Ett stycke Bellman…

http://www.youtube.com/watch?v=m0jwCyudYfA

Nu önskar jag god natt med ett stycke Bellman: ”Så lunka vi så småningom” (Fredmans sång numro 21) med den oefterhärmlige Fred Åkerström.

När jag läste om Carl Michael Bellman (1740-95) i gymnasiets litteraturundervisning fick jag av vår eminente lärare tillika klassföreståndare Lars Forner lära mig, att skalden företrädesvis skrev om ”livsyra i dödens närhet”. Det är en formulering som etsat sig kvar i minnet. 1700-talets svenskar levde ju ofta i dödens närhet.

Var det inte pest, kolera, syfilis eller vattusot som stod beredda att rycka dig in i dödens käftar så kunde vara krig, eldsvåda eller lunginflammation. Tillvaron var skör så det förslog och inte särskilt många dog av hög ålder. Men det gällde att inte låta sig förlamas av dödsskräck, och då var det mer eller mindre – oftast det senare – ädla drycker som stod nära till hands: höj armen i vinkel, här vankas det finkel!

Eric och Madde på Bellevue. Foto: Tommy Hansson

Ja, den fräna finkeldoften låg i breda sjok över dåtidens krogar och smaken var säkerligen inte bättre: fan smakar det men full blir man, som vi brukade säga när jag låg i den så kallade lumpen.

Bellman själv, en gång kungagunstling ordentligt uppe i smöret, slutade sina dagar utfattig och i svår misär. Men innan detta skedde hann han med att förgylla tillvaron för oss med en uppsjö inspirerade sånger som hållit sig väl genom åren, av vilka ”Så lunka vi…” är en jag blir barnsligt glad åt.

Hoppas ni tycker detsamma!

Tillägnas min glada och bullrande dryckes- och partibroder Eric, som själv stundom tolkar Bellman så det står härliga till!