Posted tagged ‘ensamkommande’

Migrationspolitiken vid vägs ände

29 maj, 2018

40 306 personer beviljades uppehållstillstånd under årets första fyra månader enligt Migrationsverkets statistik.

Den rödgröna regeringen menar sig ha stramat upp migrationspolitiken efter flyktingkrisen 2015, då antalet asylsökande fördubblades jämfört med året innan. Och enligt Migrationsverkets prognos väntas 27 000 asylsökande anlända till Sverige under 2018, att jämföra med 162 900 under 2015. För 2019 tyder prognosen på 23 000.

Det finns emellertid ytterligare statistik från Migrationsverket som pekar i en något annan riktning. Denna visar att antalet personer som beviljats uppehållstillstånd i vårt land under årets fyra första månader uppgår till 40 306. Av dessa är 7803 asylsökare medan resterande tillhör andra migrantkategorier. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Aktuell-statistik.html

Tesen om den rödgröna regeringens uppstramning av migrationspolitiken är mot denna bakgrund tämligen ihålig. Ty om den hittillsvarande trenden håller i sig skulle antalet asylsökande vid årets slut uppgå till omkring 120 000. Visserligen inte riktigt lika många som rekordåret 2015, men inte särskild långt ifrån.

Jag tycker nog inte att detta tyder på någon särskilt ”uppstramad” migrationspolitik. I samma riktning pekar även regeringens beslut att, med parlamentariskt stöd från Centerpartiet, låta 9000 så kallade ensamkommande stanna i landet trots avsaknad av asylskäl. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/On3Rl3/9000-ensamkommande-foreslas-fa-ny-chans

Svensk migrationspolitik har alltför länge präglats av ett naivt världsförbättrarnit. Godheten har mätts i hur många migranter – varav långt ifrån alla haft verkliga flyktingskäl – vi dristat oss ta emot. De som i likhet med Sverigedemokraterna (SD) kritiserat denna politik har skällts för ”rasister” och allt möjligt och omöjligt annat.

Flertalet av de sju övriga riksdagspartierna tycks nu ha insett att SD emellertid kan ha haft rätt hela tiden. Det är i så fall inte oväntat – verkligheten har även i denna fråga en tendens att hinna upp även de mest blåögda idealister.

9000 ensamkommande – läs män från Afghanistan – har av regeringen beviljats asyl trots att de saknar asylskäl.

Jag välkomnar övriga partiers retorik om en skärpt migrationspolitik inklusive ett skrotande av EBO-lagen, vilken tillåter hitkommande att bosätta sig var de vill, vilken skapat olägenheter icke minst beträffande flyktingarnas boende i min hemkommun Södertälje. Samtidigt bör det betonas att detta är just – retorik. De så kallade sjuklöverpartierna har ännu att bevisa att de menar allvar.

Det är därför minst av allt någon sensation att SDs invandringspolitik i undersökning efter undersökning åtnjuter det största förtroendet bland väljarna jämfört med övriga partier. Nu senast skedde detta i Novus majundersökning, som visade att mer än var fjärde väljare favoriserar SD i den aktuella frågan. https://samtiden.nu/2018/05/valjarna-har-hogst-fortroende-for-sds-migrationspolitik/

Vi sverigedemokrater är mycket långt ifrån motståndare till all form av invandring. Ett samhälle som stänger sina gränser mot varje sorts impulser utifrån blir ett statiskt samhälle med små möjligheter att utvecklas i positiv riktning. Flyktinginvandringen bör dock begränsas till sådana individer som uppfyller FN:s flyktingkriterier och inga andra.

Det är dags att lägga om flyktingpolitiken på riktigt så att den i allt väsentligt inriktas på att hjälpa utsatta människor i respektive närområde. Den hittillsvarande policyn – att ta hit så många som möjligt och ofta då utan att kontrollera vilka som är verkliga flyktingar – är ineffektiv, olönsam och skapar segregation. Den har nått vägs ände. och det med besked.

Fotnot: Texten har tidigare, med små avvikelser, publicerats i Länstidningen, Södertälje den 28 maj 2018.

Socialdemokraterna mot sitt sämsta val någonsin-Åkesson statsministerkandidat

23 maj, 2018

Socialdemokraterna noterar rena Juholt-siffror i DN/Ipsos majmätning.

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,7 procent av rösterna. Det var partiets sämsta valresultat sedan våren 1914. Följden blev att Mona Sahlin tvingades bort som partiledare och ersattes av Håkan Juholt, vilken dock visade sig vara ett rungande stolpskott. Juholt ersattes i sin tur av Metall-basen Stefan Löfven i januari 2012.

Löfven ledde sossarna till ett marginellt bättre resultat 2014 med 31,0 procent av väljarnas röster, vilket räckte till en något skakig regeringsbildning med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. Orsaken till att den rödgröna regeringsbildningen kunnat äga bestånd till dags dato beror helt och hållet på allianspartiernas inkompetens bottnande i en till synes panisk förskräckelse för att regera.

