Micke Bolsjevik: ett snabbporträtt

 Marx och Dylan: två av Wiehes ikoner

https://www.youtube.com/watch?v=TSYuhp_G4YY

Mikael Wiehe är uppriktigt sagt och utan alla omskrivningar en av de absolut vidrigaste kommunistiska dyngspridare jag vet.

Mot den bakgrunden är jag mycket glad över att här ovan kunna presentera den oefterhärmliga Ensemble Pechlins låt ”Micke Bolsjevik”.

Enligt låttexten är det så att Wiehe, född i Hedvig Eleonora församling i Stockholm 1946 men uppvuxen i Köpenhamn respektive Malmö, ”leker proletär” och blivit rik på det. Det ligger mycket i detta. Bolsjevik-Mickes pappa var den danske journalisten Adam Wiehe och mamman den svenska keramikern Estrid, född Wrååk. En stabil övre medelklass-bakgrund som Wiehe delar med så många andra revolutionärsposörer.

Så vitt jag känner till finns det väl knappast en enda kommunistdiktatur Mikael Wiehe inte backat upp på ett eller annat sätt. I likhet med vännen och medmusikanten Björn Afzelius – som dock hade vett att ångra sig kort tid före sitt alldeles för tidiga frånfälle 1999 – hade (och har) Wiehe en klockarkärlek till Castros Kuba, som han hyllat vid stödgalor och andra jippon. Revolutionen på Kuba var enligt Wiehe både ”nödvändig och ofrånkomlig”.

Jag måste säga att det vände sig i magen på mig när Wiehe för något år sedan dök upp på en av de så kallade kippavandringarna i Malmö till stöd för Malmös av importerat muslimhat förföljda judar. Wiehe som tidigare engagerat sig i Hamas-spektaklet Ship to Gaza.

Om något till äventyrs när det gäller motbjudandets grader skulle kunna jämföras med Wiehes vämjeliga kommunistpropaganda så är det kanske, men inte riktigt,  hans knastertorra Dylan-tolkningar på grötmyndig skånska.

Det var givetvis i högsta grad symptomatiskt att Wiehe nyligen belönades med Pol Pot-kommunisten Jan Myrdals stora pris Leninpriset.

Lyssna på och sprid gärna länken till ”Micke Bolsjevik”!

Min debut som Radio SD-pratare

http://radiosd.se/

Den 22 november gjorde jag, vilket jag tidigare informerat mina läsare om, min debut som medverkande i Radio SD, det vill säga Sverigedemokratenas röst i etern i Stockholms närradio på 88,0 MHZ.

Den som vill avnjuta det aktuella programmet med mig och SD Huddinges Arnold Boström, från valet 2014 oppositionsråd i Huddinge kommun, kan göra det via länken överst. Klicka på länken för programmet den 22 november när Radio SDs hemsida kommer upp!

Först några inledande ord av Arnold Boström med redovisning av SDs valresultat i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn  i synnerhet – Södertälje var här enda kommunen bland 25 i Stockholms län, där kommunalvalet gick bättre än riksdagsvalet för SDs del. I Nykvarn fick vårt parti därtill flest röster i riksdagsvalet i hela länet.

 Eder förtrogne i inspelningsstudion. Foto: Arnold Boström

Därefter ankom det på mig att under några minuter presentera min person för de lyssnare som inte är så bekanta med denna, och sedan följde det första musikinslaget med Ensemble Pechlin, ”Alla mänskors lika värde” (tyvärr är musiken inte med i programuppspelningarna på nätet).

Min nästa insats gällde en motion jag fått antagen i kommunfullmäktige om att uppkalla en offentlig plats till minne av Södertäljes förste litterate borgmästare, Zacharias Anthelius, vilken blev halshuggen som ”arg papist” (det vill säga katolik) anno 1624.

Jag citerade en artikel i ämnet ur SD Södertäljes eminenta tidning Telgekuriren samt läste upp ett saftigt avsnitt ur min bok Religionsfrihetens martyrer om hur det kunde gå till, när katoliker torterades och avrättades i den protestantiska militärdiktaturens Sverige. Inget för er med svaga nerver, precis!

