Panikmånglarna Alice Bah Kuhnke och Pär ”Snön kommer att försvinna” Holmgren toppar MPs EP-vallista.
Den 30 mars 2019 inträffade den tolfte upplagan av den så kallade Earth Hour. Den dag då miljömedvetna personer anmanades släcka lamporna mellan klockan 20.30 och 21.20 ”för jordens skull”. Jag och många med mig gjorde tvärtom – vi slog på alla lampor för livets och ljusets skull. Samma dag publicerade Expressen en debattext av klimatbusarna Alice Bah Kuhnke, Pär Holmgren och Rebecka Le Moine (MP). https://www.expressen.se/debatt/vi-har-fem-ar-pa-oss-for-att-undvika-katastrofen/
…insatsen vi gör under de kommande fem åren är helt avgörande för planetens framtid.
Bah Kuhnke och Holmgren är toppnamn på MPs EP-valsedel under det att Le Moine är riksdagsledmot och MPs talesperson för biologisk mångfald. De hävdar i sitt inlägg att det tid vi har kvar om vi vill, som det brukar heta,”rädda planeten” är fem år. Det är ett strå vassare än det tioårsperspektiv som de flesta andra domedagsprofeter tenderar att hänvisa till.
Det hindrade inte amerikanen Noel Brown, vid tillfället chef för FNs miljöprogram, från att 1989 upprepa tesen om ett tioårigt tidsfönster för att hindra jordens hotande undergång. Vilken som vi alla vet aldrig inträffade. Men vad vore miljöextremismen utan domedagsretorik? NASA-forskaren James Hansen drog 2006 till med, att under de kommande åren skulle Manhattan sjunka i havet och hälften av jordens arter utrotas.
James Hansen 2006: ”Manhattan kommer att sjunka i havet och hälften av jordens arter utplånas.”
Men, katten också, något som liknade jordens undergång behagade även denna gång lysa med sin frånvaro. Skam den som ger sig tänkte nog den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore när han 2007 – i samband med att han 2007 mottog Nobels fredspris, som han tilldelats av de tydligtvis svårt senila ledamöterna i den norska nobelpriskommittén – förutspådde Nordpolens nedsmältning inom sju år.
En av de senaste mer prominenta domedagsförkunnarna är Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, som 2018 menade att vi har ”mindre än tio år på oss” innan vi är rökta. Rockström tycks emellertid ha kommit på andra tankar, eftersom han tidigare i år i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdade att domedagsprofeterna har fel.
För Pär Holmgren, Alice Bah Kuhnke och Rebecka Le Moine räcker det alltså inte med att profetera om jordens undergång och arternas utplåning i ett tioårigt perspektiv. Nu vässar de retoriken och påstår är det fem år som gäller. Allt för att tillsammans med Greta Thunberg och andra klimatbusar skrämma upp folk maximalt. Holmgren är beryktad för att tidigare ha förutspått att snön skulle försvinna och att det första han skulle göra om han blev statsminister vore att införa en klimatdiktatur.
Det avgörande misstaget Holmgren och hans kolleger bland panikmånglarna gör är att betrakta jorden som skör som vi människor måste linda in i bomull för att den inte skall kapsejsa och dö en kvalfull död tillsammans med oss arma jordbor. Detta synsätt har inte mycket med verkligheten att göra. Vår planet kan liknas vid en motståndskraftig organism som anpassar sig efter de mest skiftande förutsättningar och omständigheter. https://www.nsd.se/nyheter/jorden-overlever-med-eller-utan-manniskan-3679596.aspx
Jorden – en motståndskraftig organism.
Planeten Tellus har genom årmiljarderna överlevt de våldsammaste temperatursvängningar och naturkatastrofer. Jag vågar påstå att den, mänskligt att döma, kommer att överleva också det som väntar i framtiden ända tills solen slocknar och därmed omintetgör alla förutsättningar för liv på jorden. Därmed inte sagt att vi inte skall sträva efter att vårda vår natur och vår omgivning.
Klimatbusar, domedagsförkunnare och skräckmånglare kan vi dock vara utan.
”Jag betalar 1.000 för platsen, 2.000 för resan hit och 1.000 för en plats att sova.”
Så kan kostnaderna se ut för en tiggare med hemvist i Östeuropa som kommer hit för att, som vederbörande tror, tjäna grova pengar. Detta enligt en artikel i Dagens Nyheter den 4 oktober. Se länken ovan.
