Mina prylar (15): Swedenborgs lusthus

 Min porslinsmodell av Swedenborgs lusthus…

I min ägo finns en miniatyrmodell i porslin med färgerna gulockra, brunt och grått som föreställer det så kallade Swedenborgs lusthus.

Det tillhörde den svenske naturvetenskapsmannen och siaren/profeten Emanuel Swedenborg (1688-1772) och var beläget i anslutning till dennes malmgård, som uppfördes längst upp på Hornsgatan i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Swedenborg bodde här från 1743 och framåt under de perioder han vistades i Sverige. Han avled vid 84 års ålder i London.

Jag har köpt modellen i Swedenborgs minneskyrka vid Tegnérlunden i Stockholm. Miniatyrhuset är öppet nedtill och försett med en liten lerkopp, i vilken man kan placera ett värmeljus. Originalhuset flyttades 1896 till Skansens friluftsmuseum i Stockholm.

Intill huset växer några av den berömde svenskens älsklingsblommor såsom riddarsporre, violer, berglin samt löjtnantshjärta. I husets inre finna möbler från Swedenborgs tid samt en liten orgel som var i hans ägo. En kopia i mindre skala är placerad strax intill Swedenborgs minneskyrka. Mer om lusthuset via denna länk:

http://www.skansen.se/sv/artikel/swedenborgs-lusthus

…och kopian i mindre skala vid Swedenborgs minneskyrka. Foto: Tommy Hansson

Till Swedenborgs malmgård hörde paviljonger, en ambitiöst anlagd trädgård och alltså nämnda lusthus. Swedenborg var en högt ansedd naturvetenskapsman, uppfinnare, matematiker och mekaniker som under 1740-talet genomgick ett slags religiös väckelse som ledde till att han omprövade hela sin livshållning.

Efter ett personligt möte med Jesus Kristus började han få andliga uppenbarelser och menade sig kunna umgås med personer som avlidit och övergått till den andliga tillvaron efter döden.

Swedenborg skrev en mängd verk på latin där han framlade sina andliga och religiösa rön och iakttagelser. En av de mest kända volymerna är Himmel och helvete. Swedenborg representerade adelsståndet i den svenska ståndsriksdagen och tillhörde det konservativa och ryskfientliga hattpartiet.

Vill du veta mer om Swedenborg? Klicka då på länken här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/05/24/allt-du-behover-veta-om-swedenborg/

Poeten Hjalmar Gullberg (1898-1961) skrev 1941 en dikt om Swedenborgs lusthus varav en vers lyder så:

En mäktig forskare, en stor profet
har haft min enkla hydda till sitt hem
Härinne såg han himlars härlighet
här skapades ett nytt Jerusalem

Allt du behöver veta om Swedenborg!

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

 Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

 Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

 Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

                 

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

 Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

Väl valda ord om kärleken och dess olika aspekter

Jag har på min blogg skrivit ett antal inlägg, både på prosa och i diktform, om kärleken. Eftersom det knappast finns något viktigare ämne fortsätter jag på den vägen här. Den här gången tänkte jag återge vad andra, både kända och okända, skrivit om olika aspekter av kärleken.  Håll till godo och ta lärdom!

 Jesus Kristus: kärlekens konung.

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd./Jesus Kristus

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken, dessa tre: men störst bland dem är kärleken./Sankt Paulus

Den enda sanna gåvan är en del av dig själv./Ralph Waldo Emerson

När kärlek inte är galenskap är den inte kärlek./Pedro Calderon

När ett hjärta finner ett annat, vad betyder då ett moln mer eller mindre på himlen?/Wolf and Page

Moder Teresa.

Jag har funnit paradoxen, att om man älskar tills det gör ont, kan det inte längre finnas smärta, bara mer kärlek./Moder Teresa

Dina gärningar motiverade av kärlek kommer aldrig att gå förlorade./Sun Myung Moon

Jag älskar dig inte för det du är, utan för vad jag är när jag är med dig./Roy Croft

All kärlek, given eller returnerad, är sötma./Percy Bysshe Shelley

Gör mig odödlig med en kyss./Christopher Marlowe

Ha kärleken i ditt hjärta. Ett liv utan den är som en solfattig trädgård när blommorna är döda./Oscar Wilde

 Antoine de Saint-Exupery.