Efter en ny låt med Ensemble Pechlin, ”Micke bolsjevik” om vänstertrubaduren Mikael Wiehe, pratar jag och Arnold organiserat tiggeri där jag citerar ett debattinlägg jag skrivit i Länstidningen.

Så småningom blev det dags att avsluta denna Radio SD-debut för min del, och jag kan bara konstatera att den gav mersmak. Arnold och jag hade riktigt kul under inspelningen. Avslutande musik blev ”Huttan sjuttan” med Ensemble Pechlin.

Radio SD sänds lördagar klockan 14.00-15.00 samt repriseras söndagar 09.00-10.00 samt torsdagar 20.30-21.30.

Dagen före min födelsedag: radioplanering, ett bevis på uppskattning samt nomineringsmöte

 Delar av SD Södertäljes KF-grupp i fullmäktigesalen Demokratin. Foto: Tommy Hansson

I dag är det dagen före min födelsedag: den 21 november fyller jag 63 år om jag överlever natten.

Det har varit en tämligen bra dag, helt i partipolitikens tecken, tycker jag. Strax före lunch hade jag besök av Arnold Boström, ”stark man” i SD Huddinge och en gång i tiden SD riks partikassör.

Jag hade tidigare tillfrågats om jag ville medverka i Radio SDs sändningar i Stockholm. Givetvis tackade jag ja till detta hedersuppdrag. Arnold och jag gick nu igenom hur vi skulle lägga upp mitt debutprogram omfattande några politiska inlägg samt lämplig musik att spela i pauserna.

Utan att avslöja för mycket om programinnehållet kan jag säga att en del troligen kommer att handla om det organiserade tiggeriet samt att musiken kommer att framföras av Ensemble Pechlin. Behöver nog inte säga att det skall bli spännande och, som sagt, hedrande!

Alldeles bortkommen känner jag mig trots allt inte i sammanhanget. Jag har tidigare varit med och gjort närradioprogram samt har även jobbat i 13 år som talboksinläsare och har således god studio- och inspelningsvana.

Efter en lunch bestående av två ostkorvar med bröd satte jag genast igång med att skriva manus till min insats i programmet, vilket skall spelas in i morgon fredag. Jag var så gott som klar när det blev dags att per buss ta mig till vår partilokal för möte med KF-gruppen.

När bussen stannat i centrala Södertälje kom en man jag aldrig sett förut fram och framförde på ett ungefär detta budskap: ”Tack för det fina arbete inom politiken du gör för landet. Fortsätt med det, du gör en fantastisk insats!” Därefter skakade han varmt min hand innan han steg av och gjorde tummen upp när han passerade mitt fönster utanför bussen.

Måste säga att detta spontana uppskattningsbevis värmde hjärterötterna!

Mötet i lokalen syftade till att nominera våra partirepresentanter till det 30-talet nämnder, råd och styrelser samt nämndemän i tingsrätten vi tilldelats i kraft av 13,3 procent i kommunvalet och resulterande nio mandat och fem ersättarplatser i fullmäktige.

Listan med nomineringar har jag nu skickat in till sekreteraren i kommunens valberedning för fastställande i fullmäktiges budgetmangling den 15 december.

 Sommarvy från gång- och cykelbron mot inre Maren. Foto: Tommy Hansson

Hösten är utan tvivel den brådaste tiden för en kommunpolitiker, enkannerligen så här ett par månader efter ett val. Jag trivs bra med dessa aktiviteter, men det gäller att inte halka in i den negativa stress som alltför lätt infinner sig om man inte har litet distans till det man sysslar med.

Vad som gäller är att ta en sak i taget och göra så gott man kan utan att gå upp alltför mycket i varv. Jag tycker nog jag blivit ganska bra på detta, men så är jag också inne på tredje partiet och tolfte året som kommunalpolitiskt aktiv i min hemstad Södertälje. Icke minst viktigt är att inte beröras alltför mycket av lokapressens ofta osakliga kampanjjournalistik, som jag eventuellt får anledning återkomma till här.

