvalificera in till säkerhetsrådet som står på spel.

Andra afrikanska stater med mer eller mindre dimmiga begrepp om demokrati och frihet som statsministern eller utrikesministern besökt under kampanjen är Mocambique, Egypten, Sydafrika och Kenya. Eftersom det inte spelar någon roll hur stora länderna är – även lilleputtstaterna har, i likhet med stormakter som USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike, en röst – har regeringen även lagt in besök i diminutiva östater av typ Saint Lucia, Tonga, Fiji och Kiribati.

 Stefan Löfven i sitt ”andra hem”, Etiopiens huvudstad Addis Abeba där han hälsade på i Volvos yrkesskola.

Nyligen besökte Stefan Löfven det gigantiska Indien i syfte att sälja JAS Gripen-plan till premiärminister Narendra Modi. Det hektiska resandet hade tydligen gjort statsministern yr i mössan, eftersom han i ett tal dabbade sig rejält genom att referera till Indien som ”Kina”…   http://www.sydsvenskan.se/sverige/regeringen-pa-global-rostjakt/

Att en regering som har överhängande problem på hemmaplan jagar internationell prestige är en klassisk strategi. ”Det är lite som att söka ett OS, där stora pengar, mutor och aggressiv kohandel ingår”, skrev Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet den 21 november 2014 då regeringen Löfven precis inlett sin FN-kampanj. http://www.svd.se/hogt-pris-for-plats-i-sakerhetsradet–i-pengar-och-risk-for-svenska-liv   

Att Sverige har gamla och tämligen stolta traditioner när det gäller Förenta nationerna är naturligtvis inte till nackdel för de ihärdiga svenska strävandena att vika en plats åt sig i säkerhetsrådet 2017-2018. Dag Hammarskjöld var som alla vet 1952-61 organisationens andre generalsekreterare efter norrmannen Trygve Lie, och 2012 utsåg generalsekreterare Ban Ki-moon den tidigare svenske utrikesministern Jan Eliasson till biträdande generalsekreterare, den högsta FN-post en svensk haft sedan Hammarskjölds dagar. http://usapol.blogspot.com/2012/03/jan-eliasson-blir-bitradande-fn_04.html

Vidare har Sverige under åtskilliga år varit FNs sjätte största bidragsgivare samt är fjärde störst vad avser bistånd till andra länder i reda pengar räknat. Sammanlagt har omkring 80 000 svenskar tjänstgjort i Utlandsstyrkan, och av dessa har ett 80-tal avlidit ínom ramen för tjänstgöringen; då räknas även dödsfall av så kallade naturliga orsaker – endast sju har fallit offer under strid.

 Svensk FN-soldat på post i Elizabethville i den kongolesiska utbrytarstaten Katanga.

Farligast var det under Kongo-krisen i början av 1960-talet, som skördade 19 svenska liv.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=4113954 Bland de svenska dödsoffren inkluderas inte FN-medlaren Folke Bernadotte, som mördades i Jerusalem 1948, eller Dag Hammarskjöld vilken omkom i en flygolycka 1961. En lista över alla svenska FN-offer finns här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_avlidna_i_utlandsstyrkans_tj%C3%A4nst

På sistone har Sverige därtill skickat trupp under FN-flagg till det kaotiska och farliga Mali till en kostnad av 700 miljoner kronor över två år.

Frågan är varför Sverige fäster så stor vikt vid FN. Organisationen har ju inte precis rosat marknaden och förmådde inte stoppa folkmord och etniska rensningar i Rwanda och det forna Jugoslavien på 1990-talet. Under senare år har FN-soldater under tjänsteutövning i Afrika gjort sig skyldiga till brutala våldtäkter mot kvinnor såväl som barn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6236183

Svaret torde bestå dels i att vi svenskar som regel har en överdriven tilltro till organisationens möjligheter att åstadkomma konkreta och varaktiga resultat på världsscenen, dels att det politiska etablissemanget med socialdemokratin i spetsen anser att Sverige har en plikt att vara världssamvete med den självpåtagna uppgiften att tala om för andra länder hur saker och ting egentligen förhåller sig, något som med fördel kan göras i FN-sammanhang.