Det är bara med hjärtat man kan se på ett riktigt sätt. Det som är essentiellt är osynligt för ögat./Antoine de Saint-Exupery

Kärleken är själens skönhet./Sankt Augustinus

Människokärlek är alltså en invärtes viljeavsikt, utifrån vilken människan strävar till att göra det goda, och detta utan belöning./Emanuel Swedenborg

En vän är någon som vet allt om dig men fortfarande älskar dig./Elbert Hubbard

Det är bättre att bli hatad för något du är än att bli älskad för något du inte är./André Gide

Det spelar ingen roll vad som hänt. Vad du gjort. Vad du kommer att göra. Jag kommer alltid att älska dig. Det svär jag på./C. J. Redwine

 Johan Henric Kellgren.

Jag såg dig – och från denna dagen jag endast dig i världen ser./J. H. Kellgren

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas; det är en skörd som undan Honom bärgas./Viktor Rydberg

Kärlek är den märkliga förvirring som drabbar en person på grund av en annan person./Theodore Reik

Kärlek är stimulans för hjärtat under samtidig lokalbedövning av förståndet./Sacha Guitry

Så om du hittar någon som vill ge dig all hans kärlek, ta den till ditt hjärta och låt den inte fly./Bob Dylan

 Lord Byron.

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är./Lord Byron

Någonstans finns någon som drömmer om ditt leende./Okänd författare

Vad som gör mest ont är nog när du ger ditt allt till någon. Du finns där för dem i alla väder. Så en dag ger de bara upp om dig…Det du aldrig skulle ha gjort, det gjorde de utan all tvekan./Okänd författare

Jag önskar jag hade sparat alla tårar jag gråtit på grund av dig så jag kunde dränka dig i dem./Okänd författare

Jag önskar jag kunde återvända till den dag jag mötte dig och bara gå min väg. Ärligt talat, det skulle ha besparat mig så mycket smärta och lidande./Okänd författare

 

 

Om de oundvikliga lagercrantzarna

 David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

 Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

 Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.

Äntligen – en dröm med mening!

En del personer har tydligen förmågan att drömma så det står härliga till.

Bland dem som skrivit ”drömböcker” kan nämnas den svenske siaren Emanuel Swedenborg (1688-1772), som förde en drömdagbok som publicerades efter hans död. Många av Swedenborgs drömmar hade erotiskt innehåll och var ett resultat av den så kallade drömkrisen 1743-44, som föregick Swedenborgs övergång från naturvetenskapsman till religiös förgrundsgestalt med världsrykte.

Jag skulle aldrig kunna ge ut någon drömbok, helt enkelt därför att de flesta av mina drömmar är ett sammelsurium av helt obegripliga saker. Förliden natt hade jag en dröm som dock var fullständigt begriplig och därtill uppmuntrande.

Jag hade under natten som vanligt drömt till synes meningslösa och irrelevanta saker. Jag bad då Gud att Han skulle sända mig en dröm som på något sätt var vacker, upplyftande eller åtminstone begriplig. Jag blev bönhörd!

Jag drömde nämligen under en kort sekvens om buljong. Det stod med ens klart för mig att buljong är en utmärkt, närande dryck om man, som jag, för tillfället lider av en svår infektion. Upplevelsen visade mig att drömmar kan vara både logiska och nyttiga och att man kan få bönesvar snabbare än man tror.

Gör av detta vad ni vill. Min dröm var väl inte av sådant slag att den hade platsat i en anspråksfull drömbok, men den räckte för att jag skulle bli litet upplyft och få aningens hopp om den närmaste framtiden!

En resa till det icke-fysiska livet

En neurokirurg och hans berättelse om ett annat liv.

Att det finns ett liv i en tillvaro bortom jordelivet var människor i praktiskt taget alla äldre civilisationer övertygade om. Därom finns otaliga bevis i gamla hävder. Sedan kunde uppfattningen om hur denna tillvaro tedde sig variera från en civilisation till en annan.

De gamla egyptierna hade av lätt insedda skäl en annan uppfattning än våra vikingar. I båda dessa fall förseddes dock de döda i sina gravar/gravkammare eller i förekommande fall på gravbål med föremål som de kunde tänkas behöva i sin kommande tillvaro.

