Posted tagged ‘England’

Rasister det är vi allihopa – eller?

1 april, 2017


Dan Korn skriver i sin bok Rasister det är vi allihopa om såväl äkta som påhittad rasism. Foto: Tommy Hansson

Uttrycket ”rasism” används frekvent som tillhygge mot personer som vågar gå utanför den snäva så kallade åsiktskorridoren. Ofta betyder det egentligen bara ”du är dum” och brukar säga mer om brist på argument hos den som utslungar tillmälet i fråga än om den som anklagas på detta sätt.

Författaren, etnologen, journalisten, rabbinen och debattören Dan Korn, bosatt i Manchester i England, har skrivit en tankeväckande bok om fenomenet rasism och dess användande: Rasister det är vi allihopa (Carlssons bokförlag 2016, 183 sidor). Korn har valt att ta upp ett ganska knepigt ämne i ett förord och 14 efterföljande kapitel som belyser olika aspekter av rasismen respektive ”rasismen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Korn

Om kampen mot rasismen skriver Dan Korn på följande sätt på sidan 9 i förordet:

Den har ett gott syfte och har en storartad historia. Rasismen har förtryckt och mördat. Vem vill inte vara motståndare till det? Men i den stora antirasistiska fanan har fula löss hamnat, som i antirasismens namn gör det bästa för att bevara rasismen. Den gamla rasismen lever än, men den har tappat mark från att ha varit en ideologi som försvarades av regeringar och hyllades i universitetens lärostolar till att bli en suspekt och avskydd ideologi. Den nya rasismen som uppträder i antirasismens klädsamma dräkt är svårare att upptäcka, men den utgör enligt min uppfattning ett betydligt större hot än den gamla rasismen, som blivit tandlös och åderförkalkad.   


Dan Korn demaskerar rasifieringsvänstern.

Den kanske största förtjänsten med Korns bok är just att den på ett övertygande och vältaligt sätt demaskerar vår tids så kallade antirasism och framställer den som precis vad den är: ett nytt slags rasism vars oförsonliga intolerans och hätskhet är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Ty det behövs inte särskilt mycket för att du skall bli kallas ”rasist”, ”nazist” eller ”fascist” av hysteriska vänsterstollar som Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad eller Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg.

Det kan räcka med att du kritiserar den mångkulturalistiska ideologin eller den förda invandringspolitiken, alternativt påtalar muslimska invandrares överrepresentation när det gäller grov brottslighet. Är du dessutom en vit, medelålders man med svensk bakgrund är du definitivt körd ur ett ängsligt PK-perspektiv.

Ett verksamt instrument i den nya vänsterrasismens verktygslåda är begreppet ”rasifiering”, en svensk översättning av den brittiske sociologen Robert Miles term ”racialisation” vilket förekom i Miles bok Racism 1989. Ordet dök upp på svensk mark 1997 men började användas allmänt först på senvintern 2014. Rasifiering är raka motsatsen till den ”färgblindhet” som var ett honnörsord bland antirasister – verkliga sådana – på 1960-talet.

Att vara rasifierad, det vill säga ha en annan hudfärg än vit, innebär enligt vänstern att besitta en särskild insikt i rasdiskrimineringens mekanismer. Vita skall i detta perspektiv inte inbilla sig att de vet något alls om rasism, tvärtom skall de enligt rasifieringsförespråkarna helst hålla käften och acceptera att de tillhör en underlägsen ras.

Så kan det gå när förment antirasism förbyts i den mest utpräglade rasism där hudfärgen placeras i högsätet. Dan Korn skall ha all heder av att ha avslöjat detta, även om jag upplever hans kapitel om rasifieringen (sidorna 141-159) som kanske onödigt snårigt. Jag hoppar här medvetet över referenserna till alla de franska tänkare – Derrida, Foucault, Bourdieu och allt vad de hette – som Korn anför.


Hanif Bali (M) – ”husblatte” enlig rasifieringsivrarna.

