Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

Därför bör USA vara världspolis

Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.

I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.

Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.

Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.

Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya  staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.

Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanska ockupationen.

USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.

Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.

Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.

När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.

Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.

Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.

Det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.

När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.

2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.

Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.

Oskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.

USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.

Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.

President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.