Det är först under de allra senaste århundradena det blivit vanligt att förneka en tillvaro dit man kommer efter den fysiska döden. Enligt den heliga vetenskapen kan människan reduceras till de biologiska processer som styr hennes kropp. Någon översinnlig verklighet finns inte och den som dristar sig uttrycka en tro eller övertygelse på någonting sådant avfärdas ofta som en religiös fanatiker av något slag.

Detta har givetvis inte hindrat perceptiva människor att på olika sätt redogöra för sina upplevelser i eller i anslutning till en värld bortom den fysiska verkligheten, i modern tid företrädesvis i redogörandet för så kallade nära-döden-upplevelser. Sådana berättelser har dock haft svårt att nå utanför kretsen av redan invigda i anslutning till new age-rörelsen eller olika grupperingar av religiöst troende.

Kanske blir det annorlunda nu när nära-döden-upplevelsen redogörs för av den renommerade läkaren Eben Alexander, vilken arbetat som neurokirurg i 25 år och undervisat vid det prestigefyllda Harvard-universitetet. Alexander har beskrivit sina erfarenheter i boken Proof of Heaven: A Neurosurgeon´s Journey into the Afterlife (Simon & Schuster förlag) vilken planeras utkomma den 23 oktober.

Boken har rönt stor uppmärksamhet i USA redan före sin utkomst och har bland annat lett till att doktor Alexander fått skriva en lång artikel i tidskriften Newsweek som till och med gör reklam för artikeln på sitt omslag.

 ”Himlen är verklig” skriver Newsweek på sitt omslag.

Eben Alexander hade sin omvälvande upplevelse i november 2008. Han drabbades av en ovanlig och ytterst allvarlig form av hjärnhinneinflammation vilket medförde att cortex – hjärnbarken – stängdes av. Alexander tillbringade sju dagar i koma och tillmättes små chanser att överleva. När läkarna givit upp hoppet vaknade han upp ur koman och kunde berätta om märkliga upplevelser:

Hade någon – till och med en doktor – berättat en historia som denna för mig förut, hade jag varit ganska säker på att det var inbillning eller självbedrägeri. Men det som hände mig var långt ifrån inbillning. Det var lika verkligt som något annat som inträffat i mitt liv, inklusive min bröllopsdag och mina söners födelse.

Här en länk till Newsweek-artikeln:

http://www.thedailybeast.com/newsweek/2012/10/07/proof-of-heaven-a-doctor-s-experience-with-the-afterlife.html

Under den tid han låg i koma upplevde doktor Alexander att han fördes till en plats långt bortom jorden. Här mötte han genomskinliga, skimrande varelser och träffade så småningom på en kvinna som sade till honom:

Du är älskad och uppskattad, dyrt och för alltid. Du har inget att frukta. Det finns inget som kan gå fel.

Den märkliga upplevelsen ledde till att Eben Alexander kom att i grunden ompröva och överge den materialistiska syn på tillvaron han dittills, i likhet med sina läkarkolleger, bekänt sig till. Han beslöt sig yttermera för att ägna resten av sitt liv åt att undersöka det mänskliga medvetandets sanna natur.

Och jag ska så tydligt som jag bara kan sprida budskapet till människorna och mina vetenskapskolleger om att vi är mer – mycket mer – än våra fysiska kroppar.

 Emanuel Swedenborg kartlade den andliga världen.

Doktor Alexander är möjligen den mest kvalificerade person som berättat om sina upplevelser i en icke-fysisk, andlig värld sedan den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg (1688-1772) i en lång rad digra luntor skrivna på de lärdes dåtida språk latin, med minutiös noggrannhet, redogjorde för tillståndet i ”andevärlden” eller ”änglavärlden” på 1700-talet.

Tiden får utvisa hur Alexanders berättelse om sina erfarenheter kommer att tas emot. Redan nu diskuteras de över hela USA.

Man kan naturligtvis se litet olika på livet efter detta. Jag avslutar med ett utdrag ur ett obetalbart stycke komik utfört av en viss pater Guido Sarducci:

http://www.youtube.com/watch?v=xbSZlqKxAE4

SD enligt två kulturelitister

Det tycks inte vara någon hejd på intresset för Sverigedemokraterna i samband med partiets inval i Sveriges riksdag. Redan har SVT visat en dokumentär om SDs väg till politikens finrum och ikväll visas i samma forum en film om de första hundra dagarna där. Här tänkte jag dock uppehålla mig  vid en bok som utkom strax efter valet.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford heter två lätt fylliga, medelålders damer som någon gång våren 2010  började jobba på en bok med arbetsnamnet SD och jakten på  fyra procent vilken skulle publiceras på damernas eget förlag Normal. Under resans gång gick emellertid förlaget i putten liksom det tentativa namnet – till slut kom boken att kallas Svensk, svenskare… och ges ut på Optimal förlag.