Vidare i DN-artikeln:
Det finns personer som tar betalt för att forsla hit ivriga, fattiga människor med stora drömmar från Rumänien och Bulgarien – och som kräver upp till 2.000 kronor för att ge dem en plats att tigga på stadens gator.
Det uppges vidare att tiggare som gått till polisen berättat att det finns män som erbjuder resor till Sverige med löften om att det finns stora pengar att tjäna. Men det är inte gratis: ofta är personerna skuldsatta upp över öronen innan de ens hunnit slå sig ner för att tigga.
Flyktingorganisatörerna har ofta en lätt uppgift i att övertyga de fattiga och utsatta människorna om det lönsamma i att ta sig till Sverige, eftersom de senare oftast är analfabeter och varken kan läsa, skriva eller räkna.
Inte heller de personer som tagit sig hit på egen hand får vara i fred för dem som ser en chans att profitera på deras utsatthet. Okända män kommer enligt DN-reportaget och kräver dem på 1.000 – 2.000 kronor för en plats på vilken de kan sitta och tigga. Uppgifter om detta har kommit från tiggare i Kista och Nyköping.
SD drev en kampanj mot det organiserade tiggeriet inför EP-valet i år.
Enligt reportaget var två systrar skyldiga sammanlagt 9.000 kronor för resa, plats och logi innan de ens hunnit sätta sig ner och börja tigga. Villkoren var hårda – de skulle betala halva skulden efter två veckor. Dagsinkomsten uppges ligga på runt 100 kronor.
Bienvenido Flores, som arbetar med EU-migranter som kommer hit som tiggare, säger enligt DN att han vänt sig till myndigheterna om utnyttjandet av tiggarna, men uppger sig vara besviken: ”De har inte varit särskilt engagerade.”
Orsaken till ointresset är inte särskilt svår att lista ut: i Sverige är det inte politiskt korrekt att hävda att det alltmer utbredda tiggeriet är organiserat. Myndigheterna och polisen vill för allt i världen inte framstå som att de står på samma sida som Sverigedemokraterna, som är det enda partiet som kräver förbud för organiserat tiggeri.
Även om allt tiggeri sannolikt inte är organiserat, visar Dagens Nyheters reportage att tillräckligt mycket är det för att det borde leda till ett ramaskri bland alla som ogillar exploatering av fattiga och utsatta människor.
Det är hög tid att Sverige börjar tänka i samma banor som våra nordiska grannländer och förbjuda det organiserade tiggeriet, vilket möjliggörs av EUs så kallade fria rörlighet. Det ogenerade utnyttjande av fattiga och försvarslösa människor som nu sker är en skamfläck för Sverige – det borde också andra än vi sverigedemokrater inse!
På den tiden det begav sig: Göran Persson (S) och Gudrun Schyman (V) i en skakig relation.
Två sensationer inträffade i valet till Europaparlamentet (EP) den 25 maj: Sverigedemokraterna (SD) fick nästan 10 procent och vann två mandat som tillfaller Kristina Winberg och Peter Lundgren, Feministiskt initiativ (Fi) erhöll 7 procent av rösterna och kan därmed skicka Soraya Post till Bryssel och Strasbourg.
Sistnämnda parti, med förra Vänster-ledaren Gudrun Schyman som primus motor, noteras även mestadels för siffror över 4 procent i mätningarna inför riksdagsvalet den 14 september. I ett ”värsta tänkbara”-scenario kan Fi ej endast nå riksdagen utan också komma att ingå i en rödgrön regering med ministerposter och allt.
Således ett parti som bland annat vill införa medborgarlöner, avskaffa det militära försvaret, lägga ned kärnkraften, införa ett juridiskt tredje kön, möjliggöra månggifte och anordna omskolningskurser för män. Det är vidare ett parti som talar vitt och brett om kvinnors rättigheter men föredrar att tiga om invandrares gängvåldtäkter och barbarisk könsstympning av skolflickor.
