Svenska artister (XXXI): Edvard Persson

En inte så liten gåsapåg från Skåne…https://www.youtube.com/watch?v=KAfoNpaL4_w

Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.

Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning

Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109

Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09  verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.

Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.

Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.

1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.

Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.

Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.

Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168

En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.

Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html

Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.

Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs

Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.

Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8

Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.

1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.

Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.

Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.

Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:

Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.

Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm

Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.

I år är det jämnt 60 år sedan Edvard Persson avled, aktiv in i det sista trots tidvis nedgörande recensioner och vacklande hälsa. Slutomdömet får Persson-biografen Pontus Brandstedt (Jakten på Edvard 2013) stå för: ”Aldrig kommer vi att få en artist med så publik förankring under så lång tid och i så många filmer igen.” http://www.adlibris.com/se/bok/jakten-pa-edvard-om-edvard-persson-filmerna-och-de-som-var-med-nar-det-b-9789173315562

Fotnot: 1967 gav Östen Warnerbring ut albumet ”Östen sjunger Edvard Persson” och 1982 kom Peps Persson med ”Persson sjunger Persson”.

Brahms Vaggvisa/Mattinata enligt Gigli

Beniamino Gigli: Carusos efterträdare.

http://www.youtube.com/watch?v=XYHxHAbbBME

När jag var i de senare tonåren lyssnade jag mycket på klassiska operatenorer. En av dessa var italienaren Beniamino Gigli (1890-1957). Länken här går till hans tolkning av Johannes Brahms (1833-97) ”Wiegenlied” (Vaggvisa).

Jag tyckte den var bedårande då och jag har inte funnit anledning ändra mitt omdöme sedan dess. Sentimentalt, javisst, men till skillnad från en del andra tycker jag det finns värre saker än att vara sentimental. I alla fall är det en av våra mest klassiska vaggvisor och med den önskar jag mina läsare god natt den här gången!

Beniamino Gigli ansågs vara den store Enrico Carusos (1873-1921) naturlige efterträdare som världens ledande tenor i den så kallade italiensk-franska operaskolan. Han hade en lyriskt ljus och samtidigt fyllig stämma som hade en fantastisk höjd. Hans röst finns bevarad i en mängd inspelningar och i en rad filmer.

Natursköna Mattinata.

Här hörs han i sången ”Mattinata” (som är en kommun i den italienska provinsen Foggia) av Ruggiero Leoncavallo (1857-1919), som ingår i alla italienska – och andra – tenorers standardrepertoar:

http://www.youtube.com/watch?v=I0akxG8MIWI

Tillägnar dessa sånger det Italien som min hustru älskade så mycket.

Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.

Rigoletto: bästa operan någonsin?

Plácido Domingo, mångsidigt spanskt musiksnille.

http://svtplay.se/v/2132478/veckans_forestallning/rigoletto_fran_mantua__akt_1?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2152375/sb,p128512,1,f,-1

Den 4-5 september visade SVT, litet i skymundan, årets troligen mest remarkabla kulturhändelse i Europa: den direktsända föreställningen av Giuseppe Verdis opera ”Rigoletto” i en unik uppsättning signerad den italienske TV-producenten Andrea Andermann från italienska radio/TV-bolaget RAI; Andermann har tidigare gjort liknande uppsättningar av Puccinis ”Tosca” och Verdis ”La Traviata.” På länken ovan kan den intresserade ta del av operans första akt. Versionen kallades ”Rigoletto från Mantua” och sändes alltså direkt från den italienska staden i Lombardiet i norra Italien där operans handling utspelar sig.

Som älskare av traditionell opera njöt jag av att man inte mixtrat med tidsepok – jag har tidigare på TV sett samma opera utspela sig i New Yorks maffiamiljö samt på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm förläggas till 1930-talets fascistiska Italien.

Det anmärkningsvärda med ”Rigoletto från Mantua” (staden heter på italienska Màntova) var att vår tids mest framstående nu levande operaartist, Plácido Domingo, här gjorde sin debut i rollen som hertigen av Mantuas puckelryggige hovnarr Rigoletto. Den nu 69-årige spanjoren Domingo, normalt tenor och den ende ännu aktive medlemmen i den legendariska trion ”Tre tenorer” (de båda övriga var José Carreras och Luciano Pavarotti), hade för uppgiften alltså tvingats gå ner ett röstläge för att gå i land med barytonrollen Rigoletto. Det gjorde han med den äran och excellerade desslikes i som vanligt briljant skådespeleri. Domingo är en mångsidig herre och verksam även som dirigent och operachef.

När Giuseppe Verdi (1813-1901) komponerade musiken till ”Rigoletto” – operan hade premiär i Venedig 1851 och hittade vägen till Stockholm tio år senare – hade han redan producerat 16 operor. ”Rigoletto” har bland mycket annat kallats ”operornas opera” och kan, enligt min uppfattning, med fog även kallas den bästa operan någonsin. I alla fall är den, tillsammans med Puccinis ”La Bohéme”, min favoritopera. Den har allt: dramatik, kärlek, hämnd, ond, bråd död, allt beledsagat av Verdis oöverträffade toner. Inte en död punkt. Sedan får man stå ut med att handlingen är skruvad intill bristningsgränsen.