Hamrud och Qvarford ville träffa mig på en plats i Stockholm som helst skulle spegla min egen intresseinriktning. Jag valde då bysten – i boken kallad ”statyn” – av 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg på Mariatorget, inte så långt ifrån min arbetsplats på SDs kansli. Härifrån gick vi i samlad tropp till ett närbeläget café för den intervju som följde.

Under mina nu närmare 40 år som politiskt aktiv och publicist har jag blivit intervjuad ett försvarligt antal gånger och stött på alla tänkbara typer av intervjuare: otrevliga, trevliga, nonchalanta, ointresserade, neutrala,  aggressiva…you name it. Varje sverigedemokrat som undergått medieträning torde vara medveten om att det är de trevliga man skall se upp mest med. Hamrud/Qvarford tillhör just denna typ som med ett tillmötesgående sätt söker  invagga intervjuobjektet i en falsk  säkerhet.

Jag kan inte påstå att detta förhållningssätt betydde särskilt mycket för min intervjuinsats, eftersom jag var väl medveten om taktiken i fråga. Risken vid ett möte med intervjuare tillhörande denna kategori är naturligtvis att man tar trevligheten som en intäkt för sympati gentemot ens egen person eller egna åsikter, något som är ljusår från sanningen. Det visade sig att Hamrud/Qvarford var mest intresserade av att prata homosexualitet, vilket fick sin förklaring då jag kom tillbaka till partikansliet – någon upplyste mig nämligen om att de rundnätta damerna inte bara var hom0- eller bisexuella utan jämväl ett så kallat par.

Det spelade nu ingen roll för mitt sätt att svara på frågorna. Jag anser noga taget 1) att sexuell läggning är något envar får ta ansvar för; 2) att äktenskapet är förbehållet man och kvinna; och c) att homosexlobbyn har en löjligt stor makt över opinionsbildning och samhällsliv i Sverige. Det säger jag till var och en oavsett läggning om frågan kommer upp. ”Ansikte mot ansikte uttrycker han heller inte homofobiska åsikter”, skriver författarna sedan, vilket förstås stämmer – jag uttrycker inte sådana åsikter helt enkelt därför att jag inte är homofob, det vill säga hyser skräck för homosexuella.

Paret Hamrud/Qvarford.

Vad Hamrud/Qvarford är ute efter i sammanhanget – vilket den färdiga boken tydligt visar – är att i den här frågan få fram en bild av SD som ett djupt splittrat parti, där en del medlemmar besöker gayklubbar medan andra tar avstånd från homosexualitet. Det enda man enligt min mening lyckas fastslå är att det finns en viss spännvidd i partiet , och det behöver ju inte vara fel oavsett vilken fråga det gäller.

Jag kan ta avsnittet om mig  i boken (sidorna 106-116) som ett inledande exempel på författarnas sätt att skildra SD och dess företrädare. Enligt Hamrud/Qvarfords koncept är det de själva som är de normala – deras ursprungliga förlag hette ju också Normal – vilka med stora ögon och skarp blick och oftast tappert leende rör sig i de för dem förhatliga SD-kretsarna. Ofta nog påstår de sig bli ”förvånade”, ”häpna” eller ”förbluffade” över någonting. Följande stycke ur intervjun med mig är typiskt för hur de uttrycker sig boken igenom (bakgrunden var att jag talat om mitt medlemskap i Liberala Katolska Kyrkan):

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar. Och vi har sett dem i många år vandra i Prideparaden.  

Jag är naturligtvis väl medveten om att LKK, till skillnad från mig själv, ser positivt på så kallade vigslar mellan samkönade par och att det bland kyrkans tjänare finns homosexuella. Min förklaring till mitt (passiva) medlemskap, att kyrkan ger församlingsmedlemmen full frihet att tolka Bibelns ord, finns dock inte med i boken, däremot min positiva syn på kyrkans oerhört vackra mässa.