Intressant är att ta del av några av Dan Korns udda iakttagelser i ämnet rasism. Inledningsvis ägnar han exempelvis ett kapitel åt ”Negern i Mölnlycke”, en Leonard Ljungdahl (1887-1932), en svart man som var son till en kvinna i Mölnlycke som varit gift med en negerbetjänt på ett säteri trakten. Denne hade efter en tid försvunnit spårlöst.

Korns efterforskningar visar att Leonard Ljungdahl inte av ortsbefolkningen dömdes på grund av sin avvikande hudfärg utan i det stora hela sågs som vilken svensk som helst, detta trots att den äkta rasismen vid denna tid var allmänt accepterad. Icke minst då av det parti (S) som i dag talar ivrigast om Sverigedemokraternas påstådda ”nazistiska rötter”.

”Postmodernismen” har, enligt Dan Korn, bland annat fört med sig en klappjakt på allt och alla som med litet fantasi kan skällas för att vara anfrätta av rasismen. ”Rasister det är vi allihopa”, skriver Korn ironiskt (sidan 121). ”Hela Europa är ett enda stort träsk av rasism, kolonialism och imperialism. Och vi är alla medskyldiga. För att komma undan rasismen, som utmålas som överallt förekommande, måste man ställa sig upp och deklarera sig vara antirasist.”

I detta politiskt superkorrekta perspektiv blir antirasisten vår tids hjälte, det goda föredömet i samhället. Kruxet är dock att även de människor som verkligen är rasister hänger på och förklarar sig vara goda antirasister. ”Att kalla sig antirasist och verkligen vara mot rasism är två olika ting”, konstaterar Korn.

De mest militanta förespråkarna för en alldeles genuin form av rasism i dag är troligen de som vänder sin rasism mot den vita folkgruppen. De som kallar personer med invandrarbakgrund vilka inte passar in i det politiskt korrekta mönstret, såsom exempelvis den frispråkige moderate riksdagsmannen Hanif Bali, för ”husblattar”. De som menar att den vita ”rasen” helst borde utplånas från jordens yta.


Tobias Hübinette skräder inte orden utan vill se ”den vita rasens västerland” gå under i ”blod och lidande”.

Till den senare kategorin hör ”vithetsforskaren” Tobias Hübinette, en av initiativtagarna till Expo, som en gång i tidskriften Creol önskade att ”den vita rasens västerland” måtte ”gå under i blod och lidande” och för något år sedan i sin numera akademiska skepnad krävde att invånarna i Sverige skulle registreras beroende på rasmässig tillhörighet.   https://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Dan Korn har skrivit en viktig och samtidigt underhållande bok där han blandar personliga upplevelser och reflektioner med allvar och vetenskapliga belägg. Det blir till en rätt oemotståndlig mix som varmt kan rekommenderas!

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

11 februari, 2017

w-marinelepen-9214-1423581130
Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

37_discours
De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

quand-les-le-pen-font-le-show
Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

bengantycker-se_69
Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

europe_nationalists_84796-jpg-15444-3956
Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

c945a11688a23b715097d92b01a3c3db
Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

joan_of_arc_miniature_graded
Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

1117576583Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat än ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Solforskare: Ny ”liten istid” kan vara på väg

27 oktober, 2016

48a4b829-a1b6-407c-9763-b05be1b9e999_jpg
Kurvan på bilden visar fallande solaktiviteter, vilka förebådar kallare klimat på jorden.

En ny, smärre istid kan vara här om cirka 15 år. Det hävdar forskare som studerar solens aktiviteter – de har funnit, att vi nu upplever den lägsta solaktiviteten sedan ”den lilla istiden” kylde ner våra förfäder under perioden 1645-1715 och bland annat möjliggjorde tåget över de danska Bälten 1658. http://www.earthquakepredict.com/2016/08/solar-physicist-sees-global-cooling.html