Andra faktorer kan också spela in. Jenny Nordberg framhåller:

För många ivriga UD-medarbetare för en närvaro också med sig löftet om några av livets största ögonblick och förekomma bland spelarna med allra högst svansföring, som franska och brittiska diplomater. Det är som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen – härligt, men ytterst oklart om det verkligen innebär att man blir en världsstjärna.  

 Gamle KGB-medarbetaren och Castro-beundraren Pierre Schori har bland annat skickats till Kuba.

Vad som kan ligga Sverige i fatet som kandidatland till säkerhetsrådet är ryktet om att de nordiska länderna i gemen har en fallenhet för att skriva andra länder på nästan hur de tycker att världen bör se ut. Detta lär ha varit det som fick Finland på fall i en tidigare tävlan att komma med i säkerhetsrådet som Australien vann – bland annat genom att trefaldiga biståndet till Afrika i syfte att säkra så många röster som möjligt från denna kontinent.

Det finns som framgår ovan således en del som talar för Sverige i matchen mot Nederländerna och Italien. Det finns emellertid även det som ligger oss i fatet, såsom förkärleken att vilja agera världssamvete. Sverige har även fått FN-kritik för att brista i respekten för mänskliga rättigheter och för att inte ha gjort tillräckligt mot rasism. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fn-riktar-skarp-kritik-mot-sverige

FNs råd för mänskliga rättigheter har anklagat Sverige för att inte ta itu med våld och förföljelse mot grupper som exempelvis judar, muslimer och romer. Även samerna har tagits upp i detta sammanhang. Yttermera har FN-organet riktat kritik mot polisvåld som inte beivras samt att Sverige inte gjort tillräckligt för att skydda kvinnor i våldsamma relationer. En kritik som rimligen måste svida i skinnet på den politiskt korrekta eliten.

När svenska företrädare sökt belysa brist på mänskliga rättigheter utomlands har det ibland blivit minst sagt oönskade resultat. Så retade utrikesminister Wallström gallfeber på regimen i Saudiarbien, när hon kritiserade det saudiska rättsväsendet för att vara ”medeltida” sedan den regimkritiske bloggaren Raif Badawi dömts till tio års fängelse och 1000 (!) piskrapp för att ha smädat islam. När Wallström försökte lugna saudierna genom att påstå att kritiken ”inte har något med islam att göra” lugnade de omsider ner sig. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6292&artikel=6121801

Uppenbarligen insåg inte utrikesministern att sharialagstiftningen, som domen mot Badawi var ett resultat av, har så mycket med islam att göra som kan begäras. Sharia, som bygger på 350 verser i Koranen och andra islamska urkunder, anses av rättrogna muslimer vara av gudomlig art och utgör i själva verket grunden för politisk islam. För övrigt framstår medeltida rättsskipning som förhållandevis upplyst om man jämför med sharias halshuggande, stenande, stympande och piskande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharia

Manifestation för den i Saudiarabien shariadömde bloggaren Raif Badawi i Kanadas huvudstad Ottawa.

Wallströms kritik och mer eller mindre taffliga försök att blidka Saudiarabien – där hon bland annat tvingade kung Carl XVI Gustaf att skriva ett ursäktande brev till sin saudiske motsvarighet – var inte särskilt effektiv, eftersom Sverige blev föremål för kritik från i princip hela arabvärlden. Så småningom bedarrade stormen, bland annat sedan regeringen försett den muslimska kommuniteten här hemma med frikostiga bidrag.

Jag vet inte hur man skall tolka det faktum att endast Tunisien av muslimskt styrda länder finns med på den svenska regeringens reseagenda, eljest borde man tycka att just arabvärlden vore en lämplig målgrupp i FN-kampanjandet. Kanske finns en rädsla för att Wallström åter skall trampa i klaveret och slutgiltigt sänka FN-kandidaturen.