En annan taktik Hamrud och Qvarford tillämpar är en mild men konsekvent genomförd mobbing som syftar till att framställa intervjuoffret som litet mindre vetande, litet löjlig, litet kufisk. Som när man skriver om mig på följande sätt:

Tommy Hansson är en rundlagd man med vita lockar. På äldre bilder ser man att han tidigare bar ett långt skägg som påminner om vad många imamer bär…När han talar börjar han varje svar till oss med ett ”Ja. Just det”. Sedan kommer ett antal mutter innan han svarar. I text använder han ett gammaldags språkbruk…Vi vill prata om att hans andreman har problem med sitt fackföreningsmedlemskap…Men Tommy Hansson verkar inte riktigt vara insatt i vad ett fackföreningsmedlemskap innebär.

Imamskägget är från 2001.

En sakupplysning i sammanhanget är att jag varit konstant fackansluten sedan 1982. Men det är ju Hamrud/Qvarford, sanningssökarna, som vet bäst. Det är de som är de ”normala”.

Deras observationer innefattar också följande ”avslöjande” anmärkningar om nuvarande riksdagsmannen Erik Almqvist, tillika ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU):

Det är en solig vårdag. Erik Almqvist har en röd V-ringad tröja med skjorta som sticker ut baktill, smala kakifärgade byxor och vita sneakers. Huvudet är rakat, man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt…Erik Almqvist är känd för sitt intresse för sång. Han var en av de sverigedemokrater som sjöng allsång när SR-radioprogrammet Kaliber gjorde ett undersökande reportage på en konferensresa till Tallinn.

Om Linus Bylund, numera Jimmie Åkessons pressekreterare:

Bylund är ofta drastisk i sitt språkbruk och han använder yviga referenser. Han ser ordentlig ut i sin grå kavaj som spänner över musklerna. Hans blonda, rödlätta hår är kort och välansat och han har ett litet skägg. Vi är inte säkra på hur det skulle vara att tala med honom över ett fikabord eftersom han så ofta far ut i hårda ord via Internet. När vi träffas är han precis som de flesta andra SD:are en trevlig person. Men Linus Bylund verkar ha svårt att förstå att andra inte tänker som han gör.

Men ibland brister det för författarna. Då förmår de inte längre upprätthålla sin tillkämpat ironiska, halvtrevliga jargong utan tar till det grövre artilleriet. Som när man rätt och slätt hävdar att SDs partiledare far med osanning: ”Jimmie ljuger”, detta apropå SVT-programmet ”Debatt” där också debattledaren Belinda Olsson får sig en känga för att hon går på Jimmie Åkessons förmenta lögner. Jag behöver knappast tillägga att bevisföringen är vacklande.

Ibland vill verkligheten inte riktigt passa in i Hamrud/Qvarfords på förhand ihopsnickrade ramar. På ett flertal ställen i boken inskärper man exempelvis att Dansk Folkeparti (DF), som är något av en förebild för Sverigedemokraterna, inte skulle vilja ha något med SD att göra. Pinsamt nog beslutar sig emellertid DFs partiledare Pia Kjaersgaard i slutet av valrörelsen för att delta i ett möte tillsammans med Jimmie Åkesson i skånska Höganäs. När Pia meddelar detta på sin blogg skriver Hamrud/Qvarford, uppenbart osant: ”Vi blir inte särskilt förvånade.”

Pia och Jimmie.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford hade utan tvivel föredragit att SD inte hade kommit in i riksdagen. Då hade deras avmätt ironiska och mobbande stil kommit mer till sin rätt: kufarna och galningarna klarade inte av att komma in i riksdagen. Nu blev det ju inte så. Det hindrar  inte att de lågmälda elakheterna står som spön i backen i det avslutande kapitlet ”Den underbara natten.” Till råga på allt förklaras lokalen för valvakan vara slående lik kansliet i ”Bunkern” på Södermalm.

Bland våra queervänners oförglömliga observationer från valvakan märks att Jimmie Åkesson får en blombukett ”denna gång inslagen i cellofan” (tidigare har de tjatat om att blommor från SD vanligen brukar slås in i papper) och att ”Inte heller denna gång klarar Sverigedemokraterna att klappa i takt.”

Däremot klarade de av att ta sig in i riksdagen och det är nog, trots allt, viktigare.