Forskare har utformat en ny modell, vilken tillåter mer exakta förutsägelser än tidigare baserat på solens aktiviteter. Modellen har solens ”elva år långa hjärtslag”, det vill säga den tid det tar för solens magnetiska aktiviteter att fluktuera, i fokus. Denna solcykel upptäcktes redan för 173 år sedan. Fenomenet förklaras i denna video från NASA: https://www.youtube.com/watch?v=kUSis9Sfl0w

Den nya modellen kan förutse hur cyklerna kan komma att se ut med utgångspunkt från dynamoeffekter i två av solens lager. Den utgår från en geofysisk teori, som visar hur jordens yttre kärna påverkas av material såsom flytande järn över magnetfältet att skapa en elektrisk ström som får flytande rörelser under jordytan att ge upphov till två magnetiska fält längs jordens rotationsaxel.

ee_valentina-zharkova_staffprofile_255
Valentina Zharkovas solforskning ger säkrare förutsägelser om klimatet på jorden.

Valentina Zharkova, professor i matematik vid Northumbria University i Newcastle upon Tyne i England, har applicerat denna geofysiska teori på solen och kan därmed förutsäga effekterna på solcykler med 97 procents säkerhet. Enligt professor Zharkova kommer nästa solcykel att kulminera är 2022, och påföljande cykel – kallad Cykel 26 – kommer att ge upphov till den omtalade ”nyas istiden”. Om teorin stämmer, är kanske bäst att tillägga.

Det skall tilläggas att även ryska forskare kommit fram till att ett nytt slags ”istid”, jämförbar med den som var förhärskande på 1600-talet, kan vara i annalkande, låt vara att dessa har något andra tidsangivelser än Zharkova. Anhängare av teorin om en global uppvärmning till följd av mänsklig verksamhet – så kallade varmister – har, föga oväntat, på olika sätt sökt misskreditera denna typ av forskning, vilket framgår av denna rapport: http://dailycaller.com/2016/08/09/scientist-predicts-little-ice-age-gets-icey-reception-from-colleagues/

Den som vill veta mer om Valentina Zharkovas forskning rekommenderas gå in på länken överst i den här bloggtexten!

300px-svenskene_ut_pa_isen_maleri_av_johan_philip_lemke
De svenska trupperna på isen på väg mot Köpenhamn. Målning av Johan Philip Lemke.

Redan för två år sedan omnämndes bland annat i svensk press brittiska forskarrön som gjorde gällande, att solaktiviteterna hade konstaterats vara de lägsta på 100 år. Professor Richard Harrison vid Rutherford Appleton Laboratory i Oxfordshire i England utlät sig exempelvis så här: ”Jag har aldrig sett något liknande under mina 30 år som solforskare.” http://www.di.se/artiklar/2014/1/18/forskare-varnar-for-liten-istid/

Här en längre text på engelska om Rutherfords forskarrön: http://www.bbc.com/news/science-environment-25743806

Det var under den så kallade lilla istiden under 1600-talet som konung Carl X Gustaf (1622-60, kung 1654-60) i slutet av januari 1658, i ett av krigshistoriens djärvaste företag, lät trupper omfattande 10 000 man marschera från Jylland över isen över Lilla och Stora Bält till Köpenhamn på Själland i syfte att därigenom överrumpla den danska arvfienden. Vågspelet lyckades, men vid ett par tillfällen under marschen öppnade sig isen och flera hundra soldater uppslukades av det iskalla vattnet – ett öde som sånär också drabbat kungen själv. http://www.sydsvenskan.se/2008-02-24/den-iskalla-marschen

I den fred som slöts i danska Roskilde senare samma år återfick Sverige Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondhjems amt. Freden bröts kort senare, men vi lyckades hålla fast vid de fyra förstnämnda områdena. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Roskilde

_72366218_c0168803-thames_frost_fair_1684-spl
Under ”lilla istiden” på 1600-talet frös den engelska floden Thames till is.

I England medförde det kallare klimatet bland annat att floden Thames (Themsen) i London, liksom andra floder, frös till is.

