Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten

”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.” https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar

Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html

Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.

Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception

Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”

Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:

Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern i rollen som Moskvas mest nyttiga idioter. Både höger och vänster odlas tillsammans med alla grupperingar som är missnöjda med den liberala demokratin. https://www.expressen.se/kultur/ide/nya-uppgifter-putin-verkar-vinna-informationskriget/

Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”

Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.

Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent  i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.

Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov

Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.

Landsortsskribent som har blivit ett hot mot rikets säkerhet

Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland

Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.

Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar

Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:

Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.

 

 

Polen till EU-länder: Sluta dansa med Ryssland!

Karin Kneissl och Vladimir Putin i dansens virvlar.

I fjol bjöd Rysslands president Vladimir Putin upp Österrikes utrikesminister Karin Kneissl till dans på hennes bröllopsfest, som Putin av någon anledning var bjuden till. Dansen väckte skarp kritik i den västvärld som stöder ekonomiska sanktioner mot det alltmer auktoritära Ryssland. https://www.theguardian.com/commentisfree/2018/aug/21/dance-vladimir-putin-austria-foreign-minister

Putins och Kneissls dans var med all sannolikhet inte bara en dans – den kunde på goda grunder uppfattas som ett geopolitiskt utspel från den ryske diktatorn, som var mycket väl medveten om vad han gjorde. Karin Kneissl tackade till råga på allt för dansen genom att niga ödmjukt inför den celebre gästen.

Framförallt länderna i det forna Östeuropa, vilka har bittra erfarenheter av mer än 40 års sovjetrysk överhöghet, oroas över att vissa EU-länder är på väg att mjuka upp sina relationer till Ryssland. Dit hör Polen, som bröt sig loss från Sovjetunionens förtryck efter en utdragen frihetskamp orkestrerad av den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) ledd av Lech Walesa.

Polens vice utrikesminister Marcin Przydacs citerade således på följande sätt i en intervju med nyhetsbyrån Reuters den 8 augusti 2019:

It seems that some European leaders are unaware that their activities are read as an attempt to warm up relations, and if they are, their policies are misguided. https://www.reuters.com/article/us-poland-russia-ukraine-idUSKCN1UY1JP

Parallellt med dessa varningsord av Przydacs slog ryska polisstyrkor med stor brutalitet under en veckohelg ner omfattande protester mot att Ryssland förbjudit all opposition i de kommande lokalvalen; över 1000 personer greps. Nya protester har följt i Moskva och andra städer varvid oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har fängslats. Den ryska polisens brutalitet har fördömts från såväl Polen som annat EU-håll.

Enligt den polske vice utrikesministern kan ett uppvärmande av relationerna gentemot Ryssland i Kreml uppfattas som en signal om ett accepterande av den omilda behandlingen av oppositionella krafter samt även annekteringen av Krim 2014. Karin Kneissls muntra svängom med Putin ifjol får ses i just detta perspektiv.

Österrikes vicekansler Heinz-Christian Strache tvingades avgå efter rysk skandal.

Ytterligare ett exempel från Österrike är då vice förbundskanslern Heinz-Christian Strache tvingades avgå från sin post och även som ledare för det ultrakonservativa partiet FPÖ (Frihetspartiet). Detta skedde sedan tyska media publicerat en filmsekvens där Strache under en middag lovat en kvinna, som poserade som en släkting till en rysk oligark, statliga kontrakt i utbyte mot ekonomiskt understöd. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fler-moten-mellan-osterrikes-toppolitiker-och-ryska-oligarker

Przydacs uppmanade enträget EUs västländer att ta del av de central- och östeuropeiska samt baltiska staternas historiska erfarenheter av Sovjetrysslands forna förtryck. Särskilt uppmanade den polske befattningshavaren européerna att inte godta ryska snabbpass utfärdade till boende i Donbass-området i östra Ukraina. Dessa specialpass uppfattas av Polen och andra Rysslands-kritiska länder som uttryck för en upptrappad rysk aggression.

Det är ingen hemlighet att Putins Ryssland är tämligen populärt i vissa högernationalistiska kretsar. Jag är mycket glad över att så icke är fallet inom Sverigedemokraterna, som i sin plattform inför valet till Europaparlamentet i maj manade till ”krafttag mot Ryssland”: ”Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland…Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas.”

SD varnar i Rysslands-avsnittet i EU-valsplattformen även EUs medlemsstater från att bli alltför beroende av rysk energi.

Drag under galoscherna för KD – SD näst störst, M minskar mest i SCB

SCB maj 2019.