Stefan Löfven må ha säkrat fortsatt regeringsinnehav för Sveriges traditionella maktparti, men han har inte kunnat hindra en fortsatt tillbakagång vad beträffar väljarsympatier. Detta bekräftas av DN/Ipsos majmätning 2018, som ger S-partiet magra 24,0 procent. Moderaterna parkerar på en opinionsmässig andraplats med 22,0 procent under det att Sverigedemokraterna ökar till 20,0 procent hos det aktuella mätinstitutet. https://samtiden.nu/2018/05/ipsos-bekrafar-trenden-s-pa-vag-mot-kollaps/

Många kurvor pekar uppåt i Löfvens och de rödgrönas Sverige…

Av intresse i Ipsos-undersökningen är vidare att Centerpartiet går tillbaka med 3 procentenheter till 9,0 procent. Detta kan rimligen förklaras med att C lotsade igenom regeringsförslaget att låta 9000 så kallade ensamkommande stanna i landet trots obefintliga asylskäl. Förslaget rimmar naturligtvis väldigt illa eller inte alls med regeringens påstått skärpta migrationspolitik. Notabelt är vidare att Kristdemokraterna når över 4-procentsspärren till riksdagen.

Ipsos-mätningen bygger på 1808 intervjuer.

Eftersom det endast återstår knappt fyra månader till valet den 9 september är det inte särdeles svårt att föreställa sig den panik som just nu rimligen råder i det socialdemokratiska partikansliet på Sveavägen 68 i Stockholm. Det alltfler sossar och andra sannolikt frågar sig är nu om även de trots allt relativt stabila socialdemokraterna här hemma är på väg att dras ned i det slukhål som fått systerpartier i andra länder att nära nog utplånas. https://www.svd.se/slukhalen-som-hotar-europas-socialdemokrater

”Politiska slukhål hotar socialdemokratin i fler europeiska länder”, konstaterar Svenska Dagbladets Göran Eriksson i en analys den 30 april 2017 och fortsätter: ”Marken öppnar sig plötsligt under tidigare framgångsrika partier, som näst intill utplånas.”

I många länder är S-partierna bara skal jämfört med forna storhetsdagar…här besöker den svenske S-ledaren det norska broderpartiet, som dock ännu ter sig förhållandevis stabilt.

Detta var precis vad som hände i valet i Nederländerna i mars 2017, då det socialdemokratiska partiet föll från 24,7 procent i föregående val ända ner till 5,7 procent. Precis lika illa gick det i valen i Frankrike respektive Tjeckien: socialdemokraterna så gott som utraderas från den politiska kartan. Även socialdemokraterna i Tyskland misslyckades, låt vara att raset inte blev lika eftertryckligt där. Den här utvecklingen brukar kallas ”pasokifiering” efter det grekiska sossepartiet Pasoks kraftiga tillbakagång. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/11/18817/

Svensk politisk historia är i långa stycken synonym med Socialdemokratiska arbetarepartiets (SAP) historia. Partiets bästa valresultat inträffade krigsåret 1940 med 53,8 procent. Det är ju ett känt fenomen att folk i orostider tenderar att ty sig till det som känns tryggt och invant. Något liknande kan sägas om det näst bästa S-valet 1968 om 50,1 procent då studentrevolter härjade och USA trappade upp sina krigsinsatser i Vietnam https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokraterna_(Sverige)

Nog för att det finns en del orosmoment såväl internationellt som nationellt 2018, men ingen tror på några 50 procent för SAP i det kommande valet. Snarare är väl hälften härav, det vill säga 25 procent, en realistisk bedömning av vad som kan förväntas. Det kan till och med bli värre än så. Socialdemokraterna går med nästan 100-procentig säkerhet mot sitt sämsta valresultat någonsin. Sämst hittills var de 28,5 procent partiet fick i valet 1911, då Hjalmar Branting (1860-1925) var partiledare.

Jimmie Åkesson blir en seriös statsministerkandidat i september. Foto: SD Höganäs

Det är nog inte en alltför djärv gissning att Sverigedemokraterna – vars opinionskurva är i stigande i alla opinionsmätningar för tillfället – kommer att bli största parti den 9 september och det både i riksdagen samt i kommuner och landsting/regioner litet varstans i vår avlånga land. Därmed blir SD-ledaren Jimmie Åkesson på allvar en fullt tänkbar statsministerkandidat.

 

Sverige: främmande och extremt land

27 oktober, 2013

sd-fc3a5r-141-sentio-okt-2013Sentio oktober 2013.

Sverigedemokraterna (SD) noteras i Sentios oktobermätning för ett nytt styrkebesked då partiet får 14,1 procent av de 1016 tillfrågades sympatier. Därmed är SD klart större än FP, C och KD tillsammans och absolut vågmästare. SD ökar med 2,3 procentenheter jämfört med senaste Sentio-mätningen. Även V går rejält framåt (+ 1,2) och antecknas för 8,1 procent. S får knappt 30 och M drygt 25 procent.