Avhoppad FSB-man hävdar att Putin planerade sprängningen av ryska planet över Sinai

8 januari, 2016

2E02F1FA00000578-0-image-a-4_1451078404765 En del av resterna efter Metrojet flight 9268 i Sinai.

Var det Rysslands president Vladimir Putin som beordrade sprängningen av det ryska passagerarplan, som den 31 oktober 2015 kraschade på Sinai-halvön? Det hävdar en avhoppad rysk underrättelseman som sedan flera år lever med sin familj under skyddad identitet i England. Läs mer i en artikel av Andrew Malone på sajten Mail Online/Daily Mail från den 25 december 2015 här: http://www.dailymail.co.uk/news/article-3374231/Did-Putin-plant-holiday-jet-bomb-killed-224-Russians-s-outrageous-theory-ex-KGB-agent-claims-dossier-proves-Kremlin-orchestrated-atrocity-justify-waging-war-Syria-decide-yourself.html

Det var den 31 oktober förra året som en rysk Metrojet med flightnummer 9268 lyfte från flygplatsen vid semesterparadiset Sharm el-Sheikh med 217 ryska passagerare, vilka skulle resa tillbaka till Sankt Petersburg efter att ha tillbringat semestern vid Röda havet. Med den rutinerade kaptenen Valerij Jurievitj, med 12 000 flygtimmar bakom sig, och ytterligare sex besättningsmedlemmar fanns således 224 personer ombord på planet.

Efter 23 minuters flygning exploderade planets bakre del och planet klövs itu över Sinai-halvön mellan Egypten och Israel. Alla passagerare dog, antingen av kvävning i planet eller vid markkontakten, och kropparna/kroppsdelarna spreds ut över en radie omfattande närmare 50 kilometer. Medlemmar ur den ökända islamistiska grupperingen Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) tog på sig ansvaret för dådet och hävdade, att man lyckats smuggla ombord en spränganordning.

untitled Några av vrakdelarna undersöks på plats.

Andrew Malone kommentrerar dock i Daily Mail: ”If anything, the implication seemed to be that they had shot down the plane from the ground, not sabotaged it with a bomb.” Oavsett vilket resulterade den ryska flygkraschen i en våg av internationella sympatier för Ryssland. Storbritanniens premiärminister David Cameron vidtog snabbt åtgärder i syfte att förbättra relationerna med Putins rike, och även Frankrike, Tyskland och Kina var rörande ense om vikten av solidaritet med Ryssland.

Som Andrew Malone sammanfattar läget i Daily Mail:

Public opinion, both in Russia and internationally, swung behind Putin after he swore to take ruthless revenge on Islamic State. Moswow started bombing Syria (where ISIS is taking on the ruling Bashar Al-Assad government) within days of the aircraft being downed.

Som nämndes inledningsvis finns det emellertid en alternativ förklaring till hur den ryska flygkraschen skedde. Den har luftats av den före detta underrättelseofficeren major Boris Karpichkov, verksam i KGB och dess efterföljare FSB, som hävdar att en dossier i hans ägo som han fått via en hög officer i den militära underrättelsetjänsten GRU i Ryssland visar att flygkraschen skedde på direkt order av Vladimir Putin. Karpichkov lever nu under hemlig identitet med sin familj någonstans i England.

Karpichkov, som föddes i den forna sovjetrepubliken Lettland 1959, är inget okänt namn i avhopparsammanhang. Här ett klipp ur den vänsterinriktade brittiska tidningen The Guardian som handlar om Karpichkov: http://www.theguardian.com/world/2012/feb/22/confessions-of-a-kgb-spy

Enligt Karpichkov skulle syftet med nidingsdådet i första hand ha varit att rättfärdiga de ryska stridsinsatserna i Syrien både inför hemmaopinionen och internationellt. Putin har beordrat ett stort antal flygattacker i Syrien, inte bara mot ISIS-mål utan mot alla rebellgrupperingar som bekämpar Rysslands allierade Bashar al-Assad och dennes regim.

untitled Före detta KGB/FSB-majoren Boris Karpichkov, som numera uppges ha skyddad identitet.