Librettot till ”Rigoletto” utgår från den franske författaren Victor Hugos drama Le Roi s´amuse (Kungen roar sig) och handlar om hertigen av Mantuas lättsinniga leverne, manifesterat i otaliga kvinnoaffärer. I första akten framför hertigen, som är en av operahistorikens verkliga bravurroller, arian Questa o quella där han uttrycker sin stora tillfredsställelse över sin hedonistiska livsstil. Lyssna till den store italienske tenoren Enrico Carusos (1873-1921) framförande från 1908 på länken här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=VFyu-nHjCAo

Enrico Caruso: den mest magnifike tenoren någonsin!

Hertigen förlustar sig alltså med ett oräkneligt antal älskarinnor, vilka han förses med av sitt svassande hov. När han införlivat dottern till greve Monerone med sitt stall drar sig inte den vanskapte narren Rigoletto att förlöjliga denne, vilket får greven att härskna till ordentligt: han utslungar en dramatisk förbannelse över hovnarren, som blir ordentligt skakad. Förbannelse heter på italienska maledizione, och ursprungligen hade Verdi tänkt kalla sin opera just ”La Maledizione” vilket dock inte upptogs nådigt av den italienska censuren.

Rigoletto är en bisarr figur med ett dunkelt förflutet som lever tillsammans med sin älskade dotter Gilda, som han håller dold för omvärlden, därför att han till varje pris vill undvika att hon kommer i kontakt med den lättsinnige hertigen. Hovfolket har emellertid kommit att tycka allt mindre om Rigoletto och bortför därför Gilda till hertigen i tron att hon är narrens älskarinna. Hertigen förför genast Gilda, som i sin tur blir bottenlöst förälskad i den unge ädlingen. När Rigoletto finner dottern vid hovet i ett eländigt tillstånd beslutar han sig för att ta en gruvlig hämnd och brister i andra akten ut i arian Si, vendetta, tremenda vendetta. Den framförs nedan av den kraftfulle Tito Gobbi (1913-84) med Lina Pagliughi som Gilda:

http://www.youtube.com/watch?v=FD4GL7coLbQ

I syfte att undanröja den förhatlige hertigen, som kränkt hans dotter, anlitar nu Rigoletto i den avslutande tredje akten yrkesmördaren Sparafucile som går med på att utföra dådet. I ”Rigoletto från Mantua” får vi se hur narren och mördaren kommer överens om de hemska detaljerna vid ett värdshus där hertigen vistas. I anslutning till värdshuset avlevereras kvartetten Bella figlia  dell´amore, en av operamusikens mest berömda ensemlesånger, här hämtad ur ”Rigoletto i Mantua” med Domingo som Rigoletto, Vittorio Grigolo som hertigen av Mantua, Julia Novikova som Gilda samt Nino Surguladze som Maddalena:

http://www.youtube.com/watch?v=5xVobL-I8oo

Rigoletto ger sig av i förvissningen att han skall få sin hett emotsedda hämnd. Under tiden sjunger hertigen, i närvaro av Sparafuciles flirtiga syster Maddalena,  sin bravuraria La donna é mobile, återigen en lovsång till den ansvarslösa kärleken och ”Rigolettos” mest kända sångsstycke. Vi låter den avsjungas av vår egen superstjärna Jussi Björling (1911-60) här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=yeE33-mE98c

Saken kompliceras av att Sparafuciles syster Maddalena även hon är kär i hertigen och övertalar brodern att skona ädlingens liv. Man kommer därför överens om att Sparafucile, i stället för att bringa hertigen om livet, skall mörda första bästa person som uppsöker värdshuset, stoppa liket i en ihopknuten säck och överlämna denna till Rigoletto för att denne skall göra sig av med den. Och den som uppsöker värdshuset är förstås ingen annan än Gilda, som avlyssnat syskonparets planer och bestämt sig för att offra sitt liv för hertigen.

Sparafucile sticker alltså kniven i Gilda, paketerar henne i säcken och överlämnar ”paketet” till den olycksalige Rigoletto under förebärande att det är hertigen som återfinns däri. Denne upptäcker den fruktansvärda sanningen just innan han skall lämpa säcken med det makabra inehållet i ett vattendrag. Gilda har då fortfarande litet liv kvar i sin unga kropp och kan föra en flämtande konversation-sång med fadern innan hon dör.

Slutet på den förfärliga historien blir alltså att greve Monterones förbannelse slår in.

”Rigolettos” handling innehåller ett par för mig uppuppenbara sanningar: lättsinnig och/eller omogen kärlek leder alltid till komplikationer och elände, hämnden är aldrig ljuv och överheten gör som den vill. Det visste Verdi och det borde vi veta.

 Viva Verdi!

Avslutningsvis ett stort tack till RAI för ett stycke lysande underhållning!