Statistiska centralbyrån  (SCB) har samlat ihop sig till ännu en partisympatiundersökning. Sedan 1972 mäter SCB två gånger om året partisympatierna hos svenskarna. 9000, av vilka cirka hälften brukar svara, har kontaktats detta år. Verkligt ”drag under galoscherna”, för att låna en politisk slogan från det begynnande 1990-talet, har Kristdemokraterna som nu noteras för 13,0 procent vilket är ett av partiets allra bästa mätresultat någonsin. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/scb-resultatet-for-juni-2019

Endast tre partier ökar i föreliggande SCB-undersökning jämfört med den närmast föregående mätningen i november 2018: Kristdemokraterna (+7,6 procentenheter), Vänsterpartiet (+ 0,3) och Miljöpartiet (+ 1,6). Största minskningen svarar Moderaterna för – 16,0 procent är 3,2 procentenheter sämre än i november. Näst största minskningen noterar Socialdemokraterna, som dock fortfarande är klart största parti men med en minskning omfattande 2,9 procentenheter.

Sverigedemokraterna får 17,1 procent och minskar därmed med 1,2 procentenheter men är likväl mätningens näst största parti. Oförutsägbara Centerpartiet minskar med 1,7 procentenheter ner till 6,9 procent, medan Liberalerna hamnar under riksdagsspärren med sina 3,7 procent (- 0,6). Övriga partier antecknas för 1,3 procent (+ 0,1).

I början på 1990-talet var det ett annat parti än KD som hade drag under galoscherna.

SVTs politiska kommentator Elisabeth Marmorstein citeras på följande sätt om den kristdemokratiska metamorfosen:

Det är en anmärkningsvärd uppgång av partiet som visar hur snabbt opinionen rör sig bland de som väger mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det är den gamla borgerliga kannibalismen, när den ena tappar vinner den andra.

KDs SCB-succé går  stick i stäv mot den nedåtgående trenden i valet till Europaparlamentet samt i senare mätningar, vilken har förklarats med dels abortdiskussionerna kring Lars Adaktusson, dels partiets stöd för regeringens riktlinjer för en generösare anhöriginvandring. Förklara det, den som kan – jag kan det inte.

AB/Inizio maj 2019: Neråt för KD, MP och L – SD fortfarande näst störst efter S

KD är nu ett mer ”lagom” parti med 9,0 procent i senaste Inizio-mätningen..

Så var valet till Europaparlamentet avklarat – dags att återgå till den grådaskiga vardagspolitiken. Det innebär, att döma av den första opinionsmätningen sedan EP-valet, glädjande besked för somliga men kallduschar för andra.

Kalldusch för KD i opinionen – abortfrågan bakom enligt Aftonbladet/Inizio

Till kallduschskategorin får man väl räkna det faktum, att Kristdemokraterna får finna sig i en nedgång med 2,4 procentenheter jämfört med senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. 9,0 procent är marginellt bättre än i EU-valet  men ett klart trendbrott i förhållande till partiets tidigare framgångar i opinionen.

Enligt Aftonbladet beror KDs kräftgång uteslutande på uppståndelsen kring Lars Adaktussons abortröstande, men bilden blir knappast fulltständig om man inte också i beräkningen tar med KDs uppslutande bakom regeringsförslaget om en mer generös anhöriginvandring. Ebba Busch och KD hade här chansen att visa, att partiets konservativa omorientering i ord också motsvaras i praktisk politik.

Kristdemokraterna tog inte den chansen utan valde, när det verkligen gällde, att falla tillbaka i de gamla immigrationspositiva hjulspår som var rådande under Alf Svenssons och Göran Hägglunds ledarskap. Inte så konstigt då att ett betydande antal KD-väljare då har valt att gå över till ett moderatparti som på ett tämligen trovärdigt sätt lagt Reinfeldt-åren bakom sig.

Moderaterna ökar således hos Inizio med 2,5 procentenheter och når nu 18,2 procent. Sverigedemokraterna med 18,4 procent (minus 0,2) är alltjämt det näst största av riksdagspartierna. Störst är efter vanligheten Socialdemokraterna, som ökar en halv procentenhet till 26,1 procent. Såväl S och SD som M noteras för bättre resultat än i EP-valet. Så är fallet även med Vänsterpartiet på 8,3 procent, som dock minskar med 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning. För Centerpartiet gäller ungefär samma siffror som i EU-valet med dryga 10 procent.

SD är näst största parti med 18,4 procent.