Om den landsflyktige ex-spionens anklagelser mot Putin-regimen stämmer rör det sig naturligtvis om sensationella och skrämmande avslöjanden om hur långt en hänsynslös härskare är beredd att gå i syfte att driva igenom sina intentioner. Det finns dock fakta i målet som pekar i en annan riktning.

Major Boris Karpichkov har varit landsflyktig i England under flera år. Han befann sig, innan han lyckades ta sig till London med sin familj, i husarrest i Lettland, där han till stor del varit verksam. Tidigare hade han tillbringat tid i fängelse efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Hans påståenden om flygkraschen i Sinai som ett verk av Putin kan självklart vara ett sätt att hämnas på de ryska myndigheterna och en regim han av personliga skäl hatar. Det kan också vara så att han ser en möjlighet att göra sig ett namn som en så kallad visselblåsare och samtidigt tjäna en rejäl hacka.

Ändå bör man enligt min mening inte saklöst avfärda det som Karpichov har att anföra som ren gallimattias, även om det mycket väl kan vara det. Enligt uppgifterna i Karpichkovs dossier skulle en specialist på ”våta” jobb – det vill säga mord – ha befunnit sig på plats i Sharm el-Sheikh i Egypten. Där skall han ha inlett ett förhållande med en ung rysk kvinna och inför hennes avresa med Metrojet flight 9268 givit henne ett paket som hon skulle överlämna till mannens föräldrar i Ryssland. Paketet innehöll en tidsinställd sprängmekanism försedd med sprängmedlet cyklonit http://rib.msb.se/Portal/template/pages/Kemi/Substance.aspx?id=301 och resten vet vi.

Var det så här det gick till när det ryska planet störtade? Eller är det blott ett fantasifullt ihopkok av en skrupelfri, hämndlysten före detta sovjetisk/rysk spion? Jag överlåter åt mina läsare att bedöma den saken.

gurianova2ntv

Fyra våningsplan sprängdes bort i ett bostadshus i Moskva med förödande verkan.

Major Karpichkovs uppgifter är under alla omständigheter mycket långt ifrån första gången Vladimir Putin anklagas för rena terrormetoder. 1999 utsattes bostadshus i Moskva samt städerna Buynaksk och Volgodonsk för sprängattentat. 307 människor dödades och cirka 17o00 skadades. Tjetjenska separatister fick genast skulden. I Moskva sprängdes fyra våningsblock i ett höghus. I källaren till ett bostadshus i staden Rjazan hittades säckar med sprängmedel som brukade användas av underrättelseorganet FSB.

En annan för Putin-regimen besvärande uppgift sägs ha varit, att en rysk befattningshavare i ett tal inför ett rådsmöte uttalat sina kondoleanser till sprängdådens offer – tre dagar innan dessa inträffade. Enligt en opinionsmätning som gjordes i Ryssland 2002 trodde häften av de tillfrågade att regimen låg bakom hussprängningarna.

Den före detta ryske FSB-officeren Alexander Litvinenko anklagade öppet Putin – som nyss hade påbörjat sin första period som premiärminjster efter att tidigare ha varit chef för FSB –  och hans hejdukar för att ha utfört bostadssprängningarna i syfte att uppbåda stöd för ett nytt krig mot de islamiska separatisterna i Tjetjenien. Litvinenko flydde till London där han förgiftades med den radioaktiva substansen polonium 210, ett ämne som endast ryska myndigheter kunde få tag på, som lades i en tekopp under ett möte på ett hotell i London. Litvinenko avled flera veckor senare på ett London-sjukhus. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander Litvinenko

Mer om hussprängningarna här.

http://www.glasnost.se/2009/hussprangningarna-ar-fortfarande-sprangstoff/

När det gäller att förorsaka flygkrascher, har möjligheterna till rysk inblandning förts på tal när det gäller det polska regeringsplan med 96 människor ombord som störtade nära ryska Smolensk den 10 april 2010. Ombord på planet fanns delar av den polska regeringen med president Lech Kaczynsky i spetsen, nästan hela militärledningen, politiker och kyrkliga ledare. Alla omkom i kraschen.