Vad författarna medvetet hållit inne med i bokens föregående kapitel får mer eller mindre fritt spelrum i det avslutande stycket ”Epilog.” Här slås det fast att ”dessa människor” (det vill säga sverigedemokrater) ”lätt tar till sig konspirationsteorier”, ”har svårt att förstå hur andra människor tänker”, ”inte riktigt kan förstå värdet med pluralism”, ”inser sällan hur det de säger uppfattas utanför ‘kretsen’, ”känner… sig ständigt missförstådda”:

Skillnaden mellan Sverigedemokrater och andra svenskar är att vi andra tror på att Sverige är ett resursrikt land som kan lösa de problem vi ställs inför. Sverigedemokraternas ser inte dynamiken, de ser inte framstegen…Sverigedemokraterna står för en långsiktig politik som innebär att man aktivt söker syndabockar…För Sverigedemokrater är det viktigt att definiera vem som är ‘svenskast.’…Men lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap.

Jag har ovan nämnt att Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har attityden att det är de som är de normala under det att alla sverigedemokrater man kommer i kontakt med – själv stötte jag under sommaren som föregick valet på dem vid flera tillfällen, Elisabet oföränderligt klädd i samma röd-grön-rutiga skjorta som hon dessutom bär på bokens baksidesfoto –  är okunniga, insnöade, aparta och/eller kufiska i ett eller annat avseende. Det är därför typiskt att de i texten ovan skriver ”vi andra”, precis som om ett lesbiskt/bisexuellt par tillhörande media- och kultureliten skulle vara representativt för folkflertalet.

De ”argument” och den ”kunskap” som SD enligt dem  skulle kunna bemötas med har de i varje fall själva inte lyckats formulera, även om nog deras sarkastiskt-ironiska stil gått hem hos en del recensenter.

Sanningen att säga har Hamrud och Qvarford trots aktningsvärda ansträngningar lyckats med konststycket att rejält missuppfatta och framförallt underskatta  Sverigedemokraterna , vilket kanske främst framgår i epilogen.

Svenskhet man kan stå ut med…

Jag vågar påstå att det inte alls är speciellt viktigt för SD att definiera vem som är ”svenskast” eller mest ”ickesvensk”. Därmed faller också hela idén med boktiteln Svensk, svenskare... Viktigast för partiet är att identifiera vilka samhällsproblem man uppfattar  måste åtgärdas för att Sverige skall bli ett bättre land att leva i, inte att stå för någon artificiellt idealiserad svenskhet eller skylla alla fel och brister på  ”den andre”, för att nu apostrofera en gångbar klyscha inom psykologin/psykaiatrin som kulturelitister gärna använder sig av.

Författarna vill så innerligt gärna att deras bok – och särskilt dess omslag – skall uppfattas riktigt förargelseväckande inom nationalistiska kretsar och avslutar därför boken med en samling citat som anspelar på deras eget designföretag, som utformat omslagsbilden vilken avbildar en docka med utländska anletsdrag iklädd den så kallade Sverigedräkten fast med gul huvudduk. Några av dessa citat är obscent skabrösa medan andra är uppskattande. Det övergår  mitt förstånd hur denna harmlösa bild kunnat väcka sådana reaktioner – troligen har man dammsugit nätet för att få fram dessa.

De flesta bedömare utan skygglappar vet att det finns stora mått av kunskap inom Sverigedemokraterna, vilket givetvis kommer som en chock för Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. En sak är klar, och det är att den här boken inte på något sätt kan konkurrera om att vara den bästa och  mest rättvisande som skrivits om Sverigedemokraterna.

Ett sådant pris, om det fanns, skulle enligt min mening gå till SRs Pontus Mattsson för boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur 2009).

Några tankar om Carl XII och 30 november

En ung Carl XII avporträtterad i moderiktig peruk och allt.

När detta skrivs visar almanackan den 30 november. Detta datum – 11 december enligt den nya tidräkningen – sköts konung Carl XII till döds vid Fredrikstens fästning i vad som nu är Halden i Norge under omständigheter som ännu får betecknas som oklara. Så vitt jag kunnat utröna tyder det mesta på att han träffades av druvhagel från de norska linjerna.