De två partier som har allt skäl att beklaga Inizio-mätningen är Miljöpartiet och Liberalerna. Klimatfundamentalistiska MP ökar visserligen sedan föregående mätning men är långt ifrån EU-valets dryga 10 procent, som gav den gröne diktaturanhängaren Per Holmgren en plats i Europaparlamentet. L är nu, efter drygt 4 procent och ett EP-mandat, nere på välbekanta siffror: 3,0 procent, minus 1,2 procentenheter.

För KD gäller nu att återupprätta sitt renommé som ett pålitligt, konservativt parti. Jag hoppas att så sker och att partiet inte väljer den kanske enklaste utvägen, nämligen att avpollettera den rakryggade kristne politikern Lars Adaktusson. I så fall har KD gjort sig omöjligt i alla fall i denna bloggares ögon.

Resultat Aftonbladet/Inizio maj 2019:

Socialdemokraterna 26,1 (+ 0,5)
Sverigedemokraterna 18,4 (- 0,2)
Moderaterna 18,2 (+ 2,5)
Centerpartiet 10,1 (+ 0,8)
Kristdemokraterna 9,0 (- 2,4)
Vänsterpartiet 8,3 (- 1,4)
Miljöpartiet 4,4 (+ 0,5)
Liberalerna 3,0 (- 1,2)
Övriga 2,4 (+ 0,6)

SIFO inför EP-valet: SD kan fördubbla procent och mandat

SD ser ut att kunna fördubbla sina mandat i Bryssel och Strasbourg.

Två av de tre rödgröna partierna ser ut att minska rejält jämfört med valet till Europaparlamentet 2014. Även Liberalerna (Folkpartiet) och Feministiskt initiativ noterar kraftiga nedgångar. Sverigedemokraterna kan däremot så gott som fördubbla röster och mandat. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/kds-ras-efter-adaktusson-avslojandet/

Dessa slutsatser kan dras i anledning av SIFOs sista mätning inför EU-valet i morgon den 26 maj 2019. För S, som visserligen ökar från 21,9 till 23,1 procent jämfört med förra SIFO-mätningen, skulle det innebära det sämsta valresultatet någonsin. I valet 2014 blev det 24,19 procent. Miljöpartiet antecknas för 10,0 procent i senaste SIFO – det är en liten uppgång jämfört med den närmast föregående SIFO-mätningen men en nedgång med runt 25 procent om man jämför med EP-valet 2014, då partiet fick 15,91 procent.

EP-valet 2014 utföll från svensk horisont på följande sätt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014

Vänsterpartiets 8,3 procent i senaste SIFO är en tillbakagång med 1,2 procentenheter jämfört med senaste SIFO men bra mycket bättre än 2014, då de forna kommunisterna fick nöja sig med 6,30 procent. Minskningen på senare tid kan med stor sannolikhet utläsas Malin Björk, Vs Bryssel-representant som ertappats med att lura till sig EU-bidrag runt 1 miljon kronor hon inte varit berättigad till.

SD har under en följd av val fördubblat sina resultat, och den principen verkar kunna bli rådande även vid EU-valet 2019. Det Sverige-vänliga partiet minskar visserligen 1 procentenhet jämfört med förra mätningen, men 18,9 procent bör jämföras med de 9,67 procent som gav två EU-mandat 2014. Skulle SIFO-siffrorna också bli valresultat skulle SD fördubbla sina mandat i Bryssel/Strasbourg. Det innebär att Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Johan Nissinen skulle få ta plats i Bryssel senare i år.

Återstår dock att se om så verkligen blir fallet – SD-sympatiserande EU-väljare har i tidigare val tenderat att välja sofflocket på bekostnad av vallokalen, men chansen finns att det blir ändring i detta på många sätt ödesmättade EP-val då EU-skeptiska partier i Europa har gått framåt på bred front och federalister tvingats på defensiven. SD är näst största parti i mätningen – Moderaterna på tredje plats får 14,4 procent, en ökning med uppemot 1 procentenhet jämfört med såväl förra mätningen som valresultatet 2014.

Vänsterpartiets Bryssel-skojare Malin Björk.

Det hänger i hög grad på den så kallade gärdesgården om det extremt EU-vänliga partiet Liberalerna skall få förnyat mandat denna gång. 2014 erhöll dåvarande Folkpartiet 9,91 procent och jämnt 4 nu innebär mer än en halvering av väljarsympatierna. Ännu mer katastrofalt är läget för Feministiskt initiativ, som minskar ner till 0,5 procent vilket är en tillbakagång om 5 procentenheter jämfört med 2014.