309905 Polens president Lech Kaczynski dog i flygkraschen i Smolensk.

De ombordvarande var på väg till en minnesceremoni i Katyn, där cirka 20 000 polska officerare och andra fångar på Stalins order mördats och begravts av ryska militärstyrkor 70 år tidigare.http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/andra-varldskriget/1940/katynmassakern.

I Aftonbladet talas i denna artikel om att spår av sprängmedel skulle ha hittats i det havererade planet, som var av typen Tupolev TU 154 M Lux: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15695786.ab

Vidare finns en video film tagen av en rysk journalist vid namn Andrej Mendeij på olycksplatsen omedelbart efter kraschen.  Filmen uppges visa hur ryska soldater går omkring och skjuter överlevande ur vraket. Mendeij avled bara några dagar efter det att filmen lagts ut på nätet. Här en länk till ett bloggtext som inkluderar Mendeijs film på drygt tre minuter: http://detopaverkadesinnet.blogspot.se/2012/06/begick-ryssland-massmord-pa-den-polska.html

Teorierna och indicierna är således många och stundom starka, men de vattentäta bevisen få om ens några. Helt klart är att Vladimir Putin är en slug, beräknande och vid behov hänsynslös härskare som personligen sett till att ett antal maktrivaler, oppositionella och andra obekväma personer hamnat i fängelse eller dött i mordanslag eller på annat misstänkt sätt.

Här följer slutligen en innehållsrik text ur Helsingborgs Dagblad om Putin-regimens brutala maktutövning: http://www.hd.se/kultur/2008/01/01/brott-och-straff-i-putins-ryssland/

images Det var nära Smolensk det polska presidentplanet kraschade.

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Vackra vita män (IV): Pierce Brosnan

20 september, 2015

Pierce_Brosnan_Berlinale_2014_-_02 Pierce Brosnan vid Berlins filmfestval 2014. Kapabel aktör och snygg att titta på.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att Pierce Brosnan bör vara med i min bloggserie ”Vackra vita män”, om man så vill något om en straight mans syn på  manlig skönhet. Som framgår mot slutet av denna text har jag dock vissa, låt vara icke-estetiska, reservationer rörande Brosnans person eller kanske rättare ställningstaganden.

Pierce Brendan Brosnan föddes i Drogheda i grevskapet Louth ett stycke norr om Dublin i Republiken Irland (Eire) den 16 maj 1953. Dock växte han upp i Navan i grevskapet Meath, där han bodde med sina morföräldrar större delen av tiden sedan modern flyttat till London för att skaffa ett jobb som sjuksköterska och därmed säkra försörjning såväl som självständighet. Fadern, snickaren Thomas Brosnan, hade lämnat dem på ett tidigt stadium.

Brosnan är tvivelsutan mest känd för de fyra James Bond-filmer han gjorde 1995-2002: ”Goldeneye” (1995), ”Tomorrow Never Dies” (1997), ”The World Is Not Enough” (1999) och ”Die Another Day” (2002).

Här litet mer om karaktären Jams Bond samt Brosnan och andra aktörer som gestaltat denna:

http://www.jamesbond007.nu/pierce_brosnan.html

james-bond-pierce-brosnan-movie En Bond-aktör och hans filmer.

Debuten som Ian Flemings spektakuläre hemliga agent i ”Goldeneye” 1995 blev en braksuccé: filmen spelade in 350 miljoner US dollar och blev därmed den största Bond-framgången sedan Roger Moores ”Moonraker” 1979. När Brosnan tog över rollen efter Timothy Daltons två Bond-filmer blev det andra gången gillt för irländaren.

