Några intryck från en EM-guldkväll

 Östertälje station cirka 22.30 vid 753ans busskur. Rosa moln på himlen förebådar väderomslag. Foto: Tommy Hansson

I år vilar jag mig från det ansträngande och smått vansinniga Almedalen. Tar det lugnt hemma i stället. Är uppe sent (eller rättare tidigt), sover länge, löser flera korsord till frukosten. Skriver något lagom när inspirationen flödar till.

Denna tisdagskväll träffade jag några utvalda Sverige-vänner på en hotellrestaurang i Stockholm för att diskutera ett eventuellt framtida, gemensamt projekt. Givande och helt odramatiskt. Är glad över att jag lyckades läsa rätt många sidor ur Johan Lundbergs fantastiskt informativa bok Ljusets fiender (Timbro) på pendeln utan att somna, som jag alltför lätt brukar göra; den handlar om de ideologiska kopplingarna mellan islamismen och extremvänstern. Rekommenderas starkt.

På hemväg från pendeltågsstationen i Östertälje tog jag några bilder som jag hoppas i någon mån kan ge en antydan om stämningen denna kväll. Hörde på bussen hem att det var mållöst i U21-finalen mellan Sverige och Portugal, vilken var en glad överraskning för mig.

 Höglandsvägen parkeringen cirka 22.40; fullmånen anas i fjärran. Foto: Tommy Hansson

Hade nog trott portugiserna skulle vara bättre än våra gossar. Väl hemma kunde jag sedan beskåda John Guidetti och de övriga ta ett historiskt EM-guld efter avgörande på straffsparkar, där målvaktshjälten Patrik Carlgren avgjorde. Måste säga att Håkan Ericson, son till den legendariske spelaren, tränaren och pianisten Georg ”Åby” Ericson, tycks vara en rätt imponerande ledargestalt.

Tänk om vi hade haft en person med den resningen på den plats där nu en halvdebil svetsarlärling huserar…

Eljest skäms man snarast över de pinsamma PK-kommentatorer som nu påstår att den glada och fleretniska nationalism de menar att segrarelvan representerar är ett slag i ansiktet på Sverigedemokraterna. Fast så är det ju inte riktigt. Den öppna svenskhet mitt parti bekänner sig till struntar fullkomligt i hudfärg, ursprungsland och annat ovidkommande.

 Rosenbuskarna vid bänken i backen cirka 22.45. De är ovanligt frodiga i år och skymmer nästan helt myrstacken, vars invånare jag ibland brukar småprata litet med. Foto: Tommy Hansson

Vad som räknas är ödmjukhet, ihärdighet och en vilja att göra rätt för sig i det land man bor i. Som fotbollspelare, familjeförsörjare eller något annat.

Nu går jag snart och törnar in. I morgon blir det mer skrivande och fler vardagssysslor. På torsdag väntar urinvägsröntgen på sjukhuset, kul som fan.

P. S. Helt vitklädda Ebba Busch Thor (KD) var faktiskt hyggligt bra i sin Almedals-debut. Hennes uppgörelse med identitetspolitiken välfunnen. D. S.

Pia Sundhage och Nordkorea

 Sverige besegrade Nordkorea i gruppspelet i VM 2003.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article19274868.ab

Det har väckt viss uppmärksamhet att svenska damfotbollslandslagets förbundskapten, 54-åriga Pia Sundhage, sagt sig vilja bli tränare för det nordkoreanska landslaget när hennes kontrakt med Svenska fotbollförbundet löper ut 2016. Se länken till Aftonbladets Sportbladet överst.

Uttalandet kom när Sundhage intervjuades av Soran Ismail på fotbollförbundets podcast ”Heja Sverige”. Hon fick då frågan vilket lag hon helst skulle vilja träna efter sejouren med svenska damlandslaget. Sundhage, som tidigare varit tre dagar i Nordkorea och studerat det nordkoreanska damlandslagets träning, svarade bland annat så här:

Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de firar den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag.