Om F! kan det sägas att partiet inte exakt haft jätteflyt med sina ledande företrädare. Förra partiledaren, Victoria Kawesa, har dömts för såväl misshandel som plagiarism under det att vitala delar av Bryssel-företrädaren Soraya Posts familj åtalats för åldringsrån och misshandel; dottern Thereza Eriksson är exempelvis dömd till två års fängelse för grova stölder riktade mot äldre.

Betydande delar av etablissemangspartierna med maktstinna Socialdemokraterna i spetsen samt systemmedia har inför EU-valet skjutit in sig på inte bara Sverigedemokraterna, vilket varit helt väntat, utan också på Kristdemokraterna. I SD-fallet har det i första hand handlat om tafsande toppkandidaten Peter Lundgren, medan KDs EU-parlamentariker Lars Adaktusson hudflängts i medierna på grund av ”olämpligt” abortröstande.

KD-väljarna torde vara klart mer känsliga än de luttrade SD-väljarna för ohemula angrepp av detta slag, och KDs tillbakagång från 11,2 till 9,0 procent måste te sig oroande för KD-ledningen. Partiet ligger ändå klart före valresultatet 5,93 procent för fem år sedan.

Lars Adaktusson har hudflängts på grund av ”olämpligt” abortröstande.

Centerpartiets ställning bland väljarna är slutligen en sak för sig eftersom den inte tycks följa några givna eller logiska riktlinjer utan närmast existera i ett vacuum. I senaste SIFO får C så 10,3 procent utan synbar anledning, en uppgång från 7,6 procent i förra mätningen och från 6,49 procent 2014.

Den nu aktuella SIFO-undersökningen omfattar 2437 intervjuer med slumpvis utvalda personer från 18 år och uppåt. Den genomfördes den 20 till 23 maj, alltså före den avslutande valdebatten i SVT.

SIFO inför EP-valet 20-23 maj 2019 (inom parentes resultat för föregående mätning, inom snedstreck valresultat 2014:

Socialdemokraterna 23,1 (21,9) /24,19/
Sverigedemokraterna 18,9 (19,9) /9,67/
Moderaterna 14,4 (13,5) /13,65/
Centerpartiet 10,3 (7,6) /6,49/
Miljöpartiet 10,0 (9,6) /15,91/
Kristdemokraterna 9,0 (11,2) /5,93/
Vänsterpartiet 8,3 (8,5) /6,30/
Liberalerna 4,0 (4,1) /9,91/
Feministiskt initiativ 0,5 (1,2) /5,49/

Fotnot: Europaparlamentet har för närvarande 750 platser varav 20 besätts av svenska parlamentariker. Efter Storbritanniens tilltänkta utträde reduceras platserna till 705.

 

 

 

Lundgren/Winberg-affären: hämnd maskerad som omtanke

 

Peter Lundgren och Sara-Lena Bjälkö är, enligt min ringa mening, de aktörer vilka uppvisat den överlägset största mognaden och moraliska resningen i soppan om den tafsande EU-parlamentarikern Lundgren.

Ovan framkommer i ett videosamtal mellan den förfördelade Bjälkö och Lundgren att den förstnämnda dels anser saken utagerad, dels aldrig haft för avsikt att polisanmäla händelsen som inträffade vid en uppenbarligen blöt tillställning för halvtannat år sedan. Inte bara det – de båda har förblivit vänner så till den grad att de åkt på semester tillsammans med respektive livskamrater.

.

Kristina Winberg och Peter Lundgren tillsammans med medlemmar i SD Södertälje inför EP-valet 2014. Bloggaren längst till vänster. Foto: SD

Detta ställer naturligtvis Kristina Winbergs agerande i en bekymmersam dager. Bjälkö klargör i videosamtalet med Lundgren att hon känner sig sviken av att Kristina Winberg, som hon trodde var hennes vän, av allt att döma läckt inspelningar av samtal med Bjälkö till Expressen trots att hon inte velat föra saken vidare. Det är nog inte särskilt många som tror på Winbergs påstående om att hennes mobiltelefon stals för ett år sedan.

Orsaken till Kristina Winbergs utstuderat svekfulla beteende, maskerat som omtanke om Sara-Lena Bjälkö, är alldeles uppenbar. Inför valet till Europaparlamentet 2019 flyttades hon ner från förstaplatsen 2014 till en fjärdeplats. Det är visserligen en klar degradering men ändå en möjlighet för Winberg att väljas in i EU-parlamentet för ännu en femårsperiod om SD skulle göra ett bra val.