Med ett sådant knäppgöksparti vid rikets roder skulle Sverige sannolikt förlora all eventuell kvarvarande respekt i omvärlden. Så här har jag tidigare skrivit om detta värstingparti:
Intressant är att ta del av vad vår förre statsminister Göran Persson (S) fick för intryck av Gudrun Schyman under den tid hennes dåvarande parti (V) ingick i regeringsunderlaget. Klicka på länken nedan för att ta del av Perssons intervjusvar angående Schyman (han pratar om Schyman ungefär 1,25 – 3,40 minuter in i filmen):
Göran Persson, statsminister 1996-2006, talar om att han ”jobbar på” sin relation med Gudrun Schyman men att de båda aldrig tycks nå fram till varandra. Varför? Persson ger bland annat följande förklaring:
De gånger jag träffar henne ger hon ett splittrat och omoget intryck. Hon är ofta väldigt okunnig i de sakfrågor vi diskuterar och oerhört undfallande vid förhandlingar.
En gång, berättar Persson, fick dåvarande vänsterledaren ett våldsamt utbrott om karlar i största allmänhet vid en viktig förhandling och gastade om att ”Ni män skall inte tro att ni kan knulla runt med kvinnor ur olika miljöer”.
Göran Persson avslutar intervjudelen om sina erfarenheter av Gudrun Schyman med att säga, att han ”aldrig kommer att kunna lita på Gudrun Schyman” i ett krisläge för landet. Man får innerligt hoppas att den nuvarande S-ledaren, Stefan Löfven, tar Perssons ord om Schyman ordentligt ad notam.
Islamiseringen fortgår ohejdad.
Det är enligt mitt synsätt i dagens läge i högsta grad befogat att tala om kris för gamla Sverige. Massinvandringen spränger alla gränser med alliansregeringens goda minne och tvingar på oss en så kallad mångkultur, som i allt raskare takt urholkar och upplöser hävdvunna traditioner och värderingar. Islamiseringen av vårt samhälle fortsätter okontrollerat. Ekonomin körs i botten liksom respekt för lag och ordning.
Något militärt försvar har vi i ett sådant läge näppeligen råd med, vilket öppnar oanade möjligheter för Putins Ryssland. De som protesterar mot denna tingens ordning marginaliseras genom diverse tillmälen och fantasifulla djävulsmålningar.
Att i ett sådant läge låta personer som Gudrun Schyman, Soraya Post och andra mer eller mindre förvirrade partikamrater få något som helst att säga till om vore förödande för vårt redan hårt prövade och sargade land, och skulle nästan säkert ge upphov till chockreaktioner i omvärlden. Låt det aldrig inträffa!
En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.
Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.
Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.
”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:
Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.
Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.
Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.
I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.
Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.
Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.
I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.
Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.
Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.
Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.
Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.
Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?
Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.
Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.
Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:
Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!
Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.
Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.
En vy över Gågatan i Södertälje under SDs EP-valskampanj. Foto: Tommy Hansson
Va? Vill ni inte veta hur min dag har varit så här långt och mitt djuplodande filosoferande kring detta? Det skiter jag i, så håll till godo!
I dag åkte jag glad i hågen ner till stan med ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet i akt och mening att uträtta ett par bankärenden. Sagt och gjort. Bara för att få reda på att bankerna stängde redan klockan 13.00 inför Kristi himmelfärdsdag i morgon. Snopet. Får göra dessa ärenden på fredag i stället.
Passade ändå på att inhandla litet ”sponken” till helgen och blommor att ställa i vasen vid min salig hustrus porträtt samt besöket i minneslunden i morgon. Det är nu dryga fyra år sedan lilla Mika övergick till änglavärlden. Jag är inte den som går omkring och sörjer för jämnan, men ibland är det mer än lovligt ensamt här i min trerummare – särskilt nu sedan sonen flyttat in i eget boende.
Å andra sidan kan även ensamheten ha sina fördelar. Ingen gnäller om jag tar ett par öl och snapsar till maten någon enstaka gång eller sitter uppe till halv tre på natten och tittar på deckare och/eller sitcoms på TV. Eller om det stundtals här är litet ostädat och dammigt.
Nere på stan hade jag tre angenäma samtal i EU-valets kölvatten. Två med personer jag brukar stöta ihop med ibland och som känner till mitt politiska engagemang, ett med en ung expedit på Systemet som lyckönskade mig till valframgången och tyckte att SVTs valvaka var åt helvete i sin ohöljda partiskhet. Kunde förstås inte annat än tacka och hålla med.