 Ordning och reda: nordkoreanska kvinnor övar paradmarsch. Kanske något för Pia Sundhage att införa, om hon skulle bli tränare i Nordkorea?

När man läser en del nätkommentarer om Sundhages uttalande – att hon gärna skulle vilja träna Nordkoreas damlandslag – kan man tro att hon svarat för en ensidig hyllning, inte bara till den nordkoreanska damfotbollen utan också prisat landets kommunistiska politiska system. Vän av ordning konstaterar dock att så inte riktigt är fallet. Så citeras hon till exempel: ”Alltså, det finns många omständigheter att ta hänsyn till för om det skulle bli ett ja eller nej.”

Det många kommentatorer hakat upp sig på är, icke oväntat, det faktum att Pia Sundhage är troende kommunist och sympatiserar med Kommunistiska partiet (KP), före detta KPLM (r). Faiblessen för den nordkoreanska damfotbollen skulle tyda på ett ställningstagande för den förvisso  omänskliga, nordkoreanska diktaturen.

 Pia Sundhage och Sven Wollter i ett arrangemang av Kommunistiska Partiet i april 2013.

Jag känner inte till om Pia Sundhage formellt är medlem i KP, men hon ställer gärna upp på dess evenemang vilket framgår av denna text:

http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/04/fullsatt-med-sundhage-och-wollter

Jag tycker givetvis det är djupt beklagligt att någon över huvud taget kan stödja ett parti som vill göra väpnad revolution i Sverige, avskaffa demokratin och upprätta det så kallade proletariatets diktatur. Det hör även till saken att KPs partitoppar med jämna mellanrum åker på bjudresor till det totalslutna mardrömssamhället Nordkorea och talar om för vem som orkar höra på hur fantastiskt bra allting är där när de kommer tillbaka till det eländiga, kapitalistiska Sverige..

Som övertygad demokrat varken kan eller vill jag dock hindra folk från att vara med i och/eller rösta på vilka partier de vill. Demokratin måste även omfatta omdemokratiska rörelser och partier om det skall vara något med den. Pia Sundhage får ha vilka politiska åsikter hon vill för min del.

Och när det gäller det eventuella tränarskapet för Nordkoreas landslag kan man nog påstå, att detta skulle vara en högintressant utmaning för vem som helst, kommunist eller ej. Dessutom finns ju chansen, att Pia efter ett par år i Pyongyang faktiskt kommer till insikt om att det inte är så fruktansvärt bra där som Sven Wollter och andra KP:are säger till henne att det är.

Pias välkända politiska sympatier lär i vilket fall som helst inte räknas som en nackdel av det nordkoreanska fotbollsförbundet. En helt annan fråga är förstås vad nordkoreanerna skulle tycka om att hon är öppet homosexuell.

Pia Sundhage inledde sin aktiva fotbollskarriär i IFK Ulricehamn, där hon är född. Hon har blivit svensk mästare fyra gånger med Mölndals-klubben BK Jitex under dennas storhetstid i slutet av 1970- och hela 1980-talet. Hennes största meriter som spelare var EM-guldet 1984 efter en klassisk regnfinal mot England samt ett VM-brons 1991.

 Pia Sundhage mottar FIFA-priset som årets bästa damtränare 2012.

Under perioden 2008-2012 tränade Pia Sundhage USAs damfotbollslag och förde detta till två OS-guld. 2012 belönades hon desslikes med FIFAs pris som det årets bästa damtränare. Efter guldet 2008 inbjöds hela det amerikanska guldlaget till middag i Vita huset av dåvarande presidenten George W. Bush. Pia Sundhage valde dock att utebli som en form av politisk protest – givetvis ett fruktansvärt etikettsbrott, men onekligen ett konsekvent ställningstagande utifrån Sundhages politiska åsikter.