Trenden tycks alltså vara att SD är på god väg att cementera sin ställning som landets tredje största parti. Detta är sannerligen ingen sensation med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut. Regeringens och Migrationsverkets beslut att ge alla syrienflyktingar permanent uppehållstillstånd (PUT) – Sverige är enda landet i världen som gjort detta – gör att vi måste förbereda oss för en massinvasion av syrier och andra mellanösternmigranter. Samtidigt ligger regeringen på och vill tvinga alla kommuner ta emot de så kallade ensamkommande (ordet ”barn” blir i sammanhanget allt mindre relevant).

I media snyftas det ohämmat om Syd-polisens ”romregister”, som i tidernas fullbordan visade sig vara ett renodlat brottsregister utan etnisk bestämning men som fullt troligt kommer att ge indignationsjournalisten Niklas Orrenius på DN Stora journalistpriset. Av en händelse råkar ett flertal brottsregistrerade ha zigensk bakgrund. Det är signifikativt för tidens anda att det är just polismakten, som är till för att skydda oss medborgare från våld och andra olagligheter, som utsätts för de värsta angreppen.

_RPS0422Polisen utsatt för angrepp.

Fallet med polisen som sköt ihjäl en man som vildsint svingade en machete i Husby tycks aldrig ta slut. Nu öppnas upp för ny utredning av polisen själv. Det faktum att det finns en polisrelaterad Facebook-sida, där poliser erbjudits möjligheten att lätta litet på trycket genom frispråkiga kommentarer, har vidare naturligtvis fått de gråtmilda snällhetsapostlarna i media att hulka på helt ohämmat.

Den svenska kränkthetsindustrin ångar på som aldrig tillförne, och det tycks bara vara en grupp som aldrig får känna sig kränkt utan att riskera utsättas för massivt hån: vi sverigedemokrater. Går en sverigedemokratisk ersättare i en kommunal nämnd i Knöggelbruda kommun i mörkaste Småland mot rött ljus kan du bara säker på att media är där och ”avslöjar”. Blir en SDU-medlem misshandlad till döds av man med afrikanskt utseende mörkas det däremot i mainstreammedia.

http://www.friatider.se/sdu-medlem-avled-efter-invandrardad

Egentligen borde vi sverigedemokrater  väl vara tacksamma över allt detta – givetvis dock inte för dödsmisshandeln som är djupt tragisk hur man än ser på det – eftersom det ofelbart leder till att vi får ökade sympatier och antagligen kommer att plussa på våra valresultat över hela linjen åtminstone med det dubbla nästa år. Allt handlar dock inte om valresultat och man kan knappast annat än förfäras över den nationella katastrof vi med sömngångaraktig säkerhet syns vara på väg mot.

Här en länk till ett synnerligen läsvärt blogginlägg med förutsägelser om den stundande valrörelsen av det pålitliga märket Dissidenten Stenkvist:

http://stenkvist.wordpress.com/2013/10/27/den-kommande-valrorelsen-2014/

Intre alls underligt att man i omvärlden höjer på ögonbrynen inför det som obegripligt ansedda svenska exemplet. I norska Aftenposten filosoferar den politiske redaktören Harald Stanghelle över det faktum, att medan norrmännen är måna om att föra en rationell och därmed restriktiv immigrationspolitik och -debatt, så har vi svenskar kastat alla sådana överväganden över bord. Hos oss anses det enligt vanlig politisk klokskap vara ”fascistiskt” och ”rasistiskt” att inte öppna alla dörrar till vårt fäderneärvda fosterland på vid gavel.

olav_thon__sx7bf47d_894318tNorske miljardären Olav Thon fick löpa gatlopp.

Ett typexempel på hur det reageras i Sverige fick vi när den norske affärsmannen Olav Thon fick löpa gatlopp i mediala och akademiska kretsar när han skulle ta emot ett hedersdoktorat vid Karlstads universitet. Orsak: Thon sympatiserar med den numera regeringsbärande Fremskrittspartiet som är för en restriktiv invandringspolitik.

Någon konsekvensanalys av den hållningen har över huvud taget inte gjorts. Ökar risken för terrorism i Sverige? Ökande kriminalitet? Mer och svårare sociala problem? Kraftigare våldsutveckling? Galopperande bostadsbrist? Överansträngd vårdsektor? Ökad rasism? Skit samma, det viktiga är att snyfta så högt och mycket som möjligt och ve den som inte stämmer in i snyftkören.

Aftenpostens text om Sverige som ”Det fremmede landet” här:

http://www.aftenposten.no/meninger/kommentarer/Sverige–det-fremmede-landet-7352491.html#.Um0Bib4V_mJ

Sverige framstår inte endast alltmer som ett främmande land. Det är också Europas kanske mest extrema land i viktiga avseenden. Ett land där regeringen inte inser att en regerings viktigaste uppgift är självklarheten att värna de egna medborgarnas intressen. Det enda positiva med denna utveckling är att fler och fler svenskar – vare sig dessa är infödda svenskar eller ej – inser denna självklarhet och är benägna att dra i nödbromsen genom att rösta på SD.