Ja, det verkar som om etablissemangsmedia nu kastar alla försök att iakttaga saklighet och opartiskhet överbord i takt med SDs framgångar. SVT vägrade sända glimtar från SDs valvaka sedan det stått klart att vi blivit nästan dubbelt så stort som feminazisterna i Fi, de som på sin valvaka skanderade AFA-slagord, och måndagens Expressen var en orgie i ohöljd SD-fientlighet. Även på nyhetsplats ägnade sig Bonnier-blaskan åt oförblommerad åsiktsjournalistik, vilket tills för inte så länge sedan ansågs vara en dödssynd i seriösa journalistkretsar.
Expressen hyllar AFA-entusiasterna i Fi och svär åt SD.
Sedan Expressen började anlita brottsdömda extremister från våldsvänstern i sitt researcharbete står det dock fullständigt klart, att vi kan glömma alla anspråk på någon som helst politisk seriositet från det hållet. Tidningen har blivit en megafon för den så kallade antirasismen, en artificiell skapelse som bygger på den falska föreställningen om en enorm, växande ”rasism” i Sverige. I själva verket är Sverige förmodligen världens minst rasistiska land, något som jag påpekat ett antal gånger här och gärna upprepar:
För våra professionella antirasister, toleransmånglare och godhetsapostlar kommer troligen SDs och andra EU-skeptiska/immigrationskritiska partiers framgångar i EP-valet som något av en skänk från ovan. Man behöver detta för att bättra på sin djävulsmålning av SD med flera och därmed motivera sitt eget existensberättigande och bidragsmottagande.
Å andra sidan kan man kanske också säga att vi SDare behöver detta klientel, dels för att peppa oss själva att fortsätta den goda kampen, dels som röstkreatörer. Jag är nämligen övertygad om att utan vänsterpöbeln och Expo-typerna hade vi fått någon procents sämre valresultat eftersom en hel del väljare blir förbannade över hur vi behandlas och sympatiröstar av den anledningen.
Vänstergrobianerna i RF gillar att hota folk…
Vidare hände en rätt märkligt sak när jag satt och inmundigade kaffe och en köttbullsmacka på Kringlans kafé. En ung, mörkhyad man iförd keps stannade fem meter från bordet, tittade på mig och log brett samtidigt som han sa ”Tjena, Tommy Hansson”.
Vet inte riktigt hur jag skall tolka detta. Hade aldrig sett mannen förut vad jag kommer ihåg. Han kan förstås ha varit en vänlig välgångsönskare, men möjligen också en ironisk SD-kritiker som på detta sätt ville klargöra att man håller koll på mig. Fast det visste jag ju redan.
Nu är jag alltså hemma igen och knackar ner dessa rader. Tänkte äta ugnsbakad falukorv litet senare med stark belgisk öl och norsk snaps (mångkulturellt så det förslår!) därtill. Jag räknar ändå inte med att få några personkryss från de missionerande nykterhetsivrarna…
I morgon är således Kristi himmelfärdsdag, som firas till minne av hur Jesus enligt kristen tradition efter 40 dagars vistelse på jorden efter sin uppståndelse begav sig till himlen för att ta plats vid Guds högra sida. En underskattad helgdag som med fördel kan ägnas åt stilla kontemplation.
Andrea Mantegna (omkring 1461). Kristi himmelsfärd.
För övrigt uppskattar jag rådande väderläge med mulet och 12-15 grader Celsius så länge det varar – det lär väl snart bli varmt och djävligt igen.
MP-trubaduren Bernt Staf: MP som en melon – grönt utanpå, rött inuti.
Alltså, Miljöpartiet…
Det senaste från detta parti, som med framlidne miljöpartisten/trubaduren Bernt Stafs ord liknar en melon eftersom det är ”grönt på utsidan och rött inuti”, är att till sitt tidigare krav på förbud mot kärnkraften nu också foga förbudskrav mot kolkraft.
I en debattartikel i Upsala Nya Tidning skriver de framträdande MParna Peter Eriksson, Isabella Lövin och Jenny Lundström bland annat följande:
Nu är det dags att sätta ned foten: kolkraften måste förbjudas. Vi vill skapa en sol- och vindunion i stället…
Således ingen kärnkraft, ingen kolkraft och heller ingen gas. Bara sol och vind. I sitt program inför valet till Europaparlamentet (EP) den 25 maj anger MP att partiet vill se förbud mot brytning och import av kol från 2030. Senast 2017 skall det vara förbjudet att investera i nya kolkraftverk.