I morgon blir det uppgång tidigt för ett möte med kommunstyrelsen klockan 8.30. Och på kvällen alltså inspelning av mitt jungfruprogram i Radio SD – får be en liten bön för att rösten skall hålla. Avkopplande aktiviteter samt vila väntar dock på lördag-söndag, och lördag om en vecka tänkte jag ha en liten fest.

Nu säger jag och min enarmade och enbenta tyghareflicka Tufsan god natt för idag. I morgon är jag ett år äldre!

 Tufsan har redan lagt sig…Foto: Tommy Hansson

Ensemble Pechlin: Sekåndå!

Jag har tidigare skrivit om den säregna musikkonstellationen Ensemble Pechlin, vilken med  CDn ”Bellmaniana” svarar för en rad underhållande och innovativa tolkningar av vår store nationalskald Carl Michael Bellman (1740-95).

CDns andraspår, Fredmans sång numro 15 ”Källarsång”, gick direkt upp på den så kallade Närradiolistan där den låg etta en vecka. En icke föraktlig prestation! Kolla här:

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Nu är ensemblen på gång igen och det med eftertryck. Den andra skapelsen kallas, logiskt nog, ”Sekåndå”. CDn inleds med vad som kallas ”Epistel 111 B”, ett stycke som dock inte hämtats ur Bellmans egen fatabur (det finns ju endast 82 genuina epistlar). Det hindrar inte att numret är synnerligen njutbart och så att säga tillkommet i Mästarens egen anda. Se & hör här:

http://www.youtube.com/watch?v=bFAFOSa2w2U

Denna sång, liksom albumets övriga elva kompositioner, uppges ha författats av en viss Karl-Waldemar. ”Epistel 111 B” har överträffat ”Källarsång” ety sången faktiskt parkerade överst på Närradiolisten två veckor.

Det finns en rad andra minnesvärda låtar på ”Sekåndå”. En av höjdarna är förvisso den redan tidigare producerade ”Honom känner jag”, som handlar om en av dessa irriterande existenser vi nog alla stött på – en person som påstår sig känna allt och alla, det må sedan röra sig om ”han som bor i Vatikanen” eller ”den dära Lennart Swahnen”.

Bland det nyskrivna materialet kan nämnas ”Camilla” och ”En konstnärinna”; den sistnämnda låten driver på ett obetalbart sätt med  den moderna konstnärsrollen och dess ibland löjligt pretentiösa anspråk. Här är det en person som med aktuellt språkbruk nog skulle kunna benämnas ”batikhäxa” vilken skildras på satiriskt sätt. CDn avslutas med den tänkvärda ”Syndafloden”.

”Camilla”:

http://www.youtube.com/watch?v=gbXDfoiEs4o‘

Möjligheter till nerladdning av alla CDns nummer finns här:

http://itunes.apple.com/us/album/id429662829

Ensemble Pechlin låter, kort sagt, som ingenting annat jag lyssnat på. Där finns samhällskritik, kulturhistoria och finurliga ordlekar i en härlig blandning. Allt framfört med en säregen humor.

Ensemblen är enligt min enkla mening värd en stor och berättigad uppmärksamhet!

Bellmaniana: Bellman i det tjugoförsta århundradet

Carl Michael Bellman (1740-95)

Carl Michael Bellman (1740-95) är en av våra verkliga nationalskalder. Tidigt försigkommen inom den skriftliga och musikaliska framställningskonsten ställde han sig vid Gustaf IIIs oblodiga statskupp 1772 på konungens sida genom gardesmarschen Marsche de Stamitz, som i Bellmans tappning blev till hyllningssången ”Gustafs skål.”

Därmed var Bellmans lycka gjord. Han vederfors äran att framträda vid det kungliga hovet och gynnades av majestätet med anställning som sekreterare vid nummerlotteriet. Detta till trots skulle Bellmans ekonomi aldrig bli vad man kan kalla solvent.