Winbergs ego klarade emellertid inte av detta, utan Winberg bestämde sig i stället för att hämnas på partiet genom att sätta dit sin parlamentariska partikollega Peter Lundgren genom att låta den patologiske SD-hataren David Baas på Expressen skandalisera SD i allmänhet och Lundgren i synnerhet veckan före valet. Oavsett hur mycket nu systemmedia prisar Kristina Winbergs agerande kan det inte råda någon som helst tvekan om, att för Winberg är det den råa hämnden som gäller – ingenting annat.

Johan Hakelius belyser hämndmotivet för den ”internoppositionella” Winberg i ett aktstycke i tidskriften Fokus:. Efter degraderingen på EU-listan har Winberg, enligt Hakelius sätt att se: ”Sedan dess har hon drivit en egen kampanj, utan samordning med resten av partiet och till stor del i opposition mot listan i övrigt…” Winbergs narrativ om att hon degraderats på grund av att hon engagerat sig till Sara-Lena Bjälkös fromma är bara löjeväckande. https://www.fokus.se/2019/05/i-hamndens-tjanst/

Borgarrådet Roger Mogert (S) tvingades avgå efter avslöjanden om sextrakasserier 2017.

Hakelius jämför Winbergs korståg mot sitt eget parti med Maria Corazza Bildt (M) och Cecilia Wikström (L), vilka ej endast petades ner till lägre listplatser utan av olika anledningar faktiskt dumpades helt av respektive parti. Jag har för övrigt råkat ut för samma sak som Kristina Winberg. Från att ha varit etta på listan till kommunalvalet i Södertälje 2014 åkte jag ner till fjärde plats 2018.,

Emedan jag självklart accepterade den demokratiska process som föregick upprättandet av SD Södertäljes kandidatlista hade jag dock inga problem att rätta mig efter valberedningens klokskap. Det borde inte heller Kristina Winberg ha haft.

Något av det, enligt mitt bedömande, vettigaste som sagts i affären Lundgren har Emilie Pilthammar, kommunalråd för Moderaterna i Sölvesborg, svarat för. Hon skrev på Twitter: ”Någon annan anser sig veta bättre än denna kvinna /Sara-Lena Bjälkö/ och det ska bli intressant att få reda på vem det är som sätter sig över en annan människas självbestämmande.” https://www.svt.se/nyheter/lok,alt/blekinge/toppmoderaten-om-sd-krisen-jag-ser-inte-problemet-fran-borjan?fbclid=IwAR0FZ-JW6vhXPyG0eTHoj0g1OD5qSKs2zepvjxnIlbKTafr73U7XlKgNXRU

Hur Lundgren-affären kommer att påverka SDs resultat i EU-valet på söndag är en öppen fråga. Traditionella SD-väljare brukar inte hetsa upp sig inför skandalhajper av det här slaget utan vet att SD och dess representanter är fritt villebråd i systemmedia. Det kan dock inte uteslutas att väljare som tvekar mellan SD och något annat parti drar öronen åt sig och väljer det andra partiet.,

För Peter Lundgren är historien självfallet oerhört jobbig, och jag har full förståelse för hans beslut att hoppa av inplanerade valdebatter och istället överlåta åt SDs tredjenamn Charlie Weimers att ta dessa debatter. Det är heller knappast någon förlust ur SDs perspektiv, då Charlie torde vara en minst lika vass debattör som Peter Lundgren.

Lars Ohly (V) trakasserade kvinnor i partiet i 30 år.

Det finns förvisso all anledning att rikta skarp kritik mot Lundgren för hans tafsande på sin kvinnliga partikollega. Beteenden av detta slag är givetvis helt oacceptabla och kan inte ursäktas av att man varit stupfull – vilket också är ett oacceptabelt beteende – vid tillfället. Lundgren erkänner mycket riktigt att han varit en ”dumbom” – jag skulle nog vilja använda ännu kraftfullare ord i sammanhanget – och ber sin partikollega oförbehållsamt om ursäkt. Det kan också finnas skäl att kritisera partiet för att inte ha tagit tag i problemet tidigare.

Detta är nu ingenting som bekymrar Excesssen och andra SD-hatande operatörer det bittersta. Lundgren skall korsfästas, punkt. Inte ens nämnda tidning kan dock förneka, att Peter Lundgren under sina fem år i Bryssel och Strasbourg visat prov på en påfallande kompetens. Som förste nationalistiska EU-parlamentariker någonsin nominerades han – efter knappt ett år i parlamentet – till det prestigefyllda priset MEP Award vilket delas ut av Bryssel-tidningen Parliament Magazine till politiker som bedömts ha utfört enastående insatser inom sina områden. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/skandalen-uppmarksammas-nu-i-hela-europa-olyckligt/

Bland Peter Lundgrens prestationer kan nämnas att han fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet. Dels så att utländska chaufförer skall utbildas i körning på vinterväglag, dels att det skall bli lättare att upptäcka falska körkort.