Den rödgröna regeringen brukar berömma sig av att vara ”världens första feministiska regering” som givetvis då också för en feministisk utrikespolitik. Det finns emellertid all anledning att ifrågasätta dessa anspråk mot bakgrund av en del av de realpolitiska prioriteringar Sverige gjort.

Annika Borg påpekar således i en ledarartikel i tidningen Barometern att 159 biståndsorganisationer, bland dessa den välrenommerade Läkare utan gränser, i ett öppet brev till regeringen Löfven protesterar mot att regeringen dragit ner biståndet till den Globala fonden med 300 miljoner kronor i sin strävan att klara statens hårt ansträngda finanser. Att bedriva en massinvandringspolitik av svängdörrskaraktär av det slag Sverige gjort under så många år kostar på, sedan hjälper det inte hur många gånger det förklarats att ”invandring berikar”.

Annika Borg påpekar i sin ledartext att de indragningar ”världens första feministiska regering” nu gör drabbar just kvinnor hårdast:

Utdelningen av myggnät , test för och behandling av tuberkulos och livräddande hiv-behandling för de allra fattigaste, har således genom några penndrag dragits tillbaka av den svenska regeringen. Detta är sjukdomar som drabbar flickor och kvinnor värst, skriver organisationerna.

I stället, menar Borg, gör S-MP-regeringen ”ökade avräkningar för flyktingkostnader”. Den politik regeringen bedriver är enligt Borg ”patriarkal” snarare än feministisk, något som understryks genom de horder av män som väller in i landet. http://www.barometern.se/ledare/patriarkal-politik/

 Militant västsaharisk självständighetsdemonstration. Inför FN-omröstningen i juni vågar Sverige inte stå fast vid sitt löfte att erkänna Västsahara, utan väljer att gå ockupationsmakten Marocko till mötes. 

Sverige har under sina ansträngningar i syfte att säkra den åtråvärda platsen i FNs säkerhetsråd gjort det mesta för att hålla några av världens mest motbjudande diktaturstater på gott humör. Länder såsom Centralafrikanska republiken, Ekvatorialguinea och Saudiarabien, vilka finns med på en inofficiell lista omfattande 28 stater som uppges finnas på Utrikesdepartementet i Stockholm och som bedömts särskilt viktiga för Sveriges FN-kampanj.

Dessa och en hel del andra stater som Löfven och Wallström krälat i stoftet inför tillhör enligt organisationen Freedom House världens värsta diktaturer, och risken är uppenbar att ”världssamvetet” Sverige i sin kampanj för att få över sådana slaktarstater på sin sida väljer att se igenom fingrarna med deras avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att den svenska regeringen inte är främmande för att göra eftergifter av detta slag framgår av kovändningen i Västsahara-frågan: efter att tidigare ha lovat erkänna det av Marocko ockuperade Västsahara har Sverige nu gjort en kovändning och meddelat, att något sådant erkännande inte är aktuellt. http://www.vastsahara.net/

Inför prospektet att tilldelas en plats i FNs säkerhetsråd får tidigare utfästelser ge vika.   

 

 

Hög tid att regeringen börjar göra listor på länder!

 Karin Enström tvingades till ”pudel”.

Det har väl inte undgått någon att försvarsminister Karin Enström (M) haft svårigheter med de politiskt grundläggande begreppen ”demokrati” respektive ”diktatur”.

Det var i en intervju med Sveriges radios Ekot som Enström ogärna ville kalla den muslimskt styrda diktaturen Saudiarabien för just diktatur. ”Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati”, menade Enström. Kritik följde från olika håll.

Utrikesminister Carl Bildt sökte dra sitt strå till stacken genom att twittra om att ”Jag brukar beskriva Saudiarabien som en absolut monarki.” Ett yttrande som väl var ungefär lika tandlöst som Enströms eget. Bildt kallade nyligen, givetvis helt korrekt, Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko för en ”buse”.