Det här är nog den enda typ av vindkraft som har förutsättningar att fungera…
Skulle ”melonpartiets” förslag implementeras skulle det innebära dödsstöten för all europeisk industri, som givetvis inte kan fungera utan energi i form av vare sig kärnkraft, kolkraft eller gas. MP kunde lika gärna säga att man vill förbjuda den moderna europeiska industrin. Adjö till välfärden som vi känner den. Jag misstänker att det är precis det som är meningen: utan realistisk energi räknar man med att det skall finnas en bättre grogrund för röd/grön ideologi.
Miljöpartiet avskyr den västerländska industrialismen/modernismen och tänker sig sannolikt ett Sverige och Europa bestående av små självförsörjande ”sörgårdar” eller byar där alla samlas i byalag, går klädda i vadmal och dansar folkdans. Jag överdriver kanske litet, men förmodligen inte särskilt mycket. Hur detta totalt verklighetsfrämmande och höggradigt populistiska munvädersparti i en del mätningar kan bli Sveriges tredje största parti övergår mitt förstånd.
Nu är det väl inte så troligt att MP och dess europeiska systerpartier kommer att få igenom ovannämnda helt orealistiska förslag i EU-området. Hamnar partiet i en rödgrön regering i höst kan vi svenskar dock vänta oss en kaskad av idiotiska förslag och/eller krav, som den svage Stefan Löfven kan få svårt att stå emot. Bara ett exempel: MP vill skrota det nuvarande militära försvaret till förmån för ett ”ickevålds-försvar”.
Det är inga roliga framtidsutsikter som i värsta fall väntar svenska folket efter den 14 september…
Fram till dess kan ni gott lyssna på Eddie Meduzas ”Mera kärnkraft” (den må sedan vara ironisk eller ej, personligen tror jag Eddie var mest ute för att provocera):
Läs gärna min framtidsdystopi Det gröna Sverige, Contra förlag 1998 (176 sidor), som handlar om ett Sverige där Miljöpartiet tagit makten. Kontakta mig via denna blogg eller på tommy.hansson@sverigedemokraterna.se om ni vill beställa den. Pris 100:- plus porto.
I början av Socialdemokraternas valfilm inför valet till Europaparlamentet (EP) återges ett avsnitt av ett tal av Olof Palme (1927-86). Man kan nog tycka att det är litet märkligt att S-partiet valt att låta den svurne EG- och EU-motståndaren Palme, 28 år efter dennes tragiska frånfälle, argumentera för partiets EP-valkampanj.
Palme i sin noggrant instuderade roll som ”vanlig gråsosse”.
Kanske går Palmes demagogi hem bland de yngre väljarna, som inte har några egna minnen av den forne S-ledarens närmast rabiata motstånd mot en svensk EG/EU-integration utan blivit uppfödda på den Palme-förgudning som har få om ens några likheter med verklighetens Palme.
Sanningen är ju att Palme såg på EEC/EG/EU som en tummelplats för onda kapitalister. Om det fanns avvikande S-röster i denna fråga så teg de inför Palmes auktoritet. Efter Palmes död gick det dock snabbt med sossarnas närmande till den europeiska gemenskapen.
Det har spekulerats i att Olof Palme, om han fått leva, hade utvecklats till att bli EU-anhängare. Detta är naturligtvis just spekulationer, eftersom ingen har en susning om hur det hade gått med den saken.
Om dylika och likartade spekulationer skrev Sören Wibe (1946-2010), en alltför tidigt bortgången, socialdemokratisk EU-kritiker och 2008 till sin död i december 2010 ledare för Junilistan, en eftertänksam debattartikel i Folket den 6 juni 2001. Jag citerar några rader från slutet av Wibes text:
Palme var omtyckt i precis de befolkningsgrupper där det starkaste EU-motståndet finns. Genom att tvärsäkert påstå att Palme skulle varit för ett medlemskap hoppas man kanske att EU skall vinna några poäng bland dessa grupper. Det är nog en fåfäng förhoppning.
Sören Wibe var ett tungt sossenamn, europaparlamentariker 1995-99 och riksdagsman 2002-06. I grunden matematiker och ekonom blev han omsider professor i skogsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitetet i Umeå. Ordförandeskapet i Junilistan från oktober 2009 till sin död 2010 delade han med Birgitta Swedenborg.