I en paus i inspelningarna av deckarserien ”Remington Steele” erbjöds Pierce rollen som den glamouröse hemlige agenten av producenten Albert Broccoli och hann till och med att prova ut kläder han skulle ha i filmerna, men det stöp på att serien mot all förmodan återupptogs varför Brosnan tvingades avböja det lockande anbudet. Efter Brosnans fyra Bond-nummer togs stafettpinnen över av Daniel Craig.

Åter till Pierce Brosnans barn- och ungdom i 1950- och det begynnande 1960-talet. Tiden i Navan hos morföräldrarna minns han som en hemsk tid. Han uttrycker dock förståelse för moderns avsikter: ”My mother was very courageous”, minns han. ”She took bold steps to go away and be a nurse in England. Basically wanting a better life for her and myself. My mother came home once a year, twice a year.”

image Navan i grevskapet Meath på Irland: Pierce Brosnans uppväxtstad.

Sedan morföräldrarna avlidit lämnade den då elvaårige Pierce Brosnan Irland den 12 augusti 1964 för att återförenas med modern och dennas nye man, William Carmichael. Paret var då bosatt i en by i Skottland. Med styvfadern såg unge Pierce för övrigt sin första Bond-film, det var ”Goldfinger” med skotten Sean Connery 1964. Därefter blev det återflytt till London och engelsk skolgång; Pierce fick utstå mycket spott och spe för att han var irländare, vantrivdes och kände sig utanför.

Vid 16 års ålder hade Pierce bestämt sig för att bli konstnär av något slag och gick en reklamtecknarkurs. Under denna tid kom han dock i kontakt med en cirkusagent som anställde honom som underhållare, med en engelsk term busker. Därefter kom han  in på scenskolan Drama Centre i London och kände att han nu hittat rätt:

When I found acting, or when acting found me, it was a liberation. It was a stepping stone into another life, away from a life that I had, and acting was something I was good at, something which was appreciated. That was a great satisfaction in my life.

1975 utexaminerade Pierce Brosnan från scenskolan och fick engagemang vid York Theatre Royal, där han debuterade i pjäsen ”Wait Until Dark”. Det var ett stort erkännande när han inom sex månader efter debuten utvaldes av den berömde amerikanske dramatikern Tennessee Williams att kreera rollfiguren McCabe i den brittiska premiären av pjäsen ”The Red Devil Battery Sign”. Det blev stor succé och de onekligen erkännsamma orden ”Thank God for you, my boy” av Williams.

The-Manions-of-America-2s Pierce Brosnan och Kate Mulgrew i ”Manions of America”.

Brosnan fortsatte spela scenteater men blev snart också en allt mer uppmärksammad del av filmvärlden. Filmdebuten skedde med ”Murphy´s Stroke” 1979, och 1981 medverkade han i en miniserie i sex delar med titeln ”Manions of America” som också visades i Sverige. Hans käresta i filmen spelas av Kate Mulgrew. Det är ett irländskt emigrationsdrama om potatispest, utvandring, förnedring och anti-brittisk motståndskamp.

Mer om serien här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Manions_of_America

Efter att ha avverkat några filmer flyttade Brosnan 1982 sina bopålar till södra Kalifornien där han spelade in ”Remington Steele”, en deckarserie med romantiska och humoristiska inslag där motspelerskan var sköna Stephanie Zimbalist. Den senare har som rollfiguren Laura Holt en detektivbyrå men har svårt att få uppdrag, vilket hon tror beror på att hon är ensam kvinna på byrån. Hon uppkallar den därför efter en fiktiv man, Remington Steele, och när gentlemannatjuven Brosnan dyker upp blir det han som ikläder sig rollen som Steele:

https://en.wikipedia.org/wiki/Remington_Steele

REMINGTON STEELE, Pierce Brosnan, Stephanie Zimbalist, 1982-87, photo: Robert Phillips / Everett Collection

Pierce Brosnan som Remington Steele och Stephanie Zimbalist som Laura Holt.