 Lukasjenko: ”buse” enligt Carl Bildt.

Det bjuder uppenbarligen den fullfjädrade maktspelaren Bildt emot att kalla företrädare för det saudiska kungahuset, vilka styr sitt land med järnhand enligt den extrema muslimska varianten wahhabismen, för ”busar”. Samme Bildt menade för en tid sedan på twitter att demokratin var säkrad i Egypten genom valet av den islamistiske Mohammad Mursi till ny president.

Karin Enström återkom senare med något som liknade en så kallad pudel. Bland annat skrev hon:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Min egen enkla åsikt är att det nog är hög tid för alliansregeringen att börja göra det som försvarsministern hävdar att man inte gör. Det vill säga dels göra listor på länder, dels dela in världens nationer i just demokratier och diktaturer. Det krävs desslikes inget större mått av researcharbete härför – jobbet är redan gjort och den organisation som gjort det heter Freedom House. Enligt organisationen är 88 av FNs 192 medlemsländer fria, 57 delvis fria och 47 ofria.

Kartan nedan sammanfattar läget:

Länder vilka, enligt Freedom House, är fria, delvis fria eller ofria.

Freedom Houses affärsidé är att lista världens länder enligt de grader av politisk frihet och medborgerliga rättigheter som existerar i respektive land. Enligt dessa båda kriterier – på engelska political freedom respektive civil liberties – poängsätts varje land enligt en skala från 1 – 7. Friaste landet får 1 och ofriaste 7. När det gäller Saudiarabien får denna ”absoluta monarki”, som styrs strikt enligt wahhabismens tolkningar av shariahlagen, poängen 7 i båda avseenden. Värst i klassen, med andra ord.

Försvarsminister Enström hade sluppit alla tolkningsproblem om hon tagit del av Freedom Houses uppgifter innan hon gjorde sitt dubiösa uttalande. Saudiarabien tillhör självfallet de länder som finns med i Freedom Houses senaste rapport om läget för de politiska friheterna och medborgerliga rättigheterna i de allra värsta länderna. Andra länder på denna blodbesudlade lista är exempelvis Vitryssland, Burma, Tchad, Nordkorea, Ekvatorialguinea, Kina, Eritrea, Laos, Libyen, Somalia och Sudan.

 Avrättning i Saudiarabien.

I några av nämnda länder har situationen förbättrats något under senare tid. Dit hör Burma och Libyen. Vårt aktuella exempel Saudiarabien kan dock inte räknas dit. Här är kvinnor alltjämt omyndigförklarade och får i princip inte göra någonting alls utan godkännande av en närstående man. Tjuvar döms till stympning och äktenskapsbrytare stenas. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkt kan dömas till hundratals piskrapp. Homosexuella riskerar dödsstraff.

Problemet är att Saudiarabien, förutom att vara en av världens hårdaste diktaturer och mest kvinnoförtryckande länder, även räknas som ett av de rikaste tack vare oljan. Sverige har under en lång följd av år bedrivit en omfattande handel med Saudiarabien icke minst inom det militära området. Det är i real- och handelspolitiskt avseende inte lika lätt att brännmärka ett sådant land som att kalla det isolerade Nordkorea för en ”skurkstat” eller stämpla den bisarre Lukasjenko i Vitryssland som ”buse”.

Jag kan ha en viss förståelse för realpolitiska överväganden. Trots allt gäller det i någon mån att ”gilla läget”. Om någon frågar var regeringen står i fråga om ett visst land duger det dock inte att sväva på målet som Karin Enström gjorde. Då måste det vara klarspråk som gäller. Vad hon kunde/borde ha sagt är följande: ”Självfallet anser den svenska regeringen att Saudiarabien är en diktatur. Därom kan inte några tvivel råda. Som världen ser ut i dag är vi emellertid tvungna att göra affärer också med sådana.”