Sören Wibe var bland annat ordförande i Junilistan, som fick 14 procent av rösterna i EP-valet 2004.
Jag bekänner gärna, att jag under Palmes livstid var en dedicerad anhängare av den europeiska gemenskapen. I EU-omröstningen 1994 röstade jag således entusiastiskt ja till svensk EU-anslutning. Inte nog därmed – jag deltog aktivt i ja-kampanjen i Södertälje och framträdde med sång och gitarrspel vid ett torgmöte med en egenkomponerad visa med titeln ”Södertälje i Europa”.
Främsta skälet härtill var att jag såg ett svenskt EU-medlemskap som en sorts garant mot socialdemokratiskt maktmissbruk. Jag såg det som välgörande med friska vindar från Europa, som jag trodde skulle medföra vidgade perspektiv för oss av Palme och andra sosseledare hunsade svenskar. Om jag inte tar fullständigt miste var det precis detta Olof Palme och hans meningsfränder var rädda för.
Efterhand som jag märkte att EU utvecklades till att bli en överstatlig koloss som ville lägga sig i alla aspekter av medlemsländernas invånares liv blev jag alltmer EU-kritisk, och när EMU-omröstningen genomfördes 2003 röstade jag eftertryckligt nej till euron som svensk valuta. Som konservativ ut i fingerspetsarna såg jag vidare ett självändamål i att bevara vår gamla fina krona. På den vägen är det för min del.
Det blev en klar seger för nej-sidan i 2003 års EMU-omröstning.
När jag hör Palmes svada i sossefilmen kan jag slutligen inte annat än häpna över den popularitet han åtnjöt hos så pass många människor, låt vara att denna uppskattning motvägs av att minst lika många kände en djup avsky mot denne arrogante överklassdemagog – som backade upp alla kommunistiska mördarband han kunde hitta i Tredje världen med svenska skattepengar – som försökte spela arbetarledare.
Tog en selfie i T-banan: SD och jag, plus några glada ägg…mogna tomater, någon?
Så valde en Ylva Habel att uttrycka sig på Facebook den 15 maj sedan hon vandaliserat en av Sverigedemokraternas affischer i tunnelbanan i Stockholm genom att kasta ägg. Det har framkommit att Ylva Habel är filosofie doktor och lektor vid den beryktade Södertörns högskola, där gränserna mellan vetenskap och vandalism tydligen kan vara så här flytande.
Fil. dr. Ylva Habel: med rätt att kasta ägg på saker hon ogillar.
Om man bläddrar litet i Ylva Habels CV litet så visar det sig att hon sysslat med forskning om vad som kallas ”vithet” och ”svarthet” och diverse annat, som med bästa vilja i världen knappast kan kallas annat än flummeri. Någonstans på vägen måste Habel ha tappat varje hum om hur man uppför sig, vare sig man nu gör anspråk på att vara akademiker eller ej.
Det finns andra exempel på när forskare förvandlas till politiska propagandamegafoner, låt vara kanske inte på samma oförblommerat pöbelaktiga sätt som Ylva Habel. Sådana som vänstermedia ringer när de behöver ”vetenskapligt” stöd för en tes de beslutat sig för att driva. En sådan forskare är Jan Jämte vid det omvittnat röda Umeå universitet.
Jämte har, från en bakgrund som journalist och gymnasielärare, övergått till att studera så kallade antirasistiska rörelser i Sverige, som enligt en allmän uppfattning nog kan anses vara världens minst rasistiska land:
Så vad gör man om man menar sig vara ”antirasist”, alternativt ”forskar” om ”antirasismen”, när det praktiskt taget inte finns någon svensk rasism? Man målar på fri hand upp en hiskelig bild avkonterfejande en påstådd rasism som sägs hota ”det goda”. Och vad kunde vara mer lockande än att förvandla det ganska beskedliga partiet Sverigedemokraterna (SD) till det stora rasistspöket?
Att sedan SD uteslutit alla personer som påkommits med något som ens avlägset liknar rasistiska åsikter eller andra fel och brister i samma riktning, eller att SD över huvud taget inte bryr sig om etnicitet utan endast är intresserat av att begränsa den voluminösa invandringen till vårt land, det spelar absolut ingen roll. Akademikervänstern, kulturmarxisterna och den politiska korrektheten i media och politiskt etablissemang har ju redan bestämt sig för att SD är höggradigt rasistiskt.