30 november var främst under 1980- och 1990-talen ett datum som förknippades med sammandrabbningar mellan extremnationalister och vänsterextremister i anslutning till fackeltåg till Carl XIIs ära som anordnades av 30 november-föreningen i Lund. Det hade inte alltid varit så. Jag gick själv med i ett fackeltåg den 30 november 1976 i arrangemang av Narvaförbundet i Stockholm. Deltagarna, män och kvinnor i alla åldrar, gick i god ordning och utan några incidenter från Östermalms torg ner till Börjessons Carl XII-staty i Kungsträdgården där en krans nedlades. Mer dramatiskt än så var det inte, vare sig i Stockholm eller Lund.

Våldsutvecklingen i samband med Carl XII-firandet började med att danskt anarkistslödder från föreningen BZ i Köpenhamn inbjöds av svenska likasinnade att störa 30 november-föreningens manifestationer i Lund på 1980-talet. Det kriminella slöddret medförde kedjor, påkar, knogjärn och andra tillhyggen och gav sig hämningslöst på de fredliga demonstranterna samt anställde stor skadegörelse i staden. Följden blev en gradvis upptrappning av våldet där också Carl XII-firarna med tiden fick en alltmer militant prägel. Kulmen nåddes i samband med Carl XII-firandet 1991, då en ung deltagare sköts till döds av utkommenderad polis.

I dag har Carl XII-firandet i stort sett upphört eftersom deltagarnas liv och lem inte kan garanteras. Detta utgör naturligtvis ett nederlag för åsikts- och demonstrationsfriheten i vårt land, vilket är beklagligt. Ändå undrar jag om det inte är lika bra så som skett. Jag har städse haft funderingar över om det inte vore bättre och mer positivt att högtidlighålla någons födelse än någons död.

Jag är medlem i Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet (som inom parentes sagt inte är en religiös utan en kulturellt och vetenskapligt betonad organisation) vilken uppmärksammar siaren och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs (1688-1772) födelsedag den 29 juanuari varje år genom ett föredrag som handlar om någon aspekt av Swedenborgs gärning samt intar en enkel måltid.

Carl XII-intresserade kunde kanske tänka sig att börja fira Carl XIIs födelsedag den 17 juni i stället för hans tragiska dödsdag?

Låt mig så övergå till att något beröra konung Carl själv, en monark om vilken jag skrev på följande sätt i min skrift Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra förlag 1991, 63 sidor):

Karl XII var ingen dålig kung och hade många goda egenskaper. Tyvärr fick han aldrig möjligheten att visa dem i någon större utsträckning. Ännu i denna dag finns en aura av mysticism kring hans genomskjutna huvud…Karl XII var en tragisk gestalt som personifierade den svenska stormaktstidens nedgång och slutliga fall.

Cederströms målning ”Narva”, som visar hur slagna ryssar lägger ner sina vapen, fanor och standar framför Carl XII och hans närmaste män. Tittar man riktigt noga ser man att en av de molokna ryssarna till höger bär August Strindbergs drag, medan en av männen till häst nära kungen har Verner von Heidenstams profil: konstnärens inlägg i den pågående ”Strindbergsfejden.”

Carl XII föddes alltså den 17 juni 1682 på det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm, son till konung Carl XI och dennes hustru Ulrika Eleonora den äldre. Enligt hävderna visade han tidigt talang för björnjakt och militaria. 1697 avled hans fader i magkräfta vid 41 års ålder; det var när Carl XI stod lik på slottet som detta totalförstördes vid en ödeläggande brand. Följaktligen tvangs kronprins Carl – eller Carolus som han officiellt hette – axla det tunga ansvaret att själv leda landet vid blott 15 års ålder, låt vara efter en treårig förmyndarregim.

Tre år senare nödgades den unge kungen definitivt ta farväl av uppsluppna ynglingaupptåg och övrigt lättsinnigt leverne bland annat involverande galanta damer: Ryssland, Sachsen och naturligtvis arvfienden Danmark hade ingått en antisvensk allians med syftet att störta det svenska stormaktsväldet över ända. I fortsättningen skulle Carl XII bekänna sig till ett slags spartansk stoicism, präglad av extrem enkelhet. Det är sant att Carl XII var en ”krigarkung” (han kallades även ”Järnskallen”), men han blev det mot sin vilja. Att låta fienden hållas och  därmed garantera det svenska rikets undergång var givetvis otänkbart och hade varit det för vem som än haft makten.