”Remington Steele” visades i 94 avsnitt 1982-87 och jag såg alla jag kunde. Serien var både lättsam och spännande, och även om jag beundrade den stilige Brosnan var jag framförallt smått förälskad i skönheten Stephanie Zimbalist. Genom sina insatser i denna serie erbjöds Pierece Brosnan, som vi redan konstaterat ovan, rollen som James Bond men tvingades alltså avböja – för denna gång.

Ämnet James Bond har vi redan klarat av, men låt mig ändå säga detta. Den redan i Ian Flemings romaner tämligen osannolike hemlige agenten 007 Bond har väl närmast blivit allt mindre trovärdig och allt mer science fiction-lik ju fler filmer som har gjorts, och jag måste bekänna att jag aldrig varit något stort Bond-fan. Även om jag inte kan låta bli att beundra Bonds låt vara fiktiva insatser mot framförallt den ondskefulla världskommunismen i äkta Kalla krigs-anda.

Vad jag främst har personligen svårt för är Bonds och hans brudars lössläppta sexualmoral, som jag tror har medverkat till att skapa ett falskt och i grunden destruktivt sätt att se på relationerna mellan män och kvinnor. Dessa reduceras till egoistiska njutningsmaskiner som kan avverkas på löpande band utan att sann kärlek någonsin kommer in i bilden.

THE-GHOST-WRITER-WALLPAPER-pierce-brosnan-20893902-1200-941 Brosnan som skum politiker i ”The Ghost Writer”.

Pierce Brosnan har svarat för en lång rad minnesvärda rolltolkningar genom åren, och man kan knappast förneka att han både är en skicklig skådespelare och snygg att titta på. Han behärskar vidare både hjälte- och skurkfacket. Jag inskränker mig här till ”The Mirror Crack´d” (1980),  ”Det fjärde protokollet” (1987), ”Jorden runt på 80 dagar” (1989), ”Mrs. Doubtfire” (1992), ”Dante´s Peak” (1997), ”Äventyraren Thomas Crown” (1999), ”Skräddaren i Panama” (2001), ”Laws of Attraction” (2004), ”Mamma Mia!” (2008), ”The Ghost Writer” (2010) samt ”No Escape” (2015).

Något Pierce Brosnan dock inte tycks behärska till fulländning är sångkonsten. När han i rollen som Sam Carmichael i ”Mamma Mia!” mot Meryl Streep var tvungen att sjunga, tyckte några recenscenter att han lät som en ”vattenbuffel” alternativt ”åsna”…

Det finns ytterligare ett område jag tycker att Brosnan borde avhålla sig från, och det är politiska uttalanden. Att han valts till ambassadör för FN-organet UNICEF är väl helt okej, men när han i sämsta Hollywood-stil radar upp ett antal patenterat politiskt korrekta ställningstaganden om säg regnskogar, samkönade ”äktenskap” eller rasism blir han bara ointressant och låter som en sämre kopia av den patologiske PK-figuren Brad Pitt (om nu detta är möjligt).

Senast jag noterade ett ställningstagande av denna karaktär från Brosnan var, när han uttalade sig om att näste James Bond borde vara ”svart eller bög”:

http://www.businessinsider.com/afp-time-for-black-or-gay-007-says-brosnan-2015-8?IR=T

Inte för att jag bryr mig över hövan om vem som härnäst kommer att gestalta James Bond, men som konservativ håller jag ändå i någon mån på traditionerna även inom filmens värld. När man börjar prata om en bög eller svart – eller varför inte kvinna eller handikappad – som James Bond, då dristar jag mig tycka att det möjligen är dags att avliva den här seglivade figuren och låta honom vila i frid. Vilket jag är säker på att även upphovsmannen Ian Fleming (1908-64) håller med mig om i den tillvaro han nu befinner sig.

2916258494 Bonds skapare Ian Fleming (1908-64).

Mer om Fleming här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ian_Fleming

Slutligen skall sägas att Pierce Brosnan 1980-91 var gift med aktrisen Cassandra Harris tills denna avled i cancer; Harris dök för övrigt ibland upp i ”Remington Steele”. Från 2001 är han gift med Keely Smith. Brosnan har fem barn.