Med en stor familj och faiblesse för ett vidlyftigt uteliv tvingades han ständigt ta lån och hade under större delen av sin levnad de så kallade björnarna – skuldindrivarna – i hasorna. När han inte kunde göra rätt för sig fick han finna sig i att placeras i bysättningshäktet. Han dog fattig och utarmad 1795, tre år efter sin kunglige välgörares hastiga och mindre lustiga frånfälle.

Spridda notiser, framförallt hos personligheter såsom skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musikhistorikern Carl Abraham Mankell, vet  berätta hur Bellman själv framförde sina visor. Hans röst betecknas som ”föga starktonig” medan ackompanjemanget var ”sparsamt.” Hans konst förefaller ha verkat främst genom sin lågmäldhet.

Frågan är: hur bör Bellman tolkas i det tjugoförsta århundradet? I en utgåva av klassikern Carl Michael Bellman: Fredmans epistlar. Musikarrangemang av Roland Bengtsson (Prisma 1969, 285 sidor) heter det:

Bellman tolkas verkligen på högst olika sätt. Över ett 200-årigt fält ropar vi an honom ur alla röst- och stillägen, och han besvarar vänligt våra anrop – så rik och mångfasetterad är hans konst. Men därmed är givetvis inte sagt att alla sätt att tolka Bellman är lika bra. Det bästa resultatet uppnås nog  där en personlig känsla och uttrycksvilja förenas med en känsla för tidevarvets sätt att uttrycka sig i musik.

Min personliga favorit när det gäller tolkningar av Bellmans visor är Sven-Bertil Taube, som jag anser vara oöverträffad av moderna artister i denna genre. Jag har svårare för Fred Åkerströms brölande, även om hans ”Lämnad vid Cajsa-Stinas säng, sent om en afton”, populärt kallad ”Glimmande nymf” (Fredmans epistel 72) framkallar rysningar av välbehag hur man än ser på det:

http://wn.com/Fred_%C3%85kerstr%C3%B6m

Taubes och Åkerströms – och för den delen Vreeswijks – Bellman-tolkningar tillhör förra, det vill säga tjugonde århundradet. Nu talar vi om tjugoförsta. Här vill jag uppmärksamma läsaren på Ensemble Pechlins Bellman-tolkningar såsom de framförs på den nyproducerade CDn Bellmaniana. Mannen med den frodiga rösten heter Eric Hallberg, och han beledsagas av ett stundom rätt halsbrytande ackompanjemang, där rytmen verkligen sitter i högsätet. Ibland tycker man sig rentav förflyttad till en sambaorkester vid någon modern fotbollsarena! Här ett smakprov i form av Fredmans epistel nummer  2, ”Till fader Berg, rörande fiolen”:

 http://www.youtube.com/watch?v=HkgFHJNVU3g&NR=1

Populärt kallas sången förstås ”Nå, skrufva fiolen” efter första orden i första versen. Jag har ett personligt förhållande till denna sång, då jag lyckades lära min då treårige – och musikaliskt begåvade – son alla fyra verserna  utantill i slutet av 1980-talet.

Här ytterligare ett smakprov ur Ensemble Pechlins Bellmaniana – ”Källarsång” (Fredmans sång nummer 15):

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Kan man tolka Bellmans musik med instrument som trummor och elbas? Som synes och höres går det alldeles utmärkt. För att travestera det fikonspråk som plägar florera i mer anspråksfulla vinsmakarsammanhang skulle man kunna säga, att Bellmans färgstarka 1700-talsvärld här gifter sig på ett intressant och i mitt tycke njutbart sätt med 2010-talets något mer uppskruvade tempo.

Tolfte och sista numret på Bellmaniana är för övrigt den ovan nämnda marschen/lovsången ”Gustafs skål.” För den som vill tillägna sig skivan – och/eller andra produkter från Ensemble Pechlin – finns alla uppgifter på nedanstående länk:

http://itunes.apple.com/se/album/bellmaniana/id375664063

Ensemble Pechlin förtjänar enligt min ringa mening en stor och entusiastisk åhörarskara!