Carl XII har vidare kallats envåldshärskare och också det är sant. Liksom sin fader, och i enlighet med statsvetenskapliga teorier som låg i tiden, såg han  på sig själv som en absolut monark av Guds nåde med mycket vittgående befogenheter. När han kröntes var det därför ingen tillfällighet att han själv satte kronan på sitt huvud; att den sedan föll av ansågs vara ett dåligt förebud.

Det som i hävderna kallas Stora nordiska kriget inleddes med Danmarks angrepp på det svenskallierade Holstein-Gottorp i februari år 1700 och en månad senare med Sachsens intagande av Riga  i Livland, som var det svenska rikets största stad. Carl XII och den övriga svenska militärledningen agerade snabbt. Den 25 juli var Danmark besegrat och den 20 november kunde en svensk styrka besegra den numerärt överlägsna ryska styrka som intagit Narva i nuvarande Estland.

Om fortsättningen på kriget skrev jag i stark sammanfattning på följande sätt i Neutralitetsmyten:

Karl XIIs stora misstag var att låta sig dras in i kriget i Polen alldeles för länge innan den svenska armén gick in i Ryssland. Slutligen kom det ödesdigra slaget i Poltava 1709 vilket så insiktsfullt skildrats i Peter  Englunds redan klassiska verk. Kungen flydde därefter till Bender i Turkiet och skulle aldrig mer återvända till Stockholm. Han sköts till sist genom huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge 1718.

              

Carl XIIs dödsmask respektive huvud sådant det tedde sig vid gravöppningen i Riddarholmskyrkan 1917.

Med Carolus död vid endast 36 års ålder kom det kungliga enväldet till ett abrupt slut och den så kallade Frihetstiden inträdde med den döde kungens syster Ulrika Eleonora den yngres tronbestigning 1719; hon överlämnade kort tid därpå kungamakten till sin gemål Friedrich av  Hessen (Fredrik I), som trots att han var en handlingskraftig militär skulle bli en av vårt lands mest odugliga monarker någonsin. Stora nordiska kriget slutade med ett fredsfördrag ingånget 1721 sedan ryska galärflottan i flera omgångar farit härjande fram längs den svenska östersjökusten.

Frihetstiden och återstoden av 1700-talet medförde ett välkommet uppsving för svensk kultur, vetenskap och partiväsende, även om det sistnämnda var skäligen korrumperat. Bland berömda svenskar som verkade under denna period märks Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, Torbern Bergman, Kristoffer Polhem och Anders Celsius, andra icke att förglömma. Under en kortare tid (1772-93) skulle ”tjusarkonungen” Gustaf III ge monarkin ett sista uppsving. Befarande att Sverige skulle gå under som nation och uppdelas av stormakterna genomförde kungen en lika oblodig som lyckosam statskupp 1772 och gjorde sig själv till enväldig härskare. Dessutom gynnade han konst, kultur och vetenskap, införde ett större mått av religionsfrihet, introducerade en humanare strafflagstíftning samt öppnade landet för inflytande från såväl Frankrike, Italien som Kina. Hans försök att få revansch på Ryssland misslyckades dock.

Om Carl XII hade fått leva och härska under fredligare förhållanden kan det enligt min mening inte råda några tvivel om att hans inflytande hade blivit högst avsevärt mer godartat än det i verkligheten blev – det långa kriget ruinerade Sverige ekonomiskt och berövade landet hundratusentals män i sina bästa åldrar. Vi skall komma ihåg att Carolus var en begåvad karl,  som i början av sin regenttid – innan han blev uppslukad av kriget – ansträngde sig hårt för att lindra nöden i landet. Swedenborg, som i yngre dagar samarbetade med kungen i vetenskapliga frågor och träffade denne i Lund, har vittnat om hans matematiska begåvning och vetenskapliga insikter. Senare skulle Swedenborg bli en av kungens bittraste vedersakare.

Professionella ”antirasister” – måhända några av Lars Ohlys utomparlamentariska stormtrupper – i farten.

Personligen ser jag ingen större anledning att fira Carl XIIs dödsdag och tycker även att det är patetiskt att våra professionella så kallade antirasister väljer denna dag för att protestera mot ”rasismen”. Dels därför att Sverige sannolikt är ett av jordens minst rasistiska länder, dels därför att Carl XII inte hade ett spår med rasism att göra.