Jag tänker inte förringa Peter Lundgrens tölpaktiga beteende vid en blöt fest för ett och ett halvt år sedan men vill ändå sätta detta i visst perspektiv. Lundgren slutade upp med tafsandet sedan hans klumpiga inviter avvisats av Bjälkö och han har, som sagt, erkänt sina synder och bett om ursäkt för dem. Liknande exempel finns inom de flesta andra partiet. Nedan följer några sådana exempel.

Inom Vänsterpartiet var det känt att Lars Ohly, partisekreterare 1994-2000 och partiledare 2004-12, sysslat med trakasserier av kvinnor inom partiet under omkring 30 års tid. Det var först i samband med Metoo-explosionen för ett par år sedan som saken uppmärksammades. Partiet hade under hela denna långa tid underlåtit att ställa Ohly mot väggen utan istället gett sig på kvinnorna och tvingat några av dessa att gå i ”parterapi” tillsammans med Lars Ohly. https://omni.se/lars-ohly-utpekad-i-artionden-kvinnor-tvingades-till-parterapi/a/8wObX2

Gunnar Axén (M) ställde inte upp till omval efter att ha fylletafsat på en partikamrat.

Andra intressanta namn i sammanhanget är förra borgarrådet i Stockholm Roger Mogert (S), ett av Metoo-rörelsens offer, samt riksdagsmannen Gunnar Axén (M), som polisanmäldes för att ha fylletafsat på en ung M-kvinna vilket medförde att han 2014 inte ställde upp till omval. Jag tog upp fallet Axén i en bloggtext för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/avskaffa-timeout-med-full-riksdagslon/

Polisanmälan av Gunnar Axén resulterade inte i något åtal utan fallet lades ner av rättsvårdande myndigheter. Jag känner mig tämligen övertygad om att så också kommer att bli fallet med den polisanmälan som lämnats in mot Peter Lundgren av en privatperson. Men osvuret är kanske bäst när drevet går.

 

Nej, Skyttedal – det är inte ”lagom” att låta EU bestämma migrationspolitiken

Hur ”lagom” är egentligen KDs EU-politik?

Tillhör ni dem som är litet imponerade av Kristdemokraternas utveckling till att bli ett vad som ibland påståtts vara ett ”SD light”? I så fall tror jag det är dags att tänka om. KDs toppkandidat Sara Skyttedal, född 1986, har nämligen slagit fast att partiet vill ha en gemensam flykting- och migrationspolitik för EU och att de länder som inte rättar in sig i ledet skall bestraffas hårt.

Det var i en utfrågning i SVT inför valet till Europaparlamentet den 26 maj som Skyttedal tydligt angav den kristdemokrtiska inställningen: ”I grund och botten kommer migrationspolitiken att behöva avgöras på EU-nivå…Om man skyfflar över ansvaret ska EU ha kraftfulla sanktionsmöjlighet

Skyttedal (KD) vill straffa länder som inte tar emot migranter

Skyttedals uttalanden i SVT rimmar illa eller inte alls med partiets slogan inför EP valet: ”Make EU Lagom Again”. En svengelsk parafras på Sverigedemokraternas ”Gör Sverige lagom igen”. KD har påstått att partiet inte vill att EU skall lägga sig i frågor som medlemsstaterna klarar bättre själva, men flykting- och migrationspolitiken hör uppenbarligen inte till dessa.

Sara Skyttedal – och i någon mån partiledaren Ebba Busch Thor – har kommit att personifiera den högervridning av KD som en del bedömare tycker sig skönja. Hon lär ha firat med champagne när Decemberöverenskommelsen föll och menade, att ”KD måste komma ut som äkta höger”. Hennes krav på gemensam migrationspolitik inom EU och hårda straff mot avvikare ter sig dock varken särskilt ”höger” eller särskilt ”lagom”.

Keps med SD-slogan.

Kristdemokraterna brukar anses ha dels en socialliberal, dels en konservativ falang. Sara Skyttedal, till vardags kommunalråd i Linköping, har hittills ansetts tillhöra den senare falangen. Uttalandet om EUs flykting- och migrationspolitik står dock i motsats till detta förmodande. En sak torde stå alldeles klar: går vi med på att överantvarda det nationella självbestämmandet till Bryssel kommer vi inte att få det tillbaka.