Maskerade antifascister och – rasister i världens minst rasistiska land.
Jämte står naturligtvis mer än gärna till tjänst och lägger ut texten när Aftonbladet ringer och frågar om inte uppmärksamheten kring Sverigedemokraterna lett till ökad ”antirasism”, den tes tidningen bestämt sig för att driva:
Runt om i landet höjs allt fler röster mot rasism. Att SD sitter i riksdagen och vi närmar oss val kan spela in. – När man upplever att mörkret tätnar bygger man starka motmobiliseringar, säger forskaren Jan Jämte.
Jag gissar att sagde Jämte ägnat åtskillig tid åt att fila på dessa målande formuleringar, en kombination av tredje klassens poesi och akademiskt fikonspråk. Detta språkbruk kan emellertid inte dölja det faktum, att vad de så kallade antirasisterna sysslar med på Jimmie Åkessons landsomfattande turné inför valet till Europaparlamentet den 25 maj är brottslig verksamhet. Mötesstörningar och att hindra meningsmotståndare från att komma till tals är ren kriminalitet, ingenting annat.
Jämte tvingas dock medge att det är ”problematiskt” när de puttinuttiga antirasisterna tillgriper något som i artikeln kallas ”handgemäng”. Som då en sjövild ung kvinna av utländsk härkomst, Diyar Amir Mustafa, misshandlade en mamma som uttryckt sin beundran för Jimmie Åkesson inför hennes minderårige son och därjämte kallat denne ”horunge”. Mer om denna händelse, som av någon anledning (surprise!) inte hamnat i etablissemangsmedias fokus, här:
Jan Jämte tycker det är ”problematiskt” med handgemäng i ”antirasistiska” sammanhang.
Jo, sådant är onekligen ”problematiskt”, Jan Jämte. Liksom det i ett vidare samhälleligt perspektiv är i högsta grad problematiskt när forskare som borde veta bättre inte kan skilja mellan seriös forskning och politisk propagandism.
Vad som borde vara ännu mer problematiskt för de forskare, vilka likt Habel och Jämte kastar masken och övergår till att bli politiska megafoner, är att pöbelupploppen från vänsterhåll nästan säkert kommer att ge SD sympatiröster partiet inte annars skulle ha fått. På så sätt blir ”antirasisterna” Sverigedemokraternas nyttigaste valarbetare.
Jag kan i ett svagt ögonblick rentav undra, om det inte är precis detta som är meningen. Antirasistpöbeln önskar faktiskt att SD skall växa sig riktigt stort så att deras lagstridiga verksamhet framstår som allt viktigare, så att de med gott samvete kan fortsätta banka litet tolerans och människokärlek i de förtappade SDarnas arma skallar.
Valet till Europaparlamentet (EP) den 25 maj kan visa sig bli en riktig chock för EU-entusiasterna. En ny opinionsmätning företagen av mätinstitutet YouGov visar således att EU-skeptiska partier går starkt framåt i Europa. Klicka på länken ovan för mer information.
För Sverigedemokraternas (SD) del noteras 8 procent, något som visar att SD har goda möjligheter att kunna placera sina båda toppkandidater Kristina Winberg och Peter Lundgren i Europaparlamentet. Mätningens resultat, som i stort mörkats av svenska media, offentliggörs samtidigt som SD drar i gång sin tunnelbanekampanj i Stockholm mot det organiserade tiggeri som möjliggörs genom EUs öppna gränser och fria rörlighet.
EU-entusiasterna tenderar att tillgripa den försåtliga taktiken att sätta likhetstecken mellan Europeiska Unionen och Europa, vilket ger dem möjlighet att skälla alla EU-skeptiker för att vara ”emot Europa”. Moderaternas EU-valfilm ”Vi tror på Europa” är ett sådant exempel:
Naturligtvis är detta så tokigt det kan bli. SD tror också på Europa, som legat där det ligger sedan urminnes tider långt innan någon tänkte tanken om ett Europas förenta stater. EU är inte Europa. Att idka handel och annat mellanfolkligt utbyte med de europeiska länderna är dock en självklarhet.