Som Trump-anhängare är jag vidare inte överförtjust i Saras tweet från den 20 februari 2017: ”Jag stödjer INTE Trump.” Inte heller det särdeles höger.

 

Sara Skyttedal: KD måste komma ut som äkta höger

Det slinker ibland ur mig, att om inte SD fanns skulle jag rösta KD. Något som jag också gjort i ett eller annat val innan det blev SD för första gången 2002. Nu känner jag mig mera tveksam.

 

När Per Albin vägrade norske kungen fri lejd genom Sverige

S-kritiska SD-affischer inför EP-valet.

”Det är inte första gången som Sossarna hjälper Tyskland att ta över Europa.”

Så lyder en del av Sverigedemokraternas kampanj inför valet till Europaparlamentet. Även om denna valslogan är hårdragen är den inte osann. Socialdemokraternas intog före och under första delen av Andra världskriget en påtagligt undfallande attityd gentemot Tredje riket.

Det finns gott om väl dokumenterade exempel. En rent socialdemokratisk regering krävde efter det tyska Anschluss av Österrike 1938 att naziregimen i Berlin skulle stämpla ”J” i judiska flyktingars pass. Dessa nekades komma in i Sverige och hamnade i många fall sedan i förintelselägret Auschwitz i den tyskockuperade delen av Polen. När sedan kriget kommit igång gjorde den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen en rad eftergifter gentemot Tyskland.

Exempelvis censurerades och/eller beslagtogs tyskkritiska publikationer såsom Trots Allt!, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Eskilstuna-Kuriren  Skriftställaren Ture Nerman, som var chefredaktör för och grundare av Trots Allt!, fängslades. Tyska trupp- och vapentransporter till olika krigsskådeplatser tilläts passera svenskt territorium. Export av malm och kullager från svenska företag spelade en avgörande roll för de tyska krigsinsatserna. När det började gå dåligt för Tyskland i kriget morskade dessbättre sosseriet upp sig något.

När Sverigedemokraterna påminner om Socialdemokraternas mörka historia slår dessa ifrån sig och försöker patetiskt nog få det till att S var den ledande antinazistiska kraften under kriget. Förmågan att erkänna och lära sig något av historiska missgrepp är lika med noll.

S fortsätter vägra att erkänna sin mörka historia

Jag tänkte i den här bloggtexten ta upp en måhända mindre men ändock nog så talande incident som visar vilka prioriteringar den av Per Albin Hansson ledda regeringen de facto hade. När Tyskland invaderade Norge (och Danmark) den 9 april 1940 bestämde sig Norges konung Haakon VII (1872-1957) att tillsammans med sin familj fly landet, då han inte genom sin närvaro ville ge legitimitet åt den nazistiska lydregimen ledd av landsförrädaren Vidkun Quisling.

När kung Haakon, jagad av tyskt stridsflyg och tyska trupper, anlände till gränsen mot Sverige nära Särna i Dalarna och ville få fri lejd för sig och sin familj genom Sverige sade statsminister Per Albin Hansson (S) blankt nej med instämmande av den tyskvänlige Gustaf V. Jag låter historieskrivaren Herman Lindqvist berätta hur det förhöll sig:

Per Albin meddelade att kungen skulle interneras omedelbart eftersom tyskarna annars kunde tro att vi var på Norges sida i kriget. Bestört återvände den jagade norska kungafamiljen tillbaka till kriget. Kungen lyckades senare ta sig ut  med brittisk hjälp, men den norska kungafamiljens bitterhet mot Sverige skulle sitta i till långt fram i vår tid. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/qnPaOL/per-albin-hansson-vagrade-ge-den-norske-kungen-fri-lejd

Haakon VII regerade Norge 1905-57.

Haakon (Håkon) VII föddes som prins Carl av Danmark och anlände till Norge efter frigörelsen från Sverige 1905. Han regerade sedan till sin död 1957, då han efterträddes på tronen av sonen Olav. Åren 1940-45 tillbringade han tillsammans med sin familj som landsflyktig i England, dit även den legitima norska regeringen tog sin tillflykt. När konung Haakon återvände till Norge och Oslo i juni 1945 hälsades han välkommen av en stor och entusiastisk folkmassa. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kon_VII_av_Norge

Den norska kungafamiljens bitterhet gentemot Sverige skulle sitta i lång tid framöver, något som är mer än förståeligt. Den skulle knappast ha hållit med om att den svenska socialdemokratin var den starkaste antinazistiska kraften i Sverige.

1 maj: Löfven och sossarna sluggar vilt- går mot fiasko i EP-valet

Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.

Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.

Varnar att ny judeförintelse väntar med KD och högern – minuter innan Löfven går upp på samma scen

Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.

Sosseriets huvudfråga inför EP-valet den 26 maj är just den så kallade kampen mot vad som kallas ”högerpopulism” alternativt ”högerextremism”. Anklagelserna om nazism och judeförföljelser haglar genom luften utan tillstymmelse till historisk precision. S-partiets egna bruna historia nämns naturligtvis inte med ett ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.

Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.

Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.

Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

”Krossa sionismen” skanderar SSU:arna med Ilmar Reepalu i spetsen

Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.

Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.

Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.

Löfven behöver inte gå längre än till det egna partiorganet Aftonbladet för att få detta klart för sig: aktuell forskning visar att antisemitism är betydligt mer utbredd hos den muslimska befolkningsgruppen än bland övriga samhällsgrupperingar. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/0EnPL0/forskning-antisemitism-mer-utbredd-bland-svenska-muslimer

Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.

SIFO: SD kan bli största partiet i EP-valet

Johan Nissinen har chans att under gynnsamma omständigheter väljas in i Europaparlamentet för SD.

När SIFO på dagen en månad innan valet till Europaparlamentet (EP) går av stapeln på uppdrag av Europaportalen presenterade sin aprilmätning är Socialdemokraterna som väntat störst med 21,0 procent. S skuggas dock av Sverigedemokraterna som noteras för 19,9 procent. Tredje störst är Kristdemokraterna på 10,7 procent följt av Miljöpartiet med 10,0 procent. https://www.europaportalen.se/2019/04/s-tappar-infor-eu-valet-sd-kan-bli-storst

Sosseriets siffra är partiets sämsta någonsin i detta sammanhang och skall jämföras med de 24,19 procent som partiet erhöll i EP-valet 2014. Endast 1,1 procentenhet efter kommer SD, som därmed mer än fördubblar 2014 års notering på 9,67 procent. Om Storbritannien lämnar EU någon gång i höst, vilket förefaller troligt, kan SD dessutom enligt SIFO-undersökningen komma att tilldelas det extramandat som i så fall tillfaller Sverige.

Detta innebär att, förutom SDs fyra toppnamn Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Kristina Vinberg, även femtenamnet på partiets kandidatlista – riksdagsledamoten Johan Nissinen, Värnamo – i bästa fall kan bli aktuell för en plats i Europaparlamentet.

SIFO-mätningen ger yttermera vid handen att SD, om allt går partiets väg vilket givetvis är långt ifrån garanterat, kan gå om S och bli största svenska partiet i Europaparlamentet. Jag ser detta tänkbara scenario som en indikation på att SDs ändrade strategi – från orubbligt nej till EU till en vilja att i grunden förändra unionen inifrån tillsammans med andra nationalistiska/konservativa partier – varit en lyckträff. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XwX1ox/sds-mal–forandra-eu-i-grunden

Klart högerinriktade Sara Skyttedal är KDs främsta namn i EP-valet.

MPs 10,0 procent är förvisso långt bättre än vad det miljöextremistiska partiet brukar få i riksdagsrelaterade mätningar men likväl klart sämre än de 15,41 procent man erhöll i förra EP-valet. Även Moderaterna (16,5 procent) och Vänsterpartiet (8,2 procent) har väsentligt bättre resultat i SIFOs aprilundersökning än vad samma partier fick 2014. Centerpartiets 6,3 procent ligger i paritet med valresultatet för fem år sedan.

LIberalerna lyckas i denna mätning endast nå upp till 3,4 procent, vilket torde innebära att partiet åker ur det europeiska parlamentet med dunder och brak. Detsamma gäller i ännu högre grad för Feministiskt initiativ, vars representant Soraya Post således tvingas flytta hem till Sverige igen.

Beräkningar som gjorts tyder på att valdeltagandet i detta EP-val kan bli närmare 60 procent, vilket skall jämföras med 51 procent i valet för fem år sedan. Endast resultaten för S, SD och MP anges vara statistiskt säkerställda.

SIFO april 2019 inför EP-valet – siffror inom parentes valresultaten 2014:

Socialdemokraterna 21,0 (24,2)
Sverigedemokraterna 19,9 (9,7)
Moderaterna 16,5 (13,7)
Kristdemokraterna 10,7 (5,9)
Miljöpartiet 10,0 (15,4)
Vänsterpartiet 8,2 (6,3)
Centerpartiet 6,3 (6,5)
Liberalerna 3,4 (9,9)
Feministiskt initiativ 1,7 (5,5)