Precis som Norge, Island och Schweiz gör utan att vara med i EU.
Trevliga partikamrater i fängslande miljö på Långholmen…i förgrunden Martin Nigals, Huddinge (till vänster) och David Bergquist, Nacka. I bakgrunden till vänster Eric Hallberg, Värmdö. Foto: Tommy Hansson
I dag tisdag pustar jag ut efter några ganska hektiska dagar.
I fredags hjälpte jag och min dotter min son att flytta. Vi hade hyrt en lätt lastbil på Statoil för fyra timmar, vilket visade sig vara en rätt exakt tidsuppskattning. Efteråt bjöd jag barnen på lunch på ett tacoställe nere på stan. Inte så ofta hela familjen är samlad, men desto roligare när så sker!
Dottern är hemma i Sverige och Södertälje igen sedan hennes studietermin i Glasgow slutat. Men om en vecka bär det iväg till USA med en kompis för hennes del, de skall åka runt med en hyrbil, hoppa fallskärm med mera. Klart pappa blir litet orolig! Hon brukar dock klara sig i alla väder och är redan vid 23 synnerligen berest. Jobbade bland annat på kaffefarm på Hawaii för något år sedan.
Jag försökte få med Bella till Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen i lördags, men det gick tyvärr inte. Blev ändå en trevlig dag i vårsolens glans med lysande tal av Jimmie samt umgänge med min vän Eric Hallberg och andra goda partivänner. Efteråt bar det iväg till ett näringsställe med ett par trevliga riksdagsledamöter och andra SD-kolleger.
I söndags var det så dags för medlemsmöte i SD Södertälje/Nykvarn i vår rätt oansenliga men fullt funktionsdugliga partilokal. Några hade trotsat det vackra vädret och mött upp för en stunds otvunget umgänge. En hel del saker förestår som kräver våra benägna insatser: EP-valkampanjen startar officiellt den 2 maj och vi tänker vara på plats på Gågatan med vårt nya, fina partitält och dela ut nytryckt partimaterial.
Jimmie med sällskap besöker oss före valet och den 9 maj kommer SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth att föra vår talan vid en EU-debatt i Stadshuset. Onekligen trevligt med påhälsningar av partiets så att säga tunga artilleri – vi i det lokala fotfolket får göra vårt bästa för att backa upp dem!
Ibland kan man behöva pusta ut litet…
Jag vill gärna tro på ett sensationellt bra resultat i EP-valet för det kära partiet med inte en eller två utan tre representanter i Bryssel/Strasbourg efter valet den 25 maj – Kristina Winberg, Peter Lundgren och Johnny Skalin i så fall. Ett valnummer av vår massutdelade tidning Telgekuriren kommer därtill att förgylla kommuninvånarnas vardag före valdagen.
I går hade vi så ett långdraget fullmäktigesammanträde med många debattbenägna kommunpolitiker med gruppledarna i spetsen. Mest debatt blev det kring kommunens utförsäljning av ett antal bostäder i stadsdelen Geneta, där vi gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet och motsatte oss försäljningen av kommunal egendom.
En annan debatt gällde inplanerandet av parkeringsplatser till bostadsbygge i centrum. Här valde vi att sälla oss till den borgerliga oppositionen med krav på utökat antal parkeringsplatser och lyckades få till stånd en minoritetsbordläggning till nästa sammanträde.
I dag kan jag alltså hämta andan något, vilket inte innebär total sysslolöshet. Räkningar skall betalas, mat och cigarretter inhandlas, texter skrivas (det finns ALLTID texter att skriva, exempelvis vårt kommunala program som skall sammansmältas i folderform) etcetera. Så småningom kommer även bloggrapporter från min Israel-resa för en månad sedan: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…
Rödbergsfortet i Boden i fågelperspektiv.
Jag har även hunnit med att boka flygresa samt hotellvistelse till/i Boden, min kära militärstad som jag återser tillsammans med lumparkompisen Bosse Carlsund i slutet av juni. Ett besök på Rödbergsfortet hägrar.
Kommer slutligen aldrig att glömma vår kompanichefs, kapten Folke Taavo, hälsningsord med en röst som gick genom märg och ben på A8s kaserngård till oss nyinryckta för snart 43 år sedan: ”Boden är en trevlig stad! Flickor föredrar pojkar